[Utspelar sig efter det här rollet (länk)]

En av flockens patruller hade återvänt i all hast, och med sig hade de haft två skadade främlingar. Den ena en ung hane med lockig fäll, vars skador vittnade om en vårdslös närstrid, och den andre en medvetslös flersvansad räv som Dimitrij kände igen. Ett gammalt minne. Dimitrij hade fått en beskrivning av vad som hänt från patrullen, medan Niara och Krita hjälptes åt att se över de skadade. En mindre vampyr med samma färger som räven, som flytt platsen mer eller mindre omgående när patrullen dykt upp. Den lockiga ungvargen hade enligt patrullen tydligen uppvisat någon form av raserikraft som behövt tyglas.
     Det var inte förrän någon timma efter att patrullen återvänt som räven sakta återvände till medvetande. Diskussioner om huruvida det var värt att återvända till stridsplatsen eller inte hade redan gåtts igenom – chansen att vampyren stannat kvar på samma plats var inte tillräckligt trolig för att det skulle vara värt det, men dess utseende borde inte vara svårt att fråga efter på kommande färder – och Dimitrij hade beslutat att stanna med helarna och de skadade. Hon hade pratat med den lockiga, som hon lärt hette Capheus. Hon hade läst hans sinne, som många andras innan honom. Han kom från en stor familj, hade sökt sina syskon, och senare slagit följe med räven. Mephisto. Dimitrij hade inte kommit ihåg namnet på egen hand, det var för många år sedan de mötts för att det skulle vara lätt tillgängligt, men namnet ringde bekant när hon fått höra det.
     När Mephisto till slut öppnade ögonen, med slöa, förvirrade frågor på tungan, så reste sig Dimitrij från där hon suttit och slöt upp framför honom. Hon sökte hans ostadiga blick med sin egen skarpa. Hon hade misstankar, aningar, av vad hon kunde dra sig till minnes från alla de åren tillbaka. Hon hade inte fått möjligheten att bekräfta det ännu. Eller snarare, hade inte tagit möjligheten.
     ”Mephisto, right?” Frågan var onödig. Hon visste redan svaret. Men det var enklare att börja smått innan de visste hur klar han var i huvudet.

[Främst till Mephisto och Capheus, men fritt att närvara för andra flockmedlemmar]

Att gruppen räddat honom var uppenbart, även för hans unga sinne, trots att han knappt mindes något av händelsen. Allt var ett myller av intryck, och obeskrivlig ilska. Hans kropp kändes mörbultad och tröttheten genomsyrade allt, men vila fanns inte på tal. Mephisto hade inte varit vid medvetande sen händelsen, och hade fått bäras av främlingarna, han kunde knappt deras namn men han var skyldig dem mycket.
 Han hade frågor, så många frågor, men inget som tycktes kunna få svar, allt han fick var snabba, lätt misstänksamma, blickar. Till slut hade han slutat fråga, efter att ha fått ett Du får se som svar på vart de skulle för säkert femte gången. Hans sinne var lika trött som kroppen, och han kände sig urholkad på någotvis, kanske var det för det på grund av det som paniken och rädslan inte svept över honom igen.
 Efter vad som känts som en evighet hade det förkunnats att de var framme - äntligen - men han hann knappt känna sig lättad innan fler vargar mötte upp dem, samt en bevingad hona med intensiv blick. Något med henne fick honom att känna sig nervös, sättet hon granskade situationen med ett kallt lugn. Hon hade ställt frågor om händelsen, och han kände sig nästan skamsen som inte kunde berätta mer. Han mindes bara den övernaturliga snabbheten, suddiga bilder av rött och grönt, doften av blod. Inte mycket mer innan deras räddare dykt upp. En sång?
 De hade kallat Mephistos bror för ett Nattens barn, hade det inte varit för hennes bistra uppsyn och allvaret som lös ur den stränga blicken hade han frågat om de försökte skämta med honom. Nu, efter allt lugnat ner sig lite, kände han sig tröttare än någonsin. De svar han fått verkade inte hjälpa alls som han hoppats, utan istället kände han sig bara mer utmattad av att tänka på allt, men han vågade inte vila än. Mephisto var fortfarande inte vaken, och det fanns så många främlingar runt honom. Fler än vad han någonsin träffat innan.
 Den behornade reste sig plötsligt och närmade sig Mephisto, och även Capheus for upp på benen och tassade fram, men höll sig fortfarande på avstånd, nervös inför den lugna honan som till talade vännen.
 "Ja" svarade han och nickade dumt. Hon hade inte frågat honom, han antog att hon fått namnet genom de minnen hon genomsökt.

