Vädret var oberäkneligt, som så mycket annat här uppe. Vad som börjat som en halvmulen dag hade framåt kvällen eskalerat, och en ordentlig storm hade dragit in över de öppna vidderna. Den horisontella nederbörden var som nålar i den starka blåsten. Orus päls var härjad av is och snö, den röda raggen matt i färgen av frostbeklädnaden. Kring hans haka, hals och ögonbryn hade ett fint frostskägg formats och det var med is i sina ögon som han kisade mot siluetten han gått till mötes i den tunggådda nysnön.
    "Hallå, du där!", ropade han över blåsten. "Du ä it härifrån, va?" Han såg det på sättet hon tacklade föret. Mer specifikt på sättet hon gick, hennes vikt placerad långt bak på tassarna. I lössnö som rullade under varje steg höll man den främsta vikten ute vid tårna. Det visste alla här uppe.
     "Du verk då åtminstone ha pälsen för de'. Se it allt fö frusen ut. Kom." Han bjöd in henne att ta del av sitt skydd. En enkel grop i snön för att skydda från den värsta isblåsten.
    "Ha du nå namn? Oru het ja'", presenterade han sig under tiden han kollade igenom sin packning. Bland sakerna han fått med sig från Islagunen låg fnöske och annat material. Och under det, tändstenarna han sällan vandrade utan. Han sneglade bakom sig, i honans riktning, funderandes för en stund innan han suckade. "Vi kom å få klara oss utan eld. Är ändå it lönt nu." Det var ingen garanti att han skulle lyckas med att få upp en eld i det här vädret, och Oru ville inte slösa material om inte nödvändigt. Om honan frös, gav hon inget sken av det.
    "He kom mest troligt hålla i sä hela kvälln. Fömodligen en bit in på natten å. Du kan stanna tiss de' e morron. Plats finns, å ja' ha mat så he räck te oss båda." Han gestikulerade mot en frusen bit kött. Långt ifrån dagsfärsk, men kylan förlängde hållbarheten. När hon bara tittade på honom fortsatte han. "Vet it hu de' ä dä du kom frå, men jenna opp i norr dela vi me varann. Se så, du behöv it va blyg." Han log mot henne och kände den allt mer smältande isen i hans lugg droppa honom i ansiktet.