[Öppet för två, tre stycken att hoppa in, så lille Oscuro kan få sig några relationer i den här flocken.]

Efter att striden mot den vandrande kropparna hade förlorats hade det endast varit spillror av de som de en gång hade varit som hade samlats för att slicka sina sår. Oscuro hade sett sig omkring, försökt finna sin flock, utan att riktigt förstå att den inte längre fanns där att finna.
När det sedan hade gått upp för honom att det inte längre fanns en gemenskap, att de efter förlusten i striden, efter alla fallna kamrater, inte längre skulle vandra tillsammans hade hans inre fyllts med en tomhet olikt allt annat han tidigare känt. 
Och kanske var det därför han tagit samma beslut som sin syster när erbjudandet hade kommit. Han hade valt att slå följe med Qu.

Och sedan dess hade han vandrat med dem. Hans tankar nådde ständigt de forna Treontha medlemmarna, han undrade hur de hade det. Och mor... Var befann hon sig nu? Och det var skrämmande att det som en gång hade varit hans trygghet hade försvunnit i tomma intet, som om flocken egentligen aldrig ens hade existerat. 
Han kunde inte få grepp om det.
Men Oscuro gjorde som han alltid hade gjort. Han följde nu med denna flock, för det var det han var van vid. Han ville vara en del av något, ville dela en gemenskap med andra. Livet som ensam vandrare var ingenting han kunde tänka sig, åtminstone inte i dagsläget. Och trots att de vargar som tillhörde Qu mest tedde sig som främlingar för den unga stäppvargen, så hade han åtminstone Nephania. Systern. Om inte för något annat, så skulle han stanna i flocken för hennes skull.
Och när allting kändes kämpigt, när han saknade det förflutna allt för mycket och framtiden kändes alldeles för oviss, sökte han tröst i Gudarna som vakade över honom, och genom sina böner kunde Oscuro få den olustiga känslan att ge vika.

Och det var tack vare detta han hade fortsatt att följa med Qu, med en envis förhoppning om att hitta en plats i flocken. Och därför satt han nu där han satt, såg ut över området de hade vandrat till. En grönskande lövskog, med ett varmt klimat. Ett område som var främmande för honom.
Han hade sökt sig en bit bort från de andra. Han behövde ensamhet, ro, för att kunna be. Och ögonen slöts samtidigt som han tömde sitt sinne på andra tankar. Fokusen låg på de mäktiga varelserna han lade allt sitt hopp till. Och sedan lät han orden komma allt eftersom, som tysta viskningar ur munnen.
"Aurinko, giv mig styrka..."

Wulfric hade sett hur den nya flockmedlem, en av stäppvargarna, lämnat ansamlingen för att gå iväg. Han undrade hur han mådde, om han kände sig välkommen i flocken? Efter en stunds velande fram och tillbaka, reste han sig upp och fortsatte efter stäppvargen. Efter en kortare stund möttes han av Oscuros ryggtavla.
     ”Aurinko, giv mig styrka” Wulfric kände igen namnet, och visste att det var en av Gudarna. Något nyfiket piggnade öronen upp på hans öron.
     ”Åh, stör jag?” sade han lite hastigt, men tvekade ändå inte på att ta sig fram till hans sida och slå sig ner. ”Aurinko…” mumlade han tankfullt, ”Det är en av Gudarna, eller hur?” Wulfric sökte efter ögonkontakt. Kanske borde han skämts över sin okunskap, men som vid många tillfällen tidigare erövrade hans genuina nyfikenhet för saker istället. Valpsinnet satt långt, långt inpräntat i hans märg och trots att han var i ung vuxen ålder så betedde han sig sällan så.

Oscuro ryckte till när rösten avbröt hans böner, och hastigt höjde han huvudet. De röda ögonen glödde under den svarta luggen, när han såg över axeln på den svartvita vargen som hastigt närmade sig. Han kunde minnas att denne hade presenterat sig när han gått med i flocken, kanske någon mer gång också, men namnet var avlägset i hans minne och han kunde inte komma på vad den andre hette.
Utan att bry sig vidare om Oscuros reaktion kom den andre och satte sig bredvid honom, ovanligt nära med tanke på att de knappast hade växlat många ord mellan varandra. Oscuro hade sedan han gått med i flocken hållit sig på sin egna kant, i ärlighetens namn inte riktigt varit engagerad i att skapa relationer med de i Qu. Kanske för att det på något vis skulle vara bekräftelse på att hans egna flock verkligen var borta... Något han inte var redo att acceptera ännu.
Han brydde sig inte om att svara på den första frågan, för det verkade inte heller som att den andre var vidare brydd om att invänta ett svar.
"Ja," svarade han istället på den andra frågan som ställdes. "Aurinko är eldens och styrkans Gud." Blicken sökte sig mot skyn. Och min far... Tanken var inget han ville uttala högt. Många kanske skulle avfärda det som en dålig ursäkt för ett misslyckat förhållande, men Oscuro trodde på mors berättelser.
De röda ögonen vändes åter mot vargen som satt så obekvämt nära. "Vet du inte vilka Gudarna är?" Tanken var främmande för den unga stäppvargen, då han var uppvuxen med att allting livet gav var sänt från Gudarna, och en stark tro skulle gynna den som höll fast vid den.

