Molnen låg tätt på himmelen och stängde ute solens ljus. Världen var grå denna dag.

Stora, tunga tassar. Fuktigt gräs. Hanen vandrar genom skogen likt flera dagar innan. Sökandes, hoppandes. Den snövita pälsen är det enda som upptar hans tankar, fyller hans huvud till den grad att han tvekar på om det ens är möjligt för honom att kunna släppa dem. Någonsin.
Han stannar upp och släpper ut en djup suck. Värmen från hans andedräkt får luften framför honom att ta en gråvit kulör. Hm. Han låter sin blick vandra upp för trädens stammar och över deras kronor - vidare mot den dystra himlen. Grått tycktes vara en återkommande färg för dagen.
Hanens käft säras i en ofrivillig gäspning som avslutas med en ruskning på huvudet.  
Strax därpå tar tassarna fart och den stora hanen fortsätter sin vandring genom skogen.

[Pax till Adélaïde]

OBSERVERA_först gången jag rollar med henne, så är ännu inte riktigt inne i hennes personlighet. C:

Den stora varginnan rörde sig med lugna, stolta steg. Det här var främmande marker för henne. Den ljusa visa blicken granskade det område hon rörde sig igenom. Här sträckte sig olika sorters träd och växter sig över marken. Det var en vacker syn för den ljusa varginnan.  Det här främmande landet gjorde henne inte osäker, hon ville utforska - ville lära. Men hon visste att det mycket väl kunde finnas flockar och klaner, som inte var av det vänliga slaget. Trots att Adélaïde aldrig skadade någon med vilja, skall man ej underskatta henne.

Varginnan var en stark krigare i sitt hemland, trots att hon var hona. Tanken på sitt hem fick det att hugga till i hjärtat på henne. Minnena flashade förbi och hon drog ett häftigt andetag. Sorgen lade sig som ett täcke över henne när hon tänkte på alla de hon känt, att de var borta. De var alla borta. Några hade visserligen klarat sig, men de hon stod närmast var de som hade kämpat mest och därmed dött i striden.

Den stolta varginnan rycktes ur sina tankar då en främmande doft trängde sig in i hennes nos. Hon lyfte på huvudet och vinklade de spetsiga öronen. Efter endast några sekunder kunde hon se en vit individ. Främlingen var i samma höjd som henne, vilket var trevligt att få träffa någon i hennes höjd, då hon varit större än de andra. Skillnaden mellan de två var att främlingen hade tjockare päls och var kraftigare byggd, medan hon var smalare och hade lång päls. Även fast hon var av det spinkiga slaget, var hon en mycket kraftfull varginna som inte tvekade att beskydda det hon hade kärt.

Hon drog in vargens doft ännu en gång och konstaterade att det var en hanne. Hon nickade vagt åt honom för att visa att hon sett honom.
"Mara aurë." sa hon på sitt hemspråk. Förmodligen skulle hannen inte förstå henne så hon sa också på det språket som de andra talade i detta land. "Var hälsad, främling."

Även om hon inte vistats här länge hade hon redan lärt sig mycket, för det var sån hon var. Hon lärde sig snabbt och hon ville lära. Lära sig hur de levde här, ville veta. Var nyfiken helt enkelt.

Doften av främmande varg når hanens mörka nos. Han stannar tvärt, höjer det breda nospartiet mot skyn i ett försök att fånga den riktning som doften passerat. Men just som han ska till följa den så möts den gula blicken av en vacker, högrest varginna.
Hon nickar lätt åt hans håll.
- Mara aurë.

Lokie lägger huvudet på sned, frågandes. Aldrig har han hört ord som dessa yttras tidigare.  
- Var hälsad, främling.

De tjocka, vadderade öronen riktas nyfiket framåt och utan att han medvetet ger kroppen några order så sänks hans hornklädda, breda skalle ner mot marken i en djup bugning. Något med denna hona och hennes språk inger en sån stark känsla av godhet och visdom inom honom. Han kan inte göra annat än att fascineras av henne.
"Var hälsad, min dam."
Utan att släppa hennes skepnad med sin blick så höjer han den grova nacken åter. Bakom honom sveper försiktigt den långa svansen.

Den ljusa varginnan granskade med nyfikenhet den andra vargen. Han var inte av hennes ras, nej. När han bugade och sedan talade spreds ett litet leende på tikens läppar. Hon tog några steg närmare hanen, men stannade någon meter ifrån. Hon ville inte verka för påträngande. En tystnad hade lagt sig över de två, men när tiken talade bröts tystnaden och hennes ljusa stämma hördes.
"Främling. Något illa vill jag dig ej, så om du icke tar illa vid, skulle jag mer än gärna kalla dig något annat än främling. Så säg mig, har du ett namn, du vite?"

