Solen var bara ett glödande snitt i horisonten. Himlen hade tagit på sig sin nattliga skrud och färgerna växlade mellan bottenlös blå till levande purpur. Ett rött dunkel hade sänkt sig över det böljande landskapet.
    De var omaka grupp. Asker som ledde en grupp av trasiga relationer. Lev kastade en snabb blick bakom sig. När Maksim dykt upp för avfärden hade inte bara Gast varit med honom, utan också Malva. Omöjligt nog blev hela situationen mer krystad, men han protesterade inte. Inte heller Asker, även om det syntes missnöje i hans blick. Malva hade tett sig ovanligt tyst, nästan lite tillbakadragen. Om det inte varit för att det fanns mycket starkare känslor i stunden hade Lev nästan tyckt det varit obehagligt.
    Lev sneglade på Maksim i ögonvrån när de rörde sig upp för krönet. Den tidigare spända stämningen hängde kvar mellan dem, men nu med ett lager av vemod. Om Maksim kände det också var det inget Lev kunde se. Kanske att han såg en aning håglös ut, eller bara fokuserad på uppgiften. Asker hade oberört pratat på, fyllt ut den tryckta tystnaden i hopp om att få den att lättnad. För det mesta hade han pratat om hjorden, förklarat hur det fungerade, berättat små anekdoter från tillfällen de vallat.
Hjorden hade flyttat sig från den plats de tidigare under dagen befunnit sig. Det hände ibland att något drev dem bort. En annan varg eller något annat rovdjur som skrämde dem. Lev ville egentligen vända om där och då, men Asker hade insisterat.
    Uppe på krönet bredde sig det svallande området ut. Det hade varit högre än man trott, och längre bort mellan två åsar skymtade med hjorden.
    “Sa ju det,” flinade Asker belåtet. Tystnad sänkte sig återigen. Kanske var Asker trött på deras olust att försöka ta tag i den, för när han började prata igen var det med en nästan faderlig bestämdhet.
    “Okej, grabbar. Jag fattar att det är jobbigt, men ni vill väl inte att det här är hur ni skiljs åt?” Lev lyfte en tung blick, både sorgmodig och besviken. Han älskade fortfarande Maksim, men om det var för den han verkligen var eller för den idén han haft om honom sedan han var liten visste han inte längre. Han öppnade långsamt munnen i hopp om att orden skulle komma till honom, men Maksim hann före.

[Maksim, Malva, Gast och NPC Asker då]

