Laali hade mött upp med hanen från Qu i gryningen som lovat, och de hade begett sig från Yanamore utan fanfarer. Sirocco, lärde hon sig att hans namn var. Laali hade pratat på från start. Det var vad hon gjorde. Pratade. Lyssnade. Gav svar som lät som att de innehöll mer än vad de gjorde. Sirocco visade sig vara en okej samtalspartner, efter att första dagens misstänksamhet sakta rann av honom när det blev uppenbart att Laali inte var på väg att leda honom in i ett omedelbart bakhåll. Laali var noga med att vakta sin tunga varje gång hans ord ledde mot attacken, eller hennes tidigare jobb. Det var information han fint fick ta och vänta på tills hon fått sin del av avtalet.
     När de efter några dagars vandring äntligen korsat floden Laali sökt efter, och nådde backen som målet gömde sig under, så hade hon inte kunnat låta bli att med en dramatisk gest hälsa Sirocco välkommen till templet. Hans tydliga skepsis, när han ställdes inför den uppenbara avsaknaden av någon form av synlig byggnad i den väldiga skogen runt dem, fick henne att stämma upp i ett roat kraxande. Det var med ögonen muntert avsmalnade som Laali slutligen gav med sig och ledde honom mot den faktiska ingången. Doften av varg var svagare än vad hon väntat sig, ett tecken på att ingen varit här på ett tag, vilket gjorde henne säkrare på sina steg. Ingen anledning att smyga när där inte fanns något – någon – att gömma sig för.
     Laali förde Sirocco förbi den smyckade öppningen i templets tak, som i kvällningens dunkel inte var mer än ett djupt, mörkt hål i den omgivande mossan, och bort till huvudingången, som inte var mycket mer än ett hål det heller. Ingången hade börjat grävas ut, men de brutna trappstegen som ledde ner från markhöjd, och den raka stenytan de ledde till som en gång i tiden troligt varit en yttre vägg, var så smutsiga och slitna av oräkneliga år gömda under mark att de nästan helt smälte in i omgivningen. För den som inte visste så var det bara en till grop. Laali stannade framför ingången, och vände ett höjt ögonbryn till Sirocco.
     "Har du eld?" När svaret var nekande så ryckte Laali på axlarna. Hon hade varit beredd på det. "Nåväl. Ett ögonblick." Hon satte sig på hasorna för att rota fram två mindre stenar ur en av sina små sidoväskor. Hon lade dem framför sig i den fuktiga mossan, och kastade ett snabbt öga runt dem efter en tillräckligt duglig gren som förhoppningsvis inte blivit allt för blöt i det ihållande duggregnet. Med växtkraftens hjälp sköt en smal rot ut ur den större väskan på Laalis rygg, för att snabbt linda sig runt grenen och föra den till henne. Hon såg på Sirocco igen. "Ingen stenkraft? Nej? Okej."
     Laali spenderade ett par frustrerande långa minuter med att först linda små rötter runt stenarna, för att sedan i snabb ordning knacka dem mot varandra tills hon lyckats få dem att bilda gnistor. När hon efter mycket om och men äntligen fått eld på grenen andades hon ut i seger. Hon behövde komma ihåg att tacka Mikaele för mirakelstenarna senare.
     Med den nu brinnande grenen i munnen ledde Laali vägen ner i templets mörker. Huvudsalen öppnade upp sig framför dem, lika enorm och ekande som hon mindes den. Kvällens svaga ljus föll genom hålet i taket, men var inte starkt nog för att visa salen i sin prakt. Regn och fukt droppade också in genom hålet, och från mindre läckor i taket runtom. Trots dunklet kunde Laali se barren och löven som låg spridda över det släta golvet. Ett till tecken på att ingen annan varit här på ett tag. Ett gott tecken.
     Flinande så gott det gick runt grenen så såg Laali på Sirocco. Hon nickade demonstrativt mot salen framför dem med ett hummat "tadaah". Laali lämnade honom till att ta in synen medan hon själv tog sig an uppgiften att överföra elden från grenen till några av de släckta facklorna runtom i salen.
 
