[Första inlägget i flockforumet IC :'D
Reserverad för Vidar.]

De hade hittats av den bruna varginnan och hennes son. Senare hade de gått skilda vägar från Kodiak för att följa med en större grupp vargar. Det var för en god sak, som Shona hade berättat. Och det var också det Kithara intalade sig själv.
För en god sak.
Ändå kändes saker främmande och konstiga. Alla var snälla med henne, även om vissa av de stora hanarna kunde vara lite läskiga från stund till stund. Men de gjorde henne inget illa, så hon antog att det vara var såna de var. Och hon hade snabbt insett att det var på sin plats att visa dem respekt, inte bara för att hon var yngre utan för att de agera som någon form av ledare över den gruppen de nu följde med.
Och det gick bra. Kithara fann sig på sin plats. Men ändå... Det kändes främmande.

Den tröst hon hade var Vidar. Utan honom hade hon inte vetat riktigt vad hon skulle göra. Det enda hon visste var att hon ville vara där han var, och ingenting kunde ändra det. Så länge de hade varandra skulle de klara allt. 
Och i de stunder när de befann sig i en bekymmersfri lek oroade hon sig inte så mycket om sin situation. När hon nu jagade honom bland ruinerna som flocken bestämt att återuppbygga med ett tjutande skratt fanns där inga bekymmer.
"Vidaaaar!" tjöt hon lyckligt. Solen värmde hennes rygg och hon genade i en kurva, kom alldeles bakom honom, tog ett språng i ett försök att knuffa omkull honom. Hon missbedömde dock det hela och den ostyriga valpkroppen slog i marken när Kithara handlöst ramlade omkull.
Det gjorde inget. Ett högt skratt lämnade henne där hon låg på marken. Såna här stunder fanns inte ett problem i världen.

Hon såg sig om, blicken föll på brodern.
"Kanske du är snabbare än mig just nu, men jag lovar att en dag ska jag nog få fatt i dig! Vänta bara!"

"En dag?" tjoade han tillbaka. "Vilken dag? Dagen jag är dÖD eller?" Hybrisen gick inte att ta miste på, trots att Kithara bara några sekunder tidigare hade varit nära att tackla omkull honom. Han snubblade bara av ljudet av henne som föll, och stannade nu tacksamt upp för att hämta andan medan hon fortfarande låg ner.
     Vidar anade dock att vilan inte skulle vara länge, och bestämde sig för att ta kampen till henne istället. Med en gäll morrning tog han ett skutt mot systern för lägga sig över henne och pressa ner henne med sin kroppsvikt medan han drog henne i örat. Syskonen var ungefär samma storlek, och Vidar spände hela kroppen för att förbereda sig på hennes protester.
     "Ge dig!" krävde han. "Så ska jag skona ditt liv!" Morrningen fick läppen att fastna över tanden, och när Vidar slappnade av i ansiktet igen förblev en del av läppen komiskt uppdragen. Han såg inte riktigt lika imponerande ut som han hade önskat sig.

Ett skrattande tjut lämnade Kithara när Vidar attackerade henne, och tappert kämpade hon emot, sparkade och nafsade efter honom. Men övertaget han hade gick inte att ta miste på, hon hade inte varit förberedd så till slut fick hon inse att hon var besegrad. Hon skulle inte vinna denna brottningsmatch hur mycket hon än försökte.
"Jag ger mig, jag ger mig!" skrattade hon.
Andetagen var tunga, det var varmt och leken hade varit vild. Men det gjorde inget, att umgås med sin bror fick henne att glömma det hon annars grubblade över. Vidar gjorde henne glad, så otroligt lycklig att hon inte kunde sätta ord på det. 

När han flyttade sig från henne rullade Kithara över på mage. Blicken sökte sig över området, sedan upp mot himlen.
"Vidar..." sade hon med en fundersam röst samtidigt som hon sökte hans blick. "Du vet, de här Gudarna som de vuxna talar om... Moriko och Aerrinko och allt vad de heter..." Hon hade fortfarande inte lärt sig alla namn, de var så konstiga. "Tror du att de finns? Tror du att de är så mäktiga och styr och vill ha en god värld som de andra säger?"

