Iris hade vandrat och lämnat Höstskogen och syskonen bakom sig, iallafall för en kortare stund för att få se sig omkring och se vad som finns utanför deras varma säkra bubbla. Haku hade bestämt sig för att stanna kvar och hålla ett öga på syskonen åt henne och ifall någonting hände så skulle han söka upp henne så fort som möjligt.
Hon hade alltid varit blyg och tillbaka dragen kring främlingar och även inför hennes familj men tiden hade gått och nu ville hon se, se vad världen hade för henne och vad hon var menad att göra. Vem hon var och skulle vara.
Ljudet av en vatten som porlade och forsade nåde den bruna tiken och stegen blev längre. Törsten hade börjat bränna i den torra munnen och strupen så längtan att gå stoppa ner huvudet i vatten var stark och det dröjde inte länge fören hon såg Byoomis vattenfall framför sig.
Med ett lyckligt tjut hoppade hon jämfota in och landade mjukt i det kristallklara vattnet. Kylan var både svalkande och behaglig då solen stod högt och gasade ner över platsen.

[Öppet! kom hit!!]

Laeresal hade hållit sig intill det stora vattenfallet sen han kom till Numoori. Han hade ingen brådska att lämna platsen fören han läkt ihop fullständigt. Benen var fläckade med mörkt blod när han lyckats dragit upp såren igår igen när han jagade i vattnet och ramlade. Stilla låg han på en sten och lapade i sig solens värme, ett tjut störde hans stilla eftermiddag och överläppen började krusa sig medan ett dovt morrande lämnade hans strupe. " Vad är ditt problem?! " Fräste han fram medan han låg kvar med frambenen korsade. " Har du inget bättre för dig än att leva om som en flock skadedjur?! " Rösten var stadig men ursinnig.

Iris hann inte mer än hoppa ner i vattnet innan en mycket irriterad röst nådde hennes ljusa öron. Förvirrat såg hon sig omkring innan hon såg en mörk hanne liggandes på en sten längre bort. Lite skamset drog hon tillbaka öronen och tänkte be om ursäkt men stod på sig och vinklade fram öronen igen.
"Nej jag har inget bättre för mig!" sa hon med en nästan nonchalant stämma och vände upp nosen mot luften och fortsatte att simma runt försiktigt i det klara strömmande vattnet. Hon har ingen aning om vem han är eller vem han tror att han är som ger honom rätten att tala till henne på det viset.
"Ni verkar skadad, om du beter dig med hyfs så kan jag hjälpa dig få tag i något att äta." hon såg emot den gröna underliga hannen med sina ljusa ögon och såg snabbt ner i vattnet. Det var fullt av fisk som inte visade någon större rädsla för henne så fånga några skulle nog inte vara något större problem.

Tiken reaktion var inte vad han väntat sig, han hade hoppats på att bli lite underhållen med en pissed of tik, men han blev besviken. Han hade önskat det vore en tik med lite glöd i? Hittills hade alla han stött på varit så himla hjälpsam, inte bara lite utan nästan överdrivet hjälpsam. Var varenda varg i Numoori en mes?? Öronen var spetsade mot tiken och först såg hon skamsen ut men verkade brösta upp sig och stå på sig - bra där. Hon hade inget bättre för sig? Normalt hade han låtit ett kallt leende sprida sig över dom gröna läpparna men nu var hans överläpp fortsatt krusad. " Vad tänker den guldiga damen servera mig? " Rösten var mer neutral nu och överläppen sänktes sakta ner till ett mer charmerande leende. Hon verkade se efter fisken i vattnet och Laeresal skulle inte tacka nej till fisk, inte när den serverades framför honom som den kung han ansåg sig vara.

Det var någonting med den gröna ödlan framför henne som fick en rysning att gå längst Iris ryggrad. Han verkade skadad men hon tvivlade på att han var nog skadad för att orsaka trubbel, så kunde hon hålla honom på samma ställa så kände hon sig bättre till mods.
Med en tung suck vände hon blicken bort från hannen och tog ett djupt andetag innan utseendet på den bruna tiken började förändras, hon blev mindre på alla möjliga sätt och hon försvann under vattnet. Istället befann sig en liten utter där den unga varginnan hade befunnit sig. Iris var snabb men hon skulle inte ha någon större chans att fånga kala fiskar som en varg. Utterns smidiga kropp och form gjorde det hemskt mycket lättare om än fiskarna var ungefär i samma storlek som hon själv just nu.
Den lilla uttern rörde sig smidigt över botten och jagade fisken likt en flock vargar vallade in ett skadat byte i ett hörn. Skillnaden på fisk och djur på land är hemskt mycket större än hon vill erkänna och missade hon så skulle den gröna ödlan uppe på land inte få någonting. Iris tänkte efter, skulle det göra någonting, egentligen inte.
Utfallet var snabbt och dom små vassa tänderna borrade sig in i en av dom större fiskarna som försökte komma undan men fastnade i den lilla men mycket starka käften. Med mjuka rörelser rörde hon sig upp emot utan och det lilla utterhuvudet stack upp med en stor sprattlande fisk i munnen och medans hon rörde sig emot land så gick skepnaden över från utter till varg igen. Istället för att gå fram till främlingen stannade hon någon meter ifrån vattnet och lade ner fisken framför sig.

