Det var mörk, mörkt som den svartaste natt.
Värmen låg som ett tjockt täcke runt om den lilla kroppen som låg utslagen på det kalla
stengolvet. Dom vackra ögonen var slutna och andetagen var tunga, som om att hon
sov i en djup vala. Som björnen under den kalla vintern. Dom gråa ögonen klippte till
då och då när flugans surrande hade irriterat henne nog länge. Men ty att surrandet inte
gav med sig och den envisa flugan satte sig på det ludna örat och började att krypa omkring
på det innan det kröp längre in i örat och bet tag i köttet. Dom sluta ögonen slog plötsligt
upp och ett par isande blåa ögon skymtades och den lilla gråa varelsen flög upp och ett
smärtsamt skri hördes för en sekund och hon sakade på huvudet för att den köttätande
varelsen skulle släppa sitt grepp om henne. Med trötta och lite vingliga ben trevade den unga
varginnan ut ur lyan, ut i ljuset och hon var tvungen att kisa för att inte bli helt förblindad
av solens starka morgonstrålar. Med en ljus gäsp sträckte den gråa valpen på sig och såg sig
om med dom ljusa blåa ögonen som hon har ärvt ifrån sin mor och la huvudet lite på sne.
Hennes kropp talade tydligt om vad som fanns i hennes blod, även för att vara så ung
så syntes det. Den silvergråa pälsen kom ifrån sin fars sida och lika så dom bruna ränderna
under hennes ögon. Dom vita mönsterna talade också om att det kom ifrån var, eller mor.
Hon visste inte riktigt men ville få veta mer, det enda som talade om hennes mor var dom
vackra blå ögonen.

En liten färggrann fjärlig flög förbi valpens nos och hon var snabbt uppe på benen
igen efter att ha satt sig ned. Den silvriga svansen svepte lekfult fram och tillbaka
och den lilla kroppen kröp ihop, dom gråa bakbenen spände sig och huvudet låg
tätt emot marken och som en pil flög hon emot fjärilen. Dom vita vassa tänderna
kunde skymtas och hon small ihop dom bara någon mm ifrån fjärilens färgsprakande
vingar som i panik flaxade vidare, högre upp i luften. Den unga varginnan landade
någorlunda smidigt på marken och såg sig om efter flygfät och fann den högre upp.
Åter igen kröp varginnan ihop och hoppade nu rakt upp i luften, högre än vad en
vanlig valp skulle vara förmögen att hoppa. Allt detta hade hon sin far att tacka.
Hennes ninjablod talade tydligt medans hennes färg på kroppen talade om annat.
Hon var nästan identisk med en silvervarg och hennes kroppshydda en ninja, men
hennes mor gjorde inte mycket anspråk. Kanske skulle krafterna göra det, men
än så länge visste hon inte eftersom att hennes krafter ej var funna.

[Pax till min bedårande syster ^^]

Drömmen suddades sakta ur hennes sinne och hon öppnade sakta deudda ögonen, ena ögat lika vackert klarblått som hennes mors och de andra lika rött som sin fars. De klippte i de grå öronen med de gula öronspetsarna. Hon gäspade stort och blottade en ras vassa valp tänder innan hon smidigt reste sig upp och sträckte på den smidiga kroppen innan hon smet ut i den klara morgonen och möttes av solens starka strålar. Då de udda ögonen vant sig vid ljuset kunde hon snart se sin syster som jagade en stackars liten fjäril och Mika skakade lite på huvudet. Magen kurrade högt och hon svepte till med svansen. "Har du roligt" Sade hon med den ljusa valprösten.

Mika skakade lite på sig innan hon började trippa ut mellan träden i jakt på något att dricka. Hennes rörelser var inte som hos en valp i hennes ålder, de var mycket smidigare och säkrare och man kunde se att hon en dag skulle bli en smidig och snabb varginna. Ninja blodet som flöt i hennes ådror talade sitt tydliga språk. Magen kurrade ljudligt och hon suckade. Det var länge sedan deras mor hade lämnat dom och Mika började tröttna på att vänta. "Ska du med" Frågade hon sedan bak mot sin syster.

