Stenar överallt. Stora som klippblock och små som sandkorn. Ken-Yak var en besynnerlig plats, det hade alltid Theia tyckt, hon var inte säker på om hon gillade platsen eller inte. Egentligen hade hon inte alls planerat att gå hit, tanken var att hon skulle till Eriinari och jaga, men hon hade helt enkelt vandrat, nästan på automatik till Ken-Yak istället. Hon antog att det skulle finnas gott om kaniner och harar bland alla klippskrevor och stenar, men hon hade inte sett skymten av en enda, trots att hon vandrat i stenöknen i flera timmar. Tillslut stannade hon, något irriterat och såg sig omkring. Hon kunde ju inte komma tillbaka till flocken tomhänt. Med en suck såg hon sig om efter hennes vänner, de små fåglarna, som hon så ofta pratat och skrattat med, men även de lyste med sin frånvaro. Fanns det inget levande på den här fördömda platsen? Bäst att gå tillbaka till reviret så snabbt som möjligt. Hon ville inte vara kvar här när mörkret började falla.

Hennes humör blev inte bättre av att hon faktiskt inte visste hur hon skulle komma tillbaka till SilverPile. Var det verkligen den här vägen hon hade gått innan? Den där klippan hade hon inte sett förut, eller? Hade hon? Allting såg likadant ut. Det var som en evig labyrint. Efter ytterligare två timmars hopplöst sökande så kunde hade hon inte blivit klokare och inte kommit en tum närmare SilverPile. Uppgivet satte hon sig ner på ett litet stenigt fält. Vad skulle hon göra nu då? Ropa på hjälp? Som en ynkrygg?

Hon kved oroat till då hon såg hur solen sakta sänkte sig mot horisonten. En fuktig dimma spred sig mellan klippblocken och kröp sig allt närmare den ljusa honan. Typiskt. Pravada Vox fick nog klara sig utan middag ikväll.

(Asynja ^^ )

Sakta försvann konturerna av Numoorislätten bakom den unga varghonan. I flera dagar nu hade hon vandrat utan varken föda eller vatten då det inte fanns något intresse för det kroppsliga i nuläget.
De turkosa ögonen blänkte sjukligt och den vanligtvist röda och fylliga pälsen var matt och tovig. Det enda som höll henne uppe och gående var en inre drift, en instinkt som drog henne sakta frammåt, samtidigt som rädslan och osäkerheten gnagde på hennes sinne. Det var en kamp mellan kropp och tanke.

På trötta och ostadiga tassar tog hon sig fram bland de stenar och klippor som formade Ken-Yak. Fokusen, som tidigare funnits där, var som bortblåst. Tagen från henne likt minnena och identiteten hon en gång burit med sig. Nu var allt likt skuggor kring henne, ingenting stod ut men ändå fanns det där.
Hade det inte varit för att solen ibland kikade fram bland den gråa himmel som vintern burit med sig så hade hon knappast lagt märke till när dagen blev natt och natt blev dag.

Små vattenpärlor la sig på honans nos när den gråa dimman drog in från norr. I en tankebefriad reflex drog hon den torra tungan över nosen och inom en sekund hade tungan sugit i sig vätskan likt en svamp.
Skuggor av stora stenblock tornade upp sig runt omkring henne och gång på gång snavade hon sig fram längst terrängen. Flera gånger hade hon klivit rakt på eller stött i vassa kanter och slagit upp flera mindre och mellanstora sår på ben och tassar. Den kroppsliga smärtan som uppkom av såren betog henne inte. Kroppslig smärta var inget jämfört med den smärta som sinnet kunde utsättas för...
En ljudlös suck smög sig fram ur honans käft och man kunde skåda små blodröda tassavtryck som lämnats kvar i snön där hon vandrat.