Maksim hade egentligen haft noll lust att ge sig av på en resa för att se hjordarna, som Asker så glatt och varmt pratade om. Det kunde inte intressera honom mindre. Skulle det plötsligt lösa alla deras problem att se massa fula djur stå och beta? Nja, han trodde väl inte det. Men trots sina tvivel hade han valt att följa med ändå - för kanske kunde något bra komma ur det här.
    Gråblodet hade lyckats behärska sig själva hela vägen bort från barnhemmet fastän allt i hans kropp skrek och slet i honom. Det låg något laddat i luften även fast de flesta verkade ignorera det. Han hade åtminstone valt att ignorera Malvas blickar och Gast osäkra steg bakom honom.
    “Skiljs åt?” Maksims röst var tömd på känslor när han talade. Lev hade tagit det lilla hopp om livet han haft och krossat det. “Vem har sagt att vi ska skiljas åt?” Hans blick hade spänts fast vid Askers.
    “Öööh, jag bara trodde att du inte ville stanna här. Utifrån ert samtal alltså, inte för jag tjuvlyssnade, ni bara pratade ganska högt…” Askers röst hade blivit något osäker, men han försökte att prata bort det. “Men det är väl strålande nyheter att du vill stanna här med oss! Era barn kommer växa upp med sina farbröder och morbröder och vi alla blir en enda stor familj! Eller, vi är ju redan en stor familj. Bara att du välkomnas in i den, tillsammans med Nunam. Tänk vad glada alla kommer bli!”
    Maksim kunde se glädjen i zimaerns blick och ansikte. Han kunde nästan känna den värme och det hopp som strålade från honom och det enda Maksim kunde tänka på var att han ville släcka det, slita bort det där fåniga leendet på hans läppar och begrava honom under jord.
    Och han hade en plan för det.
    Maksim hade redan vid han och Levs första möte lagt märke till metallen som Lev bar på runt ett av sina horn. Han själv hade också lärt sig att alltid ha metall till hands, men hans egna var av finare slag. Inte ville han smutsa ner det till en zimaer.
    Ljudlöst och omärkbart för Asker lät han ta kontroll av metallen runt Levs horn.
    “Jag tänker inte lämna min bror i sticket. Det förstår ju du Asker, som är så familjekär av dig.” Maksim hade tagit några kliv närmare zimaern. Han lät ett litet leende sprida sig på hans läppar. Det fanns ingen värme där, snarare något som klingade av skadeglädje. I bakgrunden hade han format ett spetsigt spjut av den metall Lev bar på. “Han har kommit på villovägar här. Jag ska se till att han hittar hem igen. Du hade nog gjort detsamma för din syster, om du visste vem han egentligen är.” Maksim gav Lev en snabb blick, ignorerade det osäkra uttrycket i hans anlete. Lev om någon visste att Maksim var som en tickande bomb - redo att explodera vilken sekund som helst.
    “Förstår inte vad du menar… Lev är allt Astrid någonsin önskat. Han har inte gjort något fel här, han har alltid ställt upp. Ser honom som min bror också.” Askers blick hade nu börjat flacka mellan Maksim och Lev, osäker på vad som höll på att hända.
    Maksim insåg också att det var nu eller aldrig, för annars skulle någon ingripa. Och det faktum att Asker kallade Lev sin bror, var droppen. Han lät det formade spjutet i metall slungas framåt i riktning mot solpojkens hjärta. Maksim missade aldrig längre. Han hade gjort det tillräckligt många gånger nu för att veta vart han skulle sikta.
    Egentligen hade han velat dra ut på det. Låta Asker lämnas kvar ensam med sitt hopp som rann ur sanden. Han ville se honom be till sin gud om livet tillbaka. Men han visste att Lev aldrig skulle gå med på det - och därför fick det gå fort.

Som utlovat höll hon sig i bakgrunden under den stela vandringen till hjorden. Hon gjorde heller inga försök att hålla takt med hanarna utan tillät sig själv halka lite bakom då och då, bara något bitter över att ingen av dem uppmärksammade det nog för att invänta henne.
Så det var något efter de övriga som hon nådde kullens krön. Varken utsikten över hjorden eller den starka doft som kom farande med vinden hann ockupera hennes tankar. För samma sekund som hon anslöt sig till gruppen igen föll Asker till marken med en blöt utandning. Hans bröstkorg spetsad av metall.
Med spelad chock drog även hon efter andan och lät blicken gå från den döda unghanen till Lev och hans nu nakna horn.
"Men gudars vad har ni gjort?"
Fick hon ur sig med uppriktigt förvåning i rösten.

