[Till Loke, Nadie, Niyaha och Valkyrian. Theano (npc) är också med.]
 
Nätterna var långa såhär års, såhär långt norrut. Långa och kalla, men den här natten var stjärnklar. Månen var nästan hel på himlen, och dess ljus fick vargarna att kasta blå skuggor. Runtom dem stod glesa tallar, det närmsta en dunge av träd som gick att se på långa vägar i det klippiga landskapet. I närheten låg en större vattensamling, från vilken skimrande ånga steg och dansade bortåt i vinden. Ett tunt lager av snö som fläckvis inte hade smält bort helt av den varma ångan knarrade lätt under vargarnas steg.
     De var tre dagars vandring från reviret. Tre dagar österut. Dimitrij hade tagit med sig en grupp av de antagna ut i en patrull. De behövde erfarenheten, och flocken behövde information. De hade varit isolerade i dalen i närmare ett år, med endast korta dagsfärder ut bland bergen runtom. Det var dags att ta nästa steg. De hade under de gångna dagarna mött tre främlingar; två av dem vandringspartners som de hade råkat på så sent som början av denna natt, den tredje en ensam tik med pärlor i pälsen som de mött morgonen innan. De första två hade berättat samma historia som Dimitrij hört förut; berättelser om odöda, om lik som vandrat i landet och en sjukdom. Det hade bara varit ett kort möte innan de gett sig av igen. Den ensamma tiken hade inte råkat ut för samma problem, hon hade kommit från andra sidan bergen, men hon pratade gärna om vad hon sett och hört om vargar och flockar. Tiken hade fortsatt åt sydöst efter att själv ha frågat efter en vän hon tappat bort. De hade inte sett hennes vän.
     Patrullen hade diskuterat vad de hört sinsemellan. Ingen av dem hade själva mött vad främlingarna kallat för zombies tidigare, men både Dimitrij och Theano hade hört historier om dem förr. Det var inte tillräckligt för att bekräfta något, men inte heller tillräckligt för att avfärda det. En sjukdom som fick döda kroppar att gå igen. Även med beskrivningar av ruttnande lik så var likheterna för många för att det skulle kunna bortses från.
     Nu rörde sig patrullen i riktning mot en ny främling. Det var ett ungt sinne som hade uppenbarat sig i utkanten av Dimitrijs medvetande för en stund sedan, och vars doft först nu nådde dem med vinden. Det var doften av en ensam varg. När patrullen efter en stunds vandring kom över ett klippkrön så kunde de snart ana rörelser längre bort, i det främmande sinnets riktning.
     ”Där.” Dimitrij nickade i riktning mot den ljusa skepnaden i nattmörkret. Hon sträckte sitt sinne efter främlingens, sände en känsla av riktning för att fånga dennes uppmärksamhet och tala om att de fanns där.

Det hade gått ungefär en vecka sedan han slagits mot de levande döda. En vecka sedan han tappat bort systrarna. Eller.. han trodde det var en vecka, dagarna hade flutit ihop till en ända klump så han var inte längre säker på hur länge någonting varat. Det hade åtminstone gått många sovstunder sedan nederlaget. Han hade inte tvättat sig sedan dess så blodet och diverse substanser hade stelnat i hans päls. Magen knorrade högljutt och dem blå ögonen såg sig om för första gången på länge. Han visste inte var han var. Den flacka marken var okänd för honom. Han hade tänkt gå tillbaka till Ötamon men måste ha gått för långt åt något håll när han försökt undvika den döda flocken samtidigt som han letade efter sina systrar.
En aning förvirrad stannade han upp och såg sin omkring, försökte få landskapet att berätta allt för honom. Sedan han blivit separerad från syskonen hade han inte lyckats fälla många byten själv. Som ett team hade syskonen lyckats fälla större djur, men han visste inte riktigt hur han skulle göra för att fånga dem själv. Han kunde inte vara lika framfusig för det fanns ingen som vallade in djuret. Det var inte så att han inte försökt, men det hade bara resulterat i att han fått en spark på skuldran. Han hade inte brutit någonting, men det ömmade och gav honom en lätt hälta. Hans senaste fångst hade varit en fågel med bruten vinge, ingen mäktig fångst direkt.
Han skymtade ett större vattendrag som det ångade om. Han styrde stegen dit, hoppades att det skulle finnas något bytesdjur i närheten.
Någonting verkade nudda hans sinne och ge honom en ny riktning. Nyfiket vek han av i riktningen som det andra sinnet gett honom. Att det var ett annat sinne förstod han inte, omedveten om sådana förmågor, utan trodde att det var ett nytt infall hans hjärna fått. Efter bara några steg såg han flera figurer avteckna sig på krönet av en kulle. Valkyrian stannade till och såg på dem. De mest framträdande figurerna var en med horn på huvudet - skumt - och en enorm vit figur, det fanns fler men det var inte dem ungvargen såg först. Han fortsatte mot dem, genast osäker på varför han var på väg mot dem.

