Andarnas viloplats. Han rös, hade aldrig gillat andarna - goda eller onda kvittade. Dem bådade inte gott. Denna gamla skog.. Förutom det tyckte han att den var någorlunda lugn, och man verkade kunna slappna av. Han sjönk ihop i gräset och tittade sig omkring med en trött, dimmig blick. Bröstkorgen rörde sig upp och ned, allt långsammare, innan han sjönk in i något som kunde likna en sömn, men mer som en trans - vilande men ständigt vaktande och, i detta fall för att vara skymd i skuggan, krafttagande. Minsta lilla kvist som knäcktes fick hans huvud att fara upp, spänt se sig omkring. Ingenting hände. Han behövde inte oroa sig.. det visste han. Men ändå kunde han inte sluta.
Han fick ingen ro.
Med en suck tvingade han sig upp på benen, stod rakryggad och stirrade ner i marken. Sedan började han gå. Trava. Springa.
Denna gamla skog.. Han gillade inte. Men vart skull han gå?..

Vinden spelade sin song medans de höga gräset dansade till songen. Allt var lugnt och bara avslappnat. Lugnt och skönt. Inget stress eller åskväder, och förmodligen skulle det inte komma något busigt väder. Men man vet ju aldrig, en vacker dag kan åskan dyka upp och skrämma livet ur dom flesta djuren.

Den kolsvarta honan passerade skogen. Hon hade nyss vaknat, det var en jobbig natt, enligt henne. Hon sov aldrig på nätterna, aldrig skulle hon sova på nätterna. Hon var med andra ord, en nattvarelser som sov på dagarna.

BloodQueen passerade ett träd, och just som det var så blåste vinden mot henne, någon doft kittlade hennes nos. Tiken såg sig omkring och fnös hårt. Attans också! Kunde hon aldrig få vara ensam någon gång? Hon blev lite surig men bet bara ihop och väntade in varelsen som hennes nos hade fångat upp.

Medans hon väntade på varelsen sträckte hon på sig samtidigt som hon sträckte på sina vingar. Hon gäspade stort och satte sig ner en stund för att tvätta pälsen lite.

Någon annan? ...Han ville bara ignorera. Låt den söka upp honom om den ville möta honom. Inte bry sig...
Han visste att han behövde, men han var trött och underlägsen i fysisk styrka.
Hans krafter ville däremot fungera som vanligt, sist han försökte iallafall.
Ett par steg, suddig av mörkret träden kastade, sedan så försvann hans kontur nästan helt. Hans blodröda iris syntes fortfarande, samt den flammande, lilla manen på hans nacke och huvud, men med viss möda lyckades han gömma dem också. När vargen kom inom synhåll vandrade han bara ut igenom den, skuggan släppte, och gestalten blev synlig som om han hade kommit från tomma intet.
Han såg matt på den andra. Den var större, men om han hade varit på topphumör, pigg och sådant hade han med nöje attackerat vem som helst, frivillig eller ej. Han såg upp på tiken. Hon var bevingad, men han själv hade sätt alla sorters konstiga vargar på sin vandring så han tog ingen notis om dem.
Han sökte ögonkontakt och morrade lågt.
"Eh, bara satt du vet vill jag söka fred-" Han bet sig själv i tungan. Fred! Pah.. "Men det beror bara på min trötthet."
Kunde hon bara inte döda honom nu? Orden hade plågat honom lika mycket som ett ärr. Han la en mask på ansikten, en beslutsam en - Egentligen så skulle han har grimaserat. Han skonade själv inte uppenbara offer.. Så varför skulle hon göra det? ..Men det skulle fortfarande vara bra att bilda allianser, eller rentutav vänskap, med lika starka eller starkare vargar. Han ställde sig i en normal ställning, beredd att försvara sig, hoppa eller värja undan när som helst.

En gestalt närmade sig henne. Hon såg på honom och höjde ena ögonbrynet. "Söka fred?" Hon kände knappt främlingen och han ville söka fred? Va han riktigt dum någonstans?

BloodQueen la in sina stora svarta vingar som såg ut att vara en "ängels" och höjde svansen en aning när han morrade till henne. Hon tyckte inte om främlingar som morrade åt henne utan någon anledning, eller jo. Hon kanske va skrämmande? Ha-Ha.

"Du borde dra ner på din attityd grabben", sa hon med sin mörka stämma och hånflinade en aning.

