Lövskogen! Denna fina, gröna, plats - täckt av träd och lekande djur! Det kunde väl inte finnas något bättre ställe? Solen sken alltid, med gott om mat, klart vatten och bäckar och-

Urs och fy. BLÄ.

Han rös dramatiskt och himlade med ögonen. Regnet smattrade emot pälsen och det klafsade i gräset där han gick. Solen var så gott som borta, och himlen kläddes av stora, grå, moln. Då och då mullrade det, lät en blixt eller två slå ner och klyva ett träd. Vinden ven och ungträden samt grenar piskade emot honom, störde honom i sina tankar.
Det tidigare vackra vädret såg ut att ha tagit semester, och det en lång tid framöver. Eller, det var vad han trodde. Hans kunskaper i vädret var låga och solen kunde skina så gott som möjligt nästa tag. Han sänkte huvudet en aning, stannade, och gav ifrån sig en djup suck, för att sedan fortsätta gå.
Regnet blev våldsammare, och han kände sig obekväm i den blöta pälsen.
Elden flammade upp runt omkring honom, men släcktes på ett ögonblick.
Toppen. Nu var han våt och varm! Han ruskade på sig så att dropparna försvann, för att sedan ersättas av ett par hundratals nya.

Han sjönk ihop under närmaste träd. Det gav föga skydd, men tillräckligt för att vädret inte skulle dra honom till vansinne. Just nu orkade han inte söka upp en ordentlig plats att vila på. Det enda han kunde göra nu var att vänta på stormens slut och då försöka ta sig fram i den leriga terrängen.

Regnet piskade ner mot marken. Molnen var täckta så det blev mörkt och dystert. En blixt slog ner mot de högsta och kanske det tjockaste trädet. Den högg av trädens topp, sakta men säkert föll trädet ner men några andra träd tog emot det.

BloodQueen flög i skyn, regnet piskade henne rakt i ansiktet, vinden höll på att blåsa omkull henne. Hon visste inte om hon kunde landa någonstans, isåfall skulle det bli en krasch landning.
Sakta men säkert vände hon rakt ner mot marken. Det var livsfarligt och flyga när det var ett sådant hemskt väder. Speciellt med tanke på att hennes vingar blev snart fyllda med vatten och snart kunde hon inte hålla sig kvar. Hennes vingar var tvungna och bära hennes kropp, och sedan vattnet som fjädrarna fick i sig. Det skulle bli alldeles för tungt för henne.

Hon sträckte fram tassarna och landade med ett DUNS. Visst det var inte den bästa landningen men hon var tvungen och "nödlanda". Tiken sprang och gömde sig under ett tjockt träd. Tiken ruskade bort de tyngsta regndropparna och satte sig ner under trädet med väntan på att detta väder snart skulle gå bort. Hon suckade lågt och la sig sedan ner, kurrade ihop sig till en boll och slöt ögonen sakta. En liten vila hade inte varit helt fel..

Dofterna försvagades. Tänk om det var någon som tittade på honom just nu, studerade honom från ett annat håll? Han log stelt åt tanken. Regnet fortsatte att ösa ner, utan en tanke på att sluta.
Platsen han låg på var fortfarande blöt, men det hade blivit en aning torrare.
Om han bytte ställning så skulle han få börja om igen. Han tittade utryckslöst in i skogen, studerade ett par vattendroppar som hängde från löven på en buske. Pälsen var inte lika tung av vatten som förut.
Och då hände förstås det självklara!
En fågel landade klumpigt på en gren, skakade av den över honom.
Han reste sig tungt med ett dovt morrande. Skuggan pulserade runt honom, men varelsen var för högt upp, han kunde ingenting göra.
Argt slog han huvudet i stammen, mest för att lugna ner sig själv.

Duns.

Ljudet var inte högt, ganska avlägset faktiskt, men det hindrade honom inte för att gå och se vad det var.
Doften var nästan bortsuddad i det här vädret, men han kände vagt att det var någon bekant.
Han kom fram mellan två träd och fick se en varg ligga vid ett annat.
Lukten blev starkare, men han kunde inte sätta tassen på vem det var.
Han gick fram, petade lite på tiken, och insåg vem det var.
"Nope."
Med en sammanbiten min gick han därifrån igen. Han var inte på humör för strid - konstigt nog - men det slog honom att han ville ta det lugnt i det här förjävliga vädret.

