"Mephisto!" hans röst var uppjagad och den korta stumpen till svans viftade bakom honom. Han lät andfådd när han snabbt travade ikapp flockbrodern. Det kändes som om han skulle spricka av all upprymdhet som kokade inom honom. Till en början hade han trott att han sett i syne, när Mephisto vaknat en natt av sina mardrömmar och han tyckt sig se gnistor som sprakade ifrån de vilt piskande svansarna, men nu hade han åter sett dem. Mephisto hade tränat med ett flocksyskon, och när något inte gått som den rävlike vännen ville hade de piskande svansarna åter slagit gnistor. Denna gången kunde Capheus svära vid att det var sant, och inte en tröttsam sömnvilla.
 "Mepp" han krockade nästan i den mindre hanen och snubblade förbi honom i stället. Tumlade lätt över den slask våta marken, drog åt sig all möjligt bråte i den täta krulliga pälsen. Skrattade lätt och drog ned vännen trots halvhjärtade protester.
 "Du har krafter!!" han log så brett att kinderna smärtade stelt. Glömde av att ge en förklaring till vad det gällde. Var för uppspelt för att tänka på att det han sa inte lät vettigt alls.

Mephisto stannade till när han hörde sitt namn ropas. Han vände på huvudet för att se den store, röda Capheus springa not honom. Han log mot honom innan den stora hanen nästan krockade in i honom och han tog en steg bakåt. Mephisto följde honom med blicken och gav ifrån sig ett litet skrockande fram tills Capheus drog ner honom också. Hans klagomål hjälpte honom lika mycket som hans storleksskillnad. Alltså knappt inget. Han lyckades sätta tassen på den andres ansikte medan han frågade vad det gällde.
Den röda blicken mötte den blåa och irritationen ran ur honom.

'Du har krafter!!'
Det tog en stund för orden att sjunka in. Hans öron drogs bakåt innan han bråttade sig ur den andres grepp.
"Jag har redan testat mina krafter och de är borta." Svårade han lågt. "Vilket vi har pratat om." Han förstod inte vad Capheus menade. Var det ett skämt så tog han det för långt.

Mephisto drog sig undan och han insåg sitt misstag.
"Andra krafter!" envisades han, reste på sig så att han inte längre låg i leran och ruskade sig något. Förberedde sig på förklaring som onekligen behövde följa, han ville inte att Mephisto skulle tro att han försökte göra ett hemsk skämt av honom.
 "Härom natten när du vaknade tyckte jag mig se något" inte direkt övertygande bevis, men han lät inte Mephisto hinna ifrågasätta honom utan fortsatte snabbt efter att ha låtit det sjunka in lite.
 "Jag tänkte inte mer på det, tänkte att jag kanske inbillat mig, men jag såg det idag!" svansen viftade åter bakom honom och han kunde knappt stå still, glädjen han kände inför vad denna upptäckt kunde betyda för vännen var större än vad han kunnat tänka sig.
 "Det slår gnistor om dig" rösten var nästan fylld av vördnad. Det var kanske inte samma kraft som Mephisto haft innan, kanske inte vad de hoppats på, men det var något. Mer än vad de hade innan.
 "Bokstavligen"

Andra krafter!
Hans öga smalnade skeptiskt av när han tittade på den andre och hans mungipor drogs bakåt. Men han satt ändå och lyssnade även om det var ganska tydligt att han hade svårt att tro på Capheus.
Härom natten när du vaknade tyckte jag mig se något.
Mephisto hann inte ifrågasätta det innan den store fortsatte att prata.
Jag tänkte inte mer på det, tänkte att jag kanske inbillat mig, men jag såg det idag!
Mephisto var fortfarande skeptisk. Det kunde säkerligen förklaras på många olika sätt. Och om något så skulle väl han ha märkt något. Men om det var ett skämt så var den andre riktigt dålig på att hålla det gömt.
Det slår gnistor om dig.
Han ryckte bak huvudet.
Bokstavligen.
Den andres röst var så fylld med vördnad att han hade svårt att ta det som ett skämt. Men han kunde inte heller tro på det.
Svansarna piskade statiskt bakom honom i en rykig rytm som inte verkade störa honom.
"Månen ger inte inte bara ut krafter, speciellt till de som inte förtjänat dem än." Svarade han med en tivelaktig röst. Han menade alltid gudarna när han pratade om månen.

