Tiden tycktes ha gått oändligt sakta. Varya hade inte lyckats sova en blund sedan hon funnit att Maksim inte kommit hem efter deras bråk i rosengården. Ett helt dygn hade strax passerat och hans frånvaro hade borrat ett hålrum i hennes bröst som fysiskt börjat värka. En panik hade gripit tag henne innan hon fått ord av Aurora om att han varit iväg med Nephania och Jodano över dagen. En del av henne var arg över att han lämnat henne så, men framför allt var hon orolig och rädd. Rädd att han inte älskade henne längre.
    Varya hade vankat fram och tillbaka i deras boning den senaste timmen när hon slutligen hörde hans steg upp för trappan. Hjärtat ekade av ängsliga slag när hon satte sig ned och väntade på att han skulle äntra hemmet. Lyan var mörk som vanligt.
    Den lättnad som hon kände när sonen steg in fann ingen plats i hennes anlete. Istället fanns där bara en desperation. Varya svalde torrt och tungt. Blicken kantades av tårar och bristen på sömn hade gjort den stirrig. När hon talade lät rösten hes och bräcklig.
    “Maksim, förlåt, snälla, förlåt,” hon ville röra sig närmare, känna hans värme och lyssna till det tröstande ljudet av hans puls. Men rädslan att han skulle avvisa henne höll henne fjättrad till det kalla jordgolvet. “Du är mitt allt. Du är allt.” Desperationen lös stark genom hela hennes väsen och hennes kropp skakade ångestartat.
    “Dem är död för mig, Maksim. Jag skulle döda dem för dig. Det skulle jag.” Rösten sprack och hon sjönk ihop något men frambenen spjälade emot och höll henne sittande trots allt.
     “Min prins, min skatt,” orden dog ut och tynade bort, “mitt hjärta.”

Mot sin förväntan hade Maksim haft en bra dag tillsammans med Nephania och Jodano. Tankarna om grälet med sin mor från dagen innan hade han försökt att släppa medans de varit borta, och istället valt att lägga sitt fulla fokus på att hjälpa till så gott som möjligt.
    Men när Civitas åter tornade upp sig framför honom kom tankarna snabbt tillbaka. Oron blandat med sorg spred sig i bröstet på honom när han begav sig tillbaka mot hemmet. Huvudet var sänkt och stegen var tysta och försiktiga. Hans hjärta slog hårt och nervöst. Maksim kunde inte låta bli att vara rädd för vad Varya skulle säga eller göra. 
    Ljudlöst klev han han in i den mörka lyan, och det dröjde inte länge förrän Maksims blick mötte sin mors. När han såg på henne väcktes ilskan till liv igen, den vällde ur bröstet på honom som en skogsbrand som spred sig. Varya hade svikit honom, spillt tårar för någon annan än honom.
    Men så började hans mor att tala, och skuldkänslorna letade sig fram istället. Vad var han utan henne? Ingenting. Maksim behövde henne lika mycket som hon behövde honom.
    "Mamma…" Kved han lågmält samtidigt som han gjorde ett försiktigt närmande. Maksim visste inte vad han skulle säga. Han ville skälla på henne mer, få henne att förstå hur mycket hon faktiskt sårat honom när hon gråtit för Katya, men något stoppade honom. Kanske var det hennes trötta blick, eller rösten som knapp bar henne.
    “Jag var så rädd”, erkände han. “att om du såg henne, eller om du såg någon av dem…” Han pausade och vände bort blicken. De hade ett flertal gånger pratat om det här, men för honom vart det lika känsligt varje gång. “att du skulle överge mig. Välja dem före mig.”
    Maksims vände sitt huvud mot hennes. Hans blick var skarp, men sorgen speglades i blicken. “Du sårade mig.”

Den outhärdliga längtan hon kände efter hans värme plågade henne värre än hungern någonsin gjorde. Det kändes som att hennes själ förvridit sig i smärta och hans ord skar i henne.
     “Jag vet, jag vet,” kved hon ynkligt. Varya relaterade till sin sons känslor mer än vad han förmodligen förstod. Hon hade varit där han var rädd att hamna. Hon hade blivit utbytt. Den känslan hade manifesterat sig i henne, tagit över hennes sätt att vara i vissa aspekter, och att nu se den leva vidare i Maksim fyllde henne med vemod och fasa. Det var en farlig känsla, en känsla som skulle kunna leda någon ner i mörkret. Så som den gjort med henne.
     “Säg vad jag ska göra, Maksim. Jag gör vad som helst,” bad hon genom ett lågmält snyftande. “Det finns ingenting, ingenting, jag inte gör för dig.” Hennes ögon var nästan helt röda och en annan dag hade hon varit ute för att jaga, eller tagit del av flockens blod, men hon hade inte förmått sig att lämna boningen. Men trots hungern så var inte ljudet av hans hjärta det största begäret. Det största begäret var bara att få ha honom i hennes famn igen.

Maksim hade så mycket han ville säga och be Varya om. Han ville säga åt henne att döda dem. Det skulle bevisa att hon var honom trogen, på samma sätt som han var mot henne. För henne skulle han inte tveka en sekund på att göra det. Men han fick inte fram några ord.
    Ilskan som växt sig inom honom ersattes av en oro och sorg, en klump lika tung som sten. Han tog ett djupt andetag och slöt för några sekunder ögonen i ett försök till att samla sig, men motsatt effekt uppnåddes. Tårarna tryckte istället bakom ögonen och hjärtat slog snabbare, tills det kändes som om det skulle explodera.
    Maksim föll skälvande ihop vid sin mammas tassar. Han brast ut i okontrollerad gråt. Allt sipprade ur honom. Oron, ilskan och hatet han känt på senaste tiden rann ur honom. Den osäkra valpen han en gång varit, som han fortfarande var innerst inne, visade sig. Men han tänkte inte stå emot. Inte nu.
    “Håll om mig”, grät han. “snälla bara håll om mig.”

När Varya drog honom till sig föll hon nästan över honom. Maksim bad inte om något. Åtminstone inte egentligen, och det var hon tacksam för. För hon visste att i denna stund av desperationen och brusten tillit hade hon lovat honom vad som helst, oavsett vad det betytt. En lärdom som hon tidigare aldrig greppat, trots alla hennes snedsteg var att det fanns en morgondag. Det hade Maksim lärt henne. Det fanns en morgondag, och den var värd att leva för. Åtminstone om det betydde att hon fick dela den med honom.
     “Jag älskar dig, Maksim. Förlåt.” Hennes röst försvann i hans päls, men hon visste att han hörde. Hon tryckte sin kind mot hans hjässa. “Det är du och jag. Bara du och jag…”

[Avslutat]