Raukakekedjan är det hanen har nått nu. De mäktiga bergen sträcker sig mot himlen med sina snöklädda toppar. Den svarta hanen vandrar uppför ett av de mindre bergen. Klorna rispar lätt mot underlaget.De stora svarta vingarna ligger mjukt vikta mot hanens sidor. Vinden viner över bergen. Det är en rätt hård vind som drar fram. Men inte stormliknande. Och det verkar heller inte vara någon storm på väg även om sikten är rätt grå. Vinden berör inte hanen. Den jobbar för honom. För till honom alla dofter som kretsar kring berget. En behändig kraft då han alltid har koll på omgivningen. Det gör det svårt för främlingar att försöka smyga på honom.

Svansen piskar till bakom honom och öronen står spetsade på huvudet. Den udda blicken sveper lätt över området. Klättra högre. Sedan svänger han av och börjar följa berget horisontalt. Han har fortfarande sitt mål i sikte. Även om han tar god tid på sig att ta sig dit. För hanen är ännu ung. Han behöver mer erfarenhet och han behöver bli starkare. Den tjocka svarta pälsen får honom att se stor ut. Men under pälsen, under skinnet, döljer sig en vältränad och muskulös kropp. Han är ingen valp även om han inte är vuxen ännu. Han är en ung hane med en stark vilja. Han vet vad han vill. Han vet vad han vill göra av sitt liv. Han vet vad han vill kämpa för.

Han stannar upp. Nosen höjs mot den grå himlen och han andas in djupt. Den friska luften är uppiggande. Han vädrar lätt och öronen klipper till på huvudet. Vinden viskar till honom att han inte är ensam bland bergen. Det hade han inte förväntat sig heller. Men frågan är om ett möte skulle vara givande eller inte. Tungan smiter ut mellan de olikfärgade läpparna och fuktar nosen. Tungan försvinner sedan in mellan läpparna igen. Hanen sätter kroppen åter i rörelse och vandrar framåt. Med huvudet strax ovanför makthöjd och svansen sveper från sida till sida bakom honom.

[PAX TILL IWAKU]

[Lovar att svara snart, haha hade glömt det här lite så (A)]

Den högresta hanen rörde sig genom landskapet med enkel smidighet. Hans hållning ljög för hans omgivning. Med sitt smala huvud lågt buret och mank högt i skyn såg det ut som tunga steg tog honom framåt. Han var stor som det var, att skvallra om smidighet och styrka behövde han inte. Så varför stila med en kraftfull hållning när det inte behövdes? På sätt och vis kunde man kalla Iwaku lat, men han gjorde det också för egen vinning. Med hjälp av sin hållning fick han bättre fokus och syn framåt i stället för bakåt. Ville han se bra bakåt höjer han bara på huvudet och vinklar öronen åt de håll hans sinnen behagar.

Ibland kunde han tycka sig ha det för enkelt i livet. Allt hade vänt som om gudarna singlat slant om hans framtid och liv. Han glömde aldrig att tacka dem före han föll in i sömn. Varje dag tackade han dem för att de tagit hans syn ifrån honom och givit honom något bättre. Det hade lett honom in på spår han inte kravlat över tidigare. Vuxen förklarad och allt. Trotts det kände han sig extremt ungdomlig fortfarande, samtidigt som många ansåg honom före sin tid. Nog betedde han sig som en gammal grå varg med barsk attityd och visdomsord i gåtor som kunde få andra att klia pälsen av sig. A master mind. Det var vad han kallade sig själv i alla fall.

Planerna var klara. Han hade bara någon pusselbit kvar innan allt kunde sättas i spel. Det roliga var på väg att börja och det fanns inte mycket kvar i världen som kunde stoppa honom. Den hårda vinden väckte honom ur hans tankar på världsherravälde. Hans syn var något extremt tydlig i dessa extrem väder och han skymtade något bortom en klippa. Ja ljud studsar, hans öron ser saker som inte ögonen kan uppfatta. Tacka dem igen imorgon. Gudarna. En främling. Han skulle inte ändra sin kurs för denne, kanske må han finna något intressant i detta möte. Förhoppningsvis.

Främlingen befinner sig i närheten. Midas känner sig faktiskt lite upplagt för ett möte. Fast om det visar sig att det inte ger något kan han ju alltid dra därifrån. Slöseri med hans tid orkar han inte med. Men han är ännu ung. Och fortfarande väldigt nyfiken. Det kan förmodligen inte skada att i alla fall ta sig en titt på främlingen. Den svarta unghanen fortsätter framåt. Öronen står spetsade på huvudet och han har en avslappnad hållning. Men även om han ser lugn och avslappnad ut så har han ändå koll på omgivningen. Släpper aldrig guarden.

