Hon kunde se det, som i slowmotion, hur allt föll samman runt henne. Familjen, Tenebris, hela Civitas. En stad bygd på lögner. Det var var Aurora kallat det. Uppenbarligen var lögner inte en speciellt stabil grund.
Hon undrade hur många fler lögner som låg ytligt begravda precis utom hennes räckhåll. Undrade om det fanns några sanningar i allt det hon vuxit upp med eller om allt hon tog för verklighet skulle kunna upphöra lika enkelt som Varyas lojalitet.
Lika enkelt som Auroras liv.
Hon kom på sig själv med att tänka att hon behövde vända sig till sin mor för att få råd flera gånger om dagen. Och varje gång var det ett lika hårt slag att inse att det inte längre var en möjlighet.
Det fanns ingenting kvar.
Malva satt stilla och stirrade oseende ut genom ett fönster. Det var mörkt i hennes hem, tyg hängde för nästan alla fönstergluggarna och inga ljus eller eldar var tända. Hon hoppades att det gav intrycket av att ingen var hemma. Det fanns inget hon hellre ville än att isolera sig, gömma sig under en fäll längst in i sin lyxiga lya och aldrig mer se dagens ljus. Att stötta sin far, hjälpa till med småsyskonen, visa sin lojalitet till flocken och morfadern, allt kändes överväldigande och omöjligt.
Det krafsade på dörren.
Hon stelnade till, väckt ur sina stormande tankar. Med trötta rörelser, som på automatik, gick hon till hallen och knuffade upp sina egenmonterade svängdörrar på glänt.
”Maksim?”
Förvirringen över hans allvarsamma uppenbarelse hördes tydligt i rösten.

Maksim stod tveksamt lutad mot den kalla stenväggen utanför ingången till Malvas bonad. Molnen hade växt fram på himlen. I fjärran hördes ljudet av lågt mullrande, en svag varning om vad som var på ingång. Det var inte likt honom att försöka hjälpa till, att finnas där för någon annan än Varya. Men hans mamma var inte längre där, och den sista kärlek som funnits inom honom var djupt begraven under hat och svek. Maksim var tom och utmattad. Han ville inget hellre än att lämna Civitas bakom sig, och bara försvinna och bli ett med skuggorna. Men han kunde inte ge sig av, inte än.
    Bestämt öppnade han ögonen. Ljudlöst, nästan likt en vålnad, tog han de sista kliven fram till hennes dörr. Han sträckte fram en av tassarna för att krafsa på dörren; tillräckligt högt för henne att höra men lågt nog för omvärlden att missa det.
    Det dröjde inte länge innan Malva stod framför honom. Hon var sig olik på många sätt och vis. Trötta ögon, som om hon inte sett ljuset på flera dagar.
    “Malva.” Hälsade han artigt och dovt. En del av honom ville lämna henne där, ensam i sitt sörjande. Men han påminde sig själv att Malva hade hjälpt honom, flera gånger. Hon hade varit en av de få som uppmuntrat hans plats i Civitas, i Tenebris. “Jag vet att jag dyker upp ur tomma intet. Får jag komma in?”

I några sekunder såg hon bara med ett nollställt ansiktsuttryck på hanen. Men så verkade innebörden av hans ord gå fram och hon nickade lojt. Tog några steg bakåt och gav plats för honom att stiga in.
"Såklart, välkommen."
Skuggan av ett leende drog över hennes anlete mest av gammal vana. Men i sorgens trögflytande mörken började ändå tankar formas. Var lögnen som hennes och Maksims relation vilade på kanske bland det mest sanna i hennes liv?
"Jag har inte så mycket att bjuda på.."
Yttrade hon tankspritt.
"Vill du ha lite fruktdryck?"
Utan att vänta på svar tog hon fram en bägare ur sin matkällare. Hon tog också med ett extra krus, hennes egna stod redan framme. Trött gestikulerade hon åt honom att slå sig ner bland mängder av dyra tyger och mjuka fällar. Då hon hällde upp vinet ryckte det lätt i nosen på henne. Doften fick det fortfarande att vända sig i magen på henne, allt hon kunde tänka på var den sura doften blandad med den av hennes mors blod. Men dryckens berusning dövade alla känslor och hon behövde verkligen det just nu.
Då hon dukat fram allt andades hon ut ett långt darrande andetag och insåg till sin förvåning att hela hon skakade. Det fanns inte längre några enkla distraktioner och hon kämpade med att möta Maksims blick. Utan något mer än ett ynkligt stön sjönk hon ihop på en päls på golvet.