Allting hade gått så fort, men ändå kändes det som att Lev såg hur Asker sjönk till marken i en evighet. Som att tiden saktat ner till närmast inget när den knivskarpa spetsen pressade sig djupare mellan revbenen och slet upp ett långt sår.
     Lev mindes inte längre konversationen. Han fann sig själv på knä framför Asker. Hans egna fasansfulla vrål ekade avlägset i öronen på honom. Han kravlade sig närmare, försökte på något sätt hålla honom upprätt i sin famn. Kroppen var tung och slö. Andetagen var knappt andetag, tjocka och bubbliga av blod.
     De fick ögonkontakt och ett överflöd av känslor syntes i den blå blicken. Där fanns bestörtning. Självömkan. Rädsla så påtaglig att det verkligen visade hur ung han ännu var. Övergivenhet. Också en plötslig och våldsam beslutsamhet, som om han, trots blodet som strömmade från hans hjärta, skulle klara det här. Sedan den gryende insikten; nej, det skulle han inte. Tårar formades i zimaerns blick.
     “Asker!” Han ville be honom hålla ut, att inte ge upp. Lev skulle ta hand om honom, han skulle lösa det. Han skulle-
     “A-astrid-” Namnet lät förvrängt av blodet och den döende rösten. Vad än skulle följa dog med Asker. Den blå blicken släppte taget och seglade till en obestämd punkt bakom honom. Lev såg mellan honom och metallbiten som fortfarande var fastnaglad i bröstkorgen. Hans metall. Om någon sade något var det inget han hörde. Det brusade i hans öron på ett sätt som nästan gjorde han döv.
     “Vad har du gjort?!” Lev röt i glödgad vrede och smärta. Det enda som höll honom från att attackera Maksim var Askers kropp som vilade mot honom. Den gröna blicken var härjad av sorgen, otröstlig och bottenlös. Han såg på dem alla tre, och kunde inte se på dem som något annat än hans fiender.
     “Vad har ni gjort…” Han såg tillbaka ner på Asker och uttrycket mjuknade. Förlåt. Förlåt mig, Asker. Snälla… Jag gör vad som helst.

Stämningen under vandringen hade varit … minst sagt märklig. Under andra omständigheter skulle det ha stört Gast betydligt, men nu var det bara ytterligare en sak som kretsade i utkanten av hans medvetande. Det var länge sedan nu som han varit sitt vanliga jag. Allt sedan incidenten under festligheterna hade han knappt orkat tänka på något; det var som om allt tog så mycket mer energi nu än förut. Varje steg kostade på. Förmodligen var det tröttheten av att hålla ifrån sig det brott han hade begått och på något konstigt sätt kommit undan med. Tröttheten av att försöka hålla huvudet tomt, för det var enda sättet för honom att hålla ihop.
    Han hade gått en bit efter Asker, Lev och Maksim, och frånvarande som han var registrerade han inte riktigt vad diskussionen handlade om när de stannade. Med rynkad panna såg han från den ena till den andra, och innan han ens hann fatta vad som hände föll Asker plötsligt till marken med ett metallspjut i bröstet och ett förvånat gurglande ljud.
    En fruktansvärd, förlamande kyla spred sig i Gasts kropp. Han kunde inte slita blicken från Asker och den röda blodblomman som slagit ut i hans päls. Lev var framme hos Asker, men Gast stod som fastfrusen.
    Blodlukten gjorde honom yr i huvudet. Han höll andan för att slippa känna den, men den stack metalliskt i näsborrarna. Som förra gången. Precis som förra gången. Med den skillnaden att nu var det inte han själv som hållit i spjutet. 
    "Nej … nej, nej, nej, nej, nej ..." Rösten var bara ett lågt, maniskt mumlande. Gast skakade på huvudet, en liten krampaktig rörelse. Rädslan och motviljan kramade om hjärtat. Vad hade han blivit indragen i? Jag vill inte vara med på det här.
    "Varför?!" Nu steg hans röst till ett brutet, panikslaget utrop. Ögonen såg på de andra, vilda och stirrande av chock. Nu kunde han plötsligt inte stå stilla längre; i ren panik ryggade han undan från gruppen några steg, trampade fram och tillbaka på stället. Radagasts blick fixerade Maksim och plötsligt mindes han kusinens ord efter incidenten vid festen. Jag ser inte på dig annorlunda efter det här. Men det gjorde Radagast; han stirrade på Maksim som om han aldrig hade sett honom förut. I ögonen trängdes förfäran med avsmak.

