Den här årstiden så var det inte många timmar solljus om dagarna, något som den svartvita tvättbjörnsmönstrade hanen inte klagade över, det passade honom utmärkt. Snön å andra sidan, den gjorde det svårt för honom att kunna ta sig fram numera. Sedan kriget så hade ingenting varit sig likt, skulle aldrig bli, och han hade vid det här laget lärt sig att gå igen, men det var fortfarande långt ifrån perfekt eller det stadigaste. Det tog tid. En annan nackdel med snön var att de få timmar det var solljus så reflekterades ljuset i snökristallerna, vilket endast gjorde det än mer plågsamt för honom att befinna sig ute i ljuset. Allting hade sina nackdelar, även vintern. Han var dock tacksam över att solen var påväg ner, att den nästan helt hade sjunkit under horisontens rand, lämnade endast ett orangefärgat sken över himlen. Mörkret välkomnades och tog en allt större plats för var minut som gick, och i takt med det även skuggorna i världen. Natten var som en enfald stor skugga, en stor kraftresurs, en älskad och uppskattad tid. Hanen stannade upp och riktade blicken upp emot de mörka skepnaderna som alltjämt befann sig i hans närvaro, höll honom sällskap och var honom evigt trogna, hjälpte honom och följde honom och talade till honom. Det lät galet, men det var vad de gjorde, alltid viskandes i hans huvud och öron. Ett vagt leende lade sig på hans läppar innan han sedan lät stegen föra honom framåt igen, i en smått hackigt haltande stil, det var inte så konstigt dock, då han numera saknade ett halvt framben. Det gick att ta sig fram och omkring på tre ben, men det var desto mer ansträngande och omständigt. Om det var något som han hatade så var det att vara till besvär och inte kunna bidra till flocken något vidare, inte lika mycket som förut, och han gillade verkligen inte när andra tyckte synd om honom. Han kunde inte ta några snäva vändningar, strida något vidare, och allting var betydligt svårare, som att jaga eller ens att gå. Om han inte hade haft sina skuggor, och giftet för den delen också, och inte haft sitt älskade Qu så hade det nog varit väldigt jobbigt att klara sig. Han var tacksam för det han hade, men ytterligare en jobbig sak var att hon inte riktigt kunde delta lika mycket i sina valpars uppväxt och träning, inte alls på samma sätt som med Anah och Laya. Han saknade dem, och Hina, något enormt, men han var tacksam för att de tre små fanns, de som knappt hade något minne svart sin mor eller någon av syskonen. Laya hade försvunnit långt innan de föddes, och Anah dog samma natt som Hina, hade knappt ens hunnit träffa de små. En suckning lämnade honom och han stannade ännu en gång upp, lät de glödande skogsgröna ögonen slutas. Tankarna på de närstånde vargarnå som han förlorat gjorde fortfarande ont, gjorde honom sorgsen. Konstigt var det dock inte, de hade alla ryckts ifrån livet och hemmet alltför tidigt, ibland undrade han nästan om Chaibos inte riktigt njöt av att se honom lida, han, den som tagit sig tillbaka till livet. Possumus adiuvare vos. Orden som skuggorna viskade till honom fångade hans uppmärksamhet, hjälpa honom, på vilket sätt som de inte redan gjorde kunde de hjälpa honom, fanns det ens något mer som de skulle kunna hjälpa honom med, han var inte säker. De svävande skepnaderna förflyttade på sig, lade sig under honom längs med marken och hans tassar, och han såg fundersamt ner på dem, försökte utröna vad de menade. De började ta sig uppåt längs med hans ben, men stannade svart då de kom upp till där hans vänstra framben var skapat, och det var då tanken slog honom, han förstod vad de menade. De menade att de kunde hjälpa honom att gå igen, som på fyra ben. Han visste dock att den delen av hans kraft som han skulle behöva använda tog mycket energi ifrån honom, men det var helt klart värt att träna på, om det så bara betydde att han skulle kunna använda det när han som mest behövde det. Hans tankar avbröts dock av att skuggorna meddelade om en annan vargs närvaro, och inte vilken varg som helst, hans dotter, Nyaldi.

