Silverpile var öde, så som det oftast var. Rowen hade varit här länge nu, och han hade inte stött på en enda främling. Här fanns resterna av ett gammalt revir, men det var sedan länge övergivet. Han undrade vad som hade hänt med dem. Kanske hade de också fallit offer till de odöda. Det lät inte ologiskt. Rowen hade själv mött dem och sett vad de var kapabla till. Efter att ha bestämt sig för att striden var dömd att förloras hade han backat undan från den stora hjorden - bokstavligen. Hanen hade inte sett sig för, och fallit hårt ner mot den klippiga marken. Han hade brutit bakbenet, och slått i huvudet så hårt att han blivit medvetslös i flera timmar. Det var ett under att han fortfarande levde. När han vaknade hade Rowen försökt att spjäla benet. Kanske var det på grund av huvudskadan, men kraften lydde honom inte riktigt. Det tog tid, och resultatet blev på sin höjd "okej". Han behövde dock inte särskilt mycket mer än okej. Det räckte för att han skulle kunna släpa sig själv ur Ken-Yak, och in i nästa område. Där hade han blivit liggande.
     Tiden gick, och benet läkte sakta. För att ha något att göra hade Rowen tillverkat en liten harpa åt sig själv. Träet kom från en av de vackra silverpilarna, men han hade själv dragit upp metall ur jorden för strängarna. Han hade alltid haft flinka tassar, och det klingande ljudet från instrumentet var det enda som höll honom sällskap. Det var en tråkig tid. Tack vare det skadade benet kunde han inte heller jaga som förut. Han fick helt enkelt hoppas att ett byte skulle komma nära nog för att han skulle kunna skjuta ihjäl det med en metallpil. Metallkraften krånglade fortfarande, och det var inte alltid det fungerade. Efter ett tag var hanen mager nog för att ha tydliga, utstickande revben. Han tycktes dock inte notera det. Hade han bara haft någon annan här så hade han till och med tyckt om tiden i Silverpile.
     Det var inte en underdrift att säga att Rowen blev svältfödd på sällskap. Han kom ofta på sig själv med att söka efter någon med telepatin. Kraften var annorlunda, precis som metallen, sedan han skadat sig. Silverpile var ständigt tomt, men det betydde inte alltid att Rowen fortsatte vara ensam. Ibland kunde telepatin öppna ett sinne åt honom. Rowen kunde konversera med det i flera minuter innan det försvann upp. Det var alltid samma sinne, men det tillhörde ingen varg. Rowen drog slutsatsen att sinnet tillhörde hans kraft - det var alltså telepatin som talade tillbaka med honom. Upptäckten gjorde honom mycket nöjd. Han hade utvecklat kraften på ett sätt som ingen i hans hemland kunnat drömma om! Belåten fortsatte Rowen att konversera med telepatin. Den presenterade sig som Zhìyuan. Namnet ringde en klocka i Rowens sinne, men han kunde inte placera den. Ganska snabbt kom Rowen underfund med att det inte var värt hans tid, och släppte sina grubblande tankar.
     När Rowen till sist konstaterade att han kunde gå utan problem, ansåg han sig frisk nog att lämna Silverpile. Visserligen haltade han lätt, men det kunde vara något han skulle få leva med hela livet. Det var dags att röra sig vidare. Han behövde fortfarande hitta platina. Smidigt lossade han metallsträngarna från harpan, och lindade dem runt träet. Efter det hängde han instrumentet över huvudet. Redo att göra sitt hemland stolt lämnade han den gamla lyan, och begav sig mot väst.
     “Det skulle vara trevligt med lite vandringssällskap”, kommenterade han till Zhìyuan, och fick ett medhållande tillbaka. Tanken hade slagit Rowen flera gånger under den korta tiden - knappt en halvtimme - sedan han lämnat lyan. Drakvargen sträckte ut sitt sinne över området, och till sin förtjusning kunde han faktiskt hitta en annan varg. Det var mer tur än vad han haft på mycket länge.
     “Skynda dig!”, manade Zhìyuan, och Rowen lydde. Ivrigt travade han fram mot främlingen, och ignorerade att det skadade benet ibland vek sig under honom. Efter en kort stund kunde han urskilja den andra. Det var en liten silvervarg, inte mycket större än en halvmeter i mankhöjd. Hon stod böjd över en död hare.
     “Hallå!”, ropade Rowen muntert. Den andra såg upp, och ställde sig beskyddande över sitt byte. En lätt krusning gick över hennes nosrygg. Det var dock inget som bekom Rowen. Han känna silvervargens tankar. De var glada, men lite oroliga över att drakvargen skulle ta hennes byte.
     “Stick!”, fräste honan. Rowen backade ett steg med ett sårat ansiktsuttryck.
     “Jag ska inte ta ditt byte”, försäkrade han. Den andra muttrade. Trots det la hon sig ner, och fortsatte sin måltid. När Rowen kände efter med telepatin var den andras sinne lättat, och fortsatt glatt. Tyst väntade han på att silvervargen skulle äta upp, innan han tog till orda igen.
     “Jag heter Rowen. Vad är ditt namn?” Rowens muntra ord möttes bara av en irriterad blick.
     “Roma”, svarade främlingen kort. I tonen hördes det tydligt att hon inte hade någon som helst önskan om att fortsätta konversationen. Det förvirrade Rowen. Han kunde tydligt känna hur den andras sinne var glatt och nyfiket. Förmodligen var hon bara osäker, och satte upp en fasad.
     “Fråga om hon vill resa med dig?”, föreslog Zhìyuan. Det var en bra idé. Såvitt han kunde se kunde hon bli en alldeles utmärkt resepartner.
     “Jag vandrar och letar efter en metall”, sa Rowen trevande. Hon tittade inte på honom, utan gjorde en stor scen av att tvätta sina tassar. “Vill du bli min resekamrat?” Roma såg upp på honom. Zhìyuan meddelade att hon var överlycklig. Trots det morrade silvervargen lätt.
     “Nej.” Roma sa det med eftertryck. Ändå var hennes tankar lättade, som om det här var räddningen hon väntat på. Antagligen behövde hon behövde bara lite tid att samla sig. När honan vände sig bort för att gå ropade Rowen efter henne.
     “Kom tillbaka inom en timme, annars går jag utan dig!” Till svar fick han ett föraktfullt skratt. Rowen valde att tolka det på enda sättet han tyckte verkade logiskt: en timme var mer tid än vad hon behövde.
     “Det gick ju bra!”, sa Zhìyuan uppmuntrande. Rowen kunde inte låta bli att hålla med. Nöjt tog hanen av sig sin harpa. Om han skulle vänta en timme kunde han lika gärna spela lite.
    När vad som kändes som en timme hade passerat, reste sig Rowen upp. Lite sorgsen packade han ihop harpan. Roma hade troligen inte vågat. Han kände medlidande. Hjälpsamt kissade han på ett träd, och drog sedan tassarna efter sig när han lämnade platsen. Det skulle göra det lättare för henne när hon ändrade sig och sökte upp honom.
    Någonstans skulle han nog kunna hitta fler kamrater, kom Rowen nöjt fram till.

[Endast Rowen.]