Det var med ett muntert humör som den ljusa jätten vandrade vid sidan om sina flockbröder och systrar. Hans nos låg hela tiden höjd i luften och vädrade flitigt genom de dofter som sköljde mot honom samtidigt som han då och då lät blicken svepa över medlemmarna i den lilla gruppen. Han kände sig stolt. Stolt över allt som de lyckats prestera och tagit sig igenom efter händelsen i Acherati, och stolt över allt som de skulle kunna komma att prestera i framtiden. 
Valparna var inte längre några valpar utan unga vuxna som förtjänat sina platser bland de antagna likt de övriga i flocken. Fast beslutsamhet och hård träning var det som tagit dem dit de stod nu. Den gula blicken stannar upp över systrarna som småpratar sinsemellan och ett varmt leende breddades i det vida anletet innan blicken fortsätter och fäster sig till Dimitrijs hornkrönta skalle. Likt många andra gånger vilade där ett strävt uttryck, något hannen med tiden lärt sig att tyda som hennes fokuserade min.

Utifrån samtligas reaktioner så hade det varit ett välkomnat äventyr som ledaren lagt fram för dem när hon delat med sig av tankarna för det kommande uppdraget som skulle ta dem utanför revirets gränser och ut i landet. Tre dagar hade nu passerat sen de lämnade tryggheten av Sacariis lummiga skogar bakom sig och tre nya bekantskaper hade de hunnit ta del av längst med deras vandring. En och samma fråga hade de främmande vargarna blivit tillfrågade och det var densamma frågan som lett gruppen ut i jakt på information.
De odöda. Varelser av alla dess slag som funnit döden men lika snabbt blivit ryckta från sin vila och tvingats vandra på nytt men till synes utan varken tanke eller själ i behåll.
Hannen hade aldrig själv tidigare hört om dessa tingest men började allt som förstå att något måste ha inträffat i landet, för de tre främlingarna hade alla nämnt de odöda, och det kändes alldeles osannolikt för att det skulle vara ett sammanträffande.

Snart nåddes patrullen av doften från en ensam främling. 
Dimitrij hade lett dem upp över ett klippkrön och där passade Loke på att få en bättre blick ut över omgivning. Där. Ledarens röst ljöd. En bit bort, vid kanten av ett vattendrag, sken månljuset över en ljus kropp som rörde sig i riktning mot patrullen.

