När den ålder som redan varit, som är och som kommer vara börjar på nytt har legenderna sedan länge blivit myter. Myterna har fallit i glömska. Även de starkaste legender var tvungna att en dag bli myt i tidens framfart. Hur många hade redan glömts? Hur många skulle glömmas? En vind rörde sig över landet. Vinden, den oändliga. Där finns varken slut eller början på en vind. Men den var en början.

Vinden tog fart över numooris norra delar. Där snöslätten ännu kläddes i vinterns vita skrud. Snön glimmade i kvällssolens sken. Än hade himmelen inte börjat skifta i färg. Över snöslättens vidder rörde sig inte mycket liv. En ensam, vit räv hastade mellan dynorna. På väg mot okänt mål. Rörde upp vita flingor med sina små tassar. Vinden fångade några av flingorna och förde dem med sig åt sydöst. Förbi trädgränsen, där mäktiga granar sträckte sina spetsiga kronor mot den klara skyn. Där furorna vajade och knäppte för vindens kyliga smekning. I träden sjöng talgoxar om en annalkande vår. En vår som kom betydligt senare här än i landets sydligare delar. En av fåglarna följde vinden på sin väg söderut. Ut över öarnas stilla vatten. De låga landmassorna låg utspridda i vattnet och skiftade kraftigt i storlek. En del av öarna var inte större än en varg, andra hade man inte kunnat se motsatta sidan på om den så ens vore trädlös. På en del av öarna frodades livet precis lika gott som i landets vidsträckta skogar. Talgoxen lämnade här vindens spår. Vinden vände söderut. Passerade över träskets unkna marker utan att stanna för att smaka det grumliga vattnet. Fortsatte där marken blev torrare in bland den ljusa skogens träd. Här kläddes björkarnas grenar av späda knoppar. Blåsipporna lös runtom stenar och stammar. Vitsippor trängdes i klungor i solljuset. Tussilagon sköt envist upp ur fjolårets lager av torra, bruna och gula blad. En humla vinglade då vinden drev förbi och mildrades till en svag nordanbris. Den smög mjukt bland växterna. Smekte runtom stenar och gamla fallna träd. Viskade till fåglarna. Hummade varma visor för fjärilar och bin.

Hans tunga man gungade lätt när den kyliga brisen drev förbi. Han höjde sitt ansikte och lät den smeka längs hans kind. Morrhåren ryckte runtom den breda nosen. Han öppnade ögonen och såg mot himmelen ovan de ännu kala trädkronorna. Våren var här, men än hade livet bara börjat spira. Han log. En början. Ett slut och en ny början. Kanske var det meningen att allt skulle börja på nytt med våren. Han suckade. Solen var här dold bakom en vit molnslöja. Luften doftade om annalkande regn. Men molnen var för tunna för att kunna ge annat än duggregn, om ens något. Han tyckte om den fuktiga doften. Så annorlunda från öknens torra, stickande hetta. Brännande solsken. Obarmhärtigt heta dagar och isande kalla nätter. Ärligt talat hade öknen aldrig varit hans plats. Inte hans hem. Flocken hade aldrig blivit den familj han önskat, även om det fanns dem han älskade så som sina egna. Ett leende skymtade i de mörka mungiporna.

Azazel hade nyligen landat efter att ha seglat oavbrutet över himmelens yta sedan han lämnat öarna. Det hade varit en lång dag, men vinden hade legat åt hans håll och burit honom större delen av vägen. Här, där luften ännu var sval, steg inga varma termiker som han kunde fylla vingarna med. Fakargen rörde sig långsamt genom skogen. De breda tassarna gav endast lite ljud ifrån sig, skapta för att smyga med infällda klor. Men ingen kunde vandra ljudlöst. Och för stunden smög han inte. Lagret med löv och gulnat gräs knastrade mjukt för vart steg han tog. Fåglarna sjöng för hjärtans lust i trädkronorna. Skrek till varandra och hoppade längs grenarna när de såg rovdjuret. Men han jagade inte. Särskilt inte småfåglar. Han hade ätit för några dagar sedan och stod ännu på den energi han fått då. Han skulle klara sig tillbaks till öknen. Det han nu sökte var en lugn plats att vila på innan han fortsatte sin färd. Den blå blicken vandrade lugnt över området. De små öronen ryckte och lokaliserade alla ljud de uppfattade. Lyssnade till fåglarna. Till vinden och knarrande grenar.