Mycket snart faller den udda blicken på en högrest mörk främling Unghanen stannar upp. Sänker sedan huvudet i en lätt artig gest.
"Goddag, främling". Hälsar han. Midas har lärt sig att med artighet kan man komma långt. Ingen gillar att samtala med en vilde. Man ska använda ett vårdat språk och visa att man har något innanför pannbenet. Inte bara klampa på och tro att om man fortsätter så så kommer man dit man ska. Men man ska vara ihärdig på rätt sätt.

Unghanen studerar främlingen. Han tippar huvudet lätt på sne. Nästan fundersamt. Sedan rätar han på nacken igen. Inväntar ett svar. Om nu främlingen är på samtalshumör. Annars får det vara.

- Sannerligen. Främling.
Svarade han med sin mörka stämma. Han höjde inte huvudet, visade ingen stolthet eller dominans. Men inte i närheten av underkastelse heller. Han visade helt enkelt ingenting, inget i kroppsspråk som för andra gick att tolka till något vettigt. Det han sade, nog var det sannerligen en goddag. Vinden fick hans själ att väckas till liv, en svag gnista han sällan gav bränsle till brann nu där inom honom. Han kände sig ung och stark, ut över det vanliga förstås. Vinden, vattnet, snön, elden, ja alla elementen som existerar i dess natur, de fick honom att känna sig mer. Levande.

- Vart för er hit främling?
Sade han sedan, en aning gåtfullt. Denne bevingade varelse föll honom inte i smaken direkt. Han ogillade de flygande. De var få som kunde komma undan hans käftar eller "magi", men de flygande var några få utav dem. Fega varelser. För det mesta. Han vände den döda blicken ifrån främlingen, han själv var påväg i riktning emot reviret. Som låg precis in till kanten av bergskedjan, där den tog sin början. Han undrade om denne främling hade strosat över hans marker, men inget i dennes sinne skvallrade för honom. Trist. Om denne nu bara kunde öppna munnen så mer information skulle komma, så skulle han bli mycket nöjd för dagen. En okänd främling var alltid roligt att placera i hans egna lexikon med så mycket information om denne som möjligt.

Midas studerar främlingen lite ingående. Men inte stirrande. Han vill ju inte vara ohövlig. Om han nu då inte skulle vara på det humöret. Men det är han sällan. Han orkar inte dra på sig onödigt agg. Det brukar inte leda någon vart i alla fall.
"Jag var nyfiken på bergen". Svarar han. Det är inte många berg han utforskat i livet och det fascinerar honom att trots att man står på marken så är man så nära himlen. Vinden finns där hela tiden och smeker en när man befinner sig så högt ovan marknivån.

Midas må vara en bevingad varg. Och såklart älskar han att svepa omkring med vindarna och känna friheten det för med sig. Men håller man sig till himlen kan man missa så mycket som händer på marken. Det är därför Midas gärna befinner sig på marken. Och han föredrar att närstrida. Även om vingarna ger honom ett övertag så föredrar han kroppskontakt framför fegisattacker när det gäller att slåss. Han har sedan han var liten övat närstrid. Och tränat sig hårt för att vingarna inte ska vara en börda i sådan strid. Han är en krigare.
"Vad för er själv hit, främling". Frågar han och synar främlingen lite till.
"Och om ni inte misstycker så skulle jag gärna vilja veta ert namn. Att tilltala varandra som främling kan i och för sig ha sina fördelar beroende på hur man ser det". Det sista lägger han till med ett lätt leende på läpparna. Han ler alltid på det där speciella charmiga sätter. Som kan verka lite spjuveraktigt, som om det döljer något, samtidigt som det är helt ärligt.
"Mitt namn är Midas". Kanske det kan bli ett litet samtal av det här i alla fall? Det vore intressant. Midas tycker om att höra andras berättelser och åsikter och sådant.

Han lyssnade, studerade och funderade. En kombiantion som Iwaku aldrig tycks få nog av. Han var livets lärling och livet var hans mästare. Han försökte helt enkelt få ut så mycket som möjligt av det. Kunskap var vägen till makt, kunskap om hur man tränar sig själv är vägen till styrka, kunskap om spelet kring flockarna ger ett övertag. Allt tillhör hans spel och om han fick se det själv var det bara han och ett få tal vargar till som faktiskt spelade med. Resten var endast spelpjäser för de som spelar att flytta runt på, som de vill. En svag glimt glimrade i ögonen på honom. En väl uppfostrad ung hane. Det gladde honom mycket, då uppnosighet och dumdristighet i dagens Numoori är alldeles för överväldigande.

- Uttråkning.
Svarade han endast till hanens fråga. Det var sant, han hade alltid varit en varg i sökande form. Nu när han hade flock och plikt blev han lätt uttråkad av att spendera större av tiden i reviret. Så en utflykt då och då var nödvändigt. Han längtade tills hans planer kunde sättas i verket och de äntligen kunde flytta. Norr ut. Värmen, usch den tar livet av honom tillsammans med fukten ifrån djungeln de så villigt tagit som grannar. Han suckade lätt, men spetsade öronen då främlingen åter igen talade. Midas. Namnet lät för honom allt annat än bekant. Tråkigt nog. Inget intressant i detta inte. Få ordig som vanligt hade han ingen längre mening att uttrycka sig till, men för honom var minnen och sanning så mycket mer intressant än vad ord kunde ge.
- Välmött Midas, Iwaku är mitt namn.

