Svalare, det blir bara svalare och svalare för var dag som går och Digne kände mycket väl av det, hon som är så van vid varma klimat. Hon såg verkligen inte fram emot vintern, den kalla snön, bara tanken utav snö fick henne att rysa. Alla stackars växter som skulle dö på grund utav kylan, det gjorde henne ledsen. Hon fnös missnöjt och skakade på huvudet, försökte komma på bättre tankar.
   Naktakin hade gått ifrån flocken för att få lite ensamtid, varva ner nu mot kvällen och bara njuta utav lugnet, tala till växterna. Hon satte fart på stegen, skyndade sig bort till det gamla vanliga trädet som hon brukar sitta i - vilket även alla i flocken vet om.
   Med ett skutt och några smidiga rörelser for tiken uppför trädets stam, nöjt slog hon ner bakdelen på en gren, iakttog omgivningen innan nästa händelse. Ingen i närheten, kunde inte tyckas lukta eller lyssna sig till någon annan heller.
   Digne lade sig ner på den tjockare grenen och slingrade sin svans runt den som försäkring, hon tog sig en sista titt nedför trädet innan hon slöt ögonen för att vila.

Efter en stund avbröts lugnet, «Någon närmar sig» viskade träden till henne. Tyst och försiktigt reste hon sitt huvud från grenen, mycket riktigt, någon bevingad kom intågandes. Landade graciöst och vant inte långt bort från trädet som Digne befinner sig i, främlingen skulle säkerligen få syn på henne uppe i trädet, det var inte direkt den bästa platsen att gömma sig på då mestadels utav löven redan ligger på marken.
   Tiken beslöt sig ändock för att ligga kvar i trädet, hon hoppades att den andre inte skulle störa hennes lugna stund.

När Blair landade satte han ner tassarna på marken i en rullande rörelse. Vanan att begränsa alla ljud som han gav ifrån sig satt hårt i, och det var inte något han planerade att träna bort. Med tanke på hur nära Isil Anars revir han befann sig, så var det inte heller en nackdel.
     Den nya platsen kring Isil Anar gjorde Blair nyfiken. Han hade varit för upptagen med annat för att lägga märke till när den växte fram. Inte förrän han pratat med en främling hade han uppmärksammat Yanamorë. Blair förstod inte syftet med platsen, inte heller varför Isil Anar plötsligt hade en mur, men han tänkte ta reda på det. Skulle platsen visa sig tråkig kunde han alltid ta sig en titt på vad Isil Anar gömde bakom sin mur.
     Tyst böjde han vant på benen och höll en låg profil när han långsamt rörde sig framåt, som ett rovdjur på jakt. På avstånd tyckte han sig höra ljudet av röster i en sång, och när han fixerade den skarpa blicken urskiljde han även figurer. Som alltid svepte en svag brist runt fakargen, cirkulerande likt en storm, för att fånga upp eventuella lukter. När en tydlig, stark lukt av tik fångades upp hejdade Blair sig. Han slet blicken från skuggan av den underliga platsen, och sökte av omgivningen. Det var inte svårt att få syn på henne. Uppe i ett av träden låg en grällt färgad tik, och hon stirrade tillbaka på honom. För ett ögonblick stirrade han bara tillbaka. Sedan rätade han sakta på benen, och lät vinden svepa genom hennes päls igen. Det fanns fler dofter inbäddade i hennes lukt, och några kändes svagt bekanta. Antingen så var hon en besökare, eller medlem i Isil Anar. Med tanke på hans tur, så var hon troligen det senare.
     För att inte verka så suspekt klistrade Blair på ett litet, vänligt leende.
     "Heeej", sa han med glättig röst. "Du råkar inte veta Yanamorë ligger?"

Hannen stirrade tillbaka, tiken släppte inte blicken från honom, hon höll den som klistrad. Vinden drog i pälsen på henne, instinktivt grep hon hårdare om grenen.
   När den andre började le gav Digne ifrån sig en djup suck, än en gång fick hon icke vara ensam. «Heeej» började han, «Du råkar inte veta Yanamorë ligger?» öronen spetsades, visst vet hon vart det är - men skulle hon verkligen lita på honom? «Hej» hon kunde inte med att ljuga, «Jodå, inte alls långt härifrån» pressade fram ett leende.
   Med snabba rörelser klättrade hon nedför trädet, närmade sig med misstänksamma steg främlingen, «Jag kan visa dig» Digne kände sig tvungen, tvungen att hjälpa hannen dit, «Om du vill?» såg upp emot den betydligt mycket större vargen, hon visste att hon skulle få vara på sin vakt. Naktakin är väl medveten om sin lilla storlek. Hon började att gå, «Ska vi?» stannade upp och såg frågande bak mot den brune.

Så fort honan vände ryggen till försvann det inställsamma leende, och Blair rätade på ryggen. Det var inte vad han hade hoppats på, men klart bättre än en uppståndelse. När han såg att hon började vända sig om, låg leendet snabbt tillbaka på läpparna, och öronen vinklades mjukt bakåt.
     "Jag kommer", svarade han och satte kroppen i rörelse. "Så, bor du här? Eller är du bara bra på guidade turer?" Leendet hördes i rösten. "Jag är Rialb, förresten." Orden flöt naturligt över tungan, som om det var ett namn han var van vid att säga. Blair var nästan hundra på att hon hade något med Isil Anar att göra. Han hade ingen lust att väcka uppmärksamhet, speciellt inte efter Black-incidenten. Genom att presentera sig själv först minskade han risken för att bli sedd som opålitlig. "Vem är du?"