Regnet hade dämpat sig efter en stund. Visst det regnade fortfarande men inte lika "dramatiskt". Regnet var inte längre som hagel. Vinden slutade att blåsa och just nu var det bara regn. Molnen började sakta men säkert förflytta sig söderut. Alltså ner mot döda skogen, vad skönt, det var ändå torrt och dystert där borta. Lite regn kan förbättra och skapa liv, eftersom djur dras till regnområden, ibland.. Ibland var regn väldigt skönt, det svalkade en, men å andra sidan är regn väldigt jobbig. Speciellt om det är tunga vattendroppar...

Någon petade på henne. Hastigt reagerade hon och vände sig om mot en svart hane med röda ögon. Jo visst var det, Midnight. Hon hade ingen lust och strida mer, bara allmänt jobbigt.
"Hur kommer det sig att du Alltid brinner dig på samma plats som jag? Följer du mig? Vill du mig något?", frågade hon med en mörk och lugn stämma.

Medans hon väntade svar ifrån Midnight la hon sig på samma plats, samma ställning (boll) och borrade in ansiktet i pälsen. Hon försökte skydda sig mot regnet så gott hon kunde.

"Vet du? Den frågan har jag frågat mig själv nu, om och om igen i mitt huvud. Jag förföljer dig inte, även om jag måste erkänna att det är irriterande att jag alltid hamnar vid dig."
Kanske var det den där andra bekanta instinkten? Han hade inte följt henne medvetet, i alla fall. Vem var det hon påminde..? Skymten av hans fars gestalt, den enda gång han såg den?
Nej. Hon hade vingar, han hade bara varit.. Mystisk.
Han sträckte på sig, gäspade, och såg upp mot himlen.
Stormen hade lättat.. Lite. Det regnade, men inte lika vilt.
Här och var kunde man se fallna träd, antingen omkullblåsta eller spetsade av blixten.

Han la sig ner igen, ganska långt bort, men tillräckligt för att hon skulle höra honom och han henne prata.
Huvudet lutade mot tassarna och han hade en bekymrad min, försökte få ihop varför den jäkla slumpen alltid förde honom till just henne och inte hans far, mor, syskon, eller något istället.

BloodQueen suckade djupt.
"Du har gett upp nu hah?, sa hon och reste sig upp när regnet hade helt och hållet dämpat.

Tiken skakade ännu en gång på sin kropp, fåbort de tyngsta vattendropparna ifrån hennes päls. Sedan tog hon stegen att gå mot hanen. Hon la sig ner brevid honom och puffade svagt på hans hals samtidigt som hon gnydde svagt.
"Förlåt för att jag skakade dig, blev bara lite irriterad och tyckte du va ganska jobbig, men jag var också sån i din ålder", sa hon svagt och strök öronen platt mot nacken och hukade ner huvudet mot marken.

Han påminde väldigt mycket om hon när hon var i hans ålder, liten och uppkäftig. Midnight ska ha tur att hon inte dödade honom, det kunde ha gått riktigt illa..

"Gett upp?" Han smakade på orden, svarade i en suck. "Ja."
Hon reste sig upp, kom och la sig ner bredvid honom. Han skulle normalt ha flytt genast - gått iväg, reagerat negativt - men höll sig kvar; fann sällskapet tröstande. Midnight slog bort tanken, lyssnade noga på hennes ord, och gav henne ett blekt leende.
"Du behöver inte förlåta mig för något." Han sa det i en normal ton. Hon kändes inte som ett hot längre, så han kunde slappna av lite.
Minnen av han syskon kom farande som ett sus, sådana som han länge hade ignorerat.

