Han var på jakt. Det var natt, och han hade tagit vägen genom ett smalt pass i bergskedjan som avgränsade slätten med Byoomis område. Det var så dött där han kom ifrån att inte ens han klarade sig där längre - ingen hade kommit dit, vilket lämnat honom hungrig. Han behövde besökare för att överleva, han behövde döda. Därför hade han bestämt sig för att utvidga sina jaktmarker ännu en gång - han hade hållit sig i vampyrernas hemtrakter länge nu. Men senaste gången han ätit var när två nyfikna valpar passerat genom den dimmiga skogen. Han kunde fortfarande minnas smaken av deras blod, och stannade. 

Han såg sig omkring i mörkret. Törsten flammade upp inom honom, manade honom framåt. Han fortsatte gå med öronen spetsade för att uppfatta minsta ljud. Något hade triggat igång hans törst - någon befann sig i närheten. Han kunde höra ett hjärta slå. Det var ingen hare, sådana var han inte ute efter på sina jakter. Hjärtat han hörde var större, starkare och slog stadigt. Varg. Hans huvud sänktes och ett diaboliskt leende syntes på hans svarta läppar. Hans steg var totalt ljudlösa mot marken och han ägde ingen doft. Han var ett nattens barn. Den främmande varghanen skulle aldrig ens se honom komma. Han hade rätt. 

Snart fick han syn på sitt byte. En ljusbrun ljudvarg, minsann. Främlingen stod med ryggen mot vampyren och hade ingen aning om att han var iakttagen, utan åt just det sista av en hare han fångat. Tavar visste att han kunde döda honom med en gång, men... han ville leka lite.
"Din sista måltid." sa han lågt.
Främlingen snodde chockat runt och stirrade på vampyren som kom närmare med lugna steg. När det gick upp för honom vad för sorts varelse det var som tilltalat honom försökte han inte fly, utan rätade på sig och mötte stadigt Tavars gröna blick.
"Ah." log vampyren. "En orädd en. Jag förstår."
De orädda hade alltid varit hans favoriter. De var så mycket roligare än de fega, som dog direkt. Men som orädd ska man passa sig - modig blir lätt dumdristig. Hans kalla ögon lämnade inte främlingen för en sekund.
"Vad vill du mig? Vad vill du ha?"
"Dum fråga."
Främlingen bet ihop och verkade tvinga sig själv att stå kvar och se döden i vitögat.
"Mitt... blod."
"Blod, ja." andades den mörke och passerade runt bytet i en snäv cirkel medan han andades in doften. Den var så rik, så berusande. Rent ljuvlig. "Och blod ska jag ha."
"Inte från mig." snäste hanen.

Tavar stannade framför honom och lade huvudet på sned. En mask av spelad oskuld och empati lades över hans ansikte.
"Nämen, stackars liten då." Patetiska varelse.
När hanen morrade av ilska försvann minsta spår av vänlighet och ett hånfullt flin trädde fram. Han skrattade till.

Sedan tog han ett steg närmare och högg tag i hanens hals med käftarna så att denne kved till. Motstridiga ryckningar i främlingens tassar roade honom. Han sänkte ner huvudet utan att släppa taget och den ljusbruna vargens kropp lades ner i gräset, slapp. De kvidande lätena tystnade då livet lämnade hans ögon och blicken stirrade glasartad, oseende, ut i mörkret. 
Vampyren blundade, drack och njöt av energin som började flöda genom hans kropp. Han kände sig starkare än någonsin, som om hans muskler skulle kunna flytta ett berg. Det var fantastiskt, som alltid, när man fångat ett byte efter en tid av svält. 
När hans öron uppfattade ett ljud klippte de till och vändes åt olika håll. Han släppte sitt byte, rätade på sig och tittade upp med lysande ögon. Huvudet vändes åt höger, sedan åt vänster. Inte en rörelse. Han slickade sig om nosen medan blod droppade från hakan. Hm.


(Pax till BloodQueen, bara att joina nu då. c: )

Hon hade sett precis allt. Exakt allt. Varenda rörelse som denna vargen hade gjort och som dödade en oskyldig liten ljudvarg. Men varför gjorde denna vargen detta? Hon hade aldrig träffat på en varg som hade dödat någon annan varg. Det var något skumt med denna varg som hon hade granskat.

När blodet sprutade ur ljudvargen ryckte hon till och hennes öron la sig framåt för hon var nyfiken va detta var för typ av varg. Men hon ville inte störa denna vargs utsökta måltid. Så istället reste hon sig upp och ruskade på kroppen så hela trädet skakade på sig. Hon gäspade stort och doften av blod fick henne att bli hungrig, hon saknade att döda någon. Den utsökta smaken av blod var obeskrivlig. Fanns inget bättre än doften och smaken av blod.
Hennes tunga fuktade runt mungiporna och hon bara väntade på att det var hennes tur att få lite blod av ljudvargen.

Den ärrade kroppen hoppade nerför trädet, kanske var dags och visa sig att hon var här, att hon faktiskt hade sett den främmande vargen.
"God dag, ursäkta om jag stör din måltid.", sa hon och nickade kort.
Hon skulle inte störa mer, lika bra och gå ifrån lite längre bort och kanske gå fram och hälsa såfort vargen var klar med sin måltid?...

[Ber så mycket om ursäkt om du har fått vänta så länge!]

I nästa sekund skakade ett utav träden till. Vampyrens blick drogs omedelbart upp mot grenarna där han såg en främling.
Han måste ha varit så fokuserad på bytet att han undgått att märka denna mörka honas närvaro. Vinden bytte riktning och hennes doft kom strömmande emot honom. Medan han såg på hoppade hon ner på marken. Han såg intresserat på henne med sina glödande gröna ögon och blodet droppande från käften.

"God dag, ursäkta om jag stör din måltid." överraskade hon honom med att säga. Han bara stirrade på henne som om han inte hört, medan hans tankar försökte trassla ut sig ur varandra. Det var så länge sedan någon sagt något till honom som individ och inte som monster att han hade glömt hur det var. Tungan for ut och löpte över nosen medan öronen långsamt vändes framåt ifall honan skulle säga någonting mer i samma ton. Behaglig, inga skrik. Alla de samtal han förde med sina offer var korta och bestod uteslutande av skådespeleri.

Att honan hälsade på honom och till och med ursäktade sig var väldigt intressant, och ovanligt. De han mötte brukade antingen protestera, skrika eller fly. Ingen ville prata med honom. Hon betedde sig nästan som ett nattens barn, men hennes hjärta slog och gjorde henne lika patetisk som de andra levande.
"Ursäkter räddar dig inte." svarade han till sist. Huvudet lades på sned medan ögonen inte släppte henne ur sikte.  

När tystnaden lagt sig tittade han ner på den döda ljudvargen, sänkte ner huvudet och bet tag på samma plats som innan för att fortsätta dricka. Vargen sinade dock snabbt och han släppte den helt tömda kroppen med en suck. 
När han tittade upp igen spelade han förvånad över att se henne stå kvar. I själva verket hörde han ju varje hjärtslag från henne och kände hennes levande doft. Han kunde höra henne andas. Till och med ljudet av en kotte som föll från ett träd längre bort än vad man kunde tro var möjligt.
"Är det någonting du vill mig?" frågade han sedan lugnt. Han var inte på lika lekfullt humör längre, och törsten var stillad för stunden.

*petar med pinne*

AVSLUTAT

PS: Skämms så mycket för min extrema oaktivitet. Men kör gärna ett nytt roll mellan dessa två! :)

Med vänlig hälsning// Nickie