All föll samman framför henne. Lev bröt ihop, och verkade inte ens ta in hennes ord. Gast hade också ett sammanbrott, och Maksim stod och såg ut som att han lika gärna kunde fortsätta slakten om folk inte började bete sig som han ville.
Hon visste att det här inte hade varit perfekta omständigheter på något vis, och att de egentligen hade behövt mycket mer förberedelser. Men med både Maksim och Astrid redo att spricka av varsina orsaker (eller helt ärligt basically samma orsak) så hade de helt enkelt inte haft mer tid. 
Maks hade sagt att Gast inte var redo att döda själv, men helt ärligt hade hon inte fattat att han skulle reagera såhär starkt, han hade trotts allt dödat själv förr. Men det där fick Maksim ta hand om, hon behövde fokusera på Lev och hans betydligt mer förutsägbara reaktion.
"Vad har vi gjort?"
Frågade hon med mjuk stämma.
"Hjärtat, vad har du gjort?"
Det var en medlidsam blick hon gav honom och tonen var närmast omhändertagande.
"Varför kom du hit?"
Suckade hon fram, knappt hörbart. Hon närmade sig honom försiktigt och hukade sig intill honom och den döda kroppen.
"Jag visste att den här resan var en dålig idé... Men det finns inget att göra nu. Sssh, så ja, det är okej, det kommer bli okej."
Det värkte i hennes bröst att se honom, och inte av medkänsla utan av en akut vetskap om att även han skulle kunna explodera likt Myrda vilken sekund som helst. Det var hennes fysiska skador som gjorde sig påminda. Hon hoppades att han kunde se dem och känna skuld över det också.
"Men här kan han ju inte ligga, stackaren"
Hon ville smeka den döda unghanen över pannan, men var osäker på om Lev skulle låta henne röra honom så hon strök sig bara mot Lev istället.
"Vad ska vi göra? Hur gör vi det här så bra som möjligt?"
De behövde stötta Lev nu. De behövde visa respekt för hans sorg. De behövde få honom att luta sig emot dem i denna svåra stund.

Maksim var tvungen att hålla sig från att himla med ögonen åt Radagast plötsliga (och patetiska) reaktion. Han hade trott att händelsen i Sanctevra hade gjort honom starkare, annorlunda. Men nu reagerade kusinen på nästan samma sätt, i chock och i panik. Det gjorde inte situationen för Lev bättre. Dessutom kände han irritationen växa inom honom, om Gast inte var till någon nytta kunde han lika gärna sluta upp som Zimaern.
    Gråblodet drog en djup suck och vände sig om för att nåla fast sin blick i Radagast. Han tog de sista kliven fram till honom och lutade sig mot honom, sänkte rösten så att bara han skulle höra.
    ”Kommer berätta det du gjorde för alla om du inte begraver Zimaern. Du vill väl inte att din kära mor ska få reda på det här? Eller din bror? Glöm inte att jag hjälpte dig, nu ska du ställa upp för mig.” Det var ett hot, och han var inte försiktigt med att dölja det. Maksim hade Radagast i sitt grepp. ”Seså, torka bort dina tårar och det där förfärliga hatet gentemot mig och börja jobba.”
    Maksim backade ifrån kusinen och vände blicken mot Lev. Malva stod över honom och omfamnade honom. En del av honom ville säga åt henne att flytta på sig, att det här var hans idé och han skulle lösa det och få Lev på sin sida igen, men trots att han inte ville erkänna det så var Malva bra med orden.
    ”Jag försökte bara hjälpa dig att hitta ditt sanna jag snabbare, innan du skadar någon, bror.” Maksim försökte låta lite medlidande, men det var inte hans starka sida att visa känslor. ”För du vet innerst inne att du inte hör hemma här, hos dem. Du hör hemma med oss." Med mig.