När främlingen kom emot dem, och när denne lade märke till patrullen, så valde Dimitrij att komma honom till mötes. Hon travade lugnt ner för backkrönet och sökte ungvargens blick. Det hon möttes av fick henne att sakta av på nytt, om än inte stanna helt förrän hon kommit närmre.
     Främlingens sinne var ungt, kanske inte mycket äldre än flockens yngsta noviser. Han var högväxt och smutsig, med mörka fläckar i fällen som Dimitrij misstänkte inte var lera. Hans doft var blandad med blod. Där låg en känsla av död och förruttnelse i luften, inte akut men närvarande. Doften av landskapet och en tynande närvaro av andra vargar. Men det var inte dofterna som fått Dimitrij att reagera, även om de stack i hennes nos. Det hon såg var ett par ögon som hade förlorat allt. En vilsen varg. Det var en blick hon kände igen allt för väl, även genom osäkerheten som speglade i ynglingens anlete.
     Hon fann sig själv vilja fråga vad som hänt, men lät inte orden få röst. Av främlingens uppenbarelse att döma, och av dofterna i hans fäll, så var han kanske den de sökt som kunde ge dem svar. Det innebar inte att han skulle vilja öppna sig för en grupp främlingar. Inte med ord i alla fall, och inte med den blicken.
     ”Ursäkta mig”, började Dimitrij med lugn, något vaksam stämma. ”Jag och min familj har hört rykten senaste tiden om… en sjukdom. Och vi undrar om du vet något om detta.” Hon mötte främlingens ögon med en stabil, vetande blick.

[Ah, ett lite osmidigt svar, behöver komma tillbaks in i rollandet igen, men vi kör på!]

Den hornkrönta lämnade gruppen och kom emot honom. För en kort sekund fick han en glimt av dem levande döda som kom rusande emot honom och tassarna snubblade på varandra när hjärnan nästan bestämde sig för att vända om och springa.
Det verkade vara något bekant över henne även om Valkyrian var säker på att han aldrig hade sett någon som ens liknade henne. Osäkert stannade han nästan och det tog ett tag innan dem faktiskt stannade på talbart avstånd. Han mötte hennes blick för en kort sekund innan han vek undan med den, det var skrämmande att möta hennes blick som verkade se allt. Blicken svepte över resten av vargarna bakom henne innan dem återvände till honans tassar, han kunde inte möta hennes blick. Hon började tala med en lugn stämma som fick honom att snegla upp i hennes anlete. Ordet familj fick hans mage att vrida sig i skam och han slog ner blicken. När hon började prata om sjukdomen rös han och skakade på huvudet när lukten från hans egen päls blev tjock i näsan. Han slutade inte skaka på huvudet och knep ihop ögonen för att inte gråta, han hade gråtit när han lämnat systrarna och han tänkte inte göra det igen.
"Leta inte upp dem." sa han med en sprucken röst som inte använts på många dagar "Jag... dem... de..." rösten dog igen när han såg upp på den honkrönta, han svalde och viskade:
"Dem äter vargar, och allt som lever."
Han blinkade och såg förbi henne till dem andra. De fick inte leta upp dem levande döda! Dem skulle dö, ingen kunde överleva dem.
"Det- det är döda djur, alla sorters djur, och dem äter allt som lever fast dem inte borde kunna. Dem dör inte när kroppen inte har mer blod eller om bakdelen är borta, de släpar sig fram tills..." han stannade och insåg att han inte visste varför dem stannade. En rynka dök upp mellan ögonbrynen när han tänkte tillbaka.
"Jag.. jag tror inte dem stannar fören skallen går sönder..." blicken fokuserade plötsligt på vargen framför sig "Ni får inte leta upp dem! Det går inte att vinna över dem!" det kom ut som en bön och det sista lät mer som ett kvidande än någonting annat. Förtvivlan och hans förlust syntes tydligt i hans blick när han såg på den lilla samlingen vargar.
"Dem dör inte när dem borde..."

