Maksim sneglade försiktigt åt vänster. Hans mor gick med självsäkra steg, huvudet högt och med fokus framåt. Rena motsatsen till han själv, som gick med huvudet sänkt och kroppen tryckt mot marken.
    De var på jakt efter ett offer. Eller rättare sagt, Varya var. Maksim däremot var lockbetet, pusselbiten för att utan att anstränga sig för mycket få en fångst. Han gillade det inte och trots att hon behövde det för sin överlevnad kändes det inte rätt. Men han varken vågade eller kunde säga nej.
    Ett högt knakande fick Maksim att trycka sig någon centimeter närmare sin mor, men den värmen han sökte och behövde, fanns inte där. Han såg upp mot henne för några sekunder innan han vände blicken mot trädstammarna och dess skuggor. Vad i…? Där urskiljt i skuggan kunde Maksim skymta något han aldrig förr skådat. Det var ett magnifikt djur, stolt och ärlig. I dess panna var ett krökt och vasst horn.
    “Mamma?” Hans röst var låg, knappt hörbar. Maksim vågade inte släppa varelsen med blicken. “Ser du vad jag ser, eller inbillar jag mig?”

Nattluften var sval. Inte kall. Det var en stor skillnad för den som desperat ville undvika det oundvikliga. Nätterna blev allt kortare, och för första gången sedan omvandlingen förstod hon tyngden av en nattvandrare. Sommaren var inte långt borta. De rödspräckliga ögonen sneglade på sonen som gick vid hennes sida. Han hade gjort framsteg, även om hans hållning kanske sade annat - men hon oroade sig att han inte kommit tillräckligt långt. När sommaren kom skulle hon inte kunna vara med honom vid varje steg, även om det var vad hon önskade. Solen skulle hålla dem isär, och då behövde hon veta med full säkerhet att han var hennes.
     Hennes grubblande avbröts av det tydliga ljud av vegetation som rördes ur sin plats. Varya stannade i sina lätta rörelser och vinklade huvudet åt ena sidan av stigen. Enhörning. Den stirrade på dem, frusen på plats. Varya hörde djurets tunga andning och för ögonblicket såg de bara på varandra.
      Maksims sköra röst fick henne att se ner på honom. Hon log sitt moderliga leende, men som ändå till mestadels bara var kallt.
      “En enhörning,” svarade hon tyst. Hennes blick vandrade tillbaka. Det spetsiga hornet fick hennes leende att vidgas när ett gammalt minne kom till ytan. “Jag har ett sånt horn hemma. Har jag aldrig visat dig det?” Hon tippade på huvudet frågvist och nyfiket. “Jag var inte mycket äldre än dig när Aurora gav det till mig.” I sina tankar undrade hon hur mycket det egentligen var värt nu, när hon levde i en stad som plötsligt hade ett pris på allt. Efter en tyst stund av bara betraktande sänkte hon huvudet närmare sonens.
       “Visst är han vacker? Ståtlig? Majestätisk?” Orden var bara en vässad viskning. Något oförutsägbart blixtrade förbi i hennes rödfläckade ögon.

Enhörning? Det var ett underligt namn; och passande för en underlig varelse.
    Maksim såg på det ståtliga djuret utan att släppa det med blicken. Samtidigt skakade han på huvudet. Varken hans mor eller moster hade berättat eller visat honom det enhörningshorn Varya talade om. Han kunde inte låta bli att undra hur de kunnat fälla ett så vackert djur.
    “Visst är han vacker? Ståtlig? Majestätisk?”
    Maksim nickade instämmande. Det var ord han själv ville bli förknippad med i framtiden. Inte svag, feg och liten som nu.
    “Vackrare än jag någonsin kommer bli.” Hans röst var fortfarande lågmäld, men det låg något mörkt över hans sätt att tala på nu; som om det byggts upp ett osynligt hat gentemot det som var mer ståtligt än han själv.
    Långsamt vände han blicken åt vänster för att möta sin moders röda blick. I början hade hennes hungriga ögon skrämt honom, men med tiden hade han vant sig över det faktum att dem skulle skifta mot rött i all oändlighet.
    Valpen sträckte lite på sig samtidigt.
    “Kan vi döda honom?”

Hennes blick var kall och begrundande men leendet drog fortfarande stelt i hennes mungipor. Även om Maksim inte förstod det, så var varje tillfälle en chans för henne att försöka forma honom hårdare. Hon ville att vintermörkret som var på väg att sina bort skulle flytta in i honom istället. Ändå blev hon förvånad över hans förfrågan. Hans hjärta hade alltid varit så förargligt, så gott. Det blev svårt för henne att dölja förvåningen i det bleka anletet, men det ersattes genast av en slug min av stolthet. Det förfrusna leendet sprack och blev bredare.
       “Se så, min skatt,” uppmuntrade hon med en väsande ton. “Du får inte glömma vad du är,” en spelad ton av ömkan värmde upp hennes röst. “Du får inte glömma att det är vi som jagar,” hon strök sin nos länge hans käke för att leda hans blick mot enhörningen, “och dom som blir jagad.” Hon sänkte sig närmare honom, lutade sig lite över honom.
“Ser du hur hans öron rör sig?” viskade hon. “Ser du hur hans läppar skakar? Hur ögonvitorna skymtar?” Hon tystnade, gav sonen tid att lägga märke till alla kännetecknen. “Till och med han vet det.” Varya kvävde ett kraxande till skratt. “Är du redo?” andades hon knappt hörbart.

Maksim lyssnade på sin moders ord samtidigt som han inte släppte blicken från enhörningen. En långsam nickning lämnade honom. Han följde hennes blick och försökte sig se varenda detalj som Varya berättade om, försökte känna alla de känslor som hingsten kände. Han var så redo han kunde bli. Maksim var osäker på hur han skulle bära sig åt. Jakt var inte en utav han starka sidor, faktum var att han inte kunna komma på några sidor som kunde höra till den sidan.
    “Vet han… vad vi tänker göra?” Hans röst var knappt en hörbar viskning. Maksim var rädd att om han talade för högt skulle enhörningen fly sin väg. Det var åtminstone en utav de saker han hade lärt sig var viktig när det kom till jakt - tystnaden. Tålamod var det andra.
    Han sneglade upp på sin mor. Skulle hon ta det första steget? Eller väntade hon på hans?

“Han vet,” fyllde hon tyst i. “Han vet att han inte har en chans. Inte mot mig. Inte mot dig.” Varya gav honom ett kyligt, vasst leende innan hon explosivartat kastade sig framåt. Den nyfunna styrkan och snabbheten som döden gett henne gjorde henne bara till ett dödligt vapen. Enhörningen var stark, tung och stor, men det spelade ingen roll när det bara behövde ett enda välriktat bett för att slita strupen ur dess hals. Varya skrattade ett förtjust skratt när blodet fläckade hennes bringa, och bjöd in Maks till att fira. Efter längre tid än väntat lyckades Varya tillslut få bort det kurvade hornet i dess panna och gav till Maks som en gåva. Hon bad honom se på den som en påminnelse om vem han faktiskt var när han någonsin tvivlade på sin styrka.

[Avslutat]