[Han promenerar i sakta mak genom lövskogen.]

Solen hade ännu inte tittat fram. Vinden viskade sina ord medans fåglarna försökte förstå vinden.

Högt uppe i skyn såg man en fakarg, kolsvart tik som man kunde se på långthåll, hon var inget kamoflage med de ljusa molnen precis.

Hon var alldeles för stressad och orolig, hon hade hamnat i fight med en björn. Björnen störde hennes middag som hon själv hade tagit, det var en liten hjort som hon hade fångat upp. Först visade hon att det var hennes mat o björnen kunde inte bara komma och ta den utan att fråga artigt? Så de hamnade i en liten strid. Men sedan ansåg BloodQueen att hon var redan full med ärr runt över hela kroppen, hon hade ingen lust och få mer stryk. Inte i de skicket som hon var i nu.

Fast nu var hon ändå rund, hon var inte lika mager som förut, men lite av revbenen syntes..

Hon "seglade" över skyn och såg sedan samtidigt ner i marken, allt var som samma. Samma fåglar som sjöng, samma djur som passerade skogsområdet, ja allt var samma. Tråkigt.
Samtidigt som hon "seglade" med vingarna beslöt hon sig för att landa. Sakta men säkert vände hon mot högersida (som ett flygplan gör när den ska vända sig om) och försökte undvika träden, då hon nästan alltid störtade bland alla träd.

Hon dök sedan snabbt ner mot marken men försökte bromsa emellanåt för att inte störta ner och sedan skada sig ännu mer. Att vara en fakarg innebar ett stort ansvar, det gällde att hålla koll på sina vingar, speciellt om man hade stora & långa. Det gällde att inte skada sig eller fastna i träden. Och just i denna skog fanns det massor av träd, vilket innebar att det var svårt att landa. Men det var bara att bita ihop och försöka så gott man kunde och hoppades på det bästa.

När hon var ca 5meter ifrån marken la hon framtassarna framför sig för att hålla tyngden där fram när hon landade. Med ett "DUNS" landade hon, det var inte världens bästa landning men det funkade. Fåglarna blev skrämda och flaxade genast iväg därifrån. Tiken såg sig omkring, fridfullt var det här. Ville man vila så var detta de stället att kunna "vila" sig på.

Han hade slagit sig ned under en kraftig lind vars knoppar ännu inte öppnat sig. Bland vitsipporna runtom honom vinglade en trött humla och några mindre flugor surrade ivrigt undan för hans svans när den svepte över marken och lade sig i en båge. När det välbekanta ljudet av dunsande vingslag susade genom skogen såg Azazel efter ljudets källa. Han kände inte till något annat än en fakarg som kunde ha vingar så stora att de gav ifrån sig så djupa läten. Tunna trädgrenar slog emot varandra när någonting passerade dem. Han fann den mörka skepnaden ganska snart och följde den med blicken då den lutad åt sidan dök bland trädens grenar. Han rynkade ögonbrynen. Vem var så dum att den dök ned bland träden istället för att uppsöka en glänta, eller åtminstone en plats där träden stod glesare? Och utan att bromsa ordentligt för den delen. Kanske var det en ung individ. Han såg på när den tog mark. Främlingen var för långt bort för att han skulle kunna skönja hela vargen, men den mörka pälsen var inte svår att skymta i den ljusa skogen. Vem det än var så stod främlingen nästan helt med ryggen åt honom.

