Trots att det var en kylig vinterdag stod solen på himlen. I solens vagt värmande ljus lekte Cirkelns valpar tillsammans. För en gångs skull hade Maksim inte smitit undan av syskonens brutala lek, utan med nyfiken men försiktig blick såg han på när dem stångades och brottades. Han ville inte vara med rent fysiskt i leken, utan hade det bra där han låg på rygg, med magen mot solen.
   Det var naivt att tro att han skulle få ligga där i sin egen lilla bubbla; för det dröjde inte länge innan någon var och buffade på honom, hårt. Han höjde på huvudet lite och såg över sin mage vilket skapade en stor dubbelhaka. Det förvånade honom inte när han såg Maras breda flin, och med ett butter uttryck skakade han på huvudet.
   “Men Mara, kan du inte leka med någon ann-” Maksim hann inte avsluta sin mening innan Mara hade dragit honom hårt i svansen. Ett plågsamt läte lämnade honom och klumpigt gjorde han ett försök till att ta resa sig upp, men Mara vägrade att släppa taget.
  “Släpp mig, det gör ju ont.” Hans röst var låg. Det märktes att hans gnyende hade dragit till sig uppmärksamhet, för han kunde se Lev i bakgrunden släppa taget om Aleks. Mara slutade inte, och han kände hur tårarna började byggas upp på nytt. Varför… kunde hon inte låta honom vara? “Släpp mig!”
  Droppen hade runnit över bägaren, och utan att Maksim egentligen menat något illa hade en hård boll av vatten träffat Mara hårt i ansiktet.

(Öppet för alla valpar i Cirkeln)

Aleksandrs horn stack ut som två små djävulska knölar i pannan. Men de hjälpte honom inte särskilt mycket med att besegra Lev - storebrodern var både större och starkare, och Aleks sprattlade hjälplöst under hans tygnt och grepp. Det var först när Maksims snyftande och gråt kunde höra som Lev släppte taget, och Aleksandr sprattlade osmidigt upp på fötter. Visst, han själv kanske retade Maksim lite ibland, men han hatade att få sin brorsa att gråta. Maksim var liksom lite mjukare än de andra, lite lugnare, och det fick man respektera. Mara kunde vara våldsam och bråkig. "Amen släpp honom då, han vill ju inte!" skällde Aleksandr med en gäll röst när han märkte hur Maksims ögon tårades, och skulle just springa fram för att stånga till Mara i baken när han såg hur en boll av vatten plötsligt slungades rakt i Maras ansikte. Hennes spretiga lugg plattades till att mängden vatten som sköljde över henne. Pafft stirrade Alek på henne innan han brast ut i gapskratt. Hade Maksim gjort det där?
"HAHAHA," han kippade kort efter andan och skrattet blev väsande och aningen andlöst. "Fullträff, rätt i nyllet Maks!"
Men Aleksandr insåg snabbt att detta kanske inte var så bra. Mara var inte glad. Inte glad alls.
"Öööööh, spring brorsan!"

Likt ett byte hade han legat där på marken, magen blottad i vintersolen och med tillsynes inga bekymmer i världen. Mara hade för en gång skull hållit sig lite i skymundan - pysslat med sitt när tillfället presenterat sig för henne. Maksim.
Hon reste sig, tog sats och dunkade hårt in i broderns sida med hornknölarna som börjat ta form på hennes panna. Han tjöt något, som alltid, hon förflyttade sig och tog istället tag om hans svans och knyckte till. När han försökte resa sig drog hon till igen bara för att se honom tappa balansen. Hans röst gick från ledsen till bedrövad och någonstans i bakgrunden hade hon hört brödernas röster yttrat något, vad kunde hon inte bry sig mindre om trots att hon visste vad som väntade. Hon tog ett bättre grepp om Maksims svans och var på väg att dra iväg med honom när vatten, som från ingenstans, slog henne hårt över ansiktet. Mara stannade upp, släppte Maksims svans i chock och blev ståendes med luggen som spretade ner över pannan och ena ögat. Tjocka droppar av vatten droppade ner på marken från hennes underkäke och haka. Tankarna som verkat frusit fast rusade tillbaka till valpen. Hade han? Vatten? Mara spände käkarna och gnisslade med tänderna. Hennes ögon blev mörka av vrede när hon sög fast Maksim med blicken. Hon såg hur brodern svalde och nästan snubblade över sina egna tassar när han skyndade sig upp på dom, han sprang och Mara efter honom.