(^.^)

Dimman blev tätare, rädslan kröp närmare Theia där hon trevade sig fram på ostadiga ben.Ken-Yak hade plötsligt blivit en spöklik, läskig plats och hon önskade mer och mer att hon hade stannat hemma istället för att ge sig ut på äventyr. Varför hade hon inte tagit med Xhie på detta strövtåg? Eller Stripe? Det skulle vara så mycket trevligare med sällskap nu. Hon svor för sig själv, nu betedde hon sig som en ynkrygg igen. Lite dimma hade aldrig skadat någon, eller? Vem visste vad som gömde sig i den. Hon svalde rädslan och fortsatte framåt, med tankarna hela tiden på sin flock, det fick henne alltid att glömma allt det onda. Men inte den här gången, för ett hasande ljud nådde hennes känsliga öron. Hon kved skräckslaget till och ryggade bakåt. Spänt lyssnade hon till de dova ljuden. Någonting rörde sig i dimman, på klumpiga, tunga steg. Vad var det? Det kunde inte vara en varg, en varg rörde sig aldrig så tungt, så klumpigt. En ande? Ett monster? Var det självaste Chaibos? Tanken gjorde henne kall. Hon ville inte dö nu. Men hon visste att man inte kunde gömma sig ifrån dödsguden, än mindre försöka springa ifrån honom. Nej, det gick inte att smita ifrån honom. Hon visste vad som väntade.

Sakta slöt hon ögonen och suckade tungt. Väntan var olidlig. Så det här var alltså slutet?

De hasande stegen kom närmare och vinden tog med sig vittringen av Chaibos. Theia stelnade till då hon drog in lukten i lungorna. Det var en välbekant doft, hon hade känt den många gånger innan, även om det var längesedan nu. Hon rynkade lättat pannan, det var inte dödsguden som smög på henne i dimman. Hon lyckades åstadkomma ett litet tjut av lättnad innan hon sprang in i dimman, mot luktens källa. det var inte svårt att hitta den andre vargen, hon gjorde föga för att dölja sin existens.

"Asynja....?" Hon såg frågande på den fläckiga honan. "Vad har hänt med dig?" Lyckan över att ha återfunnit sin vän utbyttes snart till oro. Honan såg hemsk ut, desorienterad och svag. Hon ville så gärna gå fram och omfamna sin vän, men någonting fick henne att hålla avståndet. Hon visste trots allt inte vad som hade hänt med honan. Kanske hade hon blivit förhäxad? Kanske var hon farlig. Men trots omständigheterna var hon otroligt tacksam över det oväntade sällskapet.

Theia gjorde fortfarande inga försök till att närma sig honan. Men hon ryckte till då hon talade. Så förvirrad. När hon frågade vem hon var stack det till av smärta inuti Theia. Så det var bekräftat, Asynja hade inget minne av henne. Hur kunde det hänt? För hon såg på vännen att hon faktiskt talade sanning. Att hon inte hade något minne av henne.

"Det är ju jag, Theia. Din vän. Känner du inte igen mig?" Hon såg bedjande på sin vän samtisigt som ilskan steg inom henne. Vem hade gjort så här emot henne? Vad hade hon gjort för att förtjäna det? "Asynja, vem har gjort så här mot dig? Snälla berätta." Theia var så förvirrad.

(Sorry för kort och rörigt inlägg, tänkte skriva ett snabbt inlägg innan jag åker iväg men det var visst ingen bra idé xD )

Theia.

Namnet var okänt för henne.
Det fanns inga minnen att koppla till varginnan, men ändå spred sig en otrolig lättnad genom kroppen på Asynja och utan att hon visste ordet av det så vek sig benen under den utmärglade kroppen.
Varginnans ord var som silke i hennes öron. Äntligen, efter alla dessa månader, efter alla dessa veckor och efter alla dessa dagar så stärktes det flamma av hopp som nästan dött ut. Theia var vinden till den eld som kämpat sig genom ett långt och utdraget regnoväder.
Tiden mellan att hennes ben gett up och till den stund att hon slog i marken under sig, tycktes för henne gå i slowmotion.
Men när det väl hände så välkomnade hon smärtan.
Hon gnydde till och grimaserade.
"Tack." Sa hon dovt och såg mot Theia.
Tröttheten drog över henne. Ögonlocken blev tunga och en lång suck drog sig ur hennes lungor.

(Ingen fara! :3)

Den skadade honan visade inga tecken på att känna igen Theia, men hon såg iallafall lättad ut. Theia gick närmare henne, men hon hann inte säga någonting innan den andre ramlade ihop framför henne. Bekymrad granskade Theia den andra honan, hon hade inga synbara skador, men hon var utmärglad och behövde få i sig vätska. Kanske hade hon psykiska skador som inte kunde upptäckas med blotta ögat. Ilskan vaknade i henne, vem hade gjort så här mot Asynja? Vem hade skadat hennes vän?