| Paxat till Nyaldi |

Vit snö mot svart päls. Det sprätte omkring henne, flög när hon hoppade fram genom massan. De var vackert, så otroligt vackert, nytt och underbart.
Med ett imponerande hopp svävade hon ovanför marken, hängde i den kommande nattens kyliga luft, innan hon föll mot en snöig avgrund. Hela världen blev vit, och sedan svart för de fåtal ögonblick hon spenderade under ytan. Bakbenen fick sedan fäste, och med starka benmuskler sköt hon upp och fortsatte vidare.
Det var på mycket få ställen snön var djup nog att täcka hela henne, så när hon till sin lycka fann en plats där hon kunde försvinna ner i ett ögonblicks evighet så grep hon tillfället i akt och kastade sig av och ann. Pälsen var tjock nog att hålla inne en majoritet av värmen. Specielt när aktivitet fick varje litet strå att pulsa när hon hastigt rörde sig vida omkring.
Men samma stund hon slutade röra sig, började värmen läcka ut genom ullig valppäls, spretiga öron och långa stäppvargsben.
Därför slutade hon aldrig röra på sig.
Marken susade förbi under tassarna. Snön blev mindre djup när hon rörde sig bortom det lilla område som bestod av meterdjup snö.
Solen tindrande där den hängde, långsamt på väg ned. Trots det att rött blod rann från dess kärna och färgade himlen orange och lila, så tycktes den vara lika glad som hur hon kände sig. Lycklig, tillfreds.
Det krävdes mycket lite för att hålla henne nöjd eller göra henne glad. Ett vänligt ord, en driva snö, ett fridfullt tillfälle att bara vara. Hon var bekymmersfri.
I bakgrunden av vindens spel och hennes egna klingande skratt så hörde hon skuggorna sjunga. Oftast var det bara en som höll henne sällskap - hennes egen - men det hände att hängande mörker från något närliggande sträckte sitt medvetande och omfamnade henne.
Nu var det små små skuggor som nynnande i kör. Nyaldi fann sig själv sjunga med, när hon travade genom snö som nådde henne till bogen.

Skuggorna talade om för honom vart dottern, och deras fränder, befann sig, och ett leende drog sig på hans läppar. De tre valparna livade upp vardagen, med dem fanns det inte många tråkiga, eller lugna, stunder. Det var något han älskade, liksom han älskade dem något enormt och var stolt över dem. Han var så otroligt glad att de fanns, och om han skulle missta dem också så skulle det nog vara för mycket. Han hade redan förlorat så mycket, en halvbror, en mor, visserligen som han inte kände så väl, men ändå, en partner och kärlek, och två små döttrar. Det hade varit en enormt stor omställning efter kriget, inte bara att ha förlorat ett ben, utan även blivit ensamstående fader till bara veckor gamla valpar, en sörjande sådan. Han hade dock inte låtit de känslorna gå ut över eller drabba valparna, han hade försökt ge dem en så bra uppväxt som möjligt, och han ansåg att han i alla fall inte misslyckats. De var glada, livliga valpar som älskade livet, hade fått växa upp i en flockgemenskap och var så otroligt flitiga och begåvade på olika saker. Då han kunde skymta dotterns svarta gestalt en bit bort så kunde han inte låta bli att le, skuttandes, sjungandes, skrattandes. Han hade visserligen informerat dem om att världen inte alltid var det den verkade vara, att inte alla ville dem gott, men valpar var valpar ändå, och utan att ha upplevt det så var det inte alltid det lättaste att förstå och begripa sig på vad det innebar. Han hoppades att de skulle slippa uppleva det han gjort i ung ålder, eller det som Anah föll offer för, krig, stridande och ondska som tog varje tillfälle till att förstöra andras liv, till att mörda. Ondska förklätt med ett snällt ansikte var dock det farligaste för en ung valp, innan de helt förstod att alla inte gick att lita på. Med viss möda så tog han sig närmare dottern, snön gjorde det än en gång komplicerat, var lite för djup för att han skulle kunna ta sig fram på ett smidigt sätt. Han lyckades dock och stannade av en kort bit ifrån henne. ''Älskade Nali'' sade han och ännu ett leende lade sig på hans läppar. ''En trevlig eftermiddag för att njuta av skuggornas sällskap, inte sant??'' skuggor var så mycket mer för dem än vad de var för andra, det var inte många som förstod sig på att det på ett sätt var levande, trodde snarare att de var galna när de talade till dem, och berättade om att skuggorna kunde tala med dem, att de var medvetna om sin omgivning och så mycket mer.