Ett bubblande skratt lämnade honom i takt med Kithara. Vidar rullade bort för att inte kväva henne, men la sig genast tätt intill. Han vilade huvudet på tassarna och lyssnade på hennes ord. Det var behagligt att känna hennes andetag mot hans bröstkorg medan han funderade.
     "Alltså", svarade han efter en liten paus. "Jag tror det. Kanske." Ärligt talat gjorde Kitharas fråga honom lite ställd och förvirrad. Det var enklast att lita på vad de vuxna berättat, och den här nya vinkeln gjorde honom lite osäker. Vad trodde han på, egentligen?
     "Jag tror att de finns men..." Han tvekade. "Om de nu är så kraftfulla och vill alla så gott, varför ser de inte till så att världen är god? Varför hjälper de inte till?" Han fångade upp sin egen tvekan, och fortsatte sin analys.
     "De kanske är upptagna med-", djup suck, "viktiga vuxengrejer eller nåt."

Kithara himlade med ögonen vid hans ord.
"Ja, vuxengrejer... Ibland är det som att ingenting annat existerar." Det kändes orättvist, att inte förstå och inte få vara med när de vuxna talade om sakerna som de ansåg inte var för valpars öron. Kithara ville vara med, hon ville inte bli utestängd. Eller lämnad igen. 
"Jag tycker att de borde hjälpa till. Jag menar, ifall de nu är allting som de vuxna säger om hade de kunnat hjälpa oss att hitta pappa..."
Orden dog ut, fortfarande smärtade det henne att inte veta vad som hänt fadern. Att inte kunna förstå varför han hade lämnat dem. Någonstans hade en fantasi börjat utvecklas, en fantasi om att fadern hade lämnat dem för att han var en kung i ett fjärran land och var tvungen att återvända dit för att styra det. Och att han skulle hämta dem snart, när allting var i ordning.
Men det var inget mer än en fantasi, även om den var fin att tänka på.

"Och mamma", mumlade han. Tvivlet som deras diskussion sådde inom Vidar stressade honom. Ja, varför hade de inte hjälpt syskonen att hitta deras pappa? Det gjorde fortfarande ont att tänka på honom, även om Shona tog bra hand om dem. Hon fyllde väl platsen som deras mamma aldrig gjort, men Kaiitos plats gapade tomt.
     "De hade säkert sina anledningar", kände han sig tvingad att säga. "Mamma och pappa kanske är någonstans som vi är för små för att komma till. Sen, när vi blir äldre, så kommer de säkert hämta oss igen." Tanken kändes betryggande, och Vidar klängde sig ängsligt fast vid den. "De väntar på oss någonstans. Tror du inte det, Kit?"

Det brände lite svagt i hennes ögon och slöt dem. Hon kunde knappt minnas föräldrarna, modern var bara en vit dimma och fadern var... Ja, en bild som bleknade mer och mer. Hon blev alltid så sorgsen när hon tänkte på dem, försökte minnas dem. Undrade över vad som hade hänt som gjorde att hon och Vidar inte fick följa med dem.
Broderns ord tröstade henne, och hon öppnade ögonen igen. De sved inte lika mycket, hon hade lyckats tränga tillbaka tårarna.
"Ja, du har rätt," sade Kithara med en beslutsam röst. "De kommer att hämta oss, sen när vi är gamla nog. Det var nog bara så att de hade saker att göra som vi inte kunde följa med på just nu..."
Det måste vara så. 
Hon lutade huvudet mot Vidars hals, kände den trygga värmen som hans kropp utstrålade. Han var som ett ankare för henne.

Vidar hummade instämmande. Han vilade huvudet över hennes nacke när hon lutade sig mot hans hals. Det kändes lättare att hantera sorgen när de var tillsammans. Och egentligen, vad hade de att sörja? En dag skulle de bli hämtade av föräldrarna.
     Tillsammans.
     Alltid tillsammans.

[Avslutat <3]