Försiktigt vände han brisen, ledde den runtom främlingen och mot sig själv. Han fångade upp doften av tik. En ensamvarg. Han blinkade långsamt och höll kvar blicken vid henne. Hon påminde honom till utseendet om en annan fakarg han mött. En yngling med hett temperament, men utan erfarenhet. Det var länge sedan nu. Han gäspade utan att släppa tiken med blicken. Den ena framtassen lades över den andra.

När hon hade satt alla fyra benen i marken ruskade hon på sig kraftigt. Hon såg sig omkring och doften av en hane(?)fick henne att bli nyfiken.

Tiken började röra sig mot doften och såg sedan en stor liknande lejon/fakarg ligga några meter framför henne(?). Hon granskade hanen och såg på honom. Det såg ut som att han vilade(?). Så hon beslöt sig för att inte störa. Utan bara gå förbi, vissa tyckte inte om att bli störda när de låg och vilade, BloodQueen var en av dom, hon vet hur det känns att bli störd av någon. Den känslan är förjävlig.

Tiken bar sina tassar mot hanens håll, hon la sig några meter framför honom.
Bakdelen sjönk först ner mot marken och sedan framdelen sakta men säkert. Tassarna la hon i kors och huvudet ovanför dem. Hon ville också ta det lite lugnt. Hon la vingarna på varsin sida och "borrade" in vingarna i pälsen.

Hanen var stor (?) och muskulös (?). Han var väldigt lik ett lejon med vingar som en gam. Hon hade aldrig sett denna typen av varg(?) förut runt här i Numoori. Det var första gången hon såg en sådan ras. Något hos denna hane gjorde henne nyfiken. Han såg rätt så lugn ut, men man vet ju aldrig, man ska aldrig lita på främlingar...

[Sry kort men är på 80-års kalas c:]

[Är inte helt säker på var BQ är, då du först skrev att hon gick förbi och sen att hon lade sig framför honom. Men kör på i alla fall. Tycker det är lite komiskt med hur många i numoori som "ser" att Az är en fakarg/varg/vad han nu är, när där inte finns något i hans utseende som för tankarna till en varg XD]

Den mörka upptäckte honom och rörde sig åt hans håll. Azazel sänkte hakan, men behöll blicken vilande vid främlingen. Hon lade sig ned ett stycke ifrån honom. Han höll kvar huvudet i samma höjd. Sökte hon sällskap, då hon lagt sig så nära? Efter att ha legat stilla en stund sträckte han ut ena framtassen och började tvätta sig mellan tårna.

[Jag trodde han la sig ner för att vila? Alright men vi kör på :)]

Tiken släppte inte blicken ifrån lejonet. Hon log sedan lite smått när han tittade åt hennes håll (?). Inte elakt eller något, utan bara vänligt.

"Äntligen träffar man en fakarg! Vad har denna fakarg för namn då?, frågade hon med sin mörka stämma, fast stämman var lugn.

Hanen var väldigt stor, mycket päls speciellt under magen. Men samtidigt hade han ärr. Antagligen var han en kämpe, precis som hon själv. Gav aldrig upp utan bara fortsatte. Som en riktigt krigare.

Tyvärr var hon flocklös, hon hade passat bra som krigare eller något sådant med tanke på hon hade den erfarenhet ifrån sin far som slogs med henne. Hon lärde sig att slåss självmant, det var bara försvar mot hennes far. Men tyvärr var hennes far mycket starkare & hade mer kraft än vad hon själv hade...

Tiken reste sig sedan upp, satte sig ner, sträckte ut högra vingen och började putsa sina fjädrar samtidigt som hon väntade svar ifrån hanen.

[Han låg redan ner när hon.. gick förbi och lade sig framför honom? Skit samma~]

Ett av hans öron ryckte när hon talade. Frågade om hans namn. Han fortsatte att tvätta sig mellan tårna en kort stund innan han såg på henne ur ögonvrån. Han lade ned tassen mot marken. "Vem är det som undrar?" Ett namn för ett namn. Den djupa stämman brummade lugnt. Han lyfte den andra tassen och lät den sträva tungan svepa mellan tårna.