En sådan gammal dam som hon tyckte inte om små skitungar som morrade åt henne och visade ingen respekt till henne. Själv var BloodQueen väldigt ensam när hon var ung, aldrig vågade hon morra åt en äldre varg. Då skulle hon åka på rejält med stryk, det är ju självklart. Men ville denna varelse bete sig så, borde han vara beredd...

Gud va bra. En icke-vänligt ställd. Egentligen var han lättad. Då slapp han säga tack, använda artighetsfraser och sådant.
" Attityd? Hah! Som du vill, men attityden är en del av mig."
...Det här var en av gångerna han verkligen borde göra det.
Han kände för en sekund hur han fylldes med styrka, längtan efter en blodiga fight. Vargen hånflinade åt honom och han besvarade det.
"Så om jag inte ger mig, har du planerat att attackera en yngre och svagare varg?" Han hoppades faktiskt på det. Om den dumma elden skulle visa sig så skulle det gå bra - eller, iallafall bättre.

Han backade bakåt, inte av rädsla men utav taktik. Skulle han nå skuggorna skulle han kunna färdas nästan obemärkt med hjälp av dem. Det glimtade till av ren blodtörst i ögonen.
"Om du vill strida är jag beredd, tro inte något annat"
Den tidigare utmattningen träffade honom som en bomb, men längtan efter blod raderade den så gott som möjligt för tillfället.

BloodQueen flinade hånfullt åt hanen.
"Hur vågar du ha en sådan attityd mot en som är äldre än dig? Hade jag varit du hade jag sprungit fort som fan", sa hon elakt och blinkade med ena ögat för att jävlas.

Strida? Hah! BloodQueen hade ingen lust & slösa sin energi på små skitungar som denna hane. Han kom hit för att tigga stryk, men visst ville han de så... Men han lär vara beredd på snabba attacker och snabba rörelser samt lite smärtor. Men BloodQueen älskar när andra skriker sin smärta i hennes öron och smaken av blod. Det var därför hon fick sitt namn, hon är ju blodets drottning och blir blodtörstig såfort hon ser blod eller känner doften av blod. Hon är liten av en vampyr, fast ne...

Tiken reste sig upp och sträckte på sina stora/svarta vingar och skakade på kroppen. Fast när hanen ställde sig i en "attack" position fick henne bara att skratta. Hon brast ut i skratt. Fast ett mer ondskefullt skratt..

"Vågar? Du har inte attackerat mig än, eller hur?"
Han flinade nu med hela ansiktet.
"Hade du det? Sprungit, menar jag? Pah, vilken fegis! Då är det bara ett problem - Jag är inte du.".
Attityden. TÄNK DIG FÖR! Morrade han till sig själv i sitt huvud.
Tiken började skratta. Han knyckte föraktfullt på huvudet. Om hon var så säker på att hon skulle vinna, varför attackerade hon då inte?
"Och du, det där med -hostfred- skit i det du, jag menade ändå inte allvar." Han rös och ruskade äcklat på sig. fred.
Det var gudarna som bestämde om det skulle vara fred eller krig, och ens liv varade tills gudarna inte behövde det något mer. Det var i alla fall vad han hade fått höra, trodde på, men det var ingenting han sa högt då andra kunde reagera negativt.

Han avaktade, väntade på tikens nästa drag. Skulle det bara vara kallt krig eller skulle det dra in till en blodig fight? Han hoppades på det nästa.
Han hade en viss heder - valpar, dräktiga, försvarslösa gamlingar. Dem var inte värda att döda - vilken nytta gjorde det i så fall?
Tikar däremot - Dem var ju fortfarande vargar, och vargar skulle behandlas lika - död åt båda.

Hon höjde ena ögonbrynet.
"Säger bara om du vill fortfarande leva, ett litet tips bara", sa hon lugnt och hade inga problem med att hanen retade henne för hon retade lika mycket tillbaka.

Som sagt, hon var 38år, mogen och va ingen liten skitunge som sprang omkring och slogs. Däremot fick hon en hel del stryk och hade inget annat val än att försvara sig.

"Du vet att den som attackerar först är feg va?", sa hon bara för att göra hanen lite rädd & skraj.

Men alright, here we go. Hon ställde sig på bakbenen och flaxade 3 ggr fram & tillbaka med vingarna samtidigt som hon sträckte på dom och ställde sig sedan på alla fyra benen igen. Hon ruskade på sig och gäspade stort.