"Du, bror, mamma försvann ju när vi var små så.." Började den ena lågt med ett flin.
"Prata inte om henne!" Morrade han själv valpaktigt tillbaka. Den andra la huvudet på sned. "Jag tänkte att vi kanske kunde söka upp Pappa?"
En tredje, en tikvalp, bröt in. "Men vi har ju aldrig träffat honom?"
Midnight drog bak öronen. "Jag instämmer med henne.. Vi vet inte ens var han är!" Den andra himlade med ögonen, tittade upp i himlen.
"Någon dag, kanske.."
Midnight log stelt. "Troligen.." mumlade han, vågade inte berätta om skuggan ett par dagar innan.
Tikvalpen buffade på honom. "Men i så fall gör vi det tillsammans!" Han skrattade vänskapligt, buffade tillbaka, och det startades en lek mitt på platsen.

Han drog hastigt bak öronen, bara för en sekund, och kastade en blick uppåt. Skulle han få se dem igen?

Hon såg på Midnight att han tänkte. Det kunde man se på hans blick, bara försvann i en egen värld.

"Midnight, vart är din familj som du ska hålla dig till? Du är alldeles för ung för att klara dig själv i denna värld", sa hon allvarligt men samtidigt behöll lugnet i hennes röst.

Unga vargar i hans ålder övergavs inte förens 18m-års åldern. Då de är oftast tillräckligt mogna för att klara sig sig själva(?). BloodQueen tyckte inte om att se så unga vargar vandra helt ensamma, utan familj. Hon minns då hon hade adopterat en unge för längesedan utanför Numoori. Hon mindes inte hans namn längre men det var den enda hon absolut älskade. Även om valpen inte hade hennes gener i sig så älskade hon valpen som om det vore hennes riktiga son.


"Mamma du kan inte ta mig!"
Valpen sprang ifrån henne på en öppen äng och studsade omkring.
"Nu kommer jag och tar dig!"
"Haha mamma nej, sluta kittla mig"

En tår fälldes nerför BQs kind ner mot munnen. Hon saknade honom verkligen, hon hoppades att han mådde bra där han var nu. Oavsett om han var i himlen eller här på jorden.

[Nämen Gud började gråta lite smått, lite sorgligt inlägg]

Han svarade inte på BloodQueens fråga till att börja med, bara tittade upp i himlen - osäker. Han kanske var för ung? Tillslut kom svaret.
"Min far har jag aldrig träffat, dock sett någon gång på långt avstånd. Men jag antar att han hade skuggvargs-gener, med tanke på min ena kraft. Min mor var renrasig Inferno, tror jag, och hon övergav sin kull ett par dagar efter födelsen. Jag och mina syskon lyckades överleva ett tag, sedan så var vi tvungna att skingras."
Det var det. End of the Story.

Men han kunde inte gråta.
Varken av saknad, eller av att han var oroad för dem.
Tårarna var slut. För länge sedan.
Och att gråta förändrade ingenting, alls.

Tiken fällde en tår. Han vände huvudet emot henne.
"Vad är det som gör dig ledsen..?"
Huvudet lutades en aning åt sidan och han tittade oförstående på henne.
"Minnen..?"

BloodQueen suckade djupt.

"Jag antar att du saknar någon som tar hand om dig", sa hon lågt och sänkte huvudet ner mot marken samtidigt som massa tankar snurrade omkring runt hennes hjärna.

Hon såg sedan på hanen. Nickade som svar på hans fråga. Minnen var för jävliga, vissa av dom fick en att gråta, vissa av dom fick henne att bli rasande, men det var inget minne som fick henne att bli glad. Inget, något, någon fick henne att bli glad. Hon bara gav ifrån sig ett fake smile för att dölja sina djupaste känslor. Hon gillade inte visa känslor.
"Ja, minnen", svarade hon kort och suckade ännu en gång djupt.

BloodQueen log mot honom, men det var något fel med leendet. För att visa hänsyn så grävde han inte något djupare utan var bara tyst.
Någon som tog hand om honom? Han hade tagit hand om sig själv i två tredjedelar av sitt liv, ända sedan hans syskon skiljdes.

Det regnade fortfarande, men mängden och "hastigheten" hade avdragit mycket på den korta tiden.
Han var övertygad om att stormen skulle dra upp igen om ett par timmar.
Fast en klar himmel skulle vara ännu bättre..

Minnen. De gav både lycka och smärta.
Han visste inte vilka hans egna gav mest.