Mephisto var tydligt fortfarande tveksam, svansarna piskade bakom honom igen. Osäker nästintill skrek hans kroppsspråk till Capheus. Nervös, tveksam, rädd? Kanske ville han inte hoppas.
 "Försök" uppmanade han honom ändå.
 "Inte som om du skulle använda dina gamla krafter, om du letar hittar du den. Som om du upptäckte din kraft för första gången" Som om han aldrig haft krafter innan. Han refererade redan de krafter Mephisto haft som hans gamla krafter. De var borta, begravda. Kanske skulle de aldrig komma igen. Det var best att utesluta dem helt om de skulle lyckas blåsa liv i denna nya låga. Börja om från början. En nystart, som den de fått här.
 "Lita på mig" bad han när Mephisto fortfarande såg tveksamt på honom. Om Capheus hade fel nu skulle han aldrig förlåta sig själv, var rädd att vännen skulle lämna honom. Tanken var så innerligt skrämmande, han ville aldrig lämna Mephistos sida, men hoppet var starkare. Snälla gudar låt detta funka.

"Försöka med vad exakt!" snäste han fram tillslut. Han visste att Capheus endast ville honom väl, och Mephisto ville bara Capheus väl. Mer väl än han velat någon annan på många, många år. Deras lilla vandring tillsammans var endast glada minnen för honom. Men det var svårt att alltid hålla känslorna på insidan. Likt hans ansikte ville masken han alltid bar brytas ner. I så många år hade han alltid hållit huvudet högt och nu fanns det en okontrollerbar känsla som välde upp inom honom. För kanske första gången förstod han sin brors ilska.
"Jag upptäckte mina krafter genom att kastas ut från ett stup av de vargar jag respekterade mer än mina föräldrar. Jag slösade så mycket tid runt de gamla.." Han pausade medan han letade efter ord som passade vad han så nyligen insett om sitt släckte. Hans röda blick var fast vid Capheus. Den pälslösa sidan av hans ansikte och nos kändes varm i hans irration. "Värdelösa gamla skrällen!" Huden runt ögat började långsamt glöda medan Mephistos ilska växte och det tog inte lång tid innan elden slog ut från hans kala fläckar. Det varade knappt i några sekunder innan lågan dog ner och ett sorgset ansiktsuttryck tog över honom.
"Och jag kan aldrig be om ursäkt till min mor efter att ha insett att det inte var hennes fel. Och att Barakiel trots allt har rätt."
Han lät blicken vandra upp mot himmelen och talade ett par valda ord av sitt modersmål. Ett par ord han fann sig nyligen säga mer och mer med en avslutande, sorglig djup suck som fick honom att må sämre för att han tyckte synd om sig själv.

En Ilska Capheus inte riktigt mött ifrån vännen tidigare slog emot honom. Ilska var något Capheus själv var van vid, den låg alltid innanför och väntade, en oönskad kompanjon genom livet. Han gillade inte vad det gjorde med Mephistos redan ärrade anlete, hur de förvrängde hans drag. Hur de påminde honom om hans bror. Men han lät honom hållas, inbillade han sig bara ätt ärren glödde? Precis när han skulle till att påpeka det så tog Mephisto ifrån ingenstans eld. Den pälslösa delen av anletet stod i lågor, en hetta Cap kände där han satt, ett snabbt knastrande sus som dog ut sekunden senare när elden gjorde det. Mephisto fortsatte som ingenting hänt.
Munnen gläntade och han såg alldeles betagen ut. Kunde? Kunde han verkligen missat vad som hände? Så inåtriktad med den nya ilskan som inte passade hans väsen att han inte märkte att han stått i lågor?
"Du gjorde det!" andlös och så innerligt glad för Mephistos skull, samtidigt som han förstod det inre kvalet med vad han lärt sig om sin familj. Den korta stumpen till svans viftade osäkert bakom honom.
 "Märkte du inte?" rösten frågande och blicken förvirrad då Mephisto såg tvekande på honom. Doften av eld låg fortfarande lätt i luften men var reda på väg att försvinna.

Vännen var som en öppen bok för honom. Han kunde läsa besvikelsen i hans blick, lika tydligt som om han sagt det rakt ut.
Försöker göra? Varför skulle han ljuga? Om något de båda visste var så viktigt för den mindre? Trodde han inte mer om honom än så? Orden sårade honom, mer än vad de kanske borde.
"Tror du att jag skulle göra så mot dig?" rösten skvallrade om hur sårad han var av det. Han bet stramt ihop käkarna och försökte samla sig litet.
"Tror du det om mig?" ögonen fuktades men inga tårar bildades eller föll. Han såg att Mephisto var trött. Han förstod den underliggande önskan i hans ord, men stod lätt stelt kvar. Osäker på om han kunde begrava det utan att få svar. Bara vara tyst och låtsats som om han var okej. Förstod Mephisto inte att allt Capheus ville var hans bästa? Han skulle ge hanen världen om han kunde, förstod han inte det? Tystnaden var stel mellan dem där de båda stod och bara såg på varandra ett kort tag.