 
[Sammanfattat: Laali tar Sirocco till Arkonas huvudingång. Det är kväll och duggregnar. Templet är inte synligt på håll, för det är fortfarande väldigt nersjunket under marken. Stenarna Laali använder är flinta och svavelkis (pyrit/kattguld), vilket kan användas på samma vis som tändstål. De äntrar templet. Som alltid bara att hojta om något låter lustigt, så ändrar jag~]

Vandringen var kanske inte direkt lång. Ett gäng par dagar, mer eller mindre. Till hans stora förvåning hade Skatan - Laali - varit lätt att tala med. Hon behövde inte mycket till svar på att pladdra på, men det var tydligt att hon undvek djupare frågor, och försökte subtilt veta mer ifrån honom istället. Det var en tyst överenskommelse emellan dem, de båda försökte tillsynes oskyldigt få reda på mer om olika ämnen, men båda höll sig till sitt och bytte smidigt ämne. Mer lättsamt än vad han kunnat gissa det skulle bli. En bit in på vandringen hade han accepterat att hon inte ledde honom till en fälla av något slag, vilket gjorde det ännu mer avslappnat.
 Kvällen hade nått dem, och de var definitivt i Nordan. Hur långt det var kvar ville fågelvargen inte avslöja. Mötte honom bara med ett lurig flin. Något som faktiskt inte fick honom mer orolig. Efter att ha spenderat dagar med henne så trodde han faktiskt inte att hon hade för avsikt att röja undan honom på något vis. Specifikt inte om hon ville få sin del av avtalet.
 "Strunta i det då" flinade han retsamt tillbaka och himlade lätt med de allt starkare glödande ögonen. Men det visade sig att han inte behövde vänta länge innan hon stannade i en öppning mellan träden. Inte riktigt stor nog att kallas en glänta, och såg inte mycket ut för världen. Faktum var att den inte verkade speciellt till något sätt eller vis. Hon förkunnade honom välkommen till templet. Den turkosa blicken smalnade skeptiskt av, en viss ton av misstänksamhet smög sig på honom innan skatan hann roat skratta åt hans reaktion.
 Han hann inte ifrågasätta henne innan hon visade vägen förbi ett hål i marken, till en annan grop. Han kunde inte se mycket, men ljuset ifrån hans blick visade ett par trappsteg, slitna efter han visste inte hur många år av att vara gömda.
 Oförmögen till att riktigt artikulera svar till fågelvargen som frågade efter eld, och senare sten, skakade han bara sakta på huvudet med blicken fäst på stegen. Ännu hade de inte ens tagit ett enda steg in i den begravda byggnaden, men han kunde redan känna en sorts dragning ner i mörkret.
  Laali fixade eld med ett par mystiska stenar, första gången han sett nå liknande och han var väldigt imponerad. Det kunde vara användbart.
 "När du känner för att dela med dig mer, det där är något du får visa mig sen" retades han. Troligtvis ännu en av många grejer hon inte skulle dela med sig av fören hon fick sin del av avtalet. Hon tog täten, och han följde inte långt efter. Den provisoriska facklan lyste upp mer än hans svagt glödande ögon, och det han såg drog andan ur honom. Det var mycket större än vad han förväntat sig, och väggarna var färgglatt dekorerade i mönster och inristningar. Hennes 'tadah' gjorde inget av det rättvisa.
 "Wow" andades han och lät blicken glida över templet, delarna han såg av det, medan del efter del illuminerades av Laali som tände lyktor som innan varit släckta.
"Vet du något om templet?" frågade han med en snabb blick emot henne när hon verkade klar med att tända lyktorna i närheten.

