Gryningsljuset hade börjat fylla dalen när de äntligen kommit ner från berget igen. Klättringen hade börjat tidigt igår, men det var en förrädisk och lång väg att ta sig upp, likaväl ner, och oerhört tuff. Det krävde fokus och uthållighet.
     “Imorgon gör vi samma sak igen,” förkunnade hon högt inför hela gruppen antagna. Hon möttes knappast av några glädjerop, men värst var nog blickarna från Dragomir och Mephisto. De hade hon kört hårdast med, och det syntes i deras trötta ansikten. Men Niyaha mötte dem med ett leende.
     “Inte ni,” för ett ögonblick verkade de osäker på om hon talade med dem. Niyaha tog några långa steg fram till dem och kände de andras blickar följa henne.
     “Dragomir Hector, Mephisto Nori,” hon såg på dem med en allvarsam stillhet, “ni kan vila. Jag antager er.” Omkring dem fylldes luften av låga, glättiga skratt och gratulerande. Trots tröttheten var glädjen lika stor.