Främlingens oro formligen kröp över dess skinn. Han kunde inte hålla Dimitrijs blick. I hans anlete var stråken av rädsla, nervositet och osäkerhet tydliga. Den vilda huvudskakningen var i sig mer en bekräftelse än ett nekande redan innan orden följde. Det var en svag, ynklig röst som sprack av känslor.
     Leta inte upp dem
     De äter vargar, och allt som lever
     Döda djur
     De dör inte
Där fanns en ton av panik i ynglingens ord. Han stannade upp för att tänka, men fortsatte snabbt med klarare och mer angelägen ton. Dimitrij möttes av desperata ögon när han plötsligt såg på henne. Hon tog ett kort steg närmre, den skarpa blicken en aning mjukare när hon varsamt hyschade främlingen.
     ”Andas”, uppmanade hon lågt. ”Andas, de är inte här. Vi ska inte leta upp dem.” Dimitrij hade aldrig varit den mest tröstande av vargar. Hon kunde försöka, kunde hantera situationer med vargar hon kände, men att lugna eller trösta en främling var inte samma sak. Hon kände dock igen panik när hon såg den. Dimitrij drog ett par djupa, nästan demonstrativa andetag. ”Andas. Jag förstår att du är rädd. Det är okej. Bara andas, vi ska inte leta upp dem.”
     Hon fortsatte lugnt sitt mantra utan att släppa den skärrade hanens blick, men gjorde ingen ansats att komma närmre än vad hon redan var. Ordlöst, mer i form av en känsla genom sinnet, bad hon resten av patrullen att inte närma sig främlingen mer än de redan gjort. Hon kunde inte hjälpa honom om han kände sig trängd och flydde. Och de hade inte råd att gå miste om de svar som tydligt fanns i hans ögon. Döda vargar, men även döda djur. De äter vargar och allt som lever. Där fanns skillnader hon behövde bekräfta. Skillnader, som trots den mörka gallan den bildade i hennes strupe kunde vara en positiv skillnad för flocken. Först efter en längre stund, i hopp om att låta främlingen lugna sig lite, fortsatte Dimitrij med samma lugna ton:
    ”Kan du berätta för mig vad som hänt? Ta det lugnt, du behöver inte om du inte vill.” Hon hade andra sätt att få tag på den information de behövde, men om de kunde få hanen att prata så var det ett bättre alternativ. ”Det är okej.”

En skälvning gick igenom hans kropp, som om han var på väg att fly, när hon tog ett steg emot honom men stod ändå kvar med blicken flackande. Hon uppmuntrade honom till att andas och han insåg att han andades så ytligt att luften inte ens hann ner i lungorna innan han pressade ut den igen. Han tvingade sig att andas i samma takt som henne och blicken blev ofokuserad när all koncentration gick till att andas normalt. Efter bara ett tiotal andetag började musklerna i ryggen och benen att darra när han andetag för andetag slappnade av. Blicken fokuserades återigen på den hornkrönte och det fanns en viss lättnad i hans blick.
Hon frågade om han kunde berätta för dem vad som hänt. Valkyrian slöt ögonen och nickade, självklart skulle han berätta, de var ju tvungna att veta.
"Jag vet inte vart vi var, men man känner lukten av dem på långt håll. Det var typ massa stenar och sånt överallt, inte så mycket skog även om det låg en skog i närheten. Jag och mina systrar förstod inte vart lukten kom ifrån för det blåste från flera olika håll och så var dem plötsligt... där..." han blundade i några sekunder och försökte jaga bort den stickande lukten ur nosen. Med ett djupt andetag öppnade han ögonen och mötte den hornkröntas blick.
"Det var en flock av levande döda, för många för att räkna och fler än man kunde ta ner. Det fanns fler vargar där, nån stor varginna som sa åt oss att om vi hade landet kärt så var vi tvungna att slåss." vid minnet av denna varginna rynkade han pannan "Någon stor svart och vit varg kom rusande, jag vet inte vart han tog vägen, och några fler men dem såg jag inte. Vi försökte slåss mot dem men de var alldeles för många och jag tappade bort mina systrar.." svansen hängde sorgset bakom honom, det var ju hans jobb att skydda dem nu när mamma var borta och han hade misslyckats. "Jag har letat efter dem men jag har inte hittad dem..." han blev plötsligt osäker igen. Vad var det hon ville veta nu igen?
"De.. de levande döda... Det var inte bara vargar. Jag såg en häst tror jag att det var... en räv.. några harar... ehh... björnar..." pannan lade sig i koncentrerade veck när han försökte komma på alla olika djur som varit levande döda "...det var alla möjliga djur, det verkade inte som att det spelar någon roll vad för sorts djur man var från början. De fortsatte röra sig, släpa sig fram, även efter att benen hade gått av eller inälvorna var utrivna... Dem slutade röra sig när skallen var krossad, inte bara av, för då fortsatte huvudet att jaga en..." Valkyrian såg på resten av den lilla gruppen "Vilka är ni och varför vill ni veta detta?" frågan ställdes på ett lätt förvirrat sätt. Trots det makabra samtalsämnet hade han slappnat av ordentligt, även om sinnet till hälften var beredd på att fly vilken sekund som helst.