"Asynja, låt mig hela dig.." Viskade hon vänligt och tryckte nosen mot den matta, smutsiga pälsen. Hon slöt koncentrerat ögonen och kände honans svaga energier kämpa i den skadade kroppen. Theia blev med ens osäker, hon hade bara läkt sårskador och fysiska skador innan, kunde hon vara säker på att hon gjorde rätt? Att hon inte råkade skada honan ännu mer. Hon bestämde sig till slut för att göra ett försök att föra över energi till honan. Långsamt och försiktigt lät hon en stråle energi sprida sig ut i Asynjas kropp, hon skulle snart känna sig piggare och klarare i huvudet, stress och rädslan skulle lämna hennes kropp, hon skulle känna sig utvilad och lugn. Förhoppningsvis skulle hon få minnet tillbaka också, kanske hade hon bara drabbats av chock. Det var ganska vanligt att få minnesförlust i chocktillstånd. Det var iallafall vad Theia hoppades.

Hon hade jobbat i flera minuter när hon tillslut reste sig upp och tog några backande steg för att ge honan utrymme.

"Hur känns det?" Theia visste att honan behövde både mat och vatten för att överleva, men i nuläget verkade hennes läge trots allt stabilt. Theia däremot, kände sig utmattad efter all energi hon gett till vännen, men samtidigt kände hon en sorts tillfredsställelse. Hon älskade att hjälpa andra. Även om det kostade hennes energi. "Vi borde hitta ett vattenhål."

Sakta började Asynja få tillbaka livsgnistan. Theia studerade nöjt förändringen. Hennes mor hade varit en god läromästare, tänkte hon glatt. Då honan tog till orda log Theia svagt åt berömmet.

"Det är mitt jobb." Svarade hon med ett snett leende. "Och när det gäller din fråga så ja, jag känner dig Asynja. Vi var vänner en gång." Hennes ansikte visade inga känslor då hon talade. Det var ovant att tala till Asynja när hon var i detta tillstånd, hon kändes som en främling. "Vi följdes åt i några månader, innan vi båda skiljdes åt som vänner och gick åt olika håll. Det var flera år sedan nu och vi sågs aldrig igen, inte förrän nu." Theia tystnade och lyfte blicken mot himlen. Plötsligt mindes hon hur rädd hon hade varit innan, hur hon trodde att Asynja var dödsguden. Hon kom tydligt ihåg hur hon hade bett för sitt liv och hur tankarna for omkring i huvudet på henne. Ett lättat skratt undflydde henne. "Du skrämde verkligen slag på mig därborta." Flinade hon roat. "Jag trodde mina dagar var räknade och att du var Chaibos som var här för att hämta mig." Hon skakade fnittrande på huvudet och plötsligt kändes det som att allt var som det brukade vara, när hon och Asynja var vänner. Innan tiden i Pravada Vox.

"Du är en god vän." Ett vagt leende letade sig fram på de svarta läpparna. Tacksam över att det var Theia hon träffat på ute i detta karga landskap, varginnan som visste vem hon var.
Den röda betraktade den ljusa honan när hon lyfte blicken mot himlen, Theia var fantastisk. Vacker med sin tjocka gråvita päls, gula ögon och den tjocka räv-liknande svansen.
Var det så här hon känt för Theia när dom båda hade följts åt? Kanske... Förhoppningsvis skulle hon få svar på sina frågor en dag.

Den dimma som legat över den stenbeklädda slätten tycktes lätta. De onda andar som följt henne i väntan på att mörkret skulle ha förtärt henne inifrån, sökte nu skydd från hennes gråvita beskyddare. Rädda för att möta samma öde som mörkret hade gjort. Eller, det var åtminstonde vad hennes fantasi ville få det till.

Asynja blev en smula förvånad när ett skratt undanslapp Theia. Det var något hon inte hade förväntat sig, men det gladde henne. En lättnad spred sig och fyllde den magrande kroppen.
Finttret smittade även av sig på Asynja och hon såg på sin vän med stora tindrande ögon.
"Du har verkligen gett mig livet åter."
Alla dessa känslor... Varma och glada, något hon inte tycktes ha upplevt tidigare.

Där stod de, fnittrandes, båda två. Trots att de faktiskt var så gott som främlingar för varandra. Det kändes för en stund som förut. Som att ingen tid hade förflutit. Men så var tyvärr inte fallet.

