[Loke och Niara]

Niara satt stadigt på Lokes stabila rygg medan han klättrade uppåt i en takt betydligt snabbare och säkrare än vad hon själv hade klarat av. Niara hade länge önskat ta sig högre upp i bergen för att leta efter en specifik och mycket ovanlig ört, men hade inte haft möjlighet att ta sig dit på egen hand. Hon hade själv sett örten användas när örtsamlare från hennes uppväxt hade varit långväga bort enbart för att plocka denna ört. Hon hade sett den färsk, när den hängts upp på tork och för att sedan se den sparsamt användas i teer, brygder och framför allt vid läkning. Den sades ha magiska krafter och var mycket dyrbar, och så fort det var oroligheter i Numoori gick den helt enkelt inte att få tag på. Det var för farligt att hämta den.


Nu bodde hon plötsligt inte jättelångt ifrån där hon trodde att den skulle gå att finna. Hon hade ju aldrig själv plockat den, men visste på ett ungefär vart den borde finnas - där solens första strålar möter berget när den brutit horisonten. De behövde helt enkelt hitta de soligaste delarna av berget, där det fortfarande inte var för kallt för örter att växa.


Loke hade varit snäll och frivilligt erbjudit sig sin hjälp att ta henne dit. Niara var absolut inte van vid att klättra i berg, och det kunde bli rätt långtråkigt att vara ute och samla örter på egen hand. Dessutom var det kul att få lära känna honom lite bättre. Alla var ofta ute på uppdrag och det kunde vara svårt att umgås med alla nu mera så som man gjorde förut. Niara fick oftast bäst tillfälle med alla på egen hand i form av helare, så hon uppskattade mycket när hon fick chans att umgås med andra i andra sammanhang. Hon kunde känna Lokes stabila rörelser under henne, samtidigt som hon försökte säga vart de borde vandra för att hitta örten.

“Jag är glad att du ville följa med, det underlättar något enormt, speciellt när jag är lite osäker på vart den finns någonstans. Örten vi söker hade många namn i min flock i Silverpile. Det är inte så konstigt med tanke på dess många användningsområden. Den används mest vid helning, och menar på att den till och med har magiska helande egenskaper. Vissa kallade den för Kaitos Patos - eller Kärleksört, med en effekt du antagligen kan gissa hur man använde den.” Solens tidigaste strålar bröt plötsligt fram bakom bergsryggen och bländade dem. “ -men mitt favoritnamn som vi oftast använde var bergssolsört. Jag tror vi börjar närma oss.”

När hennes tankar om en utflykt kommit på tal hade Loke gladeligen erbjudit sig att vara till Niaras förfogande. 
"Du vet vet det där ryktet som går - att jag blivit tjock under all päls." Han skrattade kort när bilden av Azdell som precis påpekat det i en retsam ton dök upp för hans inre. "Jag tänkte att en utflykten skulle göra gott." 
I en stillsam mak rörde han sig genom omgivningen med vana steg. Loke var uppvuxen i en liknade miljö, om än något ogästvänligare, och hade lärt sig att placera sina tassar därefter. Med hans tyngd och storlek var det extra viktigt att kliva rätt. 
Det var inte långt kvar till krönet några solstrålar smet in mellan ojämnheterna i bergssidan och tillfälligt bländade de båda vargarna. 
"...Jag tror vi börjar närma oss."
"Håll i dig," manade han när han återfått sin syns skärpa.
När han uppfattat hur Niara greppat tag i den rika fällen som prydde hans nacke, tog han sats och hävde sig upp över kanten till berghällen som stuckit ut likt ett nosparti från bergssidan. "Nästan där." Loke fortsatte att klättra uppåt till dess att solens strålar slog ut över kanten. Han stannade hastigt upp, förtrollad av den magiska vyn som låg framför dem.
"Vårt hem ligger på en mycket vacker plats," konstaterade han i ett mjukt brummande.

"Där!"
Det hade inte dröjt länge innan Niara fått syn på bergssolsörten, och hon var förvånad själv över att det hade gått så pass fort att hitta den. Allt hon hade lärt sig stämde så väl överens att hon var tacksam över att hon hade tagit tid på sig att faktiskt vara uppmärksam under alla örtlektionerna. Hon hoppade försiktigt ner från Lokes breda trygga rygg ner på den karga marken. Hon stod stilla ett ögonblick för att känna att hon hade ett säkert fotfäste. Hon log upp mot Loke och nickade som för att försäkra honom om att hon inte fått svindel. De här höjderna var inget hon gillade att vara på, men måste man så måste man. Hon trippade sedan fram till den förgyllda bergskanten för att se närmare på växterna.

