Den eldsprakande skogen vars gnistrade i alla höstfärger verkar aldrig ta slut, vilket stämmer, då denna vackra mytomspunna skog ser ut så här året runt. Det kändes som man hade klivit in i en annan tid, en annan årstid. Men trots höstsprakande färgerna så är klimatet varmt och behagligt, och skogen är rikt på växt och djurliv, och i skogens många djupa dammar och mindre sjöar kan du kan bland annat finna de stora vackra blånäbbade svanarna som är unika för området och som sades representera skogens själ och skönhet.

En svartgrå tik har just anlänt till skogen, Hennes lugg matchar ihop med skogens färger, hennes ena är avslitet, tre ärr löpte över ryggen likaså över nosryggen, ett öga är guldbrunt och den andra är blått. Hon är vaksam, kollar så att kusten är klar innan hon ser bakåt och gör ifrån sig ettl jud. Från buskarna bakom tiken kommer en gyllenefärgad valptik med lika eldött hår som sin mor, hennes ögon är olikfärgade, ett är guldbrunt och ett är blått, hon har även en grå bläs och lite gråa toppar på öronen.

Wind och Hyacint, mor och dotter, har lämnat Lövskogen för att utforks aNumoori då Hyacint är tillräckligt stor att följa med. Den gråsvarta tiken buffar ömt på sin dotter innan hon ser sig omkring och går vidare, de kommer fram till en sjö och tiken nickar mot sin dottern att hon kan dricka medan hon håller ett vakande öga. PÅ ett nytt ställe kunde man ju aldrig veta och hon är orolig att de kanske skulle gå in i en flocks revir.

(paxat till Zodiac)

Den gyllene hanen hade inget bättre för sig och han känner sig alltid snabbt rastlös av att vara stilla för länge så han hade helt enkelt tagit sig en promenad. Men han har inga tankar på att gå för långt bort från revirets gränser. Om han kan har han heller ingen lust att lämna reviret. Öronen står spetsade på huvudet och den vassa gula blicken är halvsluten. Hanen behöver inte använda ögonen för att veta vart han ska placera tassarna. För rosorna som alltid har varit med honom talar om för honom vart han ska gå. Så han går aldrig vilse och han går heller inte in i något, snubblar över något, eller trampar på något. Det är rätt behändigt med en sådan här kraft. Rosorna är en specialiserad jordkraft. Lojt gäspar han och ruskar på huvudet. Han smackar några gånger med tungan. Det skulle inte sitta fel med lite vatten. Rosorna pekar genast ut rätt väg och vargen ändrar riktning. När han vandrat en bit, faktiskt lämnat reviret bakom sig, så stannar han tvärt. Rosorna varnar honom för att det befinner sig andra vargar längre fram. En av dessa är någon han känner väl igen. Öronen stryker sig mot nacken. Vad gör hon här? Hon skulle ju hålla sig i Lövskogen. Och som beta kan hon väl inte bara lämna flocken sådär? Hanen biter ihop käkarna. Han hade hoppats på att slippa det här mötet. I alla fall att det kunde gå längre tid. Han vill inte påminnas av vad han gjort. Vad han känt. Han har hittat sin plats. Och så kommer hon hit och kan förstöra det som redan är skört. Raggen reser sig och öronen stryks mot nacken. Sedan rör han sig närmare. Ljudlöst. Men med hennes kraft kan han väl knappast smyga.

Hon betraktar sin gyllene dotter, hennes gyllene päls har hon fått av fadern. Hon saknade honom väldigt mycket men hon hade lovat honom att vara i lövskogen, men det har varit svårt att uppfostra valpar samt att vara Beta för flocken, speciellt då den andra dottern städning sökte nya äventyr. Hon suckar tungt och ser sig omkring i den vackra skogen, hon hade också börja känna sig rastlös, en djup rot inom henne, något saknades. Hon riktar blicken åt några buskar framför dem, hennes blick blir genast vaksam och hon ställer sig i försvarsläge. - Hyacint, kom hit och ställ dig bakom mig.