"Mitt namn är Lokie." Rösten som steg upp ur den breda strupen var förmodligen inte riktigt vad man kunde förvänta sig av en varg med hans utseende. Den var relativt ljus för att tillhöra en hane, mjuk och behaglig. Inte alls vad hans skepnad gav talan för.
"Nu när jag förtäljt mitt så vill jag gärna ta del av edert."
Ett varmt leende spelar på hans svarta läppar. Den honungsgula blicken vilar på den ovanligt högresta honan framför honom.

"Lokie. Ett mycket vackert namn." sa hon och nickade åt honom. Lokie. Det passade den vita hannen perfekt. Hans namn skulle hon allt lägga på minnet, och ett namn glömde hon aldrig. Det var det som fick henne att minnas, det var för det mesta det hennes minnen bestod av.
"Adélaïde." svarade hon milt åt hannens fråga. Adélaïde lät blicken för en kort sekund lämna den vita vargen för att vandra mot den dystra himlen, innan den åter föll på honom. "Vad för dina tassar hit till denne plats?"

Honans ord fick Lokies leende att breddas. Att hans namn var för honom passande hade han fått höra tidigare. Men vackert? Det lät något absurt i hans luddiga öron. Inte fanns det något med honom, varken hans namn eller utseende som kunde klassas som något sådant. Han är en tjockt bepälsad kluns och en stor sådan. Inget mer. 
Hanen låter sin blick åter vandra över honans fagra gestalt och fäster den sedan till hennes ljusa, fängslande ögon. Hela hennes utseende bär en obeskrivlig mystik. En tilldragande aura.

Adélaïde.
Ett namn uttalat med en sådan mjuk ton, likt en försiktig smekning mot hans hörselorgan. En lätt rysning sprider sig genom hans kropp och Lokie tar ett djupt andetag i ett försök att samla sig något.
"En vän som jag ofrivilligt skiljts från." Han sluter ögonlocken och låter en stund av tystnad passera innan han öppnar ögonen på nytt. "Och ni. Vad har fört er hit? Ni tycks inte vara en som vandrar obemärkt förbi men ändå har jag aldrig hört om någon som bär en skönhet som eran."
Huvudet läggs frågande på sned och svansen sveper varsamt bakom honom. I hans anlete vilar ett milt men uppriktigt leende.

"En vän jag ofrivilligt skiljts ifrån."

Adélaïde såg på hur den vita hanen slöt sina ögonen för några korta sekunder innan de åter stirrade rakt in i hennes egna. Hans tassar fördes hit på grund av en vän han förlorat.
   Genast sköljde en våg av sorg över henne. Hon kunde inget göra för honom, för att hjälpa honom. Blicken sköts mot marken och öronen fälldes bak av rädsla och sorg.
"Jag beklagar."

När hon åter hörde Lokies röst ljuda vände hon försiktigt upp blicken mot honom igen. Han frågade vad hon gjorde här. Vad gjorde hon här egentligen? Hon letade. Han hade inte talat klart, och ett litet leende spreds på hennes läppar när han talat klart.

"Jag har precis som du förlorat någon. I mitt hemland har jag inte längre något kvar."

Hon stod nu åter med ryggen rak, svansen bestämd och öronen spetsad.

Precis som en Eldar ska.

"Beklaga er inte. Jag är säker på att min vän och jag en dag kommer ses igen." 
Den vite ler menande med en uppmuntrande värme i sitt anlete. Honans tidigare glädje hade sköljts bort i en hastig våg av sorg, och det var något som klädde henne illa till skillnad från det uttryck hon burit innan.
"Jag vill tro att allt som sker, sker av en anledning. Även fast det många gånger kan vara svårt att tro. Det är dom gångerna man får låta hoppet ta vid." Han ville tro och han försökte, men för var dag som passerade - för var gång som solen vandrade över himlavalvet och för var tillfälle som månen tog vid där solen avslutat sin dagliga färd - tröt en liten bit av hans tro.

När honans ljuva röst åter tar ton återvänder hans fokus till nuet och den gula blicken fästs ännu en gång till hennes.
Även hon hade förlorat någon, samt att hon lämnat sitt hemland för att hon inte längre hade något kvar där? Han kunde inte neka att hennes ord lyckats frammana hans nyfikenhet.
"Jag förstår."
Honan tycks ha återfått sin styrka.
"Får jag fråga vart ni kommer från?" Det ligger en viss tvekan i hans röst. "Jag har själv aldrig vandrat utanför Numooris gränser och har därför ytterst dålig kunskap, om någon alls, om de länder som finns bortom horisonten. Ska jag vara fullkomligt ärlig så är min kunskap om Numooris alla platser nästan lika bristfällig."
Ett kort men lättsamt skratt lämnar honom.

[Avslutar detta roll via en överenskommelse, sååå - AVSLUTAT]