Maksim drog häftigt efter andan. Vreden i Maras ögon fick honom att vilja försvinna därifrån, och det fort. Fort och klumpigt gjorde han ett försök till att smita ifrån hennes ilska, men han hann inte speciellt långt innan hon hade vält omkull honom.
    “Förlåt!” Han snyftade och tårar hade nu bildats i hans ögon samtidigt som han försökte fånga systerns blick. Hon var klart irriterad, och han klandrade henne inte. Det var hans fel att hon fått en stor boll av vatten i ansiktet, men det hade inte varit hans mening, han hade bara försökt att skydda sig själv från henne…  “Mara förlåt mig! Det var inte meningen!”
    I ren desperation försökte han att se över systerns blick efter lite hjälp från någon av bröderna.

Katya betraktade händelsen rätt avmätt. Hon fnissade till när Mara fick vatten i ansiktet, men den roade känslan övergick snabbt till ett ögonbrynshöjande. Maksim snubblade iväg, men Mara var snabbt ikapp och brottade ner honom. Den genuina skräcken brodern uppvisade var nog för att trigga något hos Katya, som reste sig upp. 
     "Mara", bet hon till, och stirrade systern i ögonen med en utmanande blick. "Ska du inte ge dig på någon annan för omväxlings skull? Är du rädd för oss eller?" Katya ställde sig bredbent, och flinet var tandat. "Kom då, fegis." Maksim slutade inte gråta, men det förvånade henne föga.

"Mara." 
Det var Katyas röst. Instinktivt lyfte hon blicken från Maksims skälvande kropp som låg under henne och mötte istället systerns ljusblå ögon. Hon utmanade Mara. Dom två blå talade om det.
"Okej, Ka-ty-a." Vid uttalandet av hennes namn drog hon ut på varje stavelse. 
Mara klev över Maksims kropp. I bakgrunden hördes fortfarande brödernas röster som ett långsamt, osammanhängande mumlande där det inte gick att utvinna ett ord av vad dom sa. I Maras värld, åtminstone. Hon fnös och rusade sedan på systern. Katya var den som aldrig ville leka på Maras villkor men nu skulle hon tvinga henne till det. 
Det var Maras mål. 
All fokus som legat på Maksim hade nu överförts till systern. Mara sänkte huvudet och gjorde sig redo för att stånga in i Katya när hennes mål tog ett steg åt sidan. Mara satte ner båda framtassarna mot marken och la så mycket av sin kroppstyngd som hon förmådde till sin bakdel, för att bryta upp farten och korrigera sin riktning. Hon morrade till och slängde sig efter Katyas ljusa skepnad i ett försök att brotta ner henne till marken.

Katya kände pulsen rusa. Hon hade kanske inte tänkt att ge sitt eget skinn för Maksims skull, men det var omöjligt att backa ut nu. Mara flög på henne och även om det var väntat blev Katya ändå kränkt. Hon skrek, högt och argt, och bet efter Mara. De två valparna rullade runt i en hög av horn och tänder. Maras tänder rispade mot Katyas hud, och hon fick fnatt.
     "Din lilla igel, din fula lilla råtta, jag ska-" Katyas fula hot hann inte komma längre. Någon särade på dem och höll stadigt tillbaka dem även när båda valparna gjorde försök att komma fria igen. Hennes stridslust dog snabbt när hon motvilligt sneglade upp och mötte sin pappas dömande blick. Hela Katyas kroppsspråk förändrades, och hon såg plötsligt väldigt liten ut.
     "Men pappa", började hon.
     "Nej." Och så var det med det.

[Avslutat!]