"Så, vad sägs som att vi fixar lite käk?" Hon log svagt och såg mot den andra honan. "Det finns säkert en och annan hare häromkring." Sakta vände hon sig om, redo att ge sig av när Asynja var klar. Egentligen ville hon fråga honan mer om vad som hade hänt, om vem som hade gjort så här mot henne. Men hon ville inte besvära den redan försvagade honan med tunga frågor. Så istället bet hon ihop och började tyst vädra i luften efter byten. Men vinden avslöjade ingenting, antagligen hade de skrämt iväg alla djur på en mils radie. Med en suck vände hon sig mot den fläckiga honan igen. "Jag tror minsann vi har skrämt iväg alla byten häromkring. Tror du att du orkar vandra en stund?" Försiktigt studerade hon honan, kanske skulle de vila lite här istället, leta reda på en vattenkälla och sova några timmar istället? "Vi kan stanna här en stund om du behöver. Det är upp till dig." Sa hon sedan vänligt och log. Hon hade inget emot att stanna och vila en stund. Då kanske hon också kunde försöka lirka ut lite mer svar från honan.

Med ett trött leende och en vag nickning besvarade hon Theias fråga.
"Det låter som en ideé."
Det gjorde det defenitivt. Magen vred sig av och an, som att den försökte sluka sig själv i sin hunger. Allt för lång tid hade gått sedan hon ätit senast.
De annars starka och snabba benen, var nu svaga och ostadiga. Det senaste dagarna hade verkligen tagit sin toll på henne, det blev klarare och klarare för varje minut som passerade.

Hon började sakta röra sig mot den riktning som Theia valt när en skamsen känsla drog över henne, en känsla av att var otillräcklig.
Efter det Theia gjort, så skulle hon knappt kunna göra någon större nytta i jakten på mat i hennes nuvarande skick.
Usch! Hon visste inte hur hon varit innan sin minnesförlust, men hon visste säkert nu att hon hatade känslan av sin svaghet.
Asynja tog ett djupt och långt andetag innan hon andades ut. Hon skulle göra allt hon var kapabel till för att hjälpa till med jakten. Helt klart.

Theia tog åter till orda.
Den röda honan såg mot henne med en något besvärad blick. Dom båda hade troligtvist skrämt bort de byten som annars fanns här omkring området. Hennes mage gav ifrån sig ett missnöjt läte.

"Ja, en stunds vila innan vi fortsätter skulle inte skada."
Det var nog klokast att göra så ändå. Hon behövde återhämta sig lite, och hon kunde tänka sig att Theias dåd tidigare hade sugit ur en bra del av hennes krafter.
Asynja la sig ner bredvid den andra tiken när en tanke slog henne.
Hon borde nog berätta vad som hänt... hon hade all rätt att veta.

[Trött inlägg med konstiga meningar! :P]

"Ja, en stunds vila innan vi fortsätter skulle inte skada."

Theia nickade ljudlöst åt honans ord och det var inte förrän hon lade sig ner som hon kunde hur utmattad hon var, med en suck lutade hon huvudet mot frambenen och slöt ögonen. Hon välkomnade mörkret och tystnaden, men fick ingen ro till att sova. Så hon öppnade ögonen och sneglade på den röda honan som hade slagit sig ner bredvid henne. Där låg de en stund, utan att någon sade något. Men det var Theia som tillslut bröt tystnaden.

"Så.. Vad hände egentligen? Hur kommer det sig att du inte kommer ihåg mig?" Frågan hade gnagt i henne en bra stund nu, men hon anade att det var onda vargar som låg bakom dådet. Så var det alltid. Tankarna på allt det onda fick henne alltid att känna sig sorgsen och maktlös. Åh vad hon önskade fred. Varför kunde inte de onda vargarna tänka som hennes flock? Varför kunde de inte ha samma värderingar? Hur kunde de blivit så onda som de är? Föddes de så? Det var frågor som Theia faktiskt tvivlade på att hon någonsin skulle få svar på.

Hon uppfattade Theias nick och slöt ögonen. Även fast hon så gärna ville sova, kroppen behövde det och huvudet likaså - så kunde hon inte. Det var den torra halsen och den tomma magen som vägrade låta henne glida iväg ut i oändligheten, in i drömmarnas värld.
En stunds tystnad passerade och hon funderade fortfarande över att hon borde berätta vad som hänt, det som gjort att hon blivit som hon var.
Men hon behövde inte vänta länge förrens Theia tog till orda och frågade henne om det. En ljudlös suck av lättnad smög sig ur den röda honan.