Malvas utstrålning borde ha väckt ett uns av medlidande inom honom, men det enda han kände var en spelad omtanke. Han höll fast hennes blick i sin under ett kort moment innan han långsamt följde efter henne in i lyan.
    “Ingen fara, det är inte därför jag är här.” Svarade han kort samtidigt som han slog sig ned. Maksim tänkte precis försäkra henne att han inte behövde något när hon erbjöd sig lite av hennes fruktdryck. Han var inte värst förtjust i det, men kunde inte tacka nej nu. “Tack.”
    Under tystnad följde han hennes rörelser hur hon darrande hällde upp drycken för att sedan tungt sjunka mot marken. Det var en ovanlig syn, att se henne på det viset. Maksim försökte få henne att på honom, men det var som om hon avsiktligt valde att undvika hans blick. Han drog ett djupt andetag innan han reste sig upp för att närma sig Malva. Utan att säga ett ord lät han benen ge vika under honom. Tätt lade han sig intill henne. Han hade aldrig varit mycket för närhet, om man bortsåg från Varyas.
    “Du behöver inte dölja det för mig.” Hans röst var blott en viskning, men det krävdes inte mer än så för att hon skulle höra honom. “Jag är nog den sista du behöver skämmas för.” Maksim hade gråtit mer tårar framför Malva än någon annan som fortfarande befann sig Civitas.
     Med tanke på skicket Malva befann sig i, blev Maksim plötsligt osäker på om det var rätt tillfälle att tala om det han i själva verket kommit för att säga. En oavsiktlig och fundersam rynka hade bildat ett djupt veck i hans panna när han tomt såg framför sig.

Ett matt leende försökte hålla sig kvar på hennes läppar då hanen lade sig intill henne.
"Maks.."
Viskade hon med en något hes stämma.
"Tack."
Hon svalde och tvingade sig själv att se upp på honom, möta hans havsblå blick trotts att det fick henne att känna sig svag och genomskinlig. Hon var inte van vid att inte gömma sig bakom lager av masker. I denna stund visade hon sitt ärligaste och mest patetiska jag, hon hade inget annat val.
"Tack."
Upprepade hon sig, denna gång med en något starkare och helt genuin stämma.
"Jag kan inte föreställa mig vad du själv går igenom just nu.."
Hennes ord i Skuggfall efter Tibast död upprepades för hennes inre och hon suckade. Nu hade båda hans föräldrar skadat dem på djupet, en son var hade de tagit, och ändå var han kvar här. Det imponerade henne, även om hon också insåg att han kanske inte hade så många alternativ. Det hade hans mor, hon själv, Tistel och Aurora noga sett till.
"Berätta, varför är du här?"
Hon visste att hanen inte alltid uppskattade att få andras medlidande men att visa honom omtanke gav henne an chans att fly från sin egen sorg om så bara för ett ögonblick. Hon brydde sig om honom och det syntes i hennes mjuka, bekymrade blick, men de båda visste nog att frågan främst var ställd i själviska syften.

“Jag kan inte föreställa mig vad du själv går igenom just nu.”
    Maksim rörde inte en muskel. Förut hade osäkerheten börjat gro inom honom, men inte längre. Den var vissen, rutten.
    “Jag klarar mig.” Svarade han tomt. Maksim visste inte om han trodde på orden själv, men han skulle bli tvungen att upprepa sig tills orden blev sanna. Han hade inget annat val.
    “Berätta, varför är du här?”
    Långsamt vände han huvudet mot henne för att möta hennes trötta blick. Det var likt henne, att flytta fokuset från henne i situationer likt denna till någon annat.
    “Malva. Jag kommer ge mig av,” hans röst var låg. “ett tag.” Maksim pausade en kort stund för att uppfatta en reaktion från hennes håll. “Jag behöver kunna vara och leva utan att de ser på mig med dömande blickar. Det finns så många frågor, och jag tror att en del av svaren kan finnas där ute.” Han mindes Varyas ord om vart han kunde vända sig om det skulle behövas. Kanske visste Erathor något om hans mamma. Oavsett behövde han få svar, en förklaring, ett avslut.
    “Men jag kommer tillbaka.” Han gav henne en försäkrande blick. Tenebris hade mot alla odds blivit hans skyddsnät, hans hem trots att hans familj vänt dem alla ryggen. “Förr eller senare.”

