Ökker hade funderat på det han och Himalaya hade pratat om. Nu kände han sig mer dum för att han hade missat det. Han mindes fortfarande när Sirocco hade hittat honom och i efterhand så var han verkligen glad att han följt med Sirocco. Han hade nog inte klarat det vid lyan mycket längre. Men på något vänster var han glad över att han stannat kvar när resten av familjen lämnade. Annars hade han aldrig mött Sirocco.
Han satt i skuggan av ett träd. Hur skulle han berätta det för Sirocco? Han var inte säker. Men han var rädd att Sirocco skulle avsky honom när han fick veta att han såg honom som mer än en flock-broder. Ökker satt och skällde ut sig tyst i huvudet när han såg Sirocco gå en bra bit bort. Hans hjärta slog en volt. Det var nu eller aldrig.
Ökker började gå mot Sirocco men han vågade inte riktigt ropa ut till honom så istället började han springa. Fortare och fortare.
"Sirocco! Sirocco! Jag är ledsen-" Han avbröts med att han sprang rätt in i Sirocco. De tumlade runt en bit men det slutade med att Sirocco landat på honom och han fortsatte att prata fort med en viss sorgsen brytning i tonen. "Sirocco. Jag är så ledsen. Så väldigt ledsen. Jag menade inte att undvika dig. Jag var bara rädd och jag trodde jag var sjuk men jag pratade med Himalaya och jag insåg.." Han pratade väldigt fort. Så fort att orden nästan gick ihop. Men så saktade han ner. Han tittade upp i de turkåsa ögonen. "Jag insåg att jag älskar dig Sirocco. Mer än en flockbroder." Hans öron låg försiktigt bakåt medan han väntade på den andres reaktion. Det var nu eller aldrig.

Han kände sig fortfarande något sorgsen över att Ökker höll sig borta. Även om hela flocken var relativt nära så kändes det väldigt ensamt utan vännen, som om en bit av vardagen saknades. Han hade inte ens vetat hur mycket tid de spenderade tillsammans eller hur mycket den tiden betydde fören allt det försvunnit ifrån honom. Han var bara glad att han inte gjort något tillräckligt illa för att Ökker skulle ha lämnat dem.
 Lojt satt han på marken och pillade slött med tassarna i den sandiga jorden. Ritade mönster och suddade ut dem igen, hade Ökker varit med kanske de skulle kunna göra som de gjort med molnen, hittat fina former och djur och hittat på historier utifrån bilden. En djup suck lämnade den mörka vargen och med en tass suddade han bort allt, redan trött på sitt tidsfördriv, innan han reste sig för att i sakta mak röra sig genom området, vart han var på väg visste han inte riktigt, kanske någon av valparna skulle kunna uppehålla hans dystra sinne en stund? 
 Men innan han hunnit längre än så med tanke gångarna kunde han höra Ökkers röst när han gällt ropade ut hans namn, ackompanjerat med ljudet av tassar mot fuktig jord. Den blå blicken han knappt söka sig upp mot vännen innan de båda tumlade runt över marken efter kollisionen och slutade i en hög där Rocco låg som slängd över den ljusare vännen.
 Orden föll ur munnen i en vid ström och till en början hängde han inte med. Sjuk? Pratat med Himalaya? Med en förvirrad blick mötte han Ökkers egna, i väntan på den avslutande delen av meningen, och det var allt annat än vad han kunnat förvänta sig. Hjärtat slog hårt i bröstet, hamrade mot bröstkorgens beniga fängelse så att han nästan kunde svära på att Ökker skulle känna det.
 Älskade honom? Det fladdrade lätt i magen, och bubblade på ett sätt han kände igen, samtidigt som det var helt nytt. Han hade förnekat det, men kanske var det exakt så. Sirocco hade blivit sårad förut, och hade skyddat sig ifrån att inse hur det var.
 Ett nästan blygt leende bröt ut på hans läppar och han såg försyn ner med öronen lätt vinklade bakåt. Hela hans ansikte hettade och han kunde inte riktigt finna ord, han snubblade hela tiden över meningarna och tankarna i hans huvud.
 "Menar du det?" Han sneglade upp på den ljuse genom ögonfransarna och väntade spänt på svaret. Skämtade med honom nu? Sirocco kunde inte riktigt se varför det skulle vara ett skämt, efter att ha blivit undviken i flera dagar, men han ville inte riktigt hoppas.

Menar du det?
Det kändes som om halva dagen hade gått innan Sirocco hade svarat honom. Ökker nickade först, innan orden fann hans mun.
"Ja." Svarade han med ett leende. "Där är som hela min bröstkorg svarmar med fjärilar." Fortsatte han lågt. Hela hans ansikte kändes som om det fattat eld där han fortfarand låg och han drog försiktigt upp tassarna som för att gömma sig bakom dem i väntan på att Sirocco skulle svara honom igen.

Det kändes som om minuter blev till timmar när han väntade, och ett dumt fånigt flin breddes ut i hela hans anlete då svaret väl kom. Det bubblade i hela bröstet på honom med, fladdrade i buken och det kändes som om han tappade all grepp om marken, som om han skulle lätta och flyga iväg om han släppte den ljuse.
 "Jag tror" han tappade orden i meningen och såg ner igen. Ökker hade dolt sitt ansikte med tassarna i väntan och Sirocco kunde inte låta bli att le.
"Jag tycker om dig också, mer än en vän" fick han till slut fram och borrade generat ner nosen i vännens bog, den tjocka pälsen skymde mesta dels av hans ansikte när han gjorde så, och doften fick det att pirra mer i kroppen.

Han behöll tassarna över nosen medan den andre pratade. Han var säker på att hans hjärta hoppat över ett par slag när den andre pausat men han vågade inte kolla upp på honom. Han fortsatte att gömma sig bakom tassarna.
Han fortsatte att gömma sig bakom tassarna även när Sirocco pratat färdigt igen men han hade ett stort leende på läpparna när han var färdig och svansen slog fort fram och tillbaka.
Det var inte förrens Sirocco borrat ner sin nos i hans bog som han lyfte undan tassarna och tittade ner på honom. Han trodde inte att det var möjligt men hans ansikte hettades till ytterligare och han sträckte fram sin nos för att borra in den lite lätt i Siroccos panna. Han visste inte vad han skulle säga. Han var absolut överlycklig och om han kunde så skulle han gärna stanna där för resten av sin livstid.