Med trötta slitna ögon såg på den vita honan bredvid sig.
Hur skulle hon förklara det som hänt egentligen? Av någon annledning så skämdes hon något enormt över det som hänt, över att hon varit så svag och att vargen gjorde det med sån lätthet. På några sekunder hade han tagit hela hennes liv och raderat det från hennes sinne. Men nu var det inte tid för att sörja det som hänt, hon behövde vara positiv. Asynja hade ju nu träffat en vän som visste vem hon var. Kanske kunde hon berätta hur hon varit tidigare, vad dom upplevt tillsamans och allt annat som hänt...

"Det hände en natt." Hon blev tyst och såg sig snabbt omkring innan hon fortsatte. "Jag var ute på jakt när jag stötte på en annan varg. Jag kommer inte ihåg hur han såg ut men han pratade i mitt huvud."
Minnet av den smärta som hon upplevde den natten var så intensiv att hon inte ville tänka tillbaka på det som hänt.
"Rösten dröp av illvilja och jag kände hur han rotade runt i mitt huvud... Den smärta som jag kände... Den var utom denna värld."
Tårar fyllde de turkosa ögonen samtidigt som blicken vilade över Theia.
"Han tog mina minnen."
Hon sänkte huvdet, breddade frambenen och la hakan mot den nerkylda marken. Hon kunde inte hålla tårarna.
Små droppar smög sig ner för hennes kinder, ner för samma bana som hennes svarta tecken från följde. Det var så fantastiskt skönt att få berätta det som hänt, så befriande...

Theia släppte inte Asynja med blicken en enda gång när hon berättade om vad som hade hänt med henne. Theia visade inga känslor då hon lyssnade, men inombords började hon nästan koka av ilska och frustration. Så det var en varg med mentala krafter som hade orsakat Asynja så mycket smärta och dessutom stulit hennes minnen ifrån henne. I ärlighetens namn så blev Theia inte förvånad över nyheten, det vandrade omkring många onda vargar i Numoori med besynnerliga krafter. Men hon kunde fortfarande inte förstå varför någon ville göra så mot Asynja. Vad hade hon gjort för att förtjäna det här? Theia visste inte vad hon skulle säga. Efter en stunds tystnad drog hon efter andan och tog till orda.

"Den här vargen du talar om, talade han aldrig om vad han hette? Eller hon.." Theia rynkade pannan. Pravada Vox stödde inte hämnd. Men den enda känslan som strömmade genom den ljusa tiken i nuläget var hämndlystnad. Hon ville se den här vargen Asynja talade om död, eller åtminstone lika skadad som Asynja. Hon ville ta hans minnen ifrån honom. Hon ville skada honom så som han hade skadat Asynja. Men hur skulle de få tag i henne? Hon såg på den rödfäckade honan och log hopplöst.

"Åh Asynja. Jag är så ledsen för det som hänt dig." Hon menade verkligen vad hon sa och hon försökte förgäves skaka av sig de onda tankarna. Varför vägrade de försvinna? Varför ville hon se Asynjas förövare död? Hon förstod inte. Höll hon på att bli galen?

"Nej, hen nämde inget namn..."
Asynja tog ett djupt andetag och pustade ut. Tårarna började sakta avta och hon drog sitt ena framben ner över ansiktet. Det hade varit en kort men intensiv skur av tårar hon fällt.
"Jag vill bara glömma det här nu och börja leva igen."Hon lyfte blicken för att möta Theias. Den andra honan visade inga tecken på vad hennes tankar innehöll, utan ett känslolöst uttryck klädde hennes anlete. En viss osäkerhet drog sig över Asynja. Ååh, alla dessa tankar i den lilla röda skallen pulserade runt med sån kraft och fart så att det smärtade. Hon ville inget mer nu, bara sova och att slippa fundera och tänka på saker och ting... Och äta förstås.

Åh Asynja. Jag är så ledsen för det som hänt dig.
Så många tankar, så mycket känslor. Den mindre honan grimaserade för kung och fosterland för att hålla tillbaka ännu en stört flod av tårar. Hon ville inte gråta mer.

Sakta kröp Asynja sig närmre Theia, tills det att hon kunde känna värmen av den andra vargen intill sig. Ett visst lugn infann sig hos henne, närheten av en annan. Närheten av någon som brydde sig.
"Tack." Det var en trött röst som bar orden.