Vid hannens ord satte tiken fart på benen igen. Han hade förvånansvärt många frågor denne, Rialb. För det första hade Rialb stört hennes ensamtid och för det andra var han en främling, hon ville inte svara på frågorna. Hon var tydligt på ett dåligt humör, öronen vinklade bak mot nacken och smalnade ögon. «Jajamensan, jag bor här sördu» spände den turkosa blicken i den brunas ansikte där de gick, drog fram ett ansträngt leende.
   Han frågade efter hennes namn och som vanligt gav hon ut sin brors namn, inte litar hon på andra i första taget, «Theon» för att undvika fler frågor ökade Digne takten. Det var nästan så hon sprang.
   Ljuden från flockmedlemmarna blev alltmer lägre och lägre. Tiken förde främlingen bort från flocken, hon ledde honom heller inte till Yanamorë.

Så främlingen bodde här. Blair låtsades inte om hennes tydligt avvisande signaler, utan nickade bara glatt.
     "Hälsad, Theon!" Rösten var genuint glad, som om hennes namn var en gåva. Trots sin glada fasad kunde inte Blair hindra ögonen från att smalna bakom hennes rygg för varje steg Theon tog bort från Yanamorë. Blair må använda sig av en glad, naiv fasad, men han var inte dum. Dessutom hade han varit i skogen länge nu. Det var uppenbart att hon var på väg bort från Yanamorë.
     Blair stannade, tvärt mot den höga takt de hållit.
     "Vet du vad", sa han med ett öppet, sårat uttryck. "Jag tror inte alls att du tar mig till Yanamorë!" Blair rynkade samman hela ansikte och andades skarpt in, som om det tjocknade i halsen.
     "Jag träffade någon general-typ som sa att Isil Anar och Yanamorë var en fristad för de som behövde en! Att det var en plats för alla. Men så säger du att du bor där och du försöker lura mig!" Blair vände sig tvärt om, och stampade iväg några steg. Sedan såg han tillbaka mot tiken, nu med tydlig gråt i halsen. "Vad är du för hemsking, egentligen?"

«Hälsad, Theon» sa den andre glatt vilket gjorde henne på ännu sämre humör, «Japp» slank besvärat ur henne.
   Tiken hörde hur den brune plötsligt stannade upp, det var då som växterna sa åt henne att hålla sig på sin vakt.
   Digne saktade ner, stannade, vände sig om mot Rialb. Öronen slickades mot nacken när han påstod att hon ljög, ögonen smalnade än mer när hannen genuint verkade vara sårad. «Tsk! Du kan väl visa mig dit ifall du kan vägen bättre. Verkar dock som om du redan träffat på Ronia, kanske skulle du ta och springa iväg och fråga henne vart platsen ligger istället för att störa mig?» snäste hon tillbaks, kort därefter himlade hon med ögonen, «Vid kottarnas namn, sluta lipa» Digne stirrade surt på Rialb. Inte tänkte hon utsätta någon annan för fara efter det som hände med Black, nej, främlingar ville hon inte ha nära de som hon bryr sig om allra mest. Aldrig.

“Jag skulle springa till hon Ronja om jag visste var Isil Anar ligger!” Blairs - nej, Rialbs - röst steg i crescendo. ”Men hon sa att jag skulle gå åt sydöst, och du går åt väst!”
    ”Vid kottarnas namn, sluta lipa”, sa Digne, och Blair fick stoppa ett leende. Det var ett tydligt misstag. En stor, slitande snyftning drog igenom Blairs kropp och han kastade bak huvudet för ett högt jämrande. 
     ”Jag trodde verkligen att ni var en snäll flock!” Utan att låtsas om hennes uppmaning var Blairs tal hackigt av dramatiska hulkanden. Fakargen vände tillbaka huvudet framåt, och stampade iväg. Det syntes tydligt på hans gång hur sårad han var. Trots det kunde han inte längre dölja ett brett flin, nu när han hade ryggen mot henne. Ifall Theon skulle vända efter honom höll han hård koll med förvarningen, för att inte bli överrumplad.

Rialb bröt ihop framför henne och man kunde bara se hur argare hon blev för var sekund, «Jag trodde verkligen att ni var en snäll flock!» men när han vände sig om för att gå, «Okej, okej.. jag får väl visa dig då» hon ångrade orden så fort som hon kastat ur sig dem.
   Den lilla vargen trippade ikapp, «Bara du slutar gråta, jag pallar inte det, då fåru hitta någon annan» sa hon och grävde fram ett leende i det allvarliga ansiktet. «Seså, nu gick vi» tiken började att gå i rask takt, denna gången åt rätt håll.
   Naktakin försökte hålla ett bra långt avstånd ifrån främlingen och flocken nu när hon blev så illa tvungen att hjälpa honom, hon är ju snäll och det skulle faktiskt vara riktigt ruttet att inte visa Rialb vägen dit.
   Det blev en väldans omväg för att hålla sig utanför reviret, men så stannade den lilla upp. «Nuså» började hon, «Gå rakt i denna riktningen så når du Yanamorë inom tio minuter, ifall du går vill säga» Digne pekade med sin långa svans mot platsen för att sedan rusa upp i ett utav de närliggande träden, «Rör på påkarna» manade hon.

Blair stannade tvärt upp, med öronen alert resta, och såg sig hoppfullt om mot henne. Theon spillde ingen tid, och han satte kroppen i rörelse för att hamna ett steg bakom.
     När de tillslut stannade följde han hennes svans med blicken, och nickade. Tiken smet upp i ett träd, och han protesterade inte. Trots allt hade han kommit för att inspektera Yanamorë, inte umgås. 
     "Tack!" svarade Blair och försvann iväg i riktning mot ljuden.

[Avslutat!]