Allt han kunde förnimma var Asker, hans kropp, blodet som täckte den, lukten som frätte i hans nos. Den glasartade, tomma blicken som såg bort i horisonten. Han var död. Död. Maksim hade dödat honom. Varför?
     “Här kan han ju inte ligga, stackaren.”
     “Du hör hemma med oss.”
     Lev såg på Malva som infunnit sig bredvid honom, på Gast som såg ut att kämpa för att hålla sitt sinne intakt, på Maksim som hade en nästan uppmuntrande uppsyn. Det kändes som de alla ville ha något från honom. Något outsagt, något han själv inte visste vad det var. 
     I samma ögonblick som ilskan gjorde sig påmind och han ville förbanna dem allihopa och driva dem till Chaibos grottor kom insikten med en skuld tyngre än någonsin. Det var som att han krossades under verkligheten och det enda som höll honom samman var Malvas förbannade trygghet. Hur skulle han berätta för Astrid? Hur skulle han erkänna att den person han litat på mest i världen dödat den hon litade mest på i världen? Och så följde den oundvikliga tanken: det var hans fel att Maksim dödat Asker, det var hans fel för han hade inte hållit vad han lovat, det var hans fel att Astrid nu väntade deras valpar. Det var hans fel. Hur skulle han någonsin kunna återgälda? Hur kunde han be henne förlåta det oförlåtliga? Det kunde han inte.
     Lev snyftade, omedveten om hur mycket han grät. Plötsligt kände han sig som ett barn igen, och allt han ville var att krypa upp sin mammas famn. Han ville hem. Men vart var det?
     En tystnad följde medan han långsamt samlade sig. Blicken vilade på Asker, hans vilande uttryck som ändå hade spåren av smärta kvar.
     “Förlåt,” viskade han på vinterspråket när han strök honom över hjässan med nosryggen. Han kunde knappt tro orden som kom ur honom när han yttrade sig.
     “Måste begrava honom.” Han såg inte på dem andra, brydde sig inte om vad deras reaktion var. Lev kunde inte enas med tanken att låta honom ligga där öppet för alla att beskåda, och att flytta på honom skulle bara göra det hela än mer uppenbart. Gråten växte i halsen på honom igen när han långsamt landade i sina tankar om vad han höll på att göra. Han skulle försöka dölja mordet på sin kärleks broder, och fly.

Tankarna snurrade vilt, trasslade in sig i varandra, trasade sönder varandra. Vad var det som pågick omkring honom? Det kändes overkligt. Malvas mjuka, tröstande röst lät förvrängd och konstig när den nådde fram till Radagast, men han hann inte fundera över det särskilt länge; plötsligt stod Maksim framför honom och lät sin blick borra sig in i Gasts.
    Kommer berätta det du gjorde för alla om du inte begraver zimaern. Kroppen blev alldeles kall. En tyngd föll inuti honom - kanske var det hans hjärta, kanske något annat. Skuld. Rädsla. Maksim menade allvar, det syntes i hans ögon och hördes i hans dova röst. I ett andetag var Radagast tillbaka i Kawazatri igen, kände vattnet skvätta och blodet fylla munnen. Vad skulle de säga därhemma om de visste? Vad skulle Lev säga? 
    För ett ögonblick rörde sig Gasts blick till Lev, sörjande vid Askers kropp. Nej. De kunde aldrig få veta. Det var omöjligt. Maksim visste det också. En modigare varg än Gast hade kanske stått upp för det som var rätt, tagit sitt straff och vägrat, men rädslan förlamade honom. Gjorde honom feg. Så när Maksim vände sig bort från honom stod han kvar, alldeles stel i kroppen och med tomt stirrande blick. Valet var gjort.
    Lev förkunnade att de måste begrava Asker, och om Gast blev överraskad över broderns val varade det inte särskilt länge. Trots allt var det ju exakt samma brott som han själv hade gått med på. Han hade ingen rätt att döma. Snabbt såg han sig omkring för att säkerställa att de var ensamma och tog därefter ett litet steg framåt, märkligt nervös. Han hade aldrig grävt en grav förut.
    "Okej. Men någon måste hålla utkik", fick han ur sig. Han kände knappt igen sin egen röst; även om den fortfarande var fläckad av gråt fanns det en ny hårdhet i den, en kall underton. "Se till så ingen kommer."