Theia hummade lågt som ett tecken på att hon hade uppfattat Asynjas ord. De hade inget namn, eller utseende, inte ens ett kön att gå på. Det var inte mycket att gå på. Det enda de egentligen visste var att den här vargen besatte telepatiska krafter och var antagligen en mycket sjuk och snedvriden patetisk varelse. Skulle de någonsin hitta förövaren? Och vad skulle de göra om de trots allt gjorde det? De kunde ju inte be honom att snällt ge tillbaka Asynja hennes minnen, Theia visste inte ens om det var möjligt. Förvirrat mötte hon den röda honans blick. Hon hade flyttat sig närmare och Theia kände sig tryggare. Hon tvingade fram ett snett leende.

"Nu bekymrar vi oss inte mer om det." Sa hon lugnt och lutade huvudet mot framtassarna. "Sov nu." Det var inte mer än en viskning. Hon var så trött. Att hela Asynja hade verkligen tömt henne på krafter och innan hon hade hunnit räkna till tre så sov hon djupt. Oroliga drömmar fick det att rycka i kroppen på henne, främmande ansikten, onda ansikten dök upp innanför hornhinnan. De högg i henne, skrattade åt henne och sedan föll hon. Hon föll och ingen räddade henne. Hon väntade på nedslaget, men det kom aldrig. Istället såg hon sin flock, bada i sitt eget blod. Deras döda ögon stirrade anklagande på henne. Hon kunde inte springa sin väg fast att hon ville. Hon vaknade med ett ryck och drog häftigt efter andan. Månen stod högt på himlen och vid sin sida låg Asynja. Först blev hon förvirrad, men snart kom minnet tillbaka till henne. På stela ben reste hon sig upp och såg upp mot månen. De hade sovit i flera timmar, men Theia kände sig inte ett dugg piggare. Men nu behövde de båda mat. De behövde jaga och fullmånen skulle lysa upp marken för dem. Tanken gjorde henne på bättre humör, men mardrömmens skräck höll henne fortfarande i ett hårt grepp och hur hon än försökte så kunde hon inte få bort känslan av rädsla.

"Asynja, vi borde jaga." Viskade hon lågt och såg på sin vän.

Sov nu.
Som om orden varit trollbundna så föll Asynja genast in i sömnen och väl där så fanns det inget utom tomheten som spelades upp för hennes inre. Med få minnen så kom också få drömmar.

Asynja, vi borde jaga.
Tiden tycktes ha passerat i ultra rapid när den dova rösten från Theia sakta tog henne tillbaka till verkligheten, till världen där en trött kropp och själ fortfarande var ett faktum.
De två blå visade sig under de tunga ögonlocken som sakta och ansträngt öppnades. Till sin förtjusning så sken månen starkt utöver området och hon förstod genast varför Theia ville jaga, månens sken skulle lysa upp marken för dem och förenkla deras jakt något oerhört.
En lång gäspning tvingade käkarna isär och blottade det nätta gap som den röda bar på, käkarna slog igen och hon ruskade på huvudet för att få igång tankeverksamheten. Kroppen var stel och nerkyld, trots att hon delat värme med Theia. På det långa benen stapplade hon sig upp och ställde sig intill sin vän, blickande ut över landskapet.
"Låt oss jaga."
Tårna spretade ut och hon tog ett bra tag om marken under sig, sen lät hon sin kraft rida henne.
Elektriciteten strömmade fram ohindrat genom henne, pälsen reste sig något av den statisk som skapats och man kunde skymta hur små kvicka stötar sprang fram genom pälsen. Hon hade upptäckt sina krafter tidigt efter sin minnesförlust , men då hade dem inte varit i närheten av den styrka som hon kände nu. Asynja flinade något och lät blicken sväva över sin vän, nu var hon redo.