När facklorna var tända så badades salen i ett varmt, dansande sken som fick väggarnas målade reliefer att nästan se ut som att de rörde sig, när skuggorna flackade från sida till sida. Laali släppte pinnen hon hållit, som vid det här laget nästan brände hennes morrhår, på golvet och rullade den hårt mot sten-ytan tills lågorna dött ner till en vek glöd. Sedan stampade hon på glöden tills den dött helt. Bättre det säkra före det osäkra.
     "En del", svarade hon på Siroccos fråga. Hon såg upp på honom med ett retsamt flin, och kunde inte hålla sig helt för skratt vid hans o-imponerade uppsyn. Ett kort och kraxande ljud, som ekade runt i salens tystnad. Hon dämpade sig till ett tankfullt hummande, och svepte blicken över salen. Åh, hon visste en del. Sådant hon fått höra från Blairs fanatiska babbel. Annat hon fått bekräftat från annat håll. En del av henne hade gärna sluppit den bekräftelsen. Den hade antydningar som hon inte var riktigt villig att tänka för mycket på. Sen samtidigt, kunskap var kunskap, oavsett var det kom ifrån. Eller vem. Vad.
     "Arkona", fortsatte hon givmilt, och såg på Sirocco igen. "Det har ett längre namn. Äldre." Aedis de Arcana, ekade hans röst i hennes minne, och hon hatade det. "Arkona är bättre." Hon rörde sig runt i salen medan hon talade. Svepte en tass längs golvet, en vinge längs en av de spruckna pelarna, och lät blicken vandra. "Gammalt som tusan. Åtminstone några åldrar på nacken."
     "Ser du där?" Laali travade tillbaks till Siroccos sida, och gestikulerade i riktning mot de stora valven i den södra väggen, höger om ingången. En tjock massa av jord och rötter – så hårt packat att det nästan kunde kallas sten – var allt som syntes på andra sidan. "Här." Hon ledde honom närmre, och visade de små skärvorna av färg som fanns spridda i jordmassan. "Glas." Hon pausade länge nog för Sirocco att notera de små resterna, spåren av något gammalt och glömt. "Har du varit i Civitas? Sett deras huvudbyggnad? De har nått liknande. Fönster. Med färg som blir bilder. Gjort för att släppa in ljus, så känns onödigt att bygga under mark, hm? Ganska säker på att stället sjunkit."
     Laali gled vidare utan uppehåll. Hon gestikulerade mot den motsatta, norra väggen, där ett mindre valv ledde vidare in i mörker. Hon förklarade att där mest var tomma, raserade rum. De hade börjat gräva fram stället, men det mesta på det hållet var bara grus och sten. Hon förtydligade aldrig vilka de var, eller om de innefattade henne själv.
     "Men du har inte sett det bästa än." Ett nytt, skarpt och tandat flin sökte sig in i Laalis ansikte. Ett leende som hade passat en illmarig valp på väg att berätta en hemlighet. "Kom." Laali pausade vid en av pelarna för att lyfta ner en av facklorna hon tidigare tänt, och ledde sedan vägen mot salens bortre ände mot där de kommit in. Med en blick över axeln för att försäkra sig om att Sirocco följde med så slank hon sedan ner för den korta trappan och in i nästa rum.
     Doften av fukt hade redan varit påtaglig i templet, men kunde kanske ha bortförklarats av regnet utanför som tog sig in genom hålet i taket. Här nere blev doften markant tyngre, och ljudet av droppande och porlande vatten tydlig. Ljudet av Laalis steg blev blöta när hon klev ner i den grunda hinnan av vatten som här rann över golvet från de båda mindre sidorummen. Hon pausade för Sirocco att komma ikapp, men fortsatte sedan raskt vidare ner i mörkret utan att ge sidorummen någon vidare uppmärksamhet.
     Vattnet som rann längs den sista trappan förenades snabbt med det djupare, stillastående vattnet som fyllde rummet nedanför. Ljuset från facklan jagade bort skuggorna och lös upp altarsalen. Med vatten upp över buken, som skimrade blått runt hennes rörelser, vadade hon åt sidan för att släppa in Sirocco. Ännu flinande tog hon in hans uttryck när hans blick föll på de massiva monumenten som stod mot den bortre, välvda väggen, och de blodfläckade altarna nedanför. Hade hon inte haft facklan i munnen hade hon roat välkomnat honom till templet på nytt. Nu nöjde hon sig med ett nytt, hummat "tadaah" som verkligen inte gjorde platsen rättvisa.