Den gyllene valpen var riktigt törstig men hon har tillräckligt stor att följa med modern på utflykter, samt så undrande hon varför vart ssytern hade tagit vägen? antagligen hade hon rymt igen och det var väll därför de var här nu, letades efter systern. Hon fortsätter att dricka men rycker till när hon hörde Winds bestämda röst och hon backar snabbt undan och ser frågande på modern men hon lydde henne och gick och ställde sig bakom Wind. Winds blick hade blivit vaksam och det var bäst att inte säga emot modern utaifall att det nalkades fara.

Rosorna tisslar om främlingarna längre fram. Eller, det är bara en som är en främling. Men under den tid som gått känns det som tiken har återgått till att bli en främling. Zodiac är inte säker på vad han känner längre. Men han har stannat upp mitt i steget. Rosorna fortsätter viska. Den mindre främlingen bär en gyllene skrud. Öronen stryker sig hårdare i nacken. Det kan inte vara sant. Han hade hoppats på att det inte skulle bli något. Att han inte avlat några valpar. Att det bara varit en dröm. Han har aldrig tidigare låtit ens chansen till valpar undslippa honom. För han har alltid tänkt sig att han ska finna någon värdig att bära hans valpar. Sen steg den mörka tiken in i bilden och förvred hans sinne. Kan hon med sin kraft ha manipulerat honom? De vita tänderna blottas i en dov morrning. Han vill inte ha henne här. Han ville att hon skulle stanna i Lövskogen. Långt borta från var han befinner sig. Men hon hade trotsat honom. Hon är här nu. Och hon har en valp i släptåg. Hanen rör sig närmare igen. Rosorna rör sig rastlöst i hans steg. Den vassa gula blicken glöder. Han är inte glad över det här. Det bästa vore förmodligen att jaga iväg dem båda. Se till att de inte är här. Han behöver själv prata med sin syster. Förklara för henne. Han vill inte att hon ska upptäcka det själv och se på sin bror som om han vore en besvikelse. Eller mer.
"Wind". Hennes namn stryks strävt över tungan när han uttalar det. Han kliver fram. Hans anlete avslöjar direkt att han inte gillar att hon är där. Han vill inte ha henne här. Vad trodde hon egentligen? Att han skulle komma lyckligt springande till henne och omfamna henne? Då tror hon fel om honom. Då kände hon honom aldrig.

Hon väntar spänt men får ser snart en stor gyllene hane kliva fram ur buskarna. Hon stirrar på honom som han vore ett spöke från det förflutna. " nej, nej, varför just deras revir?" hon ångrade genast att det hade kommit hit, de borde kanske ha gått till områdena runt lövskogen, för den blicken han hade i ansiktet visade tydligt att han inte gillade att de dök upp här. Det pirrande inom henne när hon såg honom, men hon rörde sig inte, kunde inte, det var som kroppen hade frusit fast i marken. Minnena då de träffades, och vänskap förvandlades till kärlek och fram till valparna föddes. Hon kom aldrig och krävde att han skulle vara vid hennes sida och uppfostra deras valpar. Hon sökte aldrig upp honom, lät honom vara ifred, flocken hjälpte henne att uppfostra valparna, men det har varit tufft.
-Zodiac.mumlar hon och ger en respektfull bugning med huvudet mot honom.

Den lilla gyllene valpen stirrar på den stora hanen som klev ut ur buskarna, med en lika gyllene päls som hon själv, hon riktar blicken mot sin mor och ser hur modern är helt mållös. Hon undrande vad det var som fick modern att bli så tyst så.. Hon klipper lite med öronen och hörde modern nämna ett namn, troligen hanens namn. Hon kurar ihop sig bakom Wind då hon inte riktigt gillar den ogillande blicken i hanens ansikte.

