I hans blick fanns stor vördnad för det härjade landskap som låg utsträckt för hans tassar.
Marken talade till honom om en mäktig skog med stora lövträd som hade sträckt sig högt ovan marken. En vacker plats, fylld med liv och rörelse. Ett hem. Men trots att skogens skepnad inte längre talade om dessa ting så fanns där ändå livet där. Smådjur, gnagare och insekter var en inte allt för ovanlig syn då skogens struktur fortfarande bar många gömställen för de små.
Här fanns fortfarande ett fungerande kretslopp vilket talade om att skogen en dag skulle återkomma, och ännu en gång skulle få spegla sin väldiga kropp under solens värmande sken. Återfödd.

Hannens skogsgröna blick söker sig upp mot de mörka molnen som gradvist börjat hopa sig på himlavalvet. Ett tecken på att ännu ett regnväder var antågande.
Hans svans sveper till i en varsam rörelse och kort därpå sätter de långa benen fart i en lättsam mak över eldskogens hårda anlete.

Han hade skådat förödelsen långt innan han kommit nära området, från luften så var det inte så svårt att se de brända området. Han kände sig nästan tvungen att stiga ner för att se sig runt i området han innan beundrat en kort stund. Hans vingar var trötta och det passade utmärkt med en snabb återhämtningspaus och testa han nya skepnad. Han hade försökt att lära sig någon ny skepnad länge och det lättaste att fånga var smådjur, så det hade slutat med att det blivit det. En råtta om han inte hade helt fel i sina kunskaper. Som mot alla andra råttor var väldigt mycket större och i helt fel färg. Men det var inget som han visste hur man ändrade. Och lät det därför förbli så.
Nu, det svåraste var att finna en plats att landa i det nerbrända området. Det slutade med att han fick glida runt i skyn en stund innan han fann trädet han trodde skulle hålla bäst. De var ett av de mindre brända träden som skiljde det brända området från den orörda skogens del. När han landade på grenen kunde han höra hur det knakade i hela trädet. Trots att hans form var av en fågel så var massan och storleken samma som i hans vargform och trädet klagade högljutt medan han snabbt gick från sin fågel form till sin råttform och klättrade ner för trädet stam på ett någorlunda smidigt sätt. Världen såg annorlunda ut när man såg det från ett bytes ögon. De kunde se så mycket mer, bakom en. Det förundrade honom något, men skapade samtidigt nya idéer för hur han skulle kunna fånga dem lättare. Nu skulle han titta sig runt. Den stora röda råttan med vita magen och de gröna markeringarna sprang lätt osmidigt fram - talade om dess ovana i springandes. Han bar fortfarande tre svansar, även om det inte hade någon päls eller några markeringar så var det fortfarande hans tre svansar, och kunde han så skulle han ha dem med sig. I fågelform var det svårare. Balansen kändes inte rätt. Men i råttformen så fungerade likt orginalformen. Varför ville han springa som en råtta dock, när han likväl kunde springa som en varg. Det var inte så mycket formen som att träna sig i att hålla formen. Det krävdes uthållighet, speciellt att byta formen. Och desto längre han klarade av det. Desto bättre ansåg han själv. Det spelade ingen roll ändå, då han var nästan mer skräckinjagande som råtta än varg. Då rätter oftast inte var lika stora som vargar. Och vanligtvis inte röda och gröna heller för den delen.