Tunga andetag, hårda hjärtslag. Vindens krafter hjälpte honom att hålla sig i luften, hjälpte vingarna att bära honom bort från det håll han kommit. Bort från bergen. Solen stod fortfarande på himlen men om det var gryning, dag eller på väg att bli solnedgång visste han inte. Så långt orkade inte hans hjärna tänka.
Vingarna värkte, speciellt den högra. Han måste landa och vila en stund, dricka och låta vinden svalka honom. Den vitblåa Fakargen lyckades landa utan större missöden. Musklerna i kroppen värkte efter att han försökt hjälpa till bäst han kunde i flygningen. Han hade undkommit, han tvivlade på att den andre skulle följa efter honom hit ner. Ögonen riktades bort mot bergen, nu så långt borta. Hur länge hade han flugit? Alltför länge.
Vingarna hängde utmattat efter hans sidor, släpade i marken då han gick fram till en bäck och började lapa i sig vattnet för att släcka törsten. Det var först då som hon kände hungern. Mat hade det inte varit speciellt gott om i bergen och han hade magrat en hel del där borta. Med ett utmattat läte så sjönk han ner till liggande, i bäcken. Lät det kalla vattnet leta sig in i pälsen i ett försök att kyla ner honom. Ögonen slöts, öronen spelade på huvudet.
Så trött, så hungrig.

Han sprang genom gräset, han hade vuxit nu och hade inte lika korta ben längre, kroppen hade jämnat ut sig litet och tassarna såg inte lika stora ut. Den stora solen stod högt på himlen, vilket gjorde så att hans mörka päls snabbt absorberade värmen. De var nästan för varmt, men som tur var så var han på väg mot vattendraget han visste fanns i närheten, han hade trots allt vuxit upp här. Tassarna trummade rytmiskt mot marken och de turkosa ögonen var fästa framför honom, snart skulle han få se det klara vattnet, känna hur det svalkade honom. Men en liten flock rådjur fångade istället hans intresse och han blev genast hungrig, kunde han lyckas fånga en? Han tittade mot den stor bocken och skakade på huvudet, nej de där hornen kunde han inte bråka med, han vände blicken mot en av de två honorna, den ena med ett litet kid som tryckte under magen på sin mor. Kanske kunde han ta den unga? Ifall han lyckades kanske han kunde få lite träning också. Men hur kom han förbi de vuxna djuren?
 Sakta smög han i det höga gräset, hoppades på att den rosa tufsen på hans skuldror inte skulle dra åt sig djurens uppmärksamhet. Men det gjorde den, även om han hann smyga en bra bit inpå dem innan bocken fick syn på den vajande rosa pälsen, den såg först fundersam ut, som om han inte visste om det var ett hot eller inte, innan han brölade och kastade sig bortåt med de två honorna och kiden i hälarna.
  Jaha, det hade inte gått som han tänkt sig. Han reste på sig och såg efter de fyra djuren innan de försvann utom hans synfält. Något surmulet och irriterat vände han sig om och började åter röra sig mot vattnet, han fick väl kolla om flocken fångat något när han kom tillbaka.
  Vattnet glittrade när han nådde det och ett leende spred sig på de annars så allvarliga läpparna, och han kastade sig framåt,lät vattnet stänka upp runt honom och svalka den mörka kroppen som varit alldeles för varm. Han bockade och studsade vilt i vattnet och skrattade när de små, glittrande, vattendropparna flög omkring honom.

Fakargen låg med nosen på kanten så att han inte skulle råka somna och få en kallsup. Där låg han och slumrade, lät kroppen bli sval igen efter den hektiska flygturen.
Ljud. Violence vred lite på huvudet så att örat kunde vridas åt det håll ljudet kom ifrån. Vattenplask och skratt, han antog att det kom från en varg. Vilken varg kunde vara glad i ett liv som det här? Efter det som hänt tvivlade Violence att han någonsin kunde lita på någon annan varg, tik som hane, vuxen som valp.
Fastän han ville dra sig undan från ljudet, hålla sig borta och gömd så orkade han inte röra på sig. Musklerna lydde honom inte och en ljudlig suck passerade den vitblåa hanens läppar. Åter igen slöt han de mörkblå ögonen och koncentrerade sig på att andas lugnt, åter finna ro i kroppen. Vila så att han kunde ta sig upp på benen och förhoppningsvis sedan jaga så att han kunde stilla hungern. Hur det skulle gå vågade han knappt tänka på. Han hade lyckats utveckla sin vindkraft lite uppe i bergen, men skulle det räcka för att hjälpa honom fälla ett byte? Oavsett så skulle han försöka om han så skadade sig på kuppen.