Då Lev tillslut talade insåg hon att hon hållit andan i anspänning. Hon var inte helt nöjd med hans resonemang, hade föredragit att lämna Asker där han låg och röra sig vidare så snart som möjligt. Dessutom var det till deras fördel om kroppen var så lätt som möjligt att hitta, det om något skulle driva Lev och Astrid isär. Men hon hade frågat honom vad som blev bäst, och just nu var det inte läge att bråka. Hon behövde verka vara på Levs sida i det här vid varje tänkbart steg.
Radagast talade till sist, rösten hårt och kall på ett vis som den inte varit förr. Kanske fanns det hopp för honom ändå, även om gråtens spår fortfarande också gick att höra. Hon nickade kort åt hans ord, bekräftade att hon kunde ta på sig uppgiften. Men sänder också en hård blick åt Maks håll, han fick faktiskt bära det tyngsta lasset här, hon hade annat att göra.
Medan hon låtsades hålla utkik, samt lät slättens växter känna sig för efter rörelser, började Torano-bröderna gräva. Hon betraktade dem först bara i ögonvrån men kunde inte hindra blicken från att tillslut helt dras till Lev. Hans ansikte en svårläst mask av sorg och iskyla. Mitt i arbetet märkte han hennes blick och såg upp på henne. Hon gav honom ett medlidande leende.
"Jag tror inte ens hon kommer vilja försöka förstå det här.."
Suckade hon med vad som lät som uppriktig sorg i rösten. Hon beklagade vad som hänt. Vad de blivit tvungna att göra.

Någonstans i alla dem splittrade känslorna och tankarna rådde en som förenade dem alla; han förtjänade det här. Det här var vad han förtjänade, efter sveket han utsatt alla för. Cirkeln, Vasilisa, Maksim, Gast, Malva - på ett eller annat sätt hade han svikit alla som han någonsin brytt sig om, och därför förtjänade han det här. Men någon som inte förtjänade det här var Astrid.
     Det svåraste av allt i hela processen visade sig vara att slita sig från Askers kropp. En stor del av honom ville bara ligga kvar, vänta där med honom tills döden tog honom också. Det kändes som en lättare utväg än att behöva möta verkligheten som väntade, vad än som skulle hända efter det här. Men han var för feg.
     Med varje grävtag kändes det samtidigt som han gjorde en grav till sig själv, till det hopp han haft om framtiden, till alla drömmar han hunnit skapa. Allt var tillintetgjort. Det fanns ingen återvändo, och inte heller någon morgondag.
     “Jag tror inte ens hon kommer vilja försöka förstå det här…”
     Lev såg upp, ilskan var uppäten av sorgmod och utmattning när han såg på Malva För ett ögonblick blev han ståendes, tampades med sina känslor, innan han fortsatte med bruten beslutsamhet. Nej, Astrid skulle inte vilja försöka förstå det här, och han skulle inte tvinga henne göra det. Han skulle göra det lättare för henne genom att inte komma tillbaka. Då skulle hon åtminstone bara behöva handskas med förlusten.
     Kroppen värkte av känslor och trötthet när gropen verkade tillräckligt stor. I dammet som klädde hans ansikte hade ilar bildats av tårarna. Lev tog ett steg tillbaka. Skammen i honom gjorde det svårare och svårare att se på Asker, men han tvingades. Den slöja av fridfullhet han tidigare omgivits i kändes som bortblåst, och det låg en kall, råhet över situationen istället.
     “Tar fram så tar du bak,” instruerade han Gast med en oväntat saklig stämma. Tillsammans drog de ner den nu något stelare kroppen i hålet. Den passade, men Lev tvingades försöka justera hans position lite. Någonstans i bakhuvudet hörde han sitt inre skrika, vråla i förskräckelse över vad han gjorde. Men han kunde inte låta det ta över nu. Ingen återvändo.
     “Maksim,” hans röst lät svag igen, osäker, han vågade inte se på honom riktigt än, “förlåt.” Förlåt för det jag sa. Förlåt att jag svek. Förlåt för allt. “Förtjänar det inte,” började han trevande innan han slutligen tog sig till mod och mötte den blåa blicken.
     “Men kan jag följa med dig härifrån?” Han kunde inte gå tillbaka till dem vars broder han just i princip dödat. Han kunde återvända till Norspiret. Men värst av allt var tanken på att lämnas ensam.

