Hon ler lite lätt när hanen mumlade för sig själv. Hon sluter ögonen. Det bästa vore verkligen att vila. Kanske sova ut det här ovädret. Hoppas det är över när de vaknar igen.
Wami lyckas efter en stund slumra till. Men det är en lätt slummer. Hon flyttar på huvudet i sömnen. Placerar det mot hanens sida och liksom lutar lite lätt mot honom. Hans kroppsvärme bidrar till lugnet som sprider sig i kroppen. Trots oron som jorden väckt i henne.
Lite lätt gosar han in nosen i hans päls och mumlar något ohörbart i sömnen.

Han låg och försökte vila och att dela denna stund med någon annan gav ett lugnt men än dock kunde han inte riktigt slumra till. Han andades dock lugnt, som om han sov. Då han kände hur tiken rörde sig vid hans sida klippte ett öra till lite och han kände henne närmare. Huvudet mot hans sida och hur hon lätt gosa in nosen i hans päls.

Han låg stilla. Många tankar rusade i hans huvud men han låg kvar. Ville inte väcka henne då hon verkade få lite ro. Kanske var det just därför han inte fick ro. Han hade inte delat skydd med en annan varg på många år och trotts att han kände ett lugn var han ändå spänd. Han låg stilla. Lyssnade till ovädret utanför och till tikens andetag då det blev lugnt mellan åskans muller. Sakta slöt han ögonen och sakta kom dock en lätt slummer över honom. Han flyttade huvudet lite så de var mer riktat åt tikens håll. Nästan så hans kind var vid hennes nos. Liksom kurade ihop sig lite mer runt henne.

Genom sömnen kunde hon känna närheten han skapade. Det var skönt att ha någon så nära för en gång skull. Även om hon har kurat med sina syskon så har det inte känts samma sak. Hon vaknar till när det mullrar högt utanför. hon blinkar några gånger och ser på Riq som placerat sitt huvud nära hennes. Hon ler lite lätt och lägger ner huvudet igen. Känner hur trött hon är. Och snart har hon slumrat till igen. Hon försöker ignorera jordens klagan över ovädret.

Men efter en stund höjer hon hastigt huvudet igen. Hela jorden har börjar skaka. Den skälver i sig själv. Jordbävning? Hon har aldrig varit med om det tidigare. Öronen stryker sig mot nacken och hon undrar skräckslaget om skyddet kommer stå sig när jorden skakar så. Hela hennes kropp skakar i takt med jorden och hjärtat slår hårt i hennes bröst. Hon ser upp mot taket. Hoppas att stenarna inte flyttas ifrån varandra så de faller ner och krossar dem. Det knakar och brakar i takt med himlens mullrande.

Han lyckades slumra en stund men sedan kände han hur tiken rörde sig och han kände även av hur marken under honom skakade. han höjde huvudet och såg sig omkring innan blicken föll på tiken.

"Vad händer?" Han reste sig upp. Kände hur paniken kom krypandes inom honom. Den ro han funnit var som bortblåst. "Wami.." Han piskade till med svasnne och vände blicken mot de tunga stenarna ovanför dom. "Vi måste ut..."

Jorden var i uppror liksom himlen. Och hon kunde inte göra någonting åt det. Riq reser på sig och hon ser på honom samtidigt som även hon reser på sig. Benen känns ostadiga under henne.
"Vart ska vi ta vägen?" Frågar hon med något höjd röst för att överrösta oljudet omkring dem. Alternativet är att stanna här och vem vet vad som kan hända då. Eller att de tar sig ut i ovädret och utsätta sig för en massa risker där med. Vilket som kan vara farligt.

Han såg å henne. Kände paniken men skakade på huvudet. Panik nu skulle bara förvärra det hela. han drog ett djupt andetag. "Tror du skyddet hålelr för dessa skakningar?" Han svepte till med svansen. Vingen låg fotfarande över Wamis rygg och han lät den ligga kvar.

han tog något steg närmare henne och såg in i hennes vagt glödande ögon. Han ville inte utsätta henne för fara. Ville inte utsätta sig själv för fara. Om de skulle rasa in kunde han skydda dom tillfälligt med sin vindkraft. Hålla uppe stenen en kort stund. Men frågan var, vart skulle de ta vägen. Ut i stormen? Han stod nära henne. Både beskyddande och för att söka tröst i närheten.