Nyaldi stegrade sig i snön och sköt ifrån med bakbenen så att hon for högt upp i luften. Högre än vad hon brukade, högre än vad hon någonsin gjort. Det var i alla fall så det kändes, och när hon åter tog mark med ovanligt stadiga valpassar så flög snö åt alla håll och kanter.
Hon kände sin skuggas irritation. Skuggis var hennes raka motsatts på flera sätt - där ibland så hade den en stark avsmak för onödigheter och missbruk av värdefull tid.
Sen vad onödigheter var, hade de inte heller samma åsikt om.
Nu var den bara irriterad över att hon inte lyssnade. Hur än den försökte viska, skrika eller göra sig hörd så fullständigt ignorerade hon dess försök.
Skuggan fanns ju inte, inte på det sätt hon ofta såg den. Vargar kollade snett på henne när hon talade om och med den, så tillslut hade hon antagit att skuggornas liv bara var i hennes fantasi. Ingen hade berättat för henne att skuggor kunde ha eget liv, och ingen hade sagt att de inte kunde det.
Till slut hade hon bestämt sig för att om skuggor kunde prata - vilket de kunde, och gärna gjorde - så skulle hon inte lyssna.
De sade sällan något viktigt ändå.
Men för i allt som är heligt, LYSSNA PÅ MIG! hörde hon skuggan under sina tassar säga, men hon stängde ute dess ord.
Istället slängde hon sig i snön och rullade runt så att till och med nosen fylldes med vit massa.
När hon stack upp huvudet, och världen hade slutat snurra, såg hon en mörk varg närma sig. En figur med underbart bekant haltande gång. Ett klingande skratt slet sig lös från hennes strupe men hon låg kvar där hon var och lät sin fader komma till henne.
Svansen slog, vräkte runt mängder med snö tills marken var fri och gulnat gräs skymtades undertill.
"Pappa!" skrattade hon och for med fart när han stannat. Resterande meter i avstånd försvann snabbt.
Hon kastade sig på rygg så snabbt att hon gled innan hon stannade helt. De som inte kände henne skulle enbart ha sett en valp visa sig undergiven en vuxen, men i själva verket var det mer hennes sätt att säga kom-igen-var-valpig-och-busa-med-mig. Gröna ögon tindrade, och sökte sin fars. Ett öppet och varmt leende spelade på svarta läppar.
"De sjunger" svarade hon, blinkade ett par gånger.