Lugn fakarg, det var inte ofta man träffade på lugna fakargar!

"Mitt namn är BloodQueen", sa hon med sin mörka stämma men höll stämman lugn.

Snabba bilder kom upp i hennes huvud. Bilder på hennes far. Hans äckliga ansikte, hans skumma blick som han gav henne.
Hon kommer alltid ha minnet om honom, och det är inget positivt minne om honom.
När han öppnar sina käftar mot hennes mor, och sedan henne. För att hon var den "fula ankunge".
Ja, när BQ var en liten valp var hon inte alls vacker i pälsen. Gröna, fula ögon. Kolsvart päls som liknade mörkret.
Själv var hennes far gråvarg, och hennes mor en ljusbrun fakarg. Alla hennes syskon fick vackra pälsfärger medans BQ, svart..

Hennes temperament har hon fått utav sin äckliga far, men lite av hennes mors också, den där lugna BQ har hon fått utav hennes mor.

Åter tillbaka till minnet om hennes far, föräldrarna bråkade. Skall och morr hördes. Men sen....
Ett skrik, och det var inget vanligt skrik utan dödsskrik. BQ vänder blicken och ser när hennes far öppnar käftarna mot hennes mor, mot strupen. Blodet bara sprutar ut medans hennes mor skriker. Han borrar tänderna allt längre in, modern får dödsryckningar innan hon sakta slutar röra på sig..

Tiken ryckte till och försökte skaka bort de där hemska tankarna. Hon försökte och inte släppa en tår. Men sedan släpps en tår ifrån högra ögat, alltså de ögat som hon har ärret. Hon slickar bort tåren när den når hennes nos. Hon visade annars inte känslor, och hon ville inte att hanen skulle fråga henne om vad det var. Så hon försökte dölja de på bästa sättet.

BloodQueen? Vem döpte sin valp till..? "Azazel", svarade han och lade ned tassen över den andra. Han såg åt hennes håll. Hon verkade djupt försjunken i tankar, och han var osäker på om hon hört hans svar. Han ruskade på sitt mantyngda huvud och strök tungan över läpparna utan att ta blicken från tiken. Efter en kort stund ryckte hon till och skakade på sig. Hon slickade bort en ensam tår.

Azazel höjde omärkligt på ena ögonbrynet och hängde kvar med blicken vid henne en stund. Sedan fortsatte han sitt lugna tvättande. Strök tungan över det ena frambenet. Öronen ryckte lätt innan de försvann in i manen.

"Trevlig & råkas, Azazel... Håller du dig till detta område?", frågade hon lugnt.

Tiken sträckte på sig, samtidigt som hon sträckte på sig sträckte hon på sina vingar. Man kunde tydligt se hennes fjädrar som fattades på den vänstra vingen.

"Har du lust och ta en flygtur?"
Varför hon ställde den frågan visste hon inte. Hon hade så tråkigt och det kanske var en chans att lära känna denna hane, om de tog en flygtur.

[Kort i know.....]

[Tänkte fråga om du sett mitt PM förresten C: Fick inget svar, så tänkte bara se om du sett det~]

Han slutade tvätta sig när hon talade, och följde hennes rörelser med blicken. Hennes fjädrar var skadade och hon saknade några av armpennorna. Han skulle just till att svara på hennes första fråga när hon fortsatte tala. Hans öron vändes bakåt, in i manen på ett misstroende vis. Han gav henne en lätt skeptisk min. Flygtur tillsammans med en främling som han just mött och inte kände mer än till namn? Han hade annat att göra. Ett uppdrag att avsluta så snart han vilat sig.