Han stannar åter igen. Han har en dominant och aggressiv hållning. Som han brukade innan han vandrade tillbaka över Numoori's marker. Tillbaka till det jag som han själv byggt upp för att överleva. Svansen är uppburrad och hålls högt. Öronen har ställt sig framåt. Lutar lätt fram över pannan på honom. Och raggen är rest så han ser ännu större ut än han är.
"Vad gör du här?" Väser han fram mellan sammanbitna käftar.
"Jag sa till dig att stanna i Lövskogen". Han är arg på henne. Men kanske mest arg på sig själv för att han lät något sådant här hända. Hon lyckades vinna honom för en stund. Men det var i ett svagt ögonblick för honom. Han borde ha sett till att det här aldrig hände. Som han brukar göra. Men nej, han lät henne vara. För att hon sa att hon skulle hålla sig i Lövskogen. Det är där hennes plats är. Och hans plats är inte med henne.

Hon kunde se hans dominanta och aggressiva hållning, hon visste att hon hade gjort honom arg, men hur kunde hon veta att Treontha hade fått ett nytt revir. Hon sneglar bak mot Hyacint och ser hur dottern verkar rädd för sin far. Hon ger dottern en lugnade buff med nosen Hennes blick är riktad mot Zodiac, hela han utstrålade motvilja att se dem, vilket sårade henne djupt men hon visade det inte. Om han hade tänkt göra illa någon så fick det bli henne, ingen skulle få lägga en tass på hennes barn så länge hon lever.- trevligt att träffa dig också Zodiac. Jag hade ingen aning att detta är din flocks revir så vi skall gå igen. Hennes blick är lugn, men sorgsen, inombords är hon glad men om han visade en sån motvilja så... var de det hade bara en dröm? Hon vänder blicken till dotter och nickar med huvudet för att visa att de skall gå.
Hon ser på honom med en modstulen blick och klipper lite med öronen. - jag krävde inget från dig, det kommer jag aldrig att göra. jag har lytt dig när du bad mig hålla mig i lövskogen, jag har uppfostrar dem själv. Jag har berättar för dom om dig,. hon pausar för att hämta andan inna hon fortsätter: - men jag har inte sagt något till din flock och jag kommer inte göra det heller. Du verkar skämmas för att vi finns så jag skall lyda din order och stanna i lövskogen och områdena runt där. Hon vänder sig sig om för att gå. men mumlar sedan - jag älskar dig fortfarande även om du inte kanske gör det längre så har du alltid en speciell plats i mitt hjärta zodiac. Hon buffar lätt på Hyacint att det skall gå. Vad var det för mening och stanna här, även om platsen är vacker så ville hon inte stanna här om det gjorde zodiac arg. En tår rinner nerför ena kinden men hon visar det inte för honom, den enda som såg det var dottern.

Valpen tittade på sin mor och sedan på hanen vars namn är Zodiac, Zodiac!! så denna gyllene hane är hennes far? Hon hörde sin mor prata med hanen men hon kunde inte sluta titta på hanen, hon mindes alla berättelser  mor hade berättar för dem om deras far. Och att hon en dag ville så gärna träffa fadern, men nu när de stod framför honom så är hon tveksam. Var inte far glad över att se hans ena dotter? Skämdes han över dem? hon slokar med öronen och ser på sin mor som nickar och buffar på henne att de skall gå. Hon kunde se en ensam tår rinna ner för mors kind och hon gnyr till och buffar på henne lugnande. - Mor... Hon kastar en sista undrande frågande blick på sin far innan hon också vänder sig om för att gå.

Han kan inte släppa ilskan. Om hon bara hade väntat! Om hon bara hade väntat!
"Hade du väntat så kunde jag ha kommit till dig. Men nu kan du ha förstört så mycket". Svarar han henne. Ignorerar hennes ord om att hon fortfarande älskar honom. Han vägrar se på valpen. Han vill inte kännas vid denne. Inte så här. Inte nu.
Hade Wind bara väntat på honom. Så hade han kunnat komma till henne när han rett ut ett och annat. När han fått svar och rätsida. Men hon kom hit. Hon klev rakt in. Så nära reviret. Hon skulle ha hållit sig borta.

