Det var som om hela flocken åkt på en kollektiv käftsmäll, hela atmosfären runt dem var spänd och tryckande, en gemensam trötthet som drabbade dem alla. Han tänkte på dem ofta, det var svårt att inte se alla de tomrum de lämnade efter sig. Ännu svårare att missa medlemmarnas reaktioner på deras bortgång. Han var inte säker på vilka känslor som lös starkast bland dem, den brännande heta ilskan hos hans syster eller det bottenlösa djupet i sorgen han såg hos Assar. Den skavde hos honom också, som en bit vass sten som fastnat mellan hans bröstkorg och hjärta. De hade ingen av dem förtjänat sina öden.
Den udda blicken sökte sig till sin patrull partner, det var bättre nu än innan, han kunde se det, men det var fortfarande inte bra. Hoppades att hon skulle fortsätta lyckas vända sorgen över Sraosha till motivation, till att försäkra sig om att hon var den sista. Ingen mer. Det var därför de var här nu, utanför staden, och patrullerade reviret.
 De flesta hade börjat ta den uppgiften mer på allvar, speciellt nu, samt regeln att ingen skulle lämna staden eller reviret ensam, deras överlevnad hängde på det.
 "Du är stark" sa han plötsligt och sneglade mot henne igen. Visste inte om hon insåg det, men kände att han behövde säga det till henne. Det var hans genuina åsikt. Att hon fortfarande stod upp, att hon rörde sig framåt och jobbade för att förhindra att samma sak hände andra. Mycket starkare än vad han själv varit. Hur han hanterat att bli nekad var pinsamt i jämförelse, och det hela kändes som det var en helt annan livstid, det rörde honom inte i ryggen längre, och han önskade att han lagt mer av den tiden på flocken, på sin syster och uppgift, men det var inget han kunde ändra på nu.
 "Du vet det va?"

Det var en solig men kall vinterdag och den kändes lite för munter för att passa till hur mörkt världen egentligen var. Både hennes och Kasais guldknappar glänste i solskenet och trotts att hon inte riktigt var den som såg det vackra i allt längre - iallafall inte just nu - så hade hon reflekterat över att det var fint. Det fick henne att tänka på spännet hon gjort till Aurora, på hennes krona och på enhörningen som dem fällt ihop. Hon undrade hur det var med Kolzak och Ezekiel, och bävade sig inför att träffa sin syster igen och behöva dela dem hemska nyheterna.
Samtidigt kändes allting lite lättare nu. Qu hade precis lämnat av fakargen som var misstänk för alla hemska handlingar, kanske var det faktiskt över.
Flockbroderns ord väckte henne ur hennes funderingar och hon såg på honom med en något förvånad min. Tyst studerade hon hans ansikte i några ögonblick innan hon log svagt.
"Klart ja vet."
Svarade hon retsamt och flexade sina muskler lite, men blev snabbt betydligt mer allvarlig och genuin.
"Tack."
Hon menade det verkligen, det var väldigt fint sagt. Och väl behövt.

Det var skönt att hon tog åt sig. Han kunde se det trots att hon hade en retsam ton i rösten. Att hon förstod att han menade var han sa.
 "Jag menar det" yrkade han ändå med en fast blick. Vägrade låta henne tro annat.
 "Tvekar du någonsin på det igen får du komma tillbaka så jag får sätta dig rätt igen" han flinade åt henne. Det kändes lättare nu än på länge. När de hade honom i sitt förvar. Omöjligt den enda förövaren i det som hänt, men det var mer än vad de haft innan. Det var hopp om att de skulle få hedra sina flocksyskons bortgång. Visa att Isil Anar skyddade sina egna, och straffade dem som vågade emot sätta sig deras ideal. Att de inte bara satt still och lät allt ont komma till dem.

Hennes blick var genuint tacksam, det var skönt att ha funnit så många vänner inom flocken och att Kasai som var en av flockens mest erfarna väktare sade detta betydde mycket. Hon var hedrad att få ha honom som inte bara flockbroder och patrullkamrat utan också vän.
"Ditto."
Svarade hon honom med ett något finurligt leende, kände ändå hur vissa tyngder lyftes från hennes axlar i och med deras korta samtal. Ordet var ett hon inte var helt säker på vad det betydde men hon tyckte det både roligt, gulligt och smart samtidigt. Det kändes som något som visa vuxna sa för att inte slösa på tid, och hon förstod så mycket som att det var ungefär detsamma som att säga just 'detsamma'. Och hon menade det, om Kasai någonsin skulle tvivla på sig själv skulle hon se till att få honom på bättre tankar.

[AVSLUTAT]