Ett ljuvligt skratt lämnade den gråa lilla varginnan då hon rusade fram och tillbaka på marken
som en liten furie. Hon var snabbare och smidigare än många andra valpar och hade sin fars
sida att tacka det för. Hade det inte varit för ninjablodet inom henne så hade hon snubblat
minst två gånger där hon rusade fram över den gröna marken. Men hennes balans var stadig
och då man som minst anade det så återfick hon balansen igen och fortsatte att rusa.
När en röst nåde henne stannade den gråvita honan upp och den ljusa blåa blicken mötte ett
blått och ett rött öga och genast visste hon vem det var som stod vid lyans ingång.
Hennes kära syster syster var det som hade talat och den gråa lilla valpen hade stannat upp i sina
upptåg och såg emot sin syster med en galet viftande svans. Utan att svara med ord så nickade
hon och vände blicken emot fjärilen som nu var borta. Den hade hunnit ta sin flykt och hon ryckte
bara på axlarna och fuktade den lilla svarta nosen. När åter Mika's ord nådde dom små känsliga
öronen så vände hon sin blåa blick in emot träden och log.
"Jadå." rösten var ljus och glad. Dom små benen började att röra henne framåt mellan träden
lika smidigt som sin syster och hade åter igen sin far att tacka detta för.
Ty hon hade inte sett honom, åtminstone så kommer hon inte ihåg honom, men det fanns en
doft. En doft som inte tillhörde hennes försvunna mor eller syster och inte heller fanns doften
i luften och skogen runt om dom. Jo bara ibland, men då var det bara en svag vindpust som bar
med sig det och då förstod hon att denna okända varelse befann sig i närheten.
Men om han var deras far eller ej kunde hon inte säga eller veta.

Det bet och sved i magen och det var inte fören nu hon blev påmind om hur hungrig hon var
och hur länge sedan det var dom hade ätit ett ordentligt mål mat. Det vred till i buken och hon
stannade upp för att samla sig innan hon närmade sig vattnet och sänkte ned det gråvita
ansiktet emot vattenytan och började att lappa i sig vattnet för att i alla fall släcka den
värsta hungern. Var hade deras mor tagit vägen, dom var fortfarande för små för att kunna
jaga och inte heller hade dom lärt sig det. Inte än i alla fall.

Mika betraktade sin syster och lade huvudet lite på sned. Hon var inte alls lika vild som sin syster och for inte fram som ett jehu som hennes syster gjorde. Hon började åter ta sig fram över stock och sten smidigt och lätt. Stadig på tassarna och hon hade en ovanligt skarp uppfattning om sin omgivning som valpar i hennes ålder inte borde ha. Hon kom fram till vattnet och sänkte nosen mot dess glittrande yta och lät den skära tungan lapa i sig av de svala friska vattnet. Då hon släkt törsten och höjde huvudet så såg hon åter på sin syster. "Vi måste hitta nått att äta innan vi svälter... HON kommer inte komma tillbaka så vi måste ta vara på oss" Mika hade inte sinnet som hos en ung valp, hon var många år äldre i sinnet än i kroppen. Den silverglittrande vita svansen svepte till och hon svepte med blicken igenom skogen. Hon visste att de fanns andra vargar där ute och kanske de kunde finna någon som ville hjälpa dom.

Orden som kom ifrån den flerfärgade tiken fick Ayira att lägga huvudet aningen på sne och
den prickiga tungan gled över nosen och sen över tandraden och hon gäspade stort.
"Hon kommer inte tillbaka, nej jag vet." känslan av besvikelse och sorg fanns i rösten, men
hon hade släppt det och såg framåt i stället för tillbaka på det negativa. Hennes far fanns
däremot i hennes tankar, han skulle komma det visste hon och vägrade tro något annat.

Med en tung suck satte sig den gråa tiken ned på marken och såg upp emot sin syster och
klippte till med öronen. Vad skulle dom göra, hur skulle dom få tag på något att äta och var
skulle dom finna det. Skogen var stor och lika så djuren, att ens tänka tanken på att försöka
ge sig på nå större än en hare skulle vara självmord.
"Vad sägs om att vi går ut och letar lite?" dom blåa ögonen såg frågande emot Mika och
dom ljusa tassarna började att röra på sig, förbi den gulgråa honan och vidare in i skogen.
Dom hade för länge sedan fått order att inte gå längre in i skogen, dom skulle alltid kunna
se lyan. Gjorde dom inte det så hade dom vandrat för långt och det skulle inte bli kul,
Ira hade provat en gång och aldrig mer. Deras mor hade varit kärleksfull men straffa kunde
hon men gjorde det av hela hjärtat. Men denna gyllende tik hade Ira förträngt redan den dagen
som hon försvann. Dom visste inte om farorna där ute och därför inte heller att deras mor
kanske hade dött i jakt, blivit ihjälsparkad eller att en annan varg kanske hade slitit henne
i bitar. Frågorna var många men svaren så få.

Utan att tänka mer på det så fortsatte hon in i skogen, längre in än hon någonsin hade
vandrat och man kunde tydligt se hur lugn hon var. Skrämmande lugn och ansiktet
var hårt och känslolöst som sten. Den livfulla lilla gråa blixten hade två sidor av sig,
en livfull, halvgalen och naiv sida men även en kall, hård och bitsk sida. Skratta
faror upp i ansiktet var inge hon tackade nej för men samtidigt kunde hon frukta det
som hon älskade det. En minsann blandad liten valp som inte vet var hon ska ta vägen
ännu.