Den andre ville honom sitt bästa. Men ibland var det bättre att inte försöka. Mephisto visste inte riktigt hur han skulle förklara det, när den andre frågade ut honom.
Hans energi var borta och han ville inte behöva förklara sig just i denna stund och det gjorde honom mer besviken att den andre inte insåg det.
"Jag vet att du säger det som något mål att kämpa för. Och det behövs inte." Tonen var kort även om han kämpade emot det. "Jag har redan något att kämpa för." Han gav den andre en menande blick med en djup suck. Hur skulle han förklara det. Han visste inte hur han ens kunde förklara det. Svansarna bakom honom stod nästintill stilla, bara svanstipparna rullade runt varandra i bekymrad pinsamhet. Att han redan hade bestämt sig, långt innan att även utan krafter så skulle han se till att bli stark nog att skydda den andre. Ge honom allt han vill.
Denna sökan över något att leva för behövdes inte. För han hade redan Capheus att leva för.
De tre svansarna ryckte snabbt, statiskt till bakom honom innan de lade sig ner på marken. Han hade inte energin för att tänka ut något bra att säga. Allt försvann i huvudet på honom.

Käkarna var hårt ihop bitna. Hans anlete spänt och stelt. Luften drog in genom nosen och andades ut genom sammanbitna tänder. Han ville inte gråta, men det var en sorts hopplöshet som lagt sig till ro i bröstet tillsammans med en skavande bit sten. Mephisto trodde att Capehus skulle ljuga för honom? Om något som hade varit viktigt? Att han skulle ställa sig framför honom och spela en lång charader för att få honom på bättre humör? Det gjorde ont. Ondare än vad han ville erkänna.
 "Du har fel" orden var krystade och tonen hårdare än vad han ville att det skulle vara. Tydligt nära bristningsgränsen.
 "Du vet ingenting, om du tror att jag skulle ljuga för dig" bet han kort av. Han störde sig så innerligt hur Mephisto uttryckt sig och betett sig sen han kommit dit för att ge honom vad han trodde var bra nyheter. Konstatera att han visste bättre. Han såg på den mindre hanen med en glansig blick, visste inbjudan som låg framför honom när denne lagt sig ner. Det skavde illa i bröstet. Stack i huvudet på bara tanken. Men han kunde inte förmå sig att gå fram och lägga sig invid honom. Om det var så Mephisto såg honom, varför skulle då han ens vilja ha Capheus intill sig?

Mephistos tittade på den andre med långsamt avsmalnande blick när han talade till honom. Hans känslor trädde inte riktigt fram som han kände dem. Det fanns en viss ilska bakom hans blick men han kände sig inte arg. Han kände sig upprörd, trött och ledsen men allt han kunde få fram var irritation. Han ville tala emot Capheus men efter ett par tysta minuter av tänkande så slog svansarna till bakom honom.
"Fine." Han vände sig om och började gå iväg. Han var inte riktigt säker på vart han var på väg men han pratade lågt med sig själv på sitt modersmål. En viss ånger slog ganska fort till honom men han kunde inte riktigt stanna utan fortsatte att vandra vidare över till den andra sidan av sovplatsen. Han var trött, men han visste väldigt snabbt att han inte skulle kunna sova.

Käkarna var hårt spända och arga tårar brände i ögonlocken. Hur kunde Mephisto ens tänka så om honom? Efter allt han gjort? Det var inte rättvist.
 När han vände ryggen till honom för att gå så kändes det som ett slag i magen. Han kunde inte förmå sig att säga nåt, ville egentligen inte vara arg, eller ledsen. Men för bittert envis för att försöka stoppa räven.
 När träden gjorde att han inte längre kunde se honom brast den arga masken och lämnade bakom sig en sorgsen uppsyn. Han drog hårt efter andan mellan sammanbitna tänder och försökte tvinga bort tårarna. försökte svälja klumpen som satt i halsen. Han hade krupit ihop något, men behövde inte sitta ensam och miserabel länge. Sixten och Orkidé hade hört den sista biten, men valt att inte lägga sig i fören Mephisto gått. Sixten närmade sig honom varsamt och trots att han var mycket mindre drog in honom i en kram.
 Med några korta välmenande ord fortsatte Orkidé in i skogen efter Mephisto.

Avslutat