[Kort. :P]

Hennes hår börjar glöda svagt liksom hennes ögon men hon biter ihop käkarna för att inte låta elden ta över. - väntat? väntat? väser hon tyst..jag har tappat räkningen för hur länge jag har väntat. Hon klipper lite med öronen och buffar på hyacint att gå framåt, tydligen ville valpen stanna kvar men hon tänkte inte förstöra något för honom. - Det är därför vi skall gå nu.. så inget blir förstör, tills u ha fått dina svar och rett ut allting. Hon knycker på nacken och sveper med svansen. hennes röst visar inget på ilska, utan den var helt lugn trots att det såg ut som hon kunde brista ut när som helst. - men jag kan vänta.. det har jag ju gjort. hon kunde inte tro det, skämdes han över henne, över sin familj över deras barn? Hon suckade en aning, smärtan och sorgen var obeskrivlig, men hon har varit lojal mot honom, vilket hon skulle fortsätta vara, men skulle han vara det? vad hände när han fick svar och rätsida på allting? skulle han komma till Cierzo eller be henne komma till treontha när tiden är inne? - Hyacint!! Nu går vi ryter hon till valpen som envist vlle stanna kvar.

Hon spjärnar emot, hon ville veta, få svar, varför han inte ville se på henne, varför han sa saker som gjorde mor ledsen. Hon kunde se i sin mors glödande ögon att hon är upprörd men ändå fanns det kärlek i moderns ögon. Mor älskar verkligen far tänker valpen för sig själv. - Men mor... börjar hon men rycker till när mor ryter åt henne att gå så hon lyder, men det var väldigt motvillig.

(Wind vill itne förstöra något för Zodiac, medan Hyacint är envis och vill ha svar :P )

Han är inte säker på vad han ska göra. Vad känner han för henne egentligen? Det går inte att förklara. Han orkar inte nu. Allt såg ut att gå så bra. Men så kom hon hit. Varför kom hon hit. Han upprepar frågan för sig själv om och om igen. Men han förstår det inte. Han begriper inte. Varför gör hon så här? Zodiac själv har fortfarande svårt med känslobiten. Han har svårt för att känna. För allt känns mycket lättare när man inte känner. Men hon har rört om så mycket inom honom. Wind säger till valpen att de ska gå. Hyacint. Han vet inte vad han ska känna. Han har aldrig kunnat se sig som far. Men det är det han är nu. Och här är valpen. Valpen han är far till. Men han vägrar fortfarande se på henne. Hans vassa gula blick hålls fäst på Wind.
"Jag sa till dig att det finns något jag måste reda ut". Hade hon inte lyssnat på honom då? Hade han inte varit tydlig nog? Visst hade han varit tydlig? Hade hon inte sagt att hon skulle vänta? Men likväl är hon här. Det kallar han inte att vänta.

hon hatade att gräla, att bråka, det fick henne att må dåligt, men hon visade det inte, hon kastar en tom blick bak mot honom. hon var trött och hon orkade inte argumentera. väntat? hur länge till? tills valparna hade blivit vuxna? tills hon var gammal och redo för döden? - jag är ledsen Zodiac, men jag hade ingen aning att treontha hade fått ett nytt revir, jag trodde att ni höll till i silverpilen. och ja, jag vet att det är något du måste reda ut, och på egen hand, jag accepterar detHennes röst är helt ärlig men trött, hennes hår och ögon hade slutat glöda också, det var bara som något släcktes inom henne. - Vi går tillbaka igen, du kommer aldrig att få se os här igen. Hon kastar en varnade blick på Hyacint att det var bäst att låta Zodiac vara ifred tills han var redo, när han blev det får tiden avgöra. - jag finns i Lövskogen den dagen du vill komma och träffa mig igen och våra döttrar. Eller ja kanske hade döttrarna hittat andra flockar men hon kan inte se in i framtiden. hon klipper lite med öronen, sneglar mot några fåglar i närheten.

Hon ser mellan båda sina föräldrar och ser sin mors varande blick. varför då? hon ville så gärna känna sin far, men det är bäst att lyda mor, för mor verkar väldigt angelägen om att itne göra far besviken. och vad är det för något far måste reda ut som är så mycket viktigare än familjen? - ja mor säger hon med en suck som svar på Wind blick.