”Jo visst vet jag ju vilka de är, men jag har inte så bra koll,” erkände han något generat men log ändå sedvanligt snett. ”Jag har inte haft någon som lärt mig något om dom,” förklarade han snällt. ”Du får gärna berätta för mig,” förslog han plötsligt ivrigt med en nyfunnen glädje, ”har du någon favorit? Urinko?” Omedvetet om att han strulat till namnet på Guden vred han nyfiket på huvudet en aning.

Oscuro kunde inte hindra den smått missnöjda minen som drog över hans ansiktet. Inte nog med att den andre inte kunde respektera hans stund då han önskade tala till Gudarna, denne kunde inte ens uttala namnet rätt. Och det irriterade den djupt troende stäppvargen.
"Aurinko," sade han smått sammanbitet, för att rätta den andre. Men å andra sidan, han borde egentligen inte döma. Den andre sade att han aldrig fått lära sig om Gudarna, så hur mycket kunde Oscuro egentligen begära? Självklart kunde det väl inte helt och hållet vara den andres fel... men samtidigt, var man intresserad kunde man alltid skaffa sig kunskap.
"Den som vandrar utan Gudarna är vilse," svarade han lite mer avslappnat än tidigare. "Favoriter är ingenting man kan ha, varje Gud representerar en viss del av livet. Beroende på vad du önskar tala om, vänder du dig till den som passar ämnet bäst."
Så hade åtminstone Oscuro alltid gjort.

”Åh, A-Aurinko, ursäkta mig,” skrattade Wulfric lättvindigt. När stäppvargen fortsatte tala hummade han lågt i förståelse. Hela konceptet om Gudarna var ganska bristande för Wulfric, men det gjorde inte att han tog åt sig av hanens ord mindre.
     ”Jag önskar jag hade vetat om Gudarna när jag vandrade runt Numoori ensam.” Wulfric log trots att det syntes en glimt av sorg i hans ögon. Han var tacksam enda in i hjärtat att Sleazoid låtit honom in i flocken – även om Damon varit den som sagt orden, var det Sleazoid som tagit med honom. Trots att det var länge sedan nu, så brände det lite i hans hjärta i tankarna om hans ensamma barndom, men den smärtan gjorde hans lycka med Qu om något bara ännu djupare.
     ”Aurinko, vad står han för?” Wulfric tippade huvudet lätt på sned och sökte med sina isblå ögon efter hans röda.

Hur det var möjligt att det fanns såna som kunde så pass lite om Gudarna var främmande för Oscuro. Han kunde inte förstå hur någon kunde önska sig ett så tomt och meningslöst liv som det måste innebära att inte vara vägledd av Gudarna? Hur Wulfric egentligen kunde se så glad ut var faktiskt ett mysterium för den unga stäppvargen.
"Han står för solen, för eld och styrka, för mod och stridslust." Ja, Guden var för Oscuro en stark symbol som ledde honom genom livet. En symbol för styrka och för vilja. 
En kort suck undslapp stäppvargen. Han undrade varför han egentligen förklarade detta. Att tala om Gudarna var alltid intressant, förutsatt att man talade med någon som kunde bidra med saker i ämnet. Han misstänkte att det enda Wulfric kunde bidra med var frågor, och han kände sig bara inte på humör för det. Allt det med religion, det påminde honom om Treontha. Och det gjorde fortfarande ont. Han ville helst undvika att tänka på det så långt han kunde. 
"Så, Wulfric var ditt namn, eller hur?" Utan att invänta något vidare svar från den andre, fortsatte Oscuro att tala. "Hur hamnade du här, med Qu? Och vad är din anledning att stanna kvar med dem?"
Det här var frågor som faktiskt kunde hjälpa honom.

Ett lågmält grymtande lämnade honom när han förstående höll med Oscuro. Allt Aurinko stod för kändes som saker Wulfric inte riktigt identifierade sig med. Kanske fanns det en annan Gud som representerade någon som honom lite bättre. Han ville fråga, men höll tillbaka lite när han insåg att stäppvargen inte verkade lika ivrig i saken som honom.
     ”Mm, Wulfric,” nickade han, ”men du kan kalla mig Wuffe.” Ingen kallade honom Wuffe, fastän han påpekat det flera gånger. Inte ens Zephyr och de hade känt varandra länge nu, Wulfric ville till och med kalla honom sin bästa vän. Den svartvite skrattade i en darrig utandning.
     ”Jag träffa Sleazoid i Kawazatri, vet du vart det ligger? Det är en djungel som ligger typ-” Wulfric avbröt sig själv med en harkling när han insåg att han började pladdra. Han log snett, nästan lite nervöst och skrattade kort igen.
     ”Innan jag kom till Qu var jag ensam, och hade varit ensam typ hela livet.” Wulfric fortsatte le om än något mer sorgset. ”Jag trivs här. En ny familj.” Leendet tilltog lite när han tänkte på hur lyckligt lottad han var, och nu med ännu mer valpar att kalla sina bröder och systrar.
     ”Du då? Kan du berätta om vad du gjorde innan? Vem är du, liksom?”