Det var bara tack vare den av modern med våld inlärda artigheten som hon lyckades hålla sig från att skratta rakt ut vid Maks ord. Eller himla med ögonen för den delen. En självbehärskning hon själv inte vetat om att hon fortfarande besatt även i detta krossade tillstånd. Hon var faktiskt lite imponerad av sig själv så hon istället bemötte orden med en neutral nick och lät honom fortsätta tala. Hjärnan jobbade frenetiskt, försökte tolka in allt som fanns att finna i orden. Det var dags att skärpa sig nu. Aurora var borta, Varya hade tappat förståndet, Kolzak var tillbaka och Heredis-valparna kunde knappast förväntas vara vänliga mot Maksim för tillfället - trådarna som band honom till Tenebris var tunnare än någonsin. Det var dags för henne att axla ansvaret, fylla den roll Aurora lärt upp henne till. På något vis gav det henne en tröst att kunna få fylla det uppdrag Aurora avsett.
"Jag förstår."
Svarade hon honom då han talat klart och sökte den havsblå blicken.
"Det kommer vara bra för dig att få lite semester från allt kaos här hemma."
Ordvalet var mycket avsiktligt, bara en liten semester, kom ihåg att det är det här som är hemma.
"Men Maksim.."
Under ett ögonblicks paus tillät hon sig drunkna i hans ögon samtidigt som hon flyttade sig lite, lite närmre.
"Lova att du inte lämnar mig."

Maksim visste inte vilken typ av reaktion han förväntade sig att få. Han var för trött för att orka ägna sin tid till att försöka lista ut vad motstående parter tänkte. Dock gick det inte obemärkt förbi att en tyng lyftes från hans axlar när Malva talade. Sättet hon behöll lugnet på fick honom att inte mer och mer att det rätta beslutet hade tagits. Det han behövde var en paus, en tid att försöka stå på sina egna ben för en gångs skull och kanske även möjligheten att hitta hem till Varya.
    “Men Maksim…”
    Hennes röst fick honom att lyfta blicken. Inte förrän nu insåg han att den vandrat mot hans egna framtassar, likt alltid då osäkerheten visade sin sanna sida.
    “Lova att du inte lämnar mig.”
    När Malva yttrade orden visste Maksim varken vad han skulle känna eller säga. En del av honom visste innerst inne att han borde uppmuntra henne, lova, att han skulle komma tillbaka när hans rastlösa och plågade själ funnit ett uns av frid. Det hade varit den enda rätta reaktionen. Borde varit det. Samtidigt var hans känslor för de alla uppbyggda av Varyas egen uppfattning och bild. Hans egen mor hade ljugit för honom. Maksim hade insett det nu. Allt det han ansåg om dem, var hennes åsikter. Föraktet mot Nilo var Varyas. Hatet mot Kolzak var Varyas. Maksim visste inte länge om uppfattning han bildat av Malva var hans egen eller Varyas. Han var till och med osäker om det spelade någon roll. Varya var allt han hade, allt han någonsin skulle ha om han fann henne igen. 
    Maksim kunde känna hur hans käkar spändes. Den blå blicken vägrade släppa hennes mörka.
    “Malva. Du har väl inte ljugit för mig?” Frågan kom plötsligt, utan hänsyn till Malvas tidigare uppmaning.

Maksims uttryck var inte svårläst men likväl blev hon chockad av hans ord. För ett ögonblick kändes det som att väggarna krympte runt henne men hon lyckades hålla minen. Nu gällde det att vara snabbtänkt, hon fick inte låta honom misstänka något. Allt var så nära att fallera, hon kunde inte förlora det här med. Kontrollen över Maksim kändes sin ett sista band till hennes moder, och dessutom tyckte hon om honom. Han var hennes vän och han fick inte lämna dem.
"Åh Maks."
Yttrade hon med en mjuk stämma.
"Jag är din vän, jag skulle aldrig ljuga för dig."
Rösten var genuin och hon såg honom djupt i ögonen medan hon talade. Men sedan suckade hon och en lätt rynka bildades mellan hennes ögonbryn. Det var inte så enkelt och det visste hon att Maks visste.
"Men jag förstår varför du undrar.."
Det syntes på henne att det tog emot att ta upp det här, men att hon kände sig tvungen.
"Det.. Jag... Nu sen mamma.. dog" rösten blev till ett gällt viskande vid ordet "Så har jag insett saker. Jag tror jag har varit naiv, ung och dum som inte sett det förr, men jag ser nu att våra mammor... de hade brister. De var inte ofelbara som jag så länge trodde."
Hon suckade. Hoppades att denna ärlighet kunde avleda honom från hennes initiala lögn.
"Och jag tror att de ibland inte var helt ärliga med oss. Det.. Det gör ont att tänka på."
Hon såg ner på sina tassar, lutade sig lätt emot Maksims bog.
"Jag förstår din oro för jag känner den med, jag ser det mer och mer för varje dag, lögnerna som vävts.. Kanske för att skydda oss, kanske för att skada. Och med sättet mamma... Och Varyas reaktion. Det är klart jag känner att det finns saker vi inte vet, att något inte står rätt till."
Hon såg upp på honom igen, de silvriga ögonen speglade en nakenhet, hon visade sig svag för honom.
"Tro det eller ej, oavsett hur det kan verka så känner jag mig så osäker på så mycket. Men såhär mycket vet jag Maksim; jag är din vän och jag lovar att alltid vara ärlig med dig. Jag hoppas du kan lova detsamma?"