"Du ska inte rugga bort de där?" Han nickade åt hennes fjädrar. Valde att inte besvara någon av hennes frågor. Hade hon nyligen skadat och förlorat fjädrarna? Hon hade tur som inte saknade handpennor. Då hade hon blivit markbunden. Han studerade henne lugnt med lätt höjda ögonbryn.


[Jag antog att det var de större fjädrarna (pennorna) och inte täckarna som hon saknade några av, och att det var armpennor och inte handpennor. Annars hade hon haft svårt att flyga C;]

[Ne har inte fått något meddelande ifrån dig? ~]

Tiken såg på hanen. Sedan på sina vingar, hon gav honom en liten grimas.
"Jo, det vore nog en bra idé", sa hon lugnt.

Det prasslade i buskarna, ett tungt flosande hördes. BQ vände blicken mot buskarna och vinklade öronen åt det hållet. Vad var det för något som gömde sig i buskarna som störde deras pratstund?
Tiken suckade djupt när det kom fram en björn med en unge. Hon stod stilla och hoppades på att inte de skulle attackera med tanke på att hon hade inte gjort något. Och inte den andra hanen. Eller?...

Han kanske lockade hit björnarna baraför att irritera BQ lite mer? Hon hade nyss haft en strid med en björn, hon orkade inte slösa energin igen.. Istället försökte hon ignoera björnen, den såg inte så aggressiv ut, den såg mer vilsen ut..

[Jo hon har tappat några armpennor :)]

[Du skickade ett om X-iders bilder, och jag svarade på det. Enligt mina meddelanden har du mottagit det, men fick inget svar så undrade bara C:]

Han vände snabbt ansiktet mot ljudet när en björnhona med unge visade sig bland träden. Han låg stilla, lugnt avvaktande. Han var inte där för att förarga en vaktande björnmoder. De var lika beskyddande mödrar som vildsvinen. Om inte värre. Han hade inte tid med dumheter nu. I en långsam rörelse vände han sig så att benen hamnade under kroppen. Vingarna höjdes utmed hans sidor, med armbågarna uppåt och handpennorna ännu vilande mot armen, för att få honom att verka större. Björnen var redan mindre än honom, men för att vara på den säkra sidan. Sedan låg han skrämmande stilla, med blicken fokuserad på modern och ungen. I ögonvrån hade han den andra fakargen. I sitt bakhuvud bad han att hon inte var dum. Dumdristiga vargar fanns det allt för många. Om björnen gjorde en skenmanöver skulle han backa. Han ville inte bråka. Oftast var det just det, skenmanövrar och inga fulländade attacker. Hon ville bara skydda sin lilla.

[Jag tror att numooris björnstam håller på att ta över landet. Alla möter björnar titt som tätt, och alla björnar verkar vilja slåss (oftast oprovocerat) XD]

[Aha det har jag läst ja! Skickar ett nu då! ;3]

BloodQueen la sig ner för att inte "hota" björnen. Hon ville bara skydda den lille som "gömde" sig under hennes tjocka päls. Björnhonan reste sig på bakbenen och fädrade nosen. Då hon reste sig upp ryckte BQ till lite grann, hon reste sig upp och satte sig ner på samma plats. Hon vinklade in vingarna och "borrade" in dom i pälsen. Hon såg lugnt på björnen. Sålänge den inte gjorde något, så varför skulle hon göra något mot den? Lika bra att avvakta och se vad den gör. Hon såg sedan på hanen, Azazel. Sedan såg hon återigen på björnhonan.

Även om hon hade fått stryk av en tidigare björn så betydde inte det att de var farliga, vissa björnar var väldigt ointresserade. De bara såg en, och sedan brukar de gå lungt tillbaka. Men de flesta vargarna på numoori tror att björnar är farliga, därför "hotar" de björnen. Vilket utbryter till en strid. Visst BQ kanske hade en chans mot björnen, men hon hade ingen lust och starta bråk i onödan. Bara allmänt onödigt...