Ett grovt morr gav tiken ifrån sig. Nu var det slut på lekandet, dags för allvar.. Dags att lära denna unge man en läxa...

Han gäspade sarkastiskt. "Du har inte attackerat mig än."
...Varför fortsatte han? Kanske var det nöjet i att argumentera emot. Han sträckte på sig, granskade sina klor. Han hade lärt sig att inte vara rädd, feg. Det bringade bara nackdelar. Men vad var han, femton mår? Få saker tycktes vara farligt i hans ögon.
"Vilken tur då! För jag har inte attackerat än, och klassas därför inte som feg."
Han tippade huvudet på sned med ett leende. Ett elakt, stelt ett.
Honan började förbereda sig, för att få honom att tiga, ge honom spö tydligen.
Ett steg till. In i skuggan. Hans figur försvann nästan helt, och han gick runt, ställde sig bakom henne någonstans, och viskade.
"Du sa att den som attackerar först är feg, och med dem orden verkar du vilja göra dig till åtlöje, huh?" Han visade tänderna i mörkret, väntade.

BloodQueen hörde hans viskningar i huvudet. Hon vände sig snabbt om och kunde inte se honom. Men sedan såg hon honom, hans röda "tuppkam" avslöjade honom.

"Lillgrabben, gå o gör något annat istället för att reta en gammal dam"

Hon blev nu förbannad. Han hade gått över gränsen och retat denna damen tillräckligt. Det var slut på detta nu. Han behövde få sig en rejäl omgång, en gång för alla för att lära sig att inte ha den attityden mot äldre.

"Kom fram ditt fega as istället för att gömma dig i mörkret", morrade hon högt

Det som var bra va att BloodQueen hade mörker som sina krafter. Vilket innebar att hon kunde kontrollera mörker.

Tiken drog upp sina vingar igen och flög mot unghanen samtidigt som hon gjorde en attack mot hans bakben. Hennes käftar öppnades sig.

Han himlade med ögonen och fnös. "Hmf? 'Säger bara om du vill fortfarande leva, ett litet tips bara'.. Jag är inte död än, vet du? Och jag retas hur mycket jag vill. Men-"
Hennes tänder missade med någon millimeter, men päls försvann då han ryckte loss sig och hoppade undan en bit. Det sved, men han kunde inte tänka på det nu.
"Men innan det spills något blod, kan man väl presentera sig?" Skämtade han morrande, visade sina tänder i ett ännu större, belåtet flin. "Jag är Midnight, skuggornas mästare!" Han skrattade lågt, halvt galet, med ironi i rösten.
Skämt åsido, nu skulle han få möta henne på allvar.
Han hoppade emot vingen, ett svagt ställe för flera som hade sådana, och öppnade käftarna, beredd att hugga tag i dem och inte släppa taget.

Hon såg iskallt på hanen.

"My name is not your business...", sa hon kallt och hade slitit av en del av hans päls. Hon spottade ut pälstussen som satt fast på hennes tunga och såg hur hans käftar var mot hennes vingar.

Eftersom hon inte var beredd på attacken lyckades han med en träff, hans tänder borrade sig in bland hennes vingar och det sved något otroligt. Men BloodQueen var ju trots allt en "krigare".

När han presenterade sig bröt hon ut till skratt. "Skuggornas mästare"? Hah vart då någonstans? BloodQueen såg iallafall ingen "skuggornas mästare" utan bara en liten skitunge som tiggde stryk.

När han hade ett grepp om ena hennes vinge (?) beslöt hon sig för att flyga upp. Vilket hon gjorde, hon sköt som ett skott med Midnight och flaxade med vingarna för att han skulle släppa taget. Hon var ca 100 meter ovanför marken.

Långsamt började blodet att svagt rinna ifrån hennes vinge, jäklar vilka tänder han hade! Det började svida eftersom hans tänder var antagligen inte borstade, vilket gjorde så att det kom bakterier ifrån hans tänder in i hennes vinge.

Tiken började flaxa ännu mer när hon kände hur tung han plötsligt blev, det tog rejält på hennes energi men hon fick bara bita ihop och hoppas på att han snart skulle ramla ner på marken ifrån 100 meters höjd...