Maksim stod och såg på medan de två bröderna begravde zimaern under tystnad. Han kände inget speciellt när den tunga kroppen slog mot den jordiga marken. Liket kunde vara vem som helst för honom. Det här offret hade åtminstone lyckan att bli begravd, det var inte alla som fick det.
    Han gav Radagast en nickning när zimaern täckts över med jord. Bra jobbat, tänkte han tyst för sig själv och hoppades att den kalla blicken delade lite av stoltheten han kände. Han valde att avsiktligt inte möta Malvas blick, för han visste att hon inte var stolt över hans beslut. I stället gled den vidare till Lev, som nu stod framför honom.
    Hela Lev utstrålade sorg och smärta på ett sätt som för Maksim var borta sedan länge. Han hade inte känt några starka känslor för någon än annan Varya tidigare, och det var för längesedan. Han mindes knappt hur det var att vara svag och ledsen. Patetisk. Maksim insåg att han skulle behöva bygga upp Lev på nytt, göra honom starkare. 
    ”Ursäkt godtagen,” började han lågmält. Kanske vore det läge för honom att också be om förlåtelse, men faktum var att han inte ansåg att han gjort något fel. Han hade snarare gjort Lev en tjänst. ”Och självklart.” Maksim försökte möta Levs blick för att ge honom en försäkran om att han talade sanning. ”Det är ju vi två mot världen, eller hur?”
    Maksim försökte att inte le eller glädjas för mycket i den här stunden som Lev fann så svår. Han ville inte riskera att trycka bort honom igen när han precis fått tillbaka honom. Och nu var det inte bara Lev, utan även Gast han hade hos sig. Perfekt.

Från Maksim fick han en nickning och en blick som kanske kunde kallas gillande, eller stolt. Gast tillät inte sig själv att reflektera över vad det betydde. Medan han grävde försökte han tömma huvudet helt på tankar; det enda han fokuserade på var jordlukten och ansträngningen i musklerna. När de var färdiga med hålet hade han nästan lyckats intala sig själv att det bara var just det, ett vanligt hål i marken — men så fort han lyfte blicken till Askers kropp slog verkligheten ner på honom som en huggande hök och hålet var en grav igen, en brottsplats. Utan att protestera följde Gast broderns instruktioner. Tänk inte. Han andades genom munnen. Tänk inte. Det var enda sättet.
    När det var över stod han bara där och såg på den lilla jordhögen, alldeles stum i kroppen. Han kände sig som en urvriden trasa. Frånvarande lyssnade han på Levs och Maksims meningsutbyte, och fast han var så bedövad gick det ändå ett styng av något smärtsamt genom honom när Maksim sa vi två mot världen. Hade inte Gast precis hjälpt till att begrava en död åt Maksim? Var fanns det erkännandet och den tacksamheten? 
    Sedan, när han insåg hur sjukt det var att vilja ha beröm för det han nyss hade gjort, trängde han undan känslorna och såg på de andra. Precis som Lev hade han inte mycket annat till val än att fortsätta vandringen med dem, om så bara för att se till att Maksim fortsatte hålla tyst om hemligheten. Ännu en gång frågade han sig vad han hade blivit indragen i, men kanske spelade det ingen roll. Han hade redan trätt över den osynliga gränsen. Nu var det enda han kunde göra att fortsätta gå, oavsett vad framtiden bar.

[Avslutat]