I sin lilla lek skuttade han längs vattnet, i cirklar, ovalen och bara huller om buller. Vatten kristallerna gnistrade när de flög omkring honom och blötte ner hans mörka fäll. de vita ränderna på rumpan, svansen och frambenen stod ut ännu mer i kontrast till den svarta pälsen nu när den var blöt och något mörkare Den rosa "tofsen" på hans skuldror, som gärna flöt samman med manen, hängde något ner mellan skuldrorna istället för att stå rakt upp som den brukade. Manen hängde också den ner för sidan om hans hals. Snart slog doften av varg emot honom och han stannade upp,men för en gångs skull stelnade han inte till i skräck. Visst känslan fanns där,men den trycktes ner av den nyfunna glädjen, och en viss nyfikenhet. Han började försiktigt, och fortfarande något misstänksamt, gå mot doften, som var förvånansvärt stark. Hur kunde han ha missat den? Han ökade stegen något och fann snart en ljus varg liggandes i bäcken. Den verkade trött, skadad? "Vad gör du?" frågade han lätt och lade det lilla huvudet på sned. En typisk valp fråga, men något han ofta inte frågade, och absolut inte med den nyfikna tonen.

De höga plaskande lätena dog ut men doften av varg fanns fortfarande där. Violence lät ena örat riktas åt det håll han senast hört ljudet från den lekande vargen, för det var i alla fall det han antog att denne hållit på med.
Steg hördes, lite svagt till en början och den vitblå vargen vred på huvudet lite i ett försök att se vem det var som kom. Han försökte resa sig, men musklerna skrek i protest vilket gjorde att han låg kvar då den andre vargen blev synlig. Svart och vit, var det som han såg först och att den var liten. En valp? Dock skulle man inte underskatta valpar. De kunde kanske mer än vad man trodde, dessutom hade de flesta starka föräldrar.
Frågan som ställdes fick honom att himla med ögonen, vad såg det ut som att han gjorde?
"Tjuvlyssnar på vad fiskarna säger." svarade han med allvarlig ton, gav valpen en seriös blick. Fastän han var trött och mörbultad så kunde han fortfarande retas, det återstod bara att se om valpen förstod att han retades eller trodde att han var allvarlig.

Hanens allvarliga svar förbryllade honom, kunde han prata med fiskar? Till det att han förstod att han skämtade "Säger de något intressant då?" frågade han med samma allvarliga röst, men om man lyssnade noga, riktigt noga, kunde man höra en skämtsam ton klinga. Han närmade sig den ljusa hanen igen, och det var inte fören nu han såg de ljusa fjäderklädda vingarna. Fascinerat tittade han på den och undrade för sitt tysta sinne ifall de var mjuka. Eller om fjädrarna var sträva som en vargs päls. De turkosa ögonen flackade snabbt mellan hanens ansikte och hans vingar. Skulle han våga röra dem? Hanen såg iallafall inte ut att orka attackera.

[Sorry för kort och segt svar :/]

Vid valpens fråga så skakade han enkelt på huvudet. Även om fiskarna kunde tala så hade han nog inte lyssnat på dem, för vad kunde fiskar prata om som var intressant? "Nej." svarade han trött, höll dock ett vakande öga åt valpens håll. Varför var denne kvar? "Har du inget vettigare att göra än att stå där?" frågan kunde tas som en förolämpning, men det var inte det Violence var ute efter. Han ville vila, inte leka barnvakt. Nog för att valpen säkert klarade sig själv, det borde den göra eftersom den var här, om den inte smugit iväg från flocken. Om det var fallet så kunde det bli problem för honom.
En djup suck lämnade Violence strupe och han höjde huvudet från den lilla strandkanten, lät öronen spela på huvudet för att lyssna efter eventuella byten eller faror. Men ingenting kunde höras, ännu.

Hanen svarade med samma allvarliga tonfall som tidigare, något trött lät han också. Försiktigt så närmade han sig den ljusa hanen. Hans fråga fick honom att först bara skaka på huvudet, men då han insåg att han kanske inte såg honom så svarade han "Nej, i min flock har valparna ingen uppgift att utföra" Nej ännu hade han inte fått någon direkt uppgift inom flocken, han kunde bara gå omkring och vara. Men han såg fram emot att få träna, för det borde han väl få göra snart? Han granskade hanen igen, han verkade utmattad och kanske skadad? Skulle han ta honom till flocken? Så han kunde vila upp sig och må bättre. "Vill du ha hjälp?" Han lade åter huvudet på sned, om hanen inte orkade gå till flocken kunde han iallafall ta flocken till honom. För det var så att Qu hjälpte alla skadade på sitt Revir.
[sorry för kort ^^']