[Här]

[Jag ber på förhand om ursäkt för att Midas kommer att ändra personlighet liiite :3]

Det var ett kort svar han fick på sin fråga, men det dög gott och väl, även om det inte var speciellt informerande. Men mer behövdes väl egentligen inte.
Det var med största möjliga kraft som Midas försökte dölja sin förvåning när hanen presenterade sig. Namnet var honom mycket bekant. Detta var ingen varg han träffat tidigare, aldrig heller känt längtan över att träffa heller, men det var en hane han hört om. Inga långa historier. Bara fått en kort förklaring om vem hanen var, namn och relation till honom själv. 
Midas hade inga tvivel på vem det var han hade framför sig.
"Detsamma, herrn", svarade han. Ena mungipan tycktes rycka till, men ett leende bredde ej ut sig. Det var med den nya vetskapen om vem denna hane var som nu synade honom ännu en gång. Studerade ärret som löpte över ena ögat, hanens slanka kropp som i Midas ögon fick honom att på något sätt att passa in i bergen och den skymtande tungan som tycktes ha en turkos färg.
Så detta var Iwaku. Nog för att de hade samma fader, men Midas kunde inte se honom som en broder.

Denne Midas, var ingen han någonsin hade hört något om. Men skulle han vara ärlig var det inte alls konstigt. Hans tid som valp hade varit en aning annorlunda. Hans flockledare hade varit mer fader åt honom än vad Malvado själv hade varit. Så att deras realtion inte förbättrats genom åren var egentligen inte så konstigt. Även om han mötte honom en gång som valp och ungvarg. De hade inte mycket gemensamt. Hans far var en fruktansvärt förvirrad varg och de bar inte samma ambitioner. Malvado bar på mörker för att de åt upp honom på insidan för att han inte kan stå emot. Iwaku föddes med mörker, har alltid följt vägen och funnit sin styrka där. Det skiljer dem åt och Iwaku ser verkligen inte sin far som ett hot eller en överlägsen. Han fick respekt för att denne gett honom liv, inte för någonting annat. 
- Så, såkallade broder. Berätta mer om eder själv? Varför har jag inte hört om er tidigare?
Sade han sedan. Minnes bilderna var tydligt inte nog. Han såg syskon, en familj. Bilderna var luddiga. Som om hans krafter sa åt honom att ta kontakt med denne istället för att vara tyst och mentalt gå sina genvägar. Det irriterade honom lite, men kanske fanns här en chans? Att finna en ny broder i den som togs ifrån honom? Var det värt risken? Kanske. Han visste inte. Denna vargens plats i Numoori var för honom väldigt otydlig. Kanske var en relation totalt meningslös?

Midas ryckte smått till när Iwaku talade igen. Han visste också, med andra ord. Men vad skulle han svara på frågan? Fadern hade berättat lite om deras halvsyskon. Vilka de var, men inte så mycket mer än så. Det mesta hade Midas fått veta av sin mor, som hade varit förvånansvärt öppen om faderns andra liv, som Midas så passande uttryckte det. 
Men vad skulle han egentligen svara.
"Hur skall jag kunna svara på det? Jag har hört om er och era syskon, men det mesta har min mor berättat, inte far", svarade Midas. Han betraktade Iwaku lugnt och stillsamt, och kunde inte låta bli att fundera över "broderns" relation med deras fader. "Men jag och mina syskon växte upp med mor i skogarna och slätterna bortanför bergen och Byoomifallet", svarade han sedan. Han hade egentligen inga problem att berätta för Iwaku om sig själv, för han mer eller mindre visste att det inte kunde användas emot honom. Midas var ingen som blandade in känslor och relationer i rationella beslut eller tankar. 
"Men hur kommer det sig att far inte berättat om oss för er?", frågade han sedan. Egentligen visste Midas svaret. Fadern hade inte varit delaktigt i deras liv på samma sätt som han hade vart med Midas och hans syskon. Faktum var att Midas kunde inte tänka sig hur det skulle vara att växa upp utan en fader. Visserligen hade fadern inte varit med dem hela tiden, men han hade uppfostrat dem och lärt dem allt han kunde. Midas hade egentligen ingenting att klaga på vad gällde hans uppväxt, och någonstans i sitt inre kunde han känna ett visst medlidande för de som på något sätt inte fick växa upp med en fader.

[Jag kan fortsätta på detta roll om det fortfarande ligger i intresse hos dig mallis? ^^ Hur känner du, ska jag svara eller ska vi avsluta det här?]

[Svara du, men vi kan ju försöka avsluta det snart ändå 8D ]