Utanför lyan satt den unga hanen och betraktade tyst en liten fågel som hoppade över marken bara någon meter bort, till synes helt oberörd av hans närvaro. Dagen hade precis börjat och luften var varm och luktade skog. Bredvid honom låg Pinne, som alltid, och han kände sig … inte ledsen. Inte arg. Inte upprörd. Men han kände något, och det var som om han inte riktigt kunde slappna av, fast det inte fanns något som stressade honom. Han förstod det inte. Kanske var det ångesten som ibland smög sig på honom. Det gjorde honom ledsen att han hade så liten kontroll över sig själv, och han visste att det irriterade mor och Ramon också. Han kunde inte klandra dem, han var arg på sig själv ibland. Men samtidigt … lite tröst vore inte fel. 
    Vid ljudet av steg bakom honom reste han sig och ställde sig nära Pinne, som för att se till att ingen tog den ifrån honom. Brodern gjorde det ibland för att retas med honom, men Naldo tyckte aldrig att det var roligt. Därför var han på sin vakt, även om han inte trodde att familjen ville honom något ont. Han var ganska säker på att de älskade honom. De förstod nog bara inte vilken stress han kände, och det var förmodligen fel att skylla på dem för det. Han förstod det ju knappt själv. 
    Han kastade en hastig blick mot fågeln han studerat, som blivit skrämd av stegen och nu lyfte. Sedan vred han på huvudet för att se vem det var som dykt upp. Mor eller Ramon? Han måste lära sig att skilja på deras steg. 

[Familjeroll för Marcela och Ramon!]

Ramon hade litet av ett kaxighetsdrag, speciellt när det gällde hans broder, och han visste att det inte var det bästa, men det var så det var. Sen att han råkade se sig själv som så mycket bättre än honom hjälpte inte det minsta, men trots detta brydde han sig djupt om brodern, älskade honom, han retade honom för pinne för att på hans egna lilla sätt visade det att han brydde sig, att han ville att hans bror skulle växa upp utan att fästa sig vid bagatellsaker.
   Det var med allt detta i sinnet som han sakta rörde sig pp bakom brodern, som genast rese sig som för at skydda pinne och Ramon skakade på huvudet och skrockade lätt, han hade ingen vilja att ta pinne ifrån honom, den här gången, men han kunde fortfarande fråga honom.
   "Varför är du så fäst vid den där saken, det finns typ, bokstavligt talat tusentals häromkring?

Marcela brukade lämna valparna längre stunder. Mest för att hon saknade ensamheten. Hon ha tänkt så många gånger att livet var bättre utan dem. Men inom henne finns ändå modersinstinkter så hon kan inte förmå sig att bara lämna dem. Hennes mål är att de ska bli starka individer. Så de kan överleva på egen tass. Men hon är inte vidare glad över ansvaret. Det märks på hennes sätt. Hon är förmodligen mer lik sin mor än hon trodde var möjligt. Såklart hon bryr sig om valparna. Men hon har ett underligt sätt att visa det på. Hon kommer gående just som Ramon frågar om Naldos pinne. Marcela klickar med tungan och kväver en impuls att himla med ögonen. Hon ogillar sonens besatthet över den där pinnen. Det fungerar inte med vilken pinne som helst heller. Det måste vara DEN pinnen. Marcela själv skulle gärna vilja sätta eld på pinnen. Tanken lockar henne mer än någon anar. Marcela stannar på avstånd från sönerna. Där sätter hon sig mer. Hon vill gärna veta vad Naldo ska svara.

Som på beställning dök brodern upp, och Naldo ville sjunka genom jorden. Ramon skrockade och ställde den idiotiska fråga som han ofta gjorde när Naldo var i närheten, förmodligen bara för att han ville håna honom. Naldo ville inte svara. Varför skulle han svara? Han behövde inte svara. Han funderade på att ignorera frågan och blängde på Ramon med ett irriterat ansiktsuttryck. Han förstod att familjen inte gillade Pinne, men vad skulle han göra? Det var bättre att stå ut med familjens hån än paniken som skakade honom så fort han och Pinne var separerade. 
    Men så uppenbarade sig mor, och alla tankar på att nonchalera brodern försvann. Naldos ögon rörde sig från henne till Ramon, där de stannade. 
    "Den är min", sa han till slut, så beslutsamt han kunde. Han förvånades själv av säkerheten i sin röst. "När jag är stressad, eller ledsen, eller arg … då hjälper det att ha den. Jag vet inte varför. Det bara gör det. Det är inte själva pinnen som gör det, det hade inte behövt vara en pinne, det hade kunnat vara vad som helst, bara ... att ha någonting." Han bet sig i läppen, undvek bådas blickar innan han tittade rakt på mor. Hon betydde mycket för honom, trots att han visste att hon inte var nöjd med honom. Han hade gjort väldigt mycket — nästan allt — för att förtjäna att bli omtyckt, respekterad av henne. 
    "Jag vet att det är konstigt. Jag kan inte hjälpa det." Ögonen tycktes be om förståelse, be dem att ha överseende med honom. Han hade förändrat sig i grunden om han kunnat.