Hon ser på honom. Sedan ser hon runtomkring dem i gropen. Den stora stenen vilar rätt tungt på den mindre stenen ovanför deras huvuden. Skulle de glida isär skulle den stora stenen göra mos av vargarna. Om hon kunde stadga stenarna lite. Men hur? Hon ser från den ena väggen till den andra och så vidare till öppningen. Vad skulle kunna stadga stenarna på ett säkert sätt? Och utan att kräva för mycket av hennes styrka. Hon vet inte ens om hon skulle klara av att åstadkomma något. Och hon försöker lugna ner paniken och oron i kroppen. Hon ser på Riq.
"Jag vet inte om jag kan göra något". Säger hon. Hon kommer inte på något och det skapar bara mer panik i och med att jordbävningen härjar omkring dem och även i hennes huvud, i hennes kropp och själ.

Han såg sig omkring och sedan såg han på Wami igen. Rörde lite på sig och såg ut. Stormen rasade utanför men kanske hade en flyttat sig en del. Han sänkte nosen och gav henne en lätt buff i sidan av halsen med nosen. "Vi får ta chansen ute" marken skakade ännu under honom. Vibrerade hotfullt, olycksbådande. Han såg upp då han hörde hur de knakade ovanför dom. "Vi måste ut Wami... Vi kommer nog dö om vi stannar kvar här" Han buffade på henne igen för att få henne att gå.

Hon känner sig som fastvuxen i marken. Som en del av marken. Och hela hennes person gungar med i jordbävningen. Riq puffar henne på halsen med sin nos och hon dras tillbaka till medvetande. Hon ger honom en snabb blick innan hon håller på att tappa balansen av ett ordentligt skalv. Hanen puttar åter på henne och hon springer snabbt mot gropens öppning och tar sig ut. Väl ute vänder hon sig mot gropen för att se om Riq lyckas ta sig ut han med.

Han såg henne röra sig och sedan vid hans andra buff så sprang hon ut. Han var inte sen att följa efter och de knakade oroväckande ovanför honom nu och ha kände hur det föll lite splitter från taket men han kom ut. Han såg snabbt vart Wami var och kom fram till henne. Ställde sig bredvid henne och såg in i skyddet och hur taket höll på att rasa in.

Han sträckte ut en vinge och lät den agera som skydd åt Wami mot regnet, han blev blöt men det var onödigt att hon skulle stå i regnet.. Det regnade fortfarande men inte lika kraftigt som innan och även om det fortfarande mullrade och blixtrade så var det än dock lite lugnare. Kanske Windfari var på väg vidare. han såg sig omkring. Här kunde de inte stå och vänta på att något skulle hända. "Kom Wami.. Vi måste leta upp ett bättre skydd"

Regnet får hennes mörka päls att se ännu mörkare ut. Pälsen hinner bli rätt fuktig innan Riq kommer och breder ut sin vinge över henne igen. Hon uppskattar det men gillar inte att han blir blöt och inte hon nu. Hon nickar åt honom.
Ja, de borde finna ett bättre skydd för ovädret. Men i och med jordbävningen som gör marken ostadig och osäker så vet hon inte om hon kommer kunna finna något.
"Vart ska vi gå?" Frågar hon honom. De måste finna ett nytt skydd snabbt. Hon ser ner på sina tassar. Vibrationerna i marken är så starka att de dränker allt annat. Hon rycker till när åskand röst hörs över himlen.

Han såg sig omkring. "Det är bara att vi börjar leta" Han nickade åt ett håll. "Kom nu så går vi" Han visste dock inte börja gå så hans vinge försvann bort från henne. Ville ge henne skydd om han kunde om så bara mot regnet.

Han började röra sig då hon gjorde det. Såg sig omkring efter något bättre skydd och han lyssnade till vinden. Den hade lugnat ner sig lite så han kunde uppfatta lite av vad som pågick runt dom. "Wami jag tror vi kan finna skydd längre bort.." Han uppfattade en störning i vinden som ofta berodde på hål i marken där de tog stop en bit in.

