Det var tyst, för tyst. Inget fågelkvitter eller andra djur kunde höras i den förkolnade omgivningen. Hanen kunde endast höra sina egna andetag och lätta steg där han tog sig fram över den mörka marken täckt av sot och rester av vad som en gång varit en för honom väldigt bekant skog. Sotet färgade hanens vita päls grå om benen, och i hans nos stack fortfarande lukten av brand. Synen av vad de nötbruna ögonen mötte fick en smärta att krama om hans inre. De marker där han sprungit som valp, de träd han klättrat i, den plats där han uppfostrat sina valpar, borta, allting. Han hade kunnat navigera den delen av skogen utan sina sinnen, nu kände han knappt igen den alls. Hans steg stannade upp och ögonen slöts för en stund. Det enda han hade haft kvar av Herodotus hade försvunnit, dött ut, och känslan det framkallade var stark. Han hade sett röken stiga i fjärran när han vandrat runt reviret hemma i Silverpile, och han hade genast kunnat placera vilken riktning det kom ifrån, vilken skog. En suckning lämnade honom och benen sattes i rörelse igen, tog sig förbi fallna, brända träd och förstörd natur. Blicken fästes vid en av de större stenarna som fanns i området, de var det enda som var detsamma, det enda som bestod. Vid den där stenen hade han och hans syskon jagat varandra som valpar, och han och Kura förklarat sina känslor för varandra som ungvargar. Så mycket minnen. Han vandrade förbi otroligt många platser som förde med sig minnen och känslor, såväl bra som dåliga. Något som dock särskilt fångade hans uppmärksamhet var platsen där hans valpar hade fötts och växt upp, den plats där vars ett träd hade fallit rakt över lyan som de grävt ut och använt. Det kunde nog verka underligt att reagera så pass starkt på något till synes så litet och materiellt, men som med allting annat i denna skog så hyste det otroligt många minnen, sådana som han ansåg vara väldigt dyrbara. Han hade redan förlorat så mycket, och det fortsatte endast att ske. Modern, fadern, större delen av, om inte alla, syskonen, flocken, och Kura. Saknaden efter hans älskade hona brann fortfarande inom honom, skulle nog aldrig riktigt slockna. Han var otroligt tacksam för att han hade valparna, även om han inte träffat två av dem på länge, en tanke som emellanåt oroade honom. Han lät stegen fortsätta föra honom framåt, djupare in i skogen, var tvungen att se om någonting alls fanns kvar, eller om allting hade förstörts. Blicken vändes upp mot de kala trädtopparna av de träd som fortfarande stod. Det var för honom snarare en ovanlighet att vandra längs med marken i denna skog. Trädens grenar hade alltid varit mer tilltalande sedan den dagen han först tagit sig upp i ett av dem. Det var inte längre möjligt, träden skulle inte orka bära upp hans vikt, det var uppenbart. Han tappade uppfattningen om hur länge han egentligen vandrade runt och betraktade förödelsen i skogen, timmar förflöt, och han lade märke till det först när himlen började färgas orange ovanför honom. Skogen skulle aldrig bli densamma, inte för honom, den sista delen av hans första hem förstörd av den lömska och destruktiva elden, och det var en smärtsam känsla.

| Paxat till Milkyway och Xihali |

Det var med sorg i hjärtat som Xihali vandrade genom det landskap som hon kommit att kalla för hem de senaste åren. Skogen var som ett bortblåst minne, som om det aldrig existerat, och bara spökliga gestalter av förkolnade träd avslöjade att minnena inte bara var ett påhitt. Det hade faktiskt funnits en vacker skog på denna plats. Hennes skog. 

Hela situationen var så obegriplig. Ödsligheten ekade nästan högljutt i hennes sinne. Hon ville fly, men kunde inte bara försvinna från platsen Hon behövde samtdigt se hur illa det var i området, och om det fanns något kvar alls, men nästan hela skogen var jämnad med marken.