Att dottern blev glad av att se honom var något som gladde honom, att se henne skina upp likt, ja inte då solen, dålig liknelse, en stjärna, ja, det var bättre, att se henne skina upp på det sättet gjorde nog de flesta föräldrar lyckliga. Han skulle aldrig tröttna på att se sina valpars leenden och höra deras skratt. Det hela förvånade honom fortfarande ibland, att han hade kunnat bli en sådan kärleksfull och omtänksam fader, att han kunde känna och speciellt visa det. Förut, innan Anah och Laya föddes så hade han inte alls kunnat tänka sig att det vore möjligt, han visste inte hur en far var menad att vara, han hade aldrig mött sin, och det blandat med allting annat hade han trott skulle sluta illa, men så fel han hade haft, något han var väldigt glad för. Dottern rusade emot honom, och när hon nästan var framme så slängde hon sig på marken, på rygg och gled den sista biten fram till honom. Han log roat, hon var sig lik, och han visste vad det betydde, såklart. Tyvärr så var det inte alltför lätt för honom att delta i valparnas lekar, det var inte som förut, men om han lyckades med att lista ut ett sätt att kunna gå på fyra ben med hjälp av skuggorna så kanske, om det nu var möjligt. Han lät skuggorna stötta upp hans vänstra sidas främre del då han sänkte huvudet ner emot henne och strök det emot hennes huvud, sedan buffade han vagt till henne med nosen innan han höjde huvudet igen. Trots skuggornas hjälp så var det inte lätt att huka sig ner, om något så hatade han att känna sig begränsad och låst, att inte kunna göra vissa saker. Han mötte dotterns gröna blick med sin likfärgade och ett vagt leende lade sig på hans läppar då han hörde hennes ord, skuggorna var så mycket mer än formlösa gestalter, ibland kunde de för en skuggvarg uppfattas som levande, som individer, som viskar och talar, sjunger. Någonting intressant med det hela var att olika vargars skuggor var olika, uppträdde och gestaltades på olika sätt och vis, men i grunden så hade de många gemensamma nämnare. Det var nog det som gjorde det möjligt för en skuggvarg att inte endast använda sig av och höra sina egna skuggor, utan även andra skuggvargars, ibland även omgivningens latenta skuggor. ''Ja det gör de minsann, jag kan höra dem'' hennes skuggor var inte de första som han kunnat höra och ta del av, men det var nog första gången han hörde dem så melodiska, lite liknande hur hans egna lät när han varit i närheten av Hina. Minnet var inte riktigt lika smärtsamt längre, utan det var mest saknad han kände, även om smärtan alltid skulle finnas där någonstans, men inte överväldiga honom var gång han tänkte tillbaka, det var lyckliga minnen, minnen som han ville hålla fast vid. ''Det påminner mig lite om hur mina skuggor brukade låta var gång jag träffade din mor'' nu var det även lättare att prata om sådant, om henne, om de lyckliga tiderna och det han saknade. Kanske började det bli dags att förklara mer djupgående för valparna om Hina, honom själv och deras äldre systrar bland annat, nu när de var äldre och säkerligen kunde förstå det bättre. Han var dock inte vidare säker på om det vore vist att nämna någonting om att han dött och fått livet åter, kanske, kanske inte.

| Tralala, a piece of crap inlägg typ xD |

[mehmeh, nu måste jag ju skriva lika bra som dig! du hade ju lovet ett krabbsvar! xD]

Nyaldi var ännu en ung valp. Kanske inte tillräckligt ung för att inte börja förstå världens alla sorger och problem, men det var ändock lång tid kvar tills det att tiden var inne för henne själv att uppleva det. Trots det att hon redan förlorat en moder och två systrar, så var hon inte en ärrad utav det. Modern var blott en vag skepnad i hennes mest avlägsna minnen, och de äldre syskonen kunde hon inte minnas alls. Inte färger, former eller röster. Inte deras skratt eller glittrande ögon.
Det enda som fanns var flocken. Familjen. Fadern och syskonen.
Ett pärlande skratt slet sig fri när hälsningen besvarades av en varm nos. Oavsiktligt vred sig kroppen, som om hans beröring killades. Mjukt skratt, med stängda ögon, för att sedan åter välkomna den döende dagens ljus och se upp emot den varg hon ibland saknade allra mest.
Inte så att de aldrig sågs, men det låg inte i hennes natur att föredra ensamhet längre stunder. Sällskap för henne, var som vinden för en flygande fågel - oundvikligt, livsnödvändigt.
Skuggorna, när de sjöng och framstod verkligen som levande ting, var ra ersättare.
Men så kom hon på att de enbart var en del av den livliga fantasi hon fick så mycket beröm för, och ensamheten kom krypande tillbaka med en luft för hämnd.
Med fluffig snö i nacken, vred hon huvudet - och resen av kroppen - så att hon nästan bildade en cirkel med svans och allt. Ansiktet var fortfarande vänt uppåt, mot fadern, ögonen stora i den typen av glittrande nyfikenhet och glödande förundran som enbart en valp kunde uppvisa.
Hon visste inte riktigt vart hon skulle börja.
"Hör du också vad de sjunger?" sade hon, med den söta ljusa rösten som hon verkade alldeles för stor för.
Såklart han gör, idiot. muttrade skuggan, den som låg klämd mellan henne och den kalla snön. Hon blinkade, munnen bara svagt öppen, men leendet obrutet.
"Mamma?" hon försökte tänka sig de två, fadern och modern, lyssnandes till skuggornas sånger, men bredvid den svarta gestalten av Sleazoid, såg hon bara en mörk skepnad utan ansikte.