BloodQueen tittade sedan på hanen, han svarade inte på hennes "fråga". Antagligen ville han inte nämna om hans familj. Hon visste inte om hon skulle gräva djupare. Hon gjorde ett försiktigt försök.
"Var har du din familj, om jag får fråga?", frågade hon lugnt och såg sig omkring.

Det var väldigt tyst nu, nästan som en "pinsam tystnad". Hon undrade om Midnight verkligen saknade sin familj, eller om han lämnade de.

Hon hade iallafall lämnat sin familj, hon ville inte bo med sin störda farsa. Han var dum i huvudet, hade ingen skam i kroppen alls. Bara döda hade han i sitt huvud. Hur kan man en gå den gränsen att döda sin egna partner utan någon anledning? Hur kan man döda sin livspartner? Vad r detta för psykiskt sjuk värld man lever i?

BloodQueen skakade genast bort tankarna om hennes far, först i början var hon väldigt nära sin far. De var som bästavänner. Men sen när han dödade hennes kära mor, då, då gick han över den så kallade "deadline". Aldrig vill hon träffa sin far, aldrig mer...

"Döda, förmodligen. Var annars skulle dem vara?"
Ja, var annars? Det hade han frågat sig ett tag. Hade dem gått med i någon flock, fallit offer för en björn, eller har bara blivit vandrare, som han själv?
Han bet sig själv i tungan för att undvika sig själv att resa sig upp.
Han ville bara ignorera, se förbi tankarna, som han hade försökt att göra länge. Försökt. Dem kom alltid tillbaka till honom då och då.
"Du, jag känner igen dig. Från någonstans. Men jag vet inte var. Inte från striden, utan tidigare. Dock vet jag att jag aldrig har träffat dig...
Hm, det kanske bara är min inbillning."
Ett par sista droppar föll från himlen, men det förblev mulet.
Han kände sig trött.
Ett gäsp lämnade honom.

Han tänkte inte somna..
Ögonen var halvt slutna, men han öppnade dem helt med en ansträngning.
Var det bördan av vattnet på en inferno som gjorde honom så trött?

BloodQueen suckade djupt. Han var ensam då med andra ord. Hon tog mordet till att fråga Midnight.
"Om du skulle behöva hjälp eller så, så ställer jag alltid upp. Jag vet vi bråkade i början men det var för att du skulle lära din en läxa. Men det verkar som att du är jätte snäll innerst inne men hård på utsidan, det gäller bara att hitta den lilla gnistan som jag vet att du har.", sa BloodQueen lugnt och log svagt mot Midnight.

Hon visste inte om hennes far fortfarande levde. Hon hoppades innerst inne att han var död, fallit offer för en Björn eller en vargflock som har gett honom rejält med stryk.

Hon satte huvudet på sne när Midnight kände igen henne. Sedan skakade hon bara på huvudet.
"Det måste vara en inbildning, själv har jag inte sett dig innan, men vem vet jag kanske har fel, vi kanske har träffats på innan. Jag har inget minne av att jag har träffat på dig innan.", sa BloodQueen lugnt och gäspade stort. Hon hade vandrat en lång väg, försökt utforska lövskogen lite mer extra. Men en sak var säker, hon trivdes här.

Han klippte med öronen, en aning osäker. Han trodde på henne, men... Alltid?
Han ryckte till.
Snäll? Det bittra leendet kom tillbaka.
"Kanske det. Men jag har inte träffat någon som har stannat eller levt länge nog för att ha hittat den gnistan." Nej, de hade minsann blivit bortjagade först. Eller så var det han som hade blivit bortjagad.

I de flesta fallen hade det börjat med en fight, som slutade jämnt, och sedan försvann de båda sårade och mötte aldrig varandra igen. Om han inte vann, det vill säga -

BloodQueen skakade på huvudet, påstod att hon inte hade något minne av att ha mött honom tidigare. Då var det bara hans inbillning.. Ett flin uppstod på hans ansikte.
"Tänkte väll det."

BloodQueen log mot honom. Hon föll ner i en djup sömn och slöt ögonen.

[Ska vi avsluta där? Har ingen fantasi kvar :(]

[Okej :] ]

[AVSLUTAD]