[Haha lite action får man ju ta i, annars blir det bara tråkigt~]

[Man kan ha ganska mycket intressanta roll utan att peta in en björn på ett hörn. Tycker oftast att roll är intressantare när man inte tvunget tar in en yttre faktor för att "skapa spänning" C;]

Det knöt sig i hans bröst när främlingen bryskt satte sig upp. Björnen grymtade, men verkade lyckligtvis inte ha tagit allt för stor notis vid den svarta. Azazel låg kvar, orörlig till den grad att han nästan höll andan. Han tänkte inte bråka med en björn. Särskilt inte med en björnhona som vaktade sin unge. Han var inte dum.

När björnen åter stod på alla fyra och betraktade de båda med sina mörka ögon började Azazel långsamt att maka sig baklänges. Hukad mot marken och ännu med vingar och fjäderskrud uppburrad. Han var redan större än björnen, men tänkte inte ta risken med strid. Han hade inte tid att själv lägga sig och läka igen så snart efter kriget. Och han hade ingen anledning att beröva en björnunge sitt hopp för framtiden. Han önskade att tiken, som inte verkade känna någon respekt för modern, skulle se att det inte var klokt att sitta kvar så nära djuret. Men om hon var ännu en av det dumdristiga slaget så skulle han inte hindra henne. Var det någon som skulle vara dum, så var det inte han.

Han skulle backa tills han antingen kommit utanför moderns synfält, eller tills björnen valde att lämna platsen. Eller tills något annat hände. Vingarna sänktes långsamt tillbaks till sidorna, men musklerna i dem, såväl som de kraftiga bröstmusklerna, var spända. Redo.

[Az tänker inte vara dum och slåss i onödan - det är ju onödigt XD - när han kan komma därifrån och avsluta sitt uppdrag helskinnad C:]

Björnhonan granskade BQ, hon satt alldeles för nära. Tiken backade några steg och var redo att flyga. Hon hade ingen lust att slösa sin "fritid" på att slåss hela tiden.

Just då när björnhonan ansåg att dem inte var något hot vände hon sig om för att gå.
Tiken sträckte ut vingarna och slog till kraftfullt mot marken samtidigt som hon med bakbenen sköts upp i luften. Hon flög omkring och visste inte om hanen redan hade lämnat platsen. Men hon såg honom inte ut siktet. Aja, hade han lämnat platsen så visst.

Hon gav ifrån sig ett kort yl för att säga adjö till främlingen, Azazel. Sedan flög hon sakta men säkert mot Döda skogen.

[Ska vi avsluta där eller ska han flyga efter henne?:3]

När björnen vände och vandrade bortåt med sin unge slappnade Azazel av. Han rätade på benen. Den mörka tiken tog till skyn. Trädens grenar prasslade och knäppte när hon tog sig upp i friheten. Han skymtade henne ett slag som en mörk silhuett ovan grenverket. En skugga på kvällshimmelens grå yta. Molnen skiftade vagt i skymningens nyanser, men förblev lika stilla. Som ett skynke över världen. Det var ett kort möte. Han hade fortfarande inte något svar på varför hon sökt kontakt.

Han sänkte blicken och vände stegen söderut. Han tänkte inte vandra vidare, utan ville endast komma längre bort från björnen innan han på nytt lade sig att vila. Blommorna på marken hade slutit sina blad inför den annalkande natten. Mjukt föll de första regndropparna. Glesa och så lätta att Azazel inte hade lagt märke till dem så snart om det inte varit för att en träffade honom i ögonvrån. Han blinkade. En road min ryckte i hans mungipor. Det skulle inte bli mer än duggregn här. Men han skulle möta en fallande sky i söder, på savannens vidder. Han längtade efter livet.

[Han landade ju för att vila, så han flyger inte vidare förrän senare. Avslutat där eller?]

[Japp vi avslutar där :3 Hoppas de träffas snart igen? ^^]

AVSLUTAT