De väntade tålmodigt på att hanen skulle få bukt med paniken, och lyssnade när han slutligen tog till orda igen. Dimitrij hade inte väntat sig att finna något som kunde eller var villig att berätta så mycket. Hon tackade gudarna för det. En mindre röst inom henne önskade att ynglingen aldrig hade behövt möta något som gett honom den blick han bar. Ögon som sett mer än de borde ha behövt se.
    Främlingen bekräftade att varelserna han mött varit av alla slags djur. Huruvida det var fullkomlig sanning eller något fött ur panik och trauma gick inte att säga utan att se det med egna ögon, men det var en säkrare bekräftelse än vad de troligtvis skulle få någon annan stans. Och det överensstämde med vad flocken hade hört tidigare. Han hade förlorat, eller tappat bort, två syskon i tumultet. Det hade funnits fler vargar på plats som försökt strida mot varelserna, men utan framgång. Varelserna hade varit för många. Frågan nu var hur utbredd denna sjukdom var, och om det var något som skulle påverka henne och flocken. Det var inget som främlingen skulle kunna svara på.
    ”Vilka är ni och varför vill ni veta detta?”
Dimitrij övervägde svaret i bara ett ögonblick.
    ”Jag är Dimitrij. Det här är min familj.” Hon pausade för att ge de andra närvarande möjlighet att presentera sig om de ville. ”Vi behövde bekräfta de rykten vi hört, om varelserna.” Det var mer eller mindre samma sak som hon hade berättat redan. ”Det är viktigt för oss att veta.” Hennes ton förblev lugn, i det närmaste tonlös. Hon släppte inte unghanen med blicken.

[Tror ni andra är lugna med att vi rollar på, sparka mig på skype annars om ni vill inflika något mellan Dimi och Kyrians pratande. Pöss <3]

Han svepte med blicken över resten av medlemmarna. De kunde inte vara en familj av blod slog han fast, det fanns alldeles för olika attribut hos de olika vargarna, den vita pälsen och hornen hos den ena av vargarna kunde till exempel inte återfinnas någonstans i skaran.
Han rynkade pannan när den hornkrönta berättade att det var viktigt för dem att veta. Varför skulle någonting sådant vara intressant för en familj, förutom för att undvika flocken med levande döda så klart.
"Varför vill ni veta sånt? Det räcker väll med att veta vart ni inte ska gå?" frågade han, fortfarande med en rynka mellan ögonbrynen. Musklerna i benen och ryggen hade nu slappnat av och darrade inte så man såg det. Samtalet - trots att det handlade om precis det som gjort honom så panikslagen - hade en avslappnande inverkan på honom, det var som att han såg på händelserna på ett objektivt sätt och dem blev på det viset mindre skrämmande.

Dimitrij var precis på väg att svara efter en kort stunds övervägande när Theano hann före.
     ”Vi är jägare”, svarade den rödbruna cestron, kort och sakligt. Han mötte Dimitrijs varnande blick med en stadig uppsyn, om än hans öron ryckte bakåt i en ursäktande gest. Dimitrij kvävde en suck när hon såg tillbaks på främlingen igen, med samma lugn som tidigare. Hon fick ta det med honom senare. Theano visste bättre än att skapa risker. Hon lät mentalt sina sinnes trådar vila runt främlingen.
     ”Vad heter du?” frågade hon istället för det hon först tänkt säga.

