Vädret var oberäkneligt, som så mycket annat här uppe. Vad som börjat som en halvmulen dag hade framåt kvällen eskalerat, och en ordentlig storm hade dragit in över de öppna vidderna. Den horisontella nederbörden var som nålar i den starka blåsten. Orus päls var härjad av is och snö, den röda raggen matt i färgen av frostbeklädnaden. Kring hans haka, hals och ögonbryn hade ett fint frostskägg formats och det var med is i sina ögon som han kisade mot siluetten han gått till mötes i den tunggådda nysnön.
    "Hallå, du där!", ropade han över blåsten. "Du ä it härifrån, va?" Han såg det på sättet hon tacklade föret. Mer specifikt på sättet hon gick, hennes vikt placerad långt bak på tassarna. I lössnö som rullade under varje steg höll man den främsta vikten ute vid tårna. Det visste alla här uppe.
     "Du verk då åtminstone ha pälsen för de'. Se it allt fö frusen ut. Kom." Han bjöd in henne att ta del av sitt skydd. En enkel grop i snön för att skydda från den värsta isblåsten.
    "Ha du nå namn? Oru het ja'", presenterade han sig under tiden han kollade igenom sin packning. Bland sakerna han fått med sig från Islagunen låg fnöske och annat material. Och under det, tändstenarna han sällan vandrade utan. Han sneglade bakom sig, i honans riktning, funderandes för en stund innan han suckade. "Vi kom å få klara oss utan eld. Är ändå it lönt nu." Det var ingen garanti att han skulle lyckas med att få upp en eld i det här vädret, och Oru ville inte slösa material om inte nödvändigt. Om honan frös, gav hon inget sken av det.
    "He kom mest troligt hålla i sä hela kvälln. Fömodligen en bit in på natten å. Du kan stanna tiss de' e morron. Plats finns, å ja' ha mat så he räck te oss båda." Han gestikulerade mot en frusen bit kött. Långt ifrån dagsfärsk, men kylan förlängde hållbarheten. När hon bara tittade på honom fortsatte han. "Vet it hu de' ä dä du kom frå, men jenna opp i norr dela vi me varann. Se så, du behöv it va blyg." Han log mot henne och kände den allt mer smältande isen i hans lugg droppa honom i ansiktet.

Snöslättens klimat var förrädiskt, och Varya borde inte förväntat sig något annat. Ändå fann hon sig i mitten av en snöstorm. Den piskande snön hade lagt sig över henne som ett istäcke och det kändes som att kylan började krypa in i skelettet på henne. Hon visste att eld kunde döda vampyrer, men kunde is?
     Kanske var det tur i oturen när den rödmanade främlingen dök upp och bjöd med henne till sitt vindskydd. Det var inget hon i vanliga fall gått med på, men omständigheterna gav henne inte mycket till val.
     “Petra,” svarade hon bara och slog sig ned. Huvudet hängde lågt och ansiktet vänt bort från honom. Öronen lyssnade spänt; skramlet från hans gods, hjärtslag och andetag, den ylande vinden.
     “Förbannat,” svor hon lågt när hon hörde hans prognos. Hon skulle behöva ge sig av tidigare än så, oavsett hur vädret var. När han fortsatte prata vände hon slutligen blicken mot honom. Hon såg på köttbiten och sedan på honom.
     “Nej tack, eh, jag har redan ätit,” sade hon för att hon kände sig tvungen att säga något. Den blå blicken vändes ut i stormen igen. Bakom hennes återhållsamma uppsyn dolde sig ett härjat inre. Trots att han inte gett henne någon anledning att misstro honom, kunde hon inte låta bli att känna paranoian sträcka sina långa fingrar efter henne.
     “Bor du här?” frågade hon plötsligt. “Vart kommer du ifrån?” Hon såg snabbt över axeln mot honom.

När Petra avböjde maten blinkade Oru mot henne, misstänksam om att hon bara ville verka artig. Kanske behövde hon lite uppmuntran. "Ä du säker? Du vet, ja' had it erbjudi om ja' it hade vela dela me mä. Vi säg så här: ja' låt han ligga om du ändra dä. Nätterna kan snabbt bli långa."
    Han vände ryggen till för att lägga resten av sin packning till rätta innan han slutligen lade sig ner på den hårdpackade snön. Ovanför deras huvuden vinade den isande vinden och Oru använde sin kraft för att känna om det fanns sten gömd under snön han kunde använda sig av. Det var inte mycket, men efter en stund hade han rest några mindre block till ytan för att bilda ett enkelt vindskydd. Det var uppenbart att Petra inte var helt nöjd med att vara fast i ovädret, så det minsta han kunde göra var att öka komforten något.
    Med hur hennes blick ständigt sökte sig ut i stormen antog Oru att hon hade bråttom någonstans och kanske inte var den pratglada typen, inte med främlingar åtminstone, och hade mer eller mindre ställt in sig på en kväll i tystnad. Hennes fråga fick honom därför att höja på ögonbrynen.
    "Jodå, de här ä mitt hem. Född å uppvuxen. Är me Skaevie, om du vet vicka de ä. Vi håll oss henna opp", sade han och skakade sin vattentunga lugg ur ansiktet. "Ja' ha no aldri vari neröver. Ja' besök Tassemark ibland, men annars äre mest snö å is fö mä."

     “Skaevie,” upprepade hon fundersamt. Det ringde ingen klocka, men av hur han sade det att döma drog hon slutsatsen att det var någon slags grupp, kanske en flock. Varya stirrade på honom. Kanske behövde hon inte oroa sig ändå. Men man kunde aldrig vara helt säker.
     “Jaha,” sade hon till slut som om hon väntat sig något annat, och vände bort blicken igen. En tystnad följde igen. Hon uppskattade att han inte var en sådan som kände behovet att genast fylla den med något.
     “Så du har aldrig varit i Civitas?” Återigen bröt hennes röst genom vindens vinande. Hon såg på honom med uppsyn som var både anklagande och förvånad. “Staden i Relictus? Som flocken Tenebris byggt?” Hon fortsatte, som om hon inte riktigt kunde acceptera hans svar.
     “Sjukt,” sade hon tillslut med ett kort, hest skratt. “Det är bara det, att man glömmer bort att det finns vissa som lever hela sitt liv borta från den där ormgropen till stad.” Avsmaken för staden gjorde sig tydlig i den bittra tonen.
     “Att bo i ett hål i snön känns inte så dumt ändå.”