Bambra såg på den blåsvarta tiken framför sig med en närmsta förhäxad förundran. Hon hade trott att hennes och Blairs band var starkt, men detta var något helt nytt. Kanske var det vad Blair beskrev med Garn - den tanken fyllde henne med avund - eller så var det något dödliga inte var kapabla att känna. Det evighetslånga bandet mellan Skapare och Skapelse. Det kändes i varje fiber av hennes skapelse, skulle Nita be henne hoppa från ett berg skulle hon göra det utan att tveka. Skulle Blair be henne skulle hon också göra det såklart, men av vilja, med Amanita var det något annat - en önskan att vara till lags hon aldrig upplevt innan, det var inte fri vilja det var hängiven dyrkan. Hon skulle inte säga att hon hatade det. Om hon gick in för det fyllde det väl tomrummet som gudarna lämnat inom henne, iallafall för stunden.
Sedan hon träffat Nita första gången hade hon varit fascinerad av henne, och vid mer än ett tillfälle hade hon fantiserat om en situation likt denna. Hon hade drömt om vampyrismens odödlighet, fantiserat om evigheten fri från Chaibos, det hade inte på något vis varit som i verkligheten. Sen hon för första gången såg sin Skapare sedan hon blev just det hade det mest varit lektioner. Lektioner i att tygla nya impulser, lektioner i att sluta dricka utan att bli aktivt avbruten. Och smärtsamma lektioner i hur livet avklippt från gudarna var. Bambra hade fortfarande inte riktigt accepterat den delen. I bakhuvudet låg det falska hoppet kvar och viskade om att hon skulle vara undantaget, att hennes band till gudarna var för starkt för att bara kunna kapas. Hon hade inte yttrat dem än men misstänkte att Nita märkte. Och för varje detalj som avslöjade sig, där hon passade mallen, sjönk hjärtat i hennes bröst. Då de inte kunde stiga in i Nomë och Moloks valplya för att marken var för helig trodde hon att hon skulle gå under. Samtidigt hade det känts bra på något vis, det var skönt att veta att hon inte skulle kunna skada de hon älskade om de var där inne. Hon var fortfarande skärrad över att ha försökt äta Molok, även om det lät på Amanita som hon klarade omställningen till att behöva äta andra vargar förhållandevis bra.
"Visste du att det skulle kännas såhär?"
Till slut hade hon samlat på sig tillräckligt med mod för att fråga. Hon antog att Nita förstod vad hon syftade på, det kändes otänkbart att hon inte skulle göra det.
"Kände du såhär när du blev förvandlad... var är din Skapare?"


[Amanita]

Skogen runt omkring dem var fantastisk. Hon kunde inte tänka sig att vara på en bättre plats just nu. Det var tydligt att bandet mellan dem var starkt och hon kände igen det. Hon kände igen känslan. Hon hade bara inte förstått vad den innebar när hon mött sin skapelse då. Nu förstod hon. Som en blixt från en klar himmel. Varför hon hatat honom så, men den andra. Hon hade inte kunnat förmå sig att hata henne på samma sätt. Men varför hade det skett. Det fanns för många varför. Hon undrade fortfarande varför hon skapats och varför hon övergivits. Det var så länge sedan nu att detaljerna ibland blev suddiga. Det var trotts allt en hel livstid sedan. Tiden svischade förbi, speciellt när den inte längre hade någon påverkan på henne. Även om hon kunde se hur den påverkade andra. Hon kände sig trotts allt inte ung längre, även om hon till synes aldrig skulle bli helt vuxen. Uppmärksamheten förflyttade sig från hennes tankar till verkligheten när Bambra talade. Hon var tvungen att tänka efter men skakade sedan på huvudet. Hon visste inte riktigt hur hon skulle förklara det, känslan var trotts allt inte helt ny. Hon kände igen den, men det var väldigt olikt denna gång. Det här var annorlunda. 
- Jag visste inte. Min skapare fanns aldrig här för mig. Jag visste inte ens vem det var förens jag skapade dig. Nu vet jag i alla fall. 
Hennes svar var nog mer än otydligt, men det var hennes tankar kring allt också. Hon log mot Bambra med en slags tacksamhet. Hon som undrat i så många år vem det varit och nu, tack vare Bambra så visste hon. Det var samma band. På något sätt. Även om det var annorlunda mellan henne och Bambra så var känslan densamma. Det kunde inte vara något annat. Hennes skapare hade varit Zafrina. Men varför? Varför just Amanita? och varför hade hon bara lämnat henne? Att hon fick ett svar på en fråga hade nästan bara skapat tusen nya. Det kanske hade varit något spel mellan henne och Demetrius. Kanske. Troligtvis skulle hon aldrig få veta.