Kanske han gör det här för att skydda dem? För stunden i alla fall. För han vet att de är trygga i Lövskogen. Här är de inte trygga. Inte ny. Han måste lösa ett par saker först. För det kan hända att inte ens han är trygg på denna plats i framtiden. Det återstår att se. Han kämpar för det. Kanske kämpar han även för att de ska vara trygga. Wind och valparna. Döttrarna. Han får såra henne den här gången. För att se till att de är trygga.

[Kort. :P]

Hon stannar och vänder på huvudet igen, den här gången är ögonen inte tomma, utan det fanns något i dem, kärlek, hopp förståelse. hon ler ett litet litet leende mot honom, som om hon förstod honom, men ändå inte. Hon ville gå fram till honom, ge honom en slick på nosen eller bar få känna hans doft en sista gång innan de går hem, vem vet hur länge det dröjer innan de ses igen. Hon drog ett andetag, det lät nästan som en blandning mellan ett hickande och en flämtning, hjärtat värkte efter honom, men hon ville inte att han skulle råka illa ut, på grund av henne på grund av deras familj. Hon undrande om att han sårade henne för denna gången var för att han ville ha dem trygga, tills allting var utrett? och för att han inte skall vara orolig för deras säkerhet så är deras plats just nu i Lövskogen. Hon möter hans gula blick - jag älskar dig, vad du än väljer att göra, så finns du alltid i mitt hjärta. Vi skall hålla oss i Lövskogen, där vi är trygga så du slipper oroa dig för våran säkerhet. hennes röst börjar darra men hon försöker hålla den så stadigt det gick - jag så leden älskade, jag hoppas att du en dag förlåter mig. Hon ser hon Hyacint slinker förbi henne och springer fram till Zodiac. hon hörde vad Hyacint sa till Zodiac - Hyacint...

Hon gnyr lite men innan mor hinner stoppa henne så springer hon fram till far och trots att han verkade så stor och dominant är han ändå henens far och att få se honom gjorde henne glad, och hon såg framemot den dagen far skulle komma till dem igen. även om det kanske skulle dröja. Hon stannar framför sin far och tittar in i hans gula ögon med sina. Hon ger hans högra framtass en slick och säger - jag skall göra dig stolt far! hon ser bestämd ut innan hon vänder sig om och går tillbaka till mor.

Wind ger med sig. Hon ska ta med valpen tillbaka till Lövskogen. Där de är säkra. Men valpen verkar inte lyssna på mor sin. Hon sliter sig lös och springer fram till honom. Han tvingas sänka sin blick och möta valpens olikfärgade. Precis som sin mor. Men han viker inte. Inte på utsidan i alla fall. När valpen sagt sitt och vänder tillbaka till Wind ser han efter henne. Den lilla.
"Gå nu". Morrar han fram och ser åter på Wind. Mer har han inte att säga i det här mötet. Det är nog nu. Det är avslutat. Men valpen har rört något inom honom.

hon ger Hyacint en ömsint slick på huvudet, när hon kommer tillbaka och ser sedan på Zodiac, hon hörde honom morra dovt, men hon tog det som han ville att de skulle till tryggheten snabbt. att se sin dotter gå fram och säga att hon skall göra sin far stolt, värmde hennes hjärta. Hon ler ömt mot dottern. - det kommer ni göra båda två, både mig och Zodiac. Hon kaster en kärleksfull ömsint blick på Zodiac och sedan på dottern innan hon börjar gå iväg, helst hade hon velat göra som dottern, men hon tänkte inte svika honom, aldrig mer, de måste bort härifrån så inte han råkar illa ut. hon snyftar till tyst, men intalar sig själv att hon skall vara stark, hålla ut, det kommer lösa sig, allt kommer lösa och ordna sig till slut..

Hon fnissar förläget när mor slickar henne på huvudet - mamma!! hon rodnar en aning men ler mot sin mor. när mor börjar gå så går hon efter men hon kastar en blick mot sin far. en blick som hade både tillit, kärlek och respekt i sig. Även om han hade skrämt henne i början så menade han inget ont. dessutom, hade han sina skäl att få bort dem därifrån fort. han ville skydda dem, fast det var på hans sätt.