De två honorna reste sig sakta upp och sträckte på sig. Theia såg sig bekymrat omkring. I denna stenöken skulle de inte hitta mycket bytesdjur. Men hon visste att de inte hade något annat val, Asynja behövde näring. Hon sneglade på sin vän, hennes päls blixtrade av statisk elektricitet, Theia log snett. Hennes mor ägde också elektriska krafter, men det var ingenting Theia hade fått ärva. Istället hade hon utvecklad andra krafter. Leendet blev bredare då hon slöt ögonen och lät jordens krafter fylla henne, hon kunde känna varenda liten mask som rörde sig under henne, varje fluga i luften. Jorden hade plötsligt blivit ett med henne, hon kunde höra hur de spröda rötterna knakade då hon beordrade dem att röra sig, de kastade sig upp ur marken, men dök lika snabbt ner igen. Theia öppnade ögonen och de var inte längre gula, utan svarta, med mörkt gröna pupiller. Jordeväsendet delade nu kropp med henne och den viskade till henne, viskade visor om en ensam hare några kilometer söder om dem. Hon slöt ögonen igen och när hon öppnade dem igen så hade de åter fått tillbaka sin gyllengula färg. Hon såg ivrigt på sin vän.

"Jag vet var vi kan få tag i mat." sa hon upprymt och satte genast kroppen i rörelse. "Det är inte långt, jag lovar." Och precis som hon hade sagt så tog det dem inte lång stund innan Theia kunde känna lukten av hare, jordeväsendet hade haft rätt. Av vittringen att bedöma var det en ensam hare som låg och tryckte någonstans bakom en sten eller klippa. Nu var deras bästa chans att försöka smyga sig på djuret innan den anade fara och flydde illa kvickt.

Asynja studerade sin vän när denne slöt sina ögon och ett väl fokuserat uttryck tog sin plats över hennes anlete. En stunds tystnad passerad tills det att hennes vän åter slog upp sina ögon, men något var annorlunda. Theias ögon var nu svarta med en djup grön pupiller.
Asynja såg frågandes på sin vän, osäker på vad som hänt. Tillhörde detta till hennes krafter? Innan hon hunnit ställa sin fråga till vännen så slöts åter hennes ögon. Nästa gång de öppnades så hade de återfått sin gyllengula färg och Theia såg mot Asynja med en ivrig blick. Hon hade tydligen upptäckt något.
Jag vet var vi kan få tag i mat. Det är inte långt, jag lovar.

Asynja bjöd på ett vagt leende och följde vännens exempel med att sätta kroppen i rörelse. Trotts det att hennes kroppen fortfarande värkte så var det så underbart att få låta de långa benen utföra det arbete som de var byggda för. Känslan av frihet omgav henne. Detta var livet som hon ville leva det.

En svag doft nådde hennes nos, Theia hade haft rätt. Hon gav vännen en hastig blick där Asynja sprang vid hennes sida. Hon visste vart bytet var och skulle därför få leda vägen. Hon ville inte vara oartig.
"Jag känner doften, vad är det för ett djur?"

[Flåt för supersegt svar igen <3]

"Hare!" Utbrast hon ivrigt och tittade uppspelt på sin vän. Men sedan lade hon band på sin iver och fick ett koncentrerat uttryck i blicken. De fick inte skrämma iväg haren, de skulle inte ha en chans att hinna ikapp den om den flydde nu. Tyst smög hon vidare med nosen höjd för att fånga upp vittringen. Hennes uppmärksamhet riktades mot en sten, högre än båda vargarna. Hon var säker på att bytet gömde sig där bakom. Hon kastade en blick mot Asynja och nickade åt henne att runda stenen på andra sidan. Då skulle de kunna omringa djuret och hugga det innan den han smita in väg.

Sakta smög hon närmare, steg för steg. Hon kände hur hjärtat ivrigt pumpade i bröstkorgen, hon kände hur adrenalinet pumpade. Saliven samlades i munnen på henne och kroppen spändes i ivern. Men hon tvingade sig att fortsätta smyga fram så tyst hon kunde. Hon var nära stenen nu och hon hoppades att Asynja befann sig i jämnhöjd med henne.

Det var bara några steg kvar nu. Hon hukade sig för att förbereda den slutgiltiga attacken, tyst som en mus kastade hon sig upp ur sitt gömställe och högg emot haren som skräckslaget pep till och kastade sig iväg åt motsatt håll.

Theia hade missat den och nu litade hon på att Asynja skulle lyckas fånga den istället.

I fullkomligt fokus så följde hon Theia med sin blick. Om hon gav minsta anvisning så skulle Asynja vara redo för att följa den.
Munnen vattnades och hungern klöste i hennes buk, spred sin ilska och sitt missnöje genom den trötta kroppen.
Så fort vännen börjat smyga så följde Asynja i hennes spår. Dom var nära trots allt, doften var stark och det skulle vara dumt att skrämma haren till flykt om den höll sig stilla. En lätt fångst för två trötta själar.