Blicken flyttades från den hornkrönte varginnan till en rödbrung, tung varghane som talade i hennes ställe. Han hade två fula, väldigt stora ärr över nosryggen och mötte alldeles kort Valkyrians isblå ögon innan han såg på den hornkrönte som verkade läxa upp honom med en blick. Ungvargen tänkte precis öppna munnen för att fråga vad dem jagade när den hornkrönte vände tillbaka blicken mot honom. Hans egna frågor dog i munnen på honom.
"Valkyrian." svarade han och svepte åter med blicken över samlingen av vargar.
"Vad är det ni jagar?" frågade han, osäker på om han kunde fortsätta på den tråden när den rödbruna uppenbarligen inte borde ha sagt något.

Dimitrijs öron, om än redan naturligt bakåtstrukna under hornen även som avslappnade, pressades hårdare mot bakhuvudet. Den tankfulla rynkan som var en nästan ständig närvaro mellan ögonbrynen djupnade tillfälligt. Hon synade Valkyrian uppifrån och ner.
     ”Varelser”, svarade hon slutligen.

Varelser
Han hade märkt förändringen hos henne men kunde inte så tyst på sig själv, han ville verkligen veta.
"Typ... levande döda?" frågade han. Musklerna började spännas igen, han var inte säker på om den hornkrönte skulle gå till attack eller inte.
Men det verkade inte som att dem hade haft så mycket kunskap om de levande döda, och jagade man någonting borde man ju ha mer kunskap om det som väntade.. så om det inte var levande döda.. En hastig bild av mammans livlösa kropp flimrade förbi på insidan av ögonlocken och en rysning skakade kroppen. Kunde dem jaga det där? Fanns det verkligen vargar som vågade det? Han fäste sin isblå blick på den hornkrönte, hon skulle definitivt våga.
"Eller är det.. bloddrickande varelser ni jagar?" han talade i lite mer än en viskning, som om han var rädd för att locka hit några ondskefulla varelser bara genom att prata högt om dem.

Rynkan i pannan djupnade ytterligare. Dimitrijs blick blev skarpare. Om den här ynglingen var sänd deras väg av högre makter eller inte skulle de aldrig få veta, men Dimitrij hade inte väntat sig att finna så mycket info hos en ensam främling. En som befann sig i chock och pendlade över i panik efter ett nyligen inträffat trauma, med information om de… zombies som flocken hört om från andra. En som, av hans blick att döma när den plötsligt fann fäste vid Dimitrijs egen istället för att flacka osäkert, och av hans ord att döma, bar mer information som om möjligt kunde vara än viktigare. Hon kände ytligt över Valkyrians sinne med de mentala trådarna medan hon tog till orda.
     ”Vampyrer”, rättade hon, allt för väl medveten om hur mycket information bara de få ord som delats kunde innebära. Information som flocken ännu inte var fullt redo att delge. Inte riktigt än. Men hon – de – behövde veta vad främlingen visste. Det var en risk hon var villig att ta, och en risk hon var villig att göra sig av med om så skulle behövas.
     ”Du har mött dem?” fortsatte hon med samma, tonlösa stämma. Det var nästan mer ett konstaterande än en fråga.

Vampyrer.
Varelsen som tog mamma hade tillslut fått ett namn, något han kunde fråga efter, jaga efter. En glimt av hopp rusade genom honom. Tänk om han kunde få följa med den här gruppen av vargar? Följa med på deras jakt efter vampyrer. Eller de kanske inte ville ha med vargar som hade sina egna vendettor gentemot dessa förhatliga varelser.
Han nickade och tvekade sedan.
"Eller..." han tvekade och blicken flackade åter runt "Min mamma.. hon.. det var en som.. hon är- är död.." rösten stockade sig och svajade som om han var på väg att börja gråta, vilket inte var helt osant.
Längtan efter att följa med dem brände plötsligt hans insida, lågan var klar och tydlig. Han ville ha ett mål med livet och utrota den ondskan som fanns i de varelser han redan hunnit möta. Med förvånansvärt stadig blick mötte han den hornkröntas och bad tyst om att få följa med dem, hjälpa dem jaga dessa monster som stulit hans barndom och ända förälder.