Träff. Det han däremot inte hade planerat var att hon skulle skjuta upp sig i luften. Högre och högre upp. Släppte han nu skulle han vara död. I rädsla från att falla borrade han in tänderna hårdare och slöt ögonen. Utmattningen kom tillbaka. I det värsta tillfället.

Han morrade lågt. "Och nu? Antingen blir du utmattad av min tyngd eller så orkar inte jag tugga fjädrar något mer. Oh du anar inte hur mycket jag vill spotta ut dem nu." Han grimaserade för sig själv och skrattade - eller, något som kunde tolkas som ett skratt. Det var svårt att höra med munnen full.

//Kort, men bild :3//

Hon såg ner mot marken och sedan på hanen som hade bitit tag i hennes vingar. Han var lite tung vilket gjorde så att hon utmattades mer och blev trött på att bära honom.

BloodQueen hörde inte vad hanen sa, eftersom han antagligen hade munnen fullt med hennes fjädrar.

"Antigen släpper du, eller det kommer du ändå göra", sa hon och skrattade hånfullt.

Tiken flaxade med vingarna och bara väntade på att han skulle släppa. Hon bet ihop för att klara av att bära både honom och hon själv, hennes vingar klarade inte mer.

Tillslut vände hon och började störta rakt ner mot marken. Hon gjorde skruvar med vingarna samtidigt som hon "nödlandade". Det gick väldigt fort men hon hade kontrollen över vingarna.

Tiken störtade ner emot marken. Vad hände om hon körde in i något?
I reflex ropade han "Se upp". Idiot. Han tappade taget.
Som tur var dock den svarta honan närmare marken nu, och smällen skulle inte ta lika mycket skada. Han tumlade runt i luften, vände runt sig rätt i sista sekund, och landade på alla fyra med en skarp stöt som fick benen att ge vika.
Han tittade efter henne, och hon verkade landa snabbt, men utan problem (?).

Nu var han underlägsen, om han inte ens kunde stå på benen. Idiot. Han skulle ha hållit kvar greppet längre.
Det var som hon hade sagt. Antingen släpper du, eller det kommer du ändå göra. Han hade visst släppt, men han - till sin lycka - dog inte utav det.

Han tvingade sig själv att resa på sig och hans ögon utstrålade ilska. Han "kam" på huvudet piskade som eld, som om den vore levande. Och då kom attacken. Han tog ett djupt andetag - det kändes som om hans bröstkorg skulle spricka - och blåste ut elden åt hennes håll. Det var lite fel-siktat och flamman - om den träffade, han tvivlade på det - skulle inte träffa helt på, utan slå mer på sidan.

Utmattningen träffade honom som ett slag i huvudet och han sjönk ihop på marken.

Det vore just fint om hon tog det här tillfället att döda mig
Det var den sista tanken han tänkte innan han svimmade.

BloodQueen märkte att hanen släppte. Hon pustade ut och fick mer energi och hade ingen tyngd längre på sin vinge, längre.

När hanen släppte höll hon på att störta mot ett träd. Hon hoppades på att hennes vingar skulle lyda henne, vilket de denna gången gjorde, tack...

Det lät som ett "duns" när hon landade på alla fyra. Hon såg på hanen som tydligen hade svimmat (?).

"Vad var det jag sa, patetiska små skitungar", fnös hon och vandrade bort därifrån utan att bry sig ett skit om hanen.

Äntligen gav han upp, äntligen! Nu hade hon lärt honom en läxa och hoppades på att aldrig se honom mer.

Sakta men försiktigt började hon vandra mot Döda skogen, det skulle vara en bra bit och vandra dit och hon skulle säkert träffa på "hinder" som kom ivägen. Tiken piskade häftigt med svansen som ett avslut och hånflinade för sig själv samtidigt som hon började gå..

[Avsluta där? Eller ska han vakna upp?]

[Jag tycker det blir ett bra avslut :3]

Defeated. Please don't tell me that I lost. To her.
Why? Hah. That's a good question. But.. What am I goin' to do now? This forest is creepy.. Everything 'bout ghosts, spirits and stuff makes me crazy. Well, it's maybe 'cause I doesn't understand it. Right?..
I have to train my Powers more. It will be a lot easier if I can control them for real. Make the fire trust me. Make the shadows obey me.
Hm. it's sounds cool when I think about it.

Han slog upp ögonen.

[Avslutat C:]