Bambra studerade sin skapare noga medan hon talade. Hennes mörkt blåsvarta päls och olikfärgade ögon fick något djupt inom henne att skälva. Det var så mycket hon inte visste om Mani. Så många frågor som ville ha svar på. Hela hennes väsen drogs emot den äldre vampyren, det var ett begär som på sina vis liknade det hon hade för blodet. Onaturligt starkt och beroendeframkallande.
Det var svårt att föreställa sig att bli förvandlad utan en skapare närvarande i början. Även om Bambra som sagt i sina fantasier inte tänkt sig alla dessa lektioner så var det otänkbart att hon skulle klarat av omställningen på egen hand. Utan någon som hade svar på hennes många frågor, som gått igenom samma sak och faktikst genuint kunde förstå. Utan någon att lära henne allt hon behövde veta bara för att kunna överleva, någorlunda passa in i världen. Att Amanita gått igenom det ensam ökade Bambras respekt för henne något enormt, och den var redan skyhög.
"Tack, för att du finns här för mig."
Hon var ovan att vara genuin och sårbar med sina känslor, men hade börjat öva på det. Och även om hon antog att Amanita visste exakt hur hon kände, det kändes som att det var deras natur nu, så ville hon ha det sagt.
"Jag kan inte ens föreställa mig..."
Bambra skakade på huvudet och lät meningen dö ut då hon inte fann orden. Hon kunde inte förställa sig något, något annat än det här.

Känslan hon kände, var något nytt, onaturligt starkt. Hon hade inte känt så starka känslor sedan hon förvandlades alls. Det var ovant minst sagt och hon var rädd att erkänna det, men bandet mellan henne och Bambra kändes så mycket starkare än de bandet hon kände med Shiva. Om än så var deras känslor äkta, men det här var något annat. Orden som lämnade Bambra fick henne att le på ett varmt sätt. 
- Jag kommer alltid finnas här för dig Bambra. 
Hon menade orden med den djupaste ärlighet. Hon skulle aldrig låta Bambra genomgå något ensam om hon inte ville det. Hon hade fria tassar, men vad hon än behövde från henne skulle hon ge i stöd, råd, sällskap och i krig. Om det någon gång skulle leda till något sådant. De var en del av varandra, för alltid. 
- Åhh, det känns som en evighet sedan. Långtid har redan passerat. Mina första vänner, mina föräldrar, min broder, min värsta fiende. De alla har passerat denna värld redan. 
Hon talade med låg stämma. Det var fortfarande smärtsamt. Tiden var något som alltid bekymrade henne. Hon hade all tid i världen, men aldrig tillräckligt med dem hon höll nära. Bambra skulle lära sig, den hårda vägen som de alla fick göra. Hon hade inte låtit det rå på henne ännu, hon kände med sina nära fortfarande på samma sätt som innan. Hon visste att framtiden kanske inte skulle se likadan ut, smärta förändrar en. Vilket också var en stor anledning till att hon alltid distanserat sig från andra under så långtid. 
- Tid ger dig perspektiv. Och jag hade inte önskat någon gå igenom det jag gjorde. Men någonstans har det format mig till den jag är och jag hoppas att det gjort mig stark. Inför framtiden. 
Hon kände med orden en viss stolthet över sig själv. En styrka hon aldrig tidigare känt. Det här, Bambra och allt vad det innebar att ha en Skapelse vid sin sida. Det gjorde henne starkare. Tillät henne att fortfarande utvecklas som individ. Det var en fantastisk känsla.