[Hänvisar till platsbeskrivningen för tydligare förklaring av hur stället ser ut, och lite bilder: Här (länk) ]

När han kunde se mer av relieferna och målningarna, nästan levande i lågornas sken, så kändes det som om atmosfären runt dem ändrades. Tjocknade och tätnade runt honom, med en närvaro han inte riktigt kunde lägga tassen på vad det var. Öronen vippade bara lätt mot Laali då hon slutligen hade munnen fri att svara på hans fråga. En trött blick på hur lite hon faktiskt delgav. De var ändå här av en anledning. Samtidigt kunde han inte lägga för mycket av sin uppmärksamhet på henne. Han kunde inte hindra blicken att följa målningarna, där de syntes i den åldrande fasaden. Försökte avkoda om det fanns historier bakom dem eller om de bara fanns som dekoration. Långsamma steg som följde skatan som fortfarande dröjde med sina svar, ett tankfullt hummande som fyllde den annars bedövande tystnaden. Ljudet förstärkt av väggarna. Något han kunde ana var något som var planerat av vem som än konstruerat den heliga byggnaden.
 Arkona. Om det fanns en betydelse bakom namnet var han inte helt säker på den, men hennes fortsättning fick det att låta som om det var fallet, men hon valde att inte dela med sig. En annan gång kanske han tänkte få henne att säga det, men i stunden var det inte viktigt. Medan de gick, oändligt långsamt då han verkade vilja insupa vartenda millimeter av den mystiska byggnaden, så pratade hon på om det hon visste, eller en del av det. Pladdrade utan att kräva mycket ifrån hans sida, vilket var ganska bekvämt då han var för upptagen att försöka ta in allt. både visuellt och det hon berättade. Fönster. Hon hade rätt, han hade sett liknande i Civitas och nickade medhållande, tankfullt.
 "Låter troligt" Även om de färgade bitarna glas inte funnits där så var det simplare att anta att de konstruerat byggnaden ovan mark än att de skulle ha tömt området under mark som det tog upp nu.
 "Tror du det sjönk tidigt? Det verkar inte vara många som vet om dess existens?" ett konstaterande som lät mer som en fråga. Hade fler vetat om templet så kunde han inte annat än anta att de skulle sett fler spår efter vargar, även om det verkade som en hel del saker i templet var nytt eller restaurerat.
 Det bästa? Det han sett hitintills var bortom allt han förväntat eller föreställt sig. Att det fanns mer hade han förväntat sig, men bättre? Vad kunde den inre vrån gömma? Han följde henne utan tvekan, längde lite på stegen nu när det fanns en större förväntan som drog honom.
 Rummet drog andan ur honom. Det var knappt han tänkte på vattnet som han vadade ut i när han såg på de fem enorma monumenten längs med rummets bakre välvda vägg. Uppe på en upphöjd platå. En snabb blick på skatan, som för att se att hon såg det han såg. Bekräfta att det var på riktigt. Den enorma salen fick resten av templet att blekna i jämförelse.
 "W o w" knappt mer än ett andetag. Det gick inte att missta vad monumenten var för, och ju närmre han kom där han vadade genom vattnet ju mer detaljer kunde han se i dem. Varje gud representerad av ett eget monument. Han blickade tillbaka emot skatan.
 "Var det här?" han avslutade inte frågan innan han såg tillbaka mot monumenten. Noterade hällarna framför varje, altare av någon sort? Det fanns mörkare fläckar på flera av dem. Nyare än vad han förväntat sig, speciellt med fukten i luften. Det var i djupa tankar han gick mellan dem. Tänk om Ökker hade varit här nu.

Laali hummade jakande runt facklan, som svar på Siroccos fråga. Med vingarna lätt lyfta från sidorna för att slippa få mer vatten än nödvändigt i fjädrarna vadade Laali tvärs över rummet och tog sig upp för stegen till hällen som monumenten stod på. Hon lade ner facklan på marken framför sig, och ruskade vatten ur pälsen.
     "Jepp", fortsatte hon, för tydlighets skull. Hennes röst ekade mjukt runt salen, och blandades med droppandet av vatten. Laali såg på Sirocco, innan hon sedan svepte blicken över altarna framför dem. Blodet som färgade stenarna framför dem var inte nytt, men det var nyare än det Laali sett här. Ett till tecken på att där varit andra här tidigare. Hon var säker på att hon visste vilka. Blair och hans gäng hade åtminstone haft vett nog att ta ut kropparna av vad än de offrat. Eller vilka. Det hade förtagit stunden en del om hon lett någon in i stanken av förruttnelse, så för det var hon tacksam.
     "Så?" började Laali igen efter en stunds tystnad, när hon låtit Sirocco ta in platsen och se sig om. "Vad tror du? Är det här platsen för ditt mirakel?" Hon såg menande på honom med höjda ögonbryn, och nickade mot monumenten runt dem.