Bergssolsörten var en skir tunn ört med långa smala silvriga blad och med rosa nätta blommor. Hade Niara inte sett örten flera gånger som liten hade den säkerligen varit lätt att missa eller att helt förbise, men när man visste vad man letade efter så var det som att den nästan skyltade med sin näpna närvaro. Och när man såg sig omkring var det fullt av den.

"Loke, den finns överallt! Jag önskar att Hector var här, han skulle älska att de se här växterna växa. Och Dimitrij! Jag kan inte vänta på att visa henne den här platsen och örten. Den kommer göra så mycket nytta för oss. Jag kommer äntligen kunna göra riktigt starka helande drycker och mediciner." Hon började genast att försiktigt plocka örterna. Hon skulle försöka samla på sig så mycket som möjligt nu eftersom att det var en farlig vandring upp hit. "Jag kan nästan se framför mig hur nöjd hon skulle bli. Dimitrij skulle inte visa det.. Men jag skulle se det." Hon log upp mot Loke igen en stund och insåg att han mest kunde stå och titta på. "Tack för ditt tålamod, jag hoppas du inte har något emot att vänta lite längre? Jag passar gärna på medan vi ändå är här. Det fanns mer än jag hade väntat mig." Utan att vänta på svar så fortsatte hon ivrigt plocka de mognare plantorna, noga med att fortfarande lämna plantor som kunde växa igen och plockas vid senare tillfällen.

"Där!" 
Han flyttade blicken i samma veva som han kände hur Niara tog sig ner från hans rygg, och där var dom. I vad han kunde likna vid en mindre sjö av växter. Badandes i gryningens ljus. 
Han mötte hennes leende med ett eget och nickade tillbaka. Bekräftande. Loke kunde nästan ta på den energi av exalterad glädje som sipprade från den mycket mindre tiken, och han kunde inte annat än att dras med i den. Hans leende breddades något samtidigt som han la sig ner på marken, med frambenen utsträcka och med hakan vilandes över dom. Med en säker blick fäst på sin vän. Bara i fall att. 
"Vi får se till att ta med dom till nästa gång, nu när vi vet var dom finns." Inflikade han som hastigast under hennes monolog.
"Ta din tid, Niara." En kylig vind slet tag i den tjocka manen av päls och fick den att dansa livligt. "Vi har ingen brådska."

Niara plockade vidare och kom tillbaka emellanåt med små högar av bergssolsörten till Loke som hon omsorgsfullt la i en enkelt formad örtväska som han snällt burit på åt henne. Hon försvann sen längre och längre bort, och kom ibland tillbaka med lite andra ovanligare växter som hon också stött på emellanåt och inte kunnat låta bli att ta med. Hon var ju som sagt tvungen att passa på när hon inte visste säkert när hon skulle komma tillbaka nästa gång.

Medan hon försökte få ordning på de sista högarna så började hon känna sig nöjd för dagen. "Jag insåg idag att det är i stunder som denna idag som jag är som lyckligast." Hon såg upp mot Loke medan hon fick kisa lite med ögonen för att solen låg i hennes ansikte. "Vad önskar du dig mer av livet Loke? Är du lycklig eller finns det något mer du söker?"

Loke sjönk ner med hakan över frambenen. Under ljuden av vindens sus och Niaras korta monologer, där hon diskuterade tyst  för sig själv, vaggades han in i en ytlig men rogivande sömn. En som han väcktes ur så snart den lilla silvervargen var tillbaka vid hans sida.
"Det gör mig glad att höra," brummade han mjukt och reste sig upp under en rejäl gäsp, innan han fortsatte. "Låter som att vi får ta och planera in nästa tur upp hit så snart vi tagit oss ner igen."

"Man kan inte alltid få allt man önskar sig," konstaterade han tankfullt innan han mötte den violetta blicken på nytt. 
"Ja," sa han bestämt. "Jag är lycklig som har er," han syftade självklart på flocken. Hans allt. "Min familj." Loke sträckte sig fram mot vännen och buffade henne varsamt med sin nos mot hennes panna. En varsam gest vars betydelse inte behövdes förklaras i ord.
"Du vet vad jag söker, vad jag längtar efter." Fortsatte han sedan i en dovare ton. "Mina egna små." Han log kort, harklade sig och gav Niara en lurig blick. 
"Och du?"