Hon börjar gå tillsammans med honom. Efter att de har gått en stund verkar jordbävningen lägga sig.
Hon ser på Riq när han säger att det kanske finns skydd längre fram. Den nu lugnare jorden talar om för henne att det är så. Hon nickar mot Riq.
"Visa vägen". Säger hon och ler lätt mot honom. Hon följer lätt med i hans takt trots att hon har kortare ben. Men hon behöver inte anstränga sig något vidare. Regnet fortsätter falla och himlen mullrar på. Hon hoppas att de inte blir träffade av himlens vredgade blixtar.

Han gick vidare i regnet och hans päls blev bara blötare men tack och lov höll den vattnet ute från kroppen. Det var bara hans vingar som blev riktigt blöta men de brydde han sig inte om nu. Snart såg han stenröset med två stora stenar som bildade som en lite grottan. Det såg stabilt ut och han gick närmare. Dock var det inte så jätte stort inne. Han såg på wami. "Gå in först så kommer jag" Han tänkte ruska ur pälsen och med vinden blåsa bort de värsta vattnet innan han gick in.

Hon vandrar med honom. Öronen ligger mot nacken men ställer sig upp då och då och vippar fram och tillbaka innan de lägger sig bakåt igen.
Snart får även hon syn på skyddet. Det ser stadigt ut. Men skulle jorden gå i uppror igen så kanske det inte håller så länge det heller. Men det är bättre än inget i alla fall. Och Jorden har lugnat sig.

Hon smiter in i skyddet när Riq säger åt henne att göra det. Där inne kurar hon ihop sig och sveper den långa svansen om kroppen och ger den mesta platsen till Riq. Hon hoppas det är stort nog för hans vingar. Hon ser mot öppningen och väntar på honom.

Han ruskade av sig och en stark rät varm vind låste över honom innan han kröp in och lade sig tillrätta. Han hade lite svårt att få plats med vingarna så än en gång sträckte han ut den ena lite över Wami. Han ville inte att hon skulle ligga intryckt mot den kalla stenen heller. Han såg på henne en stund innan han såg ut igen. De var nästan omöjligt att avgöra vilken tid på dygnet det var då de mörka molnen dolde både sol och månen.

"Stormen verkar ha lugnat ner sig nu. Men det komemr nog ta ett tag innan den är helt förbi" Han talade med en lugn lite dämpad stämma. Han ogillade detta oväder och det som höll på att ske. Ogillandet det skarpt men var tvungen att acceptera det.

När han gått in i skyddet och lagt sig någorlunda till rätta och lagt vingen över henne igen kryper hon lite närmare honom. Dels för att värmen skänker henne lugnt. Och hennes egen päls är inte så blöd längre tack vare att Riq skyddade henne mot regnet med sin vinge.
"Det ser mörkt ut". Säger hon och menar på att ovädret verkar, trots att det lugnat sig något, hålla i sig och inte har tänkt gå förbi i första taget. De kan bara hoppas på att det inte kommer ställa till med allt för mycket oreda.

Han såg på henne då hon flyttade sig närmre och han lät vingen lätt vila mot hennes rygg. Han såg ut igenom skyddet på den mörka himlen som då och då lystes upp av blixtrar och mullret som hördes kort därpå. Han klippte med öronne. "Stormen drar förbi när den gör det.. Vi kan bara invänta det och hoppas på att det inte tar allt för lång tid och orsakar allt för mycket skada."

Han sänkte huvudet mot tassarna men slöt inte ögonen. Låg och väntade på nästa sak so skulle hända. Dock var han fullt medveten om den värme tiken bredvid honom gav ifrån sig. Dock gav den värmen och närheten en trygghet som han var ovan. Närheten hos en annan varg och som accepterade att ha honom nära. Han trivdes med det dock och blev allt mer van vid det.

Hon nickar lätt. Han har rätt. Det enda de kan göra är att vänta ut ovädret. Men hon uppskattar sällskapet är glad att det är han som ligger där bredvid henne. Det är få vargar som hon har kommit att tycka om och våga vara sig själv med. Riq är en av dem.