Ett myller av tankar, flera banor som löpte efter varandra utan mycket hejd, rullade i hans huvud. Kors refererade till vad han hört genom sin vandring. Blicken sökte över stenarna, såg de tecken som förkunnade vilken gud som hörde till vilket altare. Eller tvärtom egentligen. Den lysande turkosa blicken vändes emot skatan. Et tvetydigt flin drog på läpparna.
 "Det är det" förkunnade han. Fanns det något bättre ställe än här? Han tvivlade starkt på det. Hans sökande var över. Äntligen. Allt han behövde var att färdas hem, planera hur de skulle gå till väga och sedan ta Ökker hit. Han var så nära, han kunde känna det. En spänd förväntan.
 "Du höll din del av avtalet" han hade vänt sig emot den bevingade vargen och närmat sig, betydligt mer avslappnad än när de äntrat Templet.
 "Möt mig i Skuggfall" han såg upp mot trapporna de kommit ifrån, försökte se hålet ifrån där han stod men misslyckades.
 "När månen är ny i nästa varv" Det var nog med tid för honom att sätta upp ett möte. Nog tid att delge hennes krav till hans far eller Achilles. Hoppades att de skulle se samma värde i hennes information som han själv.
 "Hur låter det?" blicken landade åter på den befjädrade tiken. En beslutsam låga som gömde sig bakom de förut trötta ögonen. Så nära att han kunde känna det.

Vad än det var för mirakel hanen önskade sig så var energin i hans blick tydlig. Laali tänkte helt ärligt inte lägga sig i vad som drev honom. Hon hade sett samma blick förut, hos vargar övertygade om att de kunde nå till Gudarna själva. Och se vad det hade lett till. Blod och brända tempel, och ett gudomligt hot. Nej, Laali var nog mest tacksam om hon kunde undvika Gudarnas uppmärksamhet helt. Det kändes som en för stor risk, att försöka be om något från väsen så långt utanför vad hon själv kunde förstå.
     "Två", svarade hon efter en kort paus för överläggning. "Ge mig två månvarv. Tro mig, jag skulle mer än gärna slippa vänta, men jag är rädd att min resa västerut inte kan bli riktigt så skyndsam." Hon ryckte på axlarna i en lättsam, men ursäktande gest. Blicken hon fick till svar verkade dock inte riktigt med på det finstilta. Laali suckade, och förtydligade o-imponerat. "Valpar. Jag väntar valpar. Skulle gärna undvika att skynda mig till ett missfall." Hon kraxade det sista med ett kort, ihåligt skratt. Den roade tonen återvände dock snabbt till henne igen, och ögonen smalnade av i ett illmarigt leende. "Så, två månvarv. Är ni inte där då, eller ni inte kan uppfylla er del, så ser ni aldrig mig igen eller nått av det jag kan delge. Samma som förut. Taget?" Det skulle vara skönt att få det här överstökat. Laali ville ogärna stanna i templet längre än nödvändigt, av flera anledningar.

Två? Det var en milt misstänksam blick som lades på Laali. Tankarna virrade på olika anledningar hon kunde ha för att vilja skjuta på mötet hon verkade så desperat över att få ta del av. Men hon avbröt hans tankar kort innan han hunnit löpt amok med dem. Valpar. Tonen var falskt road, och han log bara halvhjärtat. Det var en sorts kall ironi, och han påmindes direkt om orättvisan som han kämpade emot. Även om de kommer tillbaka hit fanns det inget som garanterade att de faktiskt skulle få en familj.
 "Två" bekräftade han mötte hennes blick igen, med ett litet varmare leende, nästan en retsam ton.
 "Jag förväntar mig att minst en av dem är döpt efter mig" Inte hade han trott när de lämnade Yanamore att hon skulle vara så lätt att prata med. Kanske under andra omständigheter hade de kunnat vara mer än bara något den andra behöver för sina egna mål. Men något gjorde att han heller inte trodde Laali hade många vänner.
 "Vi kommer vara där, två månvarv"

Avslutat