Men det fanns något mer hon sökte. Fladdermössen. Hennes moders fladdermöss som hon hade lärt känna, hennes tysta vänner som hon sökte sällskap hos i ensamheten. Hon hade varit med dem ända sen hon funnit dem den där dagen. Hon visste inte riktigt vad det betydde att hon hittat dem, men det hade varit den enda ledtråd hon haft av sitt hem och sin uppväxt. Hon visste självklart att möjligheten fanns att hennes mor sedan länge varit död nu, men hon valde att inte tänka så. Det fanns ingen anledning till det. Xihali behövde hoppet vid sin sida i varje steg för att inte lägga sig er och ge upp. Hon ville hitta sin familj, även om det bara skulle bli en liten del av den. Fladdermössen och denna skog som nu var borta, var allt hon hade haft kvar. Den enda utgångspunkt hon haft i sitt ökande. Och nu var skogen död, och hon kunde inte hitta fladdermössen. Desperationen växte inom henne.

Han hoppade upp på den stenen han återigen befann sig vid, den som var det enda som fortfarande var sig lik, som hade flertalet minnen i sig. Han vände den nötbruna blicken ner längs med den ena kanten av stenen, kunde nästan se scenen framför sig där han hade misslyckats med att teleportera sig dit han stod nu och istället dykt upp på dess kant vilket hade resulterat i att han halkat och glidit ner med huvudet först till marken. Hur Kura sedan kommit och mjukt buffat till honom på kinden och talat uppmuntrande till honom, sagt att han snart skulle lyckas få ordning på det hela, att han kunde klara det. Minnet fick ett leende att dra sig på hans läppar, om än det innehöll en viss smärta. Det var inte endast naturen som var förstörd, utan även hon. Det enda som återstod var hans felfria minnen, vilket han både var glad och ledsen över. Han var otroligt tacksam över att han kunde minnas varje minut de tillbringat tillsammans, men han kunde heller inte bli av med bilden av hennes sargade kropp, var enda detalj satt inbränd i hans sinne, lät honom sällan få en smärtfri stund när han tänkte på henne. Käkarna spändes och ögonen slöts för en stund. Han hade ett smärtsamt hålrum i sitt hjärta, ett han visste aldrig någonsin skulle kunna fyllas igen, han hade älskat henne för mycket för det. Kanske skulle han med tiden kunna lära sig att leva med det, det hade han börjat göra, vid tillfällen till och med låta bli att tänka på det, men det smärtade det också, han ville inte skjuta bort henne, men han kunde samtidigt inte leva i det skicket. Han hoppade ner från stenen igen och fortsatte sin färd genom skogen, såg sina minnen spelas upp framför honom som skepnader mellan träden, nästan som om de var verkliga emellanåt. Varje minut, varje detalj fanns där. Han kunde se så mycket, för mycket. Han visste att han bara plågade sig själv genom att befinna sig där, att stanna kvar, men han hade svårt att slita sig från platsen, hade alltid haft det. Det var dock någonting som fick honom att ryckas ur sina tankar, en doft, en som han verkligen inte förväntat sig att känna. Huvudet vreds kvickt åt det hållet doften kom ifrån, den var förvånansvärt nära, han hade varit för uppslukad i tankar för att lägga märke till den tidigare, men den var väldigt välkommen. Han styrde sina steg åt det hållet, nära på sprang emellanåt. Det hade varit så länge sedan, han hade inte ens varit säker på att hon fortfarande var i livet, men det var hon, hans älskade dotter. När hennes vita skepnad uppenbarade sig i det förkolnade landskapet så kunde han inte låta bli att le. Han stannade upp en bit ifrån henne, hon hade vuxit så mycket sedan han senast sett henne, vuxit upp. Hur glad han än var att se henne så kunde han inte låta bli att känna en viss sorg över att det gått så lång tid, att han missat så mycket i hennes liv sedan dess att kaoset skiljt dem åt. ''Xihali'' mer än så behövdes inte sägas för tillfället, det ordet innehöll så otroligt många känslor, allt från glädje till lättnad och stolthet. De var nästan främlingar till varandra numera, och den känslan tyngde honom, men han lät inte den överta glädjen han kände. Om hon önskade så skulle han väldigt gärna försöka ta igen lite av all den tid som gått förlorad.