[grfbaejbegjkrg känns som om jag kan fortsätta i en evighet och fortfarande missa saker.. xD men här har du ett muppsvar <3]

| Mitt var ett krabbsvar xD |

Han nickade till svar åt hennes fråga. Han kunde höra dem, som en dov version av hans egna skuggors röster och läten, avlägset, som höljd bakom en tunn slöja, men ändock hörbart, ändock där, närvarande. De skuggor som följde honom, evigt trogna, hade lagt sig ovanför honom, vid hans rygg som de så ofta gjorde, och deras svepande rörelser kunde liknas vid den av en elds stillsamma låga. Dessa bottenlöst svarta skepnader följde dock inte vindens rörelser, hade aldrig gjort det, påverkades inte av den. Det gick att säga annat om honom själv. Vinden hade fått en ännu större betydelse sedan Hina dött, för ibland var det nästan som att han kunde känna hennes närvaro när en vind svepte genom hans päls, nästan höra hennes röst och se hennes vackra leende igen. Nyaldi var ganska lik honom själv, men nog kunde han se drag från Hina i henne, personligheten var lik henne på många vis. En skuggstrimma bröt sig ut från resten av skuggorna och tog sig med de vanliga svepande rörelserna svävande ner emot marken, lade sig i luften ovanför Nali, svepte då och då samman med hennes skuggor, något som gjorde så att slöjan lyftes, att de blev än tydligare och nästan sammanlänkade för en stund. Det var visserligen ingenting som han avsiktligt gjort, men skuggorna betedde sig alltid på ett annorlunda sätt i närheten av andra skuggvargars skuggor, som om de drogs till varandra, och det var svårt att hindra dem i längden. ''Nu hör jag dem desto tydligare, mina skuggor dras till dina, det är någonting visst med dem när man är i närheten av en annan skuggvargs skuggor, går inte riktigt att sätta ord på, men det finns där'' han var inte helt säker, men det fanns en möjlighet att hon även skulle kunna känna av hans skuggor, kanske höra dem. Han hade lagt märke till att hennes skuggor endast hade en tydlig stämma, och sedan endast subtila, otydliga viskningar i bakgrunden, för låga för att kunna uppfatta vad som sades. Hans egna skuggor hade ett dussintal röster som talade till honom beroende på tillfälle och vad det handlade om, men främst var det tre stycken. När dessa röster inte talade till honom så var deras viskningar oftast som små uppmaningar om omgivningen, eller lika ofta ingenting konkret. Bakom dessa så hade han dock likt dottern en uppsjö av vaga antydningar till röster. Det var ofta som rösterna flöt ihop med varandra, bildade ett ekande läte, någonting som han hade ogillat något enormt efter att de just börjat viska till honom, men nu för tiden så hade han vant sig, saknade det och ogillade tomheten när de vid de ovälkomna tillfällena inte fanns där. Umbras infirmi sumus, illa caret fiducia. Skuggstrimman letade sig tillbaka till honom och slöt upp med det bottenlösa mörkret ovanför honom, och orden de sade hade han nog kanske redan väntat sig att höra av dem, de var ärliga, vilket visserligen var bra, men orden kunde vid sina tillfällen låta en aning, känslokalla. Illa postulo disciplina. Han suckade lågt, ja, han visste att så var fallet, och det var väll egentligen ingenting fel med det, hon var ju valp, och han skulle gladeligen vilja lära henne allt han kunde. Den glödande skogsgröna blicken vreds upp emot skuggorna, begrundade deras svepande rörelser för en kort sekund, ''Scio'' svarade han dem och sänkte sedan blicken igen, mötte blicken hos dottern med ett vagt leende. ''De talar till mig på latin, ett språk som jag har behövt lära mig, vilket faktiskt är väldigt praktiskt'' förklarade han. En av fördelarna var dels att tankeläsare fick det svårare att läsa hans tankar med alla de röster som fanns där, på ett språk som inte många kände till och talade. ''De verkar tycka att vi kan behöva träna ihop, så vad säger du, låter det lockande??'' han log ännu en gång, vänligt, kärleksfullt, faderligt. Alltid lika förvånande för honom när han kom att tänka på det.