Oscuro lyssnade under tystnad till det som den andre sade. När denne bekräftade sitt namn, så kände han sig ändå rätt nöjd med att han hade kommit ihåg rätt. 
"Wuffe." Han upprepade smeknamnet som den andre sade, men Oscuro tycket bara det lät konstigt. Men om den andre gillade det så...

Han suckade kort när den andre frågade om honom. Återigen kom de in på den där minnena som inte var annat än smärtsamma.
"Jag kommer från Treontha. Jag har alltid tillhört Treontha. Fram tills nu, när flocken splittrades. Till stor del för att många av oss föll i striden med de odöda."
Rösten hade fått en ännu bittrare ton.
"Jag är son till ledarinnan, Murderotic. Jag såg alltid mig själv som den som skulle ta över Treontha i framtiden, men så blev det visst inte. Jag antar att saker sällan blir som man hoppas på."
Stäppvargen gjorde en kort paus.
"Jag var... mig själv då. Här är jag mer en främling."
Orden kom utan att han riktigt planerat att säga dem. Antagligen var det såna tankar som bara kunde slinka fram utan förvarning, men egentligen brydde sig inte Oscuro så jätte mycket. Det var ju så han kände, varför skulle han försöka dölja det?

[Haha, han är så svår när jag inte riktigt känner karaktären ordentligt...]

Även om Wulfric var något handikappad i konsten av det sociala, så kunde även han se att det han frågat smärtade Oscuro. Det var sorligt och tragiskt det som hänt honom. Wulfric mindes kriget med stor rädsla och ånger. En lätt utandning följde hans förstående nickande.
     ”Vet du,” började han långsamt, blicken vilandes framför dem, ”jag tror inte Treontha behöver försvinna nu.” De isblå ögonen letade rätt på de röda och han log uppmuntrande. ”Jag är säker på att du kan ta över för Murderotic, finna fler som er, och fortsätta livet du vill ha.” Han tystnade för ögonblicket.
     ”En vän jag hade innan Qu, hon sa alltid – enda gången man backar är när man tar sats,” han log bredare, ”kanske är det vad du gör nu.”

Otroligt nog verkade den andra faktiskt finna några uppmuntrande ord, och med en vag förvåning höjde Oscuro lätt på ögonenbrynen medan de röda ögonen under den svarta luggen mötte Wulfrics blick. Det var ingeting Oscuro hade förväntat sig från den tafatta vargen som hade kommit och stört honom i hans böner. Kanske det trots allt fanns hopp, även för denna som vandrade utan Gudarnas vägledning.
"Ja," sade han tyst och stilla. Kanske saker inte hade gått som han hade planerat det, men historien var inte slut ännu. "Ja, du kanske har rätt."
Blicken föll till marken och han granskade sina egna framtassar medan han funderade över orden han nyss fått höra. Det var sant. Han måste ha tillit. Gudarna skulle visa honom rätt, bara han var tålmodig. Bara han kunde behärska sina känslor och visa sig värdig deras vägledning.
Blicken lades åter på Wulfric.
"Tack." Rösten var uppriktig. Oscuro menade det verkligen. "Och vem vet, kanske det faktiskt är en bra flock, som du säger. Bara jag tar mig tid att lära känna den."

En spirande värme av att ha hjälp Oscuro fladdrade i hans bröstkorg. Stäppvargen verkade tacksam.
     ”Självklart,” skrattade Wulfric kort, ”vi välkomnar dig med öppna hjärtan.” Det bleka anletet var delat av hans breda leende. Med en låg suck vred han sig lite i stället innan han reste sig upp, beredde sig för att gå.
     ”Jag ska gå och hänga med Zephyr lite,” började han vänligt, ”kom till oss sen om du vill, så lämnar jag dig till Aurinko så länge.” Återigen avspeglades hans genuina godhet i det vita anletet.

Oscuro nickade bara kort mot Wulfric då denne talade om att han skulle gå vidare. Ja, kanske det var lika bra. Oscuro hade trots allt inte fått slutföra det han kom hit för att göra när den svartvita hade avbrutit honom. Och han behövde få säga sina böner, de var en viktig del av hans liv.
"Vi ses," sade han kort medan wulfric vandrade vidare för att umgås med den han kallade Zephyr. Oscuro gick igenom ansiktena hos Qu-vargarna och han var ganska säker på att han visste vem denne var. Men det var ingenting som spelade någon roll just nu.
Ögonen slöts och stäppvargen drog ett djupt andetag. 
Nu skulle han tala med Gudarna.

[Avslutat.]