Den stora kroppen var svår att missa med sin röda grundfärg. Toppen av huvudet var grön och det fortsatte ner tills stjärtfjädrarna, de tre extra långa stjärtfjädrarna fick honom att stå ut mer - trots den röda färgen - det var så ovanligt med en fågel likt hans skepnad nu var att ha tre långa otympliga stjärtfjädrar. Hans mage var vit, i hans egentliga form såg markeringen mer mest ut som hos en räv, och det var ganska naturligt då hans släktingar vandrade från varg till räv.

Den just nu stora rovfågeln hade nyligen landat i ett av de döda träden, ett av de starkare träden med starkare grenar, men som sakta gav vika för hans vikt. Av att studera andra fåglar de få tillfällen han fick hade han förstått en del av deras rutiner. Och trots sin egentliga form av en varg kände hans sig tvungen att pröva exempelvis att tvätta och plocka sina fjädrar. Han ville så gärna se vad det gjorde för nytta. Så den stora röda rovfågeln satt i trädet och till synes betedde sig som en ung fågel som aldrig fick lära sig av modern vad denne skulle göra. Men lika snabbt som han hade börjat fick hans intresse honom att sluta. Där han satt så högt uppe han kunde komma var han inte lätt upptäckt trots hans storlek och färg. Han fick syn på något ljust där nere. Han hoppade lätt mellan träden, tog fatt med de långa vingarna i vinden mellan grenarna för att landa lättare även om ljudet inte gick att undvika då hans stora kropp träffade grenen och ett nästan ekande knakande ljud kunde höras i den tysta skogen. Han kunde först inte avgöra vad varelsen var. Men när han lyckades hoppa ner några grenar närmare kunde han tydligt se dess form och konstatera närvaron av en annan varg. Han tog en stund och funderade. Han ville inte gå fram och hälsa fören han visste mer om denne främling. Men han skulle inte heller kunna lära sig det från avståndet, och han trodde inte heller att det skulle komma någon ny som skulle kunna testa den nya innan han själv skulle hälsat. Men han funderade på att kanske gå ner till mark nivå för att undersöka denne närmare.
Att flyga ner vid de döda grenarna lät inte direkt inbjudande och han bestämde sig snabbt att inte räkna med hans styrförmåga och tog därför formen av råttan han lärt sig för ett tag sedan. Med väl användning av klorna tog han sig ner relativt fort ner en bit ifrån den andre. Han var inte tyst när han gick ner - men det fick definitivt bättre än att han skulle klättrat ner som varg. Han skyndade sig fram över marken, de tre svansarna svängande bakom honom och hjälpte med balansen medan han så tyst som möjligt försökte springa om den andre och vänta för att se denne på nära håll. Gömd så bra hans stora kropp kunde gömmas.

[Derp Mupp >x<]

Nu på nära håll, medan han sprang på avstånd för att hinna före den andre och studera denne så såg han att även denne - likt någon i hans minne han inte på länge skulle glömma - bar vingar av ståtlig form. Ett uns av avundsjuka stack lätt till inom honom och han studerade dem närmare. Dessa var olikt den ljusa honans som han tidigare träffat på. Och dessa vargar var födda med dem? Fascinating. En tanke dök snabbt upp i hans sinne. If I just kill.. I could obtain those as well. Men han ruskade snabbt av sig tanken. Det var inget litet bytesdjur som han senare skulle hedra genom att inte låtas spilla. Han kunde inte bara riva denne i stycken utan ett uns av samvetskval eller oheder. Han var ingen sådan som festade på de som var lik honom själv.
Hans ögon smalnade av då den andre passerade honom genom den mörka, dimmiga och till synes döda skogen. Han hade innan hört den andre tala i ett språk han själv inte förstod. Men han kunde höra likheten som ett språk han tidigare hört några gånger. Det kändes som det var dags att dra sig ur gömstället han kom från. Han hoppade lite lätt fram, sprang med långa steg för att åter komma före den andre men denne gången klev han ut till mitt i den andres väg. Han sökte ögonkontakt så fort som möjligt och när han fick tag i det sattes alla hans nerver igång. Det var som om han kunde se alla rörelser den andre gjorde. Som om hans muskler och nerver visste vad den andre tänkte göra och reagerade med exakt samma rörelser. Han kunde nu på ett säkert avstånd som hela tiden höll sig så medan hans koncentration var på topp.
Den stora råttan stirrade på vargen framför. Bortglömt att han inte ändrat form stod han och stirrade medan två svansar piskade lätt bakom honom och den mittersta rörde sig likt den andres svans.

[Aka, han glömde av att byta form, han är för fascinerad. och han har en kraft bredvid hamnshift - Imitation vilket gör mer eller mindre att hans kropp reagerar väldigt likt den framför.  Men så länge som han är koncentrerad. Om det blir för PP så säg till c: Han lär bara följa vad Cry gör för rörelser ~ ]

Han kunde inte vara säker på främlingen, hans tillit till främlingar varierade stort. Vissa litade han på, andra inte. Det var något med dem som han inte tyckte stämde. Som att döma en bok av omslaget. Varje större rörelse den andre gjorde härmade han själv likt en spegelbild. De små rörelserna gick inte att följa, de var tvungna att vara relativt synliga och stora rörelser. Så när den andre talade rördes hans egna mun på samma sätt men inget ljud yttrades från honom själv.
Hay? no, Hei. Like Hi. He said hi?
Alla celler i hans kropp tycktes säga åt honom att han vore oartig om han inte svarade. Hans muskler slappnade av när han släppte imitationen och benen knäckte ljudligt när han till en början omedvetet ändrade sig tillbaka till sin naturliga form. Det var först när hans röda form återvänt till den högresta varg han egentligen var som han insåg hur länge han hållit på med skiftet av skepnaden och även om han kände sig utmattad så visade han inte det utan koncentrerade sig på att inte visa någon större svaghet.
"Hello." Han hoppades lite att den andre skulle förstå det då han själv ansåg det vara ett väldigt lätt förståeligt ord.

[derpyderp]

Han var utmattad både fysiskt och psykiskt efter att omedvetet varit i ett shiftat tillstånd och även om träning gav färdighet och i hans fall styrka att hålla charaden uppe längre så var det skadligt för honom att tömma sig helt. De tre svansarna slog bakom honom, tycktes nästan ha en egen vilja och rullade förbi varandra utan att störa eller slå till varandra. Hans öron pekade fram mot den andre i väntan på om denne andre skulle säga något. Misstänksamheten steg dovt i luften runt dem båda och inte bara från honom själv även om han höll ett stelt och misstänksamt uttryck i ansiktet. Han kunde känna den andres misstänksamhet sticka lite lätt i nosen på honom och han drog ut tungan och drog den över nosen.
"For reasons of exploring and learning. My original goal is of a diffrent kind tho. I seek my brother who has been lost for long from my side." Han höjde lite lätt fundersamt på ena ögonbrynet och talade sedan igen med en liten mer intresserad ton: "Why are you yourself walking here alone, if you find this forest to be so lonely?"

(Tvångsavslutat)