Hon lägger ner huvudet på tassarna och suckar lätt. Lyssnar till ovädret där ute och jordens oro. Sen lyssnar hon på Riq's andetag och det får henne att slappna av.

Riq såg på henne ur ögonvrån. Sedan slöt han ögonen. Vred bak öronen och låg bara stilla. Föröskte vila. Wami var en av få vargar han ens vågade lita på, vågade kalla för sin vän och verklgen mena det. Hon hade öppnat upp mycket för honom. Fått honom att inse att man itne var starkast om man var ensam. Han suckade kort till. Sedan verkade han sakta glida in i en lätt slummer.

Då han slummrade till så vred han än en gång på huvudet så det hamnade närmare Wamis huvud. Han låg nu med ena kinden mot henne. Vingen vilade lätt över henne, närhet och värme. Hans gråspräckliga päls var torr på sidorna där vingarna skyddat pälsen och ahn utstrålade en vag men behaglig värme.

Hon har nog aldrig känt sig så trygg som hon gör nu. Trots att världen härjar fritt utanför. Hon sluter ögonen och ler lätt för sig själv när Riq flyttar sitt huvud närmare. Närhet. Det är det hon uppskattar mest i livet. Att ha andra nära. Vargar hon kan lita på och tycker om att ha nära. Hon är glad att kunna se Riq som sin vän. Han betyder mycket.

Sakta slumrar hon till igen. Tröttheten lägger sig som en tyngd över henne och håller henne nere. En behaglig känsla. Hon fuktar nosen med den lilla tungan och suckar nöjt.

Riq låg där och slumrade till. För första gången på många år var hans slummer lugn utan de otäcka inslagen från hans minnen. han kunde vila ut även om världen runt dom höll på att ändras. En för honom okänd men behaglig trygghet hade han funnit i denna tik.

Utanför rasade stormen vidare men sakta drog den förbi och lugnade ner sig. Ett lugn lade sig över sten slätten och detta kände den rätt stora hanen av så han vaknade till. Såg hur nära han låg Wami och drog undan huvudet lite. Om han inte haft päls i ansiktet hade man sett hur han rodnade smått men han flyttade inte på sig något mer för han ville inte väcka henne.

Hon sov. Om det kändes skönt då hon slipper tänka på ovädret som rasar utanför.
Men efter ett tag vaknar hon och höjer på huvudet och klipper till med öronen.
Hon blinkar några gånger och gäspar sedan stort. Hon känner sig så avslappnad. Hon fokuserar blicken på Riq och ler lätt.
"God morgon". Fnissar hon lite lätt och blickar mot gropens mynning.
"Någon ändring på vädret?" Hon ser på Riq igen. Hon hoppas att ovädret kan stillas snart. Men hon stannar gärna kvar i Riq's sällskap så länge det går. En osjälvisk tanke såklart för han får gå när han vill.

Riq kände henne röra sig och han drog undan vingen lite från henne. Lade den tillrätta mot kroppen och betraktade den unga tiken vid sin sida. "God morgon beleco" Sade han med en vänlig röst och även han log vagt men vänligt mot henne. Han betraktade henne kort innan han ser ut från skyddet.

Efter en stund så svarade han med en låg röst. "Vädret håller på att klarna upp. Om några timmar bör de ha slutat regna i alla fall men det blåser ännu en del" Det var en rätt tung tanke på att Wami skulle lämna honom snart och återvända till sin flock. Ett ställe han förstod att han inte kunde följa med henne till.

Hon ruskar lätt på huvudet och spetsar sedan på de långa öronen igen när hon ser på Riq. Ännu ett underligt ord yttrar han. Hon tippar huvudet på sne.
"Vad betyder det? Bele... co?" Uttalar hon det rätt. Hon försöker komma ihåg vad han sagt. Därför blev ordet lite utdraget och inte sammanhängande. Hon har förstått att hans modersmål är ett annat. Men att inte veta vad orden betyder för henne lite förvirrad och osäker.

Hon ser mot gropens öppning igen och ler lätt.
"Det är bra". Säger hon när han talat om att ovädret verkar klarna. Wami gillar inte oväder.