Asynja lät tungan fukta hennes läppar och musklerna i hennes kropp gjorde sig redo. Hjärtat pumpade ut blodet snabbare för att ge kroppen syret som den behövde för en attack. Gradvis sänktes hennes huvud närmare marken. Hon var redo nu.
Elektriciteten hade hon för ett tag sedan låtit slockna, men vid minsta kall så skulle den finnas vid hennes sida igen. Obarmhärtig och fullkomligt förödande.

Tyst tar hon sig fram i jämnhöjd med Theia när tiken i det tysta går till attack mot haren som sitter och trycker bakom en sten. Ett vagt pip hörs och bytets skepnad försvinner snabbt från platsen. Så var det med den lätta fångsten.
Asynja reagerar kvickt och slänger sig efter bytet, nu börjar jakten.
Haren sicksackar över området och Asynja följer den i dess steg men snart lyckas hon bygga upp sin fart och kommer då med lätthet ikapp haren. Hon låter elektriciteten spela i hennes käft och när hon är tillräckligt nära bytet så slungar hon sig emot det och fäller det med ett dödande bett över dess nacke. Ett högt sprakande läte och en ljusblå blixt slår samtidigt ner i djuret.
Den höga farten som bär tikens kropp gör att Asynja släpper bytet så fort hon tagit ner det och fortsätter iväg för att få ner sin fart, skulle hon stanna nu så skulle hon inte kunna hålla upp sin balans och falla till marken.
Nu hade även hon kommit till någon nytta, det var den tanke som spelade högst i hennes sinne. Hon var trots allt inte fullkomligt värdelös i sitt nuvarande skick.

"Theia!" Rösten var ljus och full med glädje.


[Såg en hare för några dar sedan och dom är verkligen sjukt mycket större än vad man kan tro!]

Innan Theia hann blinka hade Asynja sprungit efter bytet. Theia log svagt, det värmde i hennes bröst att veta att honan var så pass pigg att hon orkade jaga själv. Utan brådska satte hon iväg efter sin fläckiga vän och plötsligt kunde hon höra ett ordentligt sprakande och därefter ett dödsskri från haren. Ivrigt ökade hon farten och fick syn på sin vän när hon rundade en klippa. Asynja ropade glatt på henne och framför hennes tassar låg haren slappt. Theia gläfste till och sprang fram till henne.

"Snyggt Asynja!" Utbrast hon och viftade häftigt på svansen. Hon var riktigt glad för sin väns skull. Haren skulle inte mätta deras tomma magar. Men den skulle ge Asynja styrka att klara sig själv. Inte för att Theia ville skiljas från sin vän, absolut inte. Men hon hade plikter och hon var säker på att Asynja också hade planer.

"Hugg in!" Sa hon sedan med ett vänligt leende. "Vad väntar du på?" Hon kastade en retfull blick på Asynja men rörde sig inte. Hon ville att den fläckiga honan skulle äta sig mätt först innan hon själv högg in, det var inte mer än rätt.

Theia log då vännen hungrigt började äta. Hon slog sig ner några meter därifrån och lutade avslappnat huvudet mot de korsade framtassarna. I några minuter låg hon bara där med slutna ögon och tankarna snurrandes i huvudet. Hon behövde återvända till Silverpile. Men hon ville inte lämna sin vän, speciellt inte i det här skicket. Pltösligt kände hon sig så otroligt trött. Då Asynja slutat äta reste den ljusa honan sig upp och log tacksamt åt den prickiga tiken innan hon högg in på resterna av haren. Hon slet av ett magert köttstycke och svalde det utan att tugga. Sedan slickade hon sig om munnen och vände blicken mot den andra honan.

"Asynja, jag måste ge mig av. Jag måste tillbaka till min flock." Sa hon allvarligt. Sedan tog hon ännu en bit av haren och tuggade långsamt. "Du förstår väl att jag inte vill lämna dig såhär.. Men min flock behöver mig. Du är varmt välkommen att följa med mig.." Hon tystnade och tog ett djupt andetag. "Annars skiljs våra vägar här." Hon log svagt. Det var helt upp till Asynja nu, men hur hon än valde att göra så var Theia säker på att de skulle träffas igen.