En plötslig eld brann i ynglingens ögon, trots rösten som tjocknade och svek. Dimitrij höll hans blick. Hon väntade inte mer än ett andetag innan hon lät de mentala trådarna skjuta in i den andres sinne, sprida sig som rötter i jakt på svar. Där fanns inget motstånd. Hon såg Zombierna. Så ofantligt många. Stank och rädsla och smuts och blod. Kroppar och kroppar och kroppar. Det tog inte lång tid förrän hon fann det hon egentligen sökte. Det var nyligen, klara och tydliga minnen. Syskon, modern, en livlös kropp, en scen lik så många som Dimitrij sett förut. Hon lade inget själv på minnet, hade ingen anledning att lägga tanke på något som inte hade med det att göra. Sådant som inte kunde vara till nytta för flocken, eller utgöra ett hot. Månblommor. Ötamon.
     ”Jag beklagar”, svarade hon på Valkyrians ord. Hon drog tillbaka sinnet lika snabbt igen, som om trådarna aldrig varit där. Hon höjde huvudet en aning och kastade en blick till resten av flocken. ”Vart är du på väg, Valkyrian?”

Han nickade bara kort som tack för hennes beklagelse. Blicken gled som hastigast över flocken när hon släppte hans blick men återvände när hon talade till honom. Ivern spred sig genom tassarna. Han hade ingenting att förlora så han var tvungen att våga.
"Jag.." ...vet inte ".. åt samma håll som ni, hoppas jag." Han log ett försiktigt leende, det första på många veckor, och kände hur hans mod fick hjärtat att banka lite hårdare i bröstet. Nu skulle det bära eller brista och han fick ta vilket som än kom.

Hon höjde lätt på ett ögonbryn, men förblev tyst ett kort slag. Till de andra flockmedlemmarna förmedlade hon bara som hastigast via tanken att han inte var ett hot. Hon nickade kort, en bekräftelse.
     ”Du söker inte dina syskon?” Han hade berättat att han letat efter dem, men inte hittat dem. Det vore synd att finna en plötslig tillgång och se den försvinna lika snabbt igen, men Dimitrij tänkte inte hindra honom från att leta om han hellre valde en annan väg. De var främlingar, trots allt.

Hennes ord fick hans brinnande långa att fladdra till som för ett starkt vinddrag innan den åter brann lika klart igen. Långsamt skakade han på huvudet.
"Om det är meningen kommer jag att hitta dem igen, våra vägar kommer att korsas igen." sa han beslutsamt. Ögonen glittrade förväntansfullt.
"Jag tror inte det är meningen att jag ska hitta dem nu, i så fall skulle jag redan ha gjort det." avslutade han med en bestämd nick. Just nu var det meningen att han skulle följa med den här gruppen - fullkomliga främlingar som dem var - vargar och leta efter ett öde utan familjen i centrum, även om han inte skulle sluta söka efter dem.

För den som inte kände henne kunde den omärkliga ryckningen i mungiporna lika gärna inte ha varit där. Dimitrij nickade igen, innan hon vände sig till de andra.
     ”Det är fortfarande långt till gryningen. Vi behöver hitta vatten, något som inte bränner pälsen av tassarna vore att föredra.” Hon svepte tillfälligt med blicken över Valkyrian igen. ”Vi behöver få bort det där i din päls. Kom.” Patrullen samlade upp sig igen, och med några snabbt bytta ord började de röra sig i riktning mot det senaste vattendrag de passerat med drickbart vatten.
 
[De som vill får gärna svara eller inflika grejer, annars kan det här ses som avslutat sen :'D]