| Översättningar:
1. Skuggorna är svaga, och hon saknar tilltro
2. Hon behöver utbildning
3. Jag vet |

Nyaldi ryckte till och vände hela kroppen med en snabb rörelse när hon kände något nästan röra vid henne. Grön blick sökte efter vad det än hade varit, men när hon inget fann, falnade förvåningens glöd och ersattes av ett inferno av nyfikenhet.
Idiot, det är bara din fars skuggor. rösten ignorerade hon, och irritationen som kom i gensvar pulserade från där den låg gömd under henne.
Nyaldi blinkade. Det fundersamma uttrycket återvände för ett ögonblicks tid, innan det försvann i all hast. Hon förstod inte riktigt vad han menade, men när hon lyssnade, sveptes världen bort av främmande röster och sånger som både var vagt bekanta och samtidigt så avlägsna.
Hon stirrade, munnen öppen, och gröna ögon tindrande i förundran. När hon verkliga ansträngde sig för att se de mörka skepnaderna, verkligen accepterade deras närvaro, var de lika tydliga som månens klara sken på en ensam nattsvart himmel.
"Wow"
Den unga tiken lade huvudet på sned, för skuggornas ord ekade i hennes öron. Inte för att hon hängde med på vad de menade, vilket var källan till den bekanta förvirringen. Bara det faktum att skuggornas sånger inte var en hallucination var sig sig en nyhet. Det hade länge vägt mellan tron om fantasifoster, och ett svagt hopp om att hon kanske inte var helt galen.
De hade alltid varit med henne. Så länge hon kunde minnas. Skuggans säkra närvaro under tider som förträngts, lugna viskade väster när hon vaknat från en orolig sömn och deras tröst när gröna ögon blickat upp mot skyarna och undrar som modern hon inte mindes fanns bland gnistrande stjärnor. Det var oftast bara en hon integrerade med, men skuggan var aldrig ensam. Kanske var det för att skuggan var hennes som de hade en bättre kontakt.
Leendet växte, i takt med att skuggornas klara sång steg till ett ekande korus i den stilla omgivningen.
Hon hörde skuggorna viska till hennes far, hörde och förstod vad de sade, men de ord som kom ur faderns mun stämde inte riktigt.
"De talar inte latin, dummer.." sade hon med det breda leendet som nästan alltid bars med stolthet. "De talar nordspråk!" orden efterföljdes av ett klingande skratt, och den unga tiken snodde hastigt runt och kom på fötter. I relation till sin fader var hon fortfarande liten, men i själen kunde hon känna att hon växte och blev större var dag. Tills vidare dock, fick hon nöja sig med att vända huvudet upp mot trädens kronor och himlens tak, mot skimrande stjärnor och en klar måne. Det var där uppe vargars ansikten var, och för att kunna se deras ögon hade hon inte mycket till val, än att blicka uppåt.
Ho hade aldrig funderat på hur skuggorna hade talat. De hade alltid varit ord eller känslor. De lyssnade dock inte gärna på henne, och bara den skugga som var hennes spegelbild var den som vid tillfälle gav svar på tal De andra, de ansiktslösa och de röstlösa, antingen sjöng sina budskap i en stor oidentifierbar kör, eller kommunicerade med hennes skuggis som medlare.
Hon såg de svepande skuggorna ädla rörelser. De smälte nästan undan när solens sista strålar föll bakom horisonten, de var ändock tydliga för hennes öga.
"Varför vill de att du ska träna mig, pappa?" frågade hon med en klar röst. Underförstått var, med hennes breda leende och klingade skratt som efterföljde, var att hon aldrig skulle säga näj till att få bli tränad av den hon respekterade som allra mest.