Hans första instinkt var att blunda hårdare. Den vänstra halvan av hans ansikte kändes som om den brann vid varje muskelryckning. Han blinkade försiktigt ett par gånger, knappt så att ögat öppnade sig. Var världen alltid så oskarp? Han blinkade ett par gånger till medan ögat rörde sig för att se sig omkring. Det blev bättre. Han rörde lite lätt på sig. Det gjorde ont i kroppen, men han var inte riktigt säker på varför. Han mumlade först på sitt hemspråk, även om det inte hade något sammanhang i mumlandet, men gick gradvis över till osammanhängande, frågande engelska.
Det var inte förrens hans blick möttes av en annan blick. I ett par sekunder kunde han känna känslan av isande fatten över hans ryggrad och hans kropp verkade nästan reagera på instikt när han försökte resa sig och backa undan vilket mest resulterade i att hans ben sprattlade till och han förflyttade sig bakåt en liten bit. Han blinkade snabbt och plötsligt var det inte ett par röda ögon som stirrade tillbaka på honom utan ett par gråa.
Mephisto stannade till i sina spretade rörelser med en ansträngd andning när synen rättade till sig ytterligare. Den rörda blicken rörde sig direkt över de stora vingarna innan den andre pratade.
Mephisto, right?
Han uppfattade ett vagt svar men hans blick var fast på den andres ansikte. Det tog en stund innan allt klickade för honom, men han kunde knappast glömma av namnet på individen med de enastående vingarna han eftertraktade så länge.
"Dimitrij?" Det kändes som om hans hals var fylld av sand. Hans huvud bultade och han hade den obehagliga känslan av att en stor bit av världen fattades när han tittade runt. "What am I happened?" Fick han ut medan han försökte resa sig lite, världen snurrade till och han stannade med frambenen bredbent isär i en halft sittande position.

Dimitrij stod tålmodigt stilla medan räven vinglande ryckte bakåt. Efter en stund av förvirring så dök en glimt av igenkännande upp i hans blick. Han fick fram en samling ord medan han ostadigt satte sig upp, men det lät som att de olika frågorna han kunde tänkas haft blandades och snavade över varandra på vägen ut. Dimitrij höjde lätt på ögonbrynen innan hon rätade på sig igen.
     "You and your friend where attacked. My Hunters stepped in and saved you. You’re injured, but have been brought to a safe place." Hon höll Mephistos blick; såg orden sjunka in. Hennes ton var rak och tydlig. "I’m going to scan your memories. It’s not dangerous, I’ve already scanned your friend. However, it may bring the event to the forefront of your mind. So, a heads up I suppose." Hon väntade inte på någon bekräftelse innan hon sänkte sina mentala trådar i Mephistos sinne. Vant och effektivt. Det var över lika fort som det började, och det relevanta hon kunde finna överensstämde med vad hon redan sett hos Capheus.

Han trampade oroligt på stället när Mephisto vaknade, vinglade och ryggade undan. Ett styng av medlidande och skuld ilade i bröstet då vännen såg skärrat på dem med ett ensamt öga. Han ville så gärna gå fram till honom, men tvekade och blickade emot den respekt ingivande tiken. Lugnade sig något då Mephisto gjorde det, och de tveksamma blickarna blev en förvånad. Kände de varandra? Den lätta förvirringen var tydlig i hans anlete, och han såg emellan de två då de talade. Han hakade åter upp sig på hur hon talade om sin grupp. Jägare. Om han tänkte efter riktigt hårt kunde han med svårighet minnas att odjuret hållits tillbaka av något deras räddare sagt. Var det sången han mindes? Då hade han förkastat minnes som en del av det luddiga raseriet, inget hade verkat verkligt när han kommit till sans.
 Åter synade han Dimitrij, försökte avgöra om hon var klar med sökandet eller inte. Övervägde om han var modig nog att ställa frågor.
 "Ni sa Vampyr" började han, och bestämde sig nästan efter att han talat att det var en dålig idé, men nu hade han börjat och fick avsluta.
 "Är det han ni jagar?" han fann det otroligt. Hur kunde Mephistos bror vara en vampyr? Borde inte Mephisto ha vetat? Varför ville han döda dem? Det fanns så många frågor. Hur visste dem att han var en vampyr, om de nu fanns, fanns det fler? Sinnet vältrade sig i alla frågor, men tankarna var tröga och sega, det var omöjligt att få rätsida på allt.

Han ifrågade satte inte Dimitrji, även om han kände att han kanske borde. Allt från händelsen återvände till honom och han lät sig sjunka ner till liggande ställning. Den röda blicken stirrade ner i marken framför honom. Han hade inga mer frågor att ställa just nu. Han ville bearbeta minnerna som kommit tillbaka till honom.
Efter att Capheus pratat färdigt så lät han blicken flyttas till honom innan den flyttades över till Dimitrij igen.
"Thank you. Dimitrij." Det kändes bra för honom att upprepa den andres namn, som om det hjälp honom att förstå situationen. "Would it be alright if I slept some more? My head feels as if it's been torn apart." Hans röst var rosslande men också tom.

Dimitrij gav Capheus en tankfull blick, men Mephisto bröt tystnaden innan hon gett något svar. Där fanns en ton av sympati i rösten som inte speglades i ansiktet när hon såg ner till räven igen.
     "Yes… Yes. Get some rest Mephisto. We’ll talk more later."  Orden slutade i en tung utandning. Hon vände sig tillbaks till Capheus.
     "Inte honom enbart, men ja. Vi jagar, och vi skyddar, mot deras sort och gelikar." Intensiteten i hennes blick mildrades en aning när hon studerade Capheus sårade anlete. Hon behövde inte sin kraft för att se att många tankar och frågor stred i hans inre. Det ryckte lätt i hennes läppar, ett litet leende som passerade lika snabbt som det dök upp, innan hon slöt ögonen och långsamt skakade på huvudet.
     "Jag förstår att du har många frågor. Men du –" Dimitrij kastade en kort blick mot Mephisto "– ni, behöver vila. Båda två. Jag kan besvara era frågor när våra helare låter er gå. Till dess; var glad att ni är här, och att ni båda lever."