Spetsade öron väntade han på svar, inget svar kom. Istället förändrade sig den guldiga varinnan till en... till en.. utter?! Laeresal flög upp från sin plats där han legat och bara skrek ut förvånat " LÄGG AV! " Han stirrade stint på vargen eller uttern eller vad han nu skulle kalla henne och slickade sig ivrigt om munnen. Hela kroppen skakade av ett adrenalin rus, ett rus av endorfiner och buken bultade på honom i takt med hjärtats hårda slag. Han följde den graciösa varelsen som svepte runt i vattnet och såg hur hon med lätthet fångade en fisk. Laeresal hoppade ner från sin plats när hon simmade mot honom, sakta skiftade hon tillbaka till den varg han nyss sett. Dofterna som slog emot honom var förvirrande och han galopperade fram mot strandkanten, han tänkte inte stanna fören han stod precis framför henne - så skulle hon flytta sig skulle han gå efter. " Vad är du?! " Blicken var euforisk och rösten skakade av iver, svansen stod i en vid båge över hans rygg och den långa pälsen la sig som sen fana ner mot ryggen.

Hans fråga fick henne att titta emot honom innan ett litet leende sprack fram. Han som först hade verkat vara suraste surbladet i landet hade ändrat på sig fort och mycket riktigt som hon hade förstått så var det bara småsår skadorna hans."
"Har du aldrig sett en shapeshifter förr? Jag är en ninja och iget annat." Iris hade satt sig ner och som alla andra gånger så satte hon sig på sin svans så den stack ut under hennes framtassar.
Fisken låg och skimrade i solens varma strålar och klippte efter vatten och luft och hon såg ner emot den med sina intensiva ljusa ögon och sen upp emot hannen igen.
"Vem är du?"

Laeresals ögon var så högt uppspärrade att dom torkade snabbt, han fick blinka nästan hysteriskt för att återfukta den tunna hinnan över ögat. Hon satte sig ner och när han kommit fram till henne gick han två varv runt hennes kropp och synade den innan han stannade snett framför henne och sträckte fram sitt stora huvud. Nosen borrade in sig i hennes päls, mjukt följde den hennes blöta päls innan han sakta öppnade käken och kände hennes päls stryka längsmed hans tänder. En rysning längsmed ryggraden av välbehag rullade från svansroten och upp mot öronen. När den nått hans huvud sträcktes tungan ut och han slickade på henne, smakerna påminde bara om varg och inget annat - en besvikelse. Hon hade nämnt något om shapeshifter och han drog tillbaka sin hals. Nej han hade aldrig sett något som henne - hon var fantastisk! Undra om hennes blod smakade varg? Han tog ett steg tillbaka och slickade sig om munnen vid åsynen av fisken, han sänkte huvudet och nosade på den fjälliga ytan innan ett dovt morrande gurglade upp när käkarna åter igen öppnades och han högg fisken mitt itu. " Jag är Laeresal, konung över ett rike långt härifrån."

Iris satt kvar men med varenda muskel var spända och hårda som sten under den tjocka mjuka pälsen. Vad än denna individ var eller höll på med så gillade hon det inte men han verkade fortfarande nog lugn för att hon skulle hålla sin plats. Vad än höll på med så gick en obehaglig känsla igenom henne som en våldsam våg och hon kände sig äcklad och smutsig när han var mer eller mindre på henne. Öronen vinklades aningen ogillande bakåt och dom ljusa vassa tänderna blottades och ett doft morrande bubblade nere i halsen.
Det var inte långt borta från att hon högg i honom men hon lät sig hållas då han äntligen tog ett steg tillbaka och fokuserade nu på fisken framför henne istället. Trotts det så lät hon sig inte slappna av utan följde honom med blicken och lyssnade till det han sa.
"Är du lika närgången med andra i ditt 'rike' också?" Iris tvekade på att han var någon konung över något land långt borta men hon kände att det var bäst att spela med, han var hemskt mycket större och väldigt nära. Om än hon skulle ta sig undan så ville hon göra det hel och ren.

Tikens muskler vibrerade nästan under hennes hud, pälsen rörde sig knappt eftersom hon stålsatte varenda muskel i sin kropp - Laeresal fann det hela eggande. Hennes aura var nästan magisk, det kändes som han kunde vidröra den om han bara sträckte ut tassen mot hennes päls. Han hindrade sig själv i precis sista sekund från att höja tassen och sträcka den ut mot henne. Han fick ändå behålla lite självbehärskning. Tonen i hennes ord kändes något... nedvärderande åtminstone som han tolkade det. Överläppen ryckte till igen och han flinade åt henne. " Jag är närgången med precis vem jag vill. Som kung dyrkas jag av mitt rike, att få vara i närheten av mig är en gåva som du ska vara tacksam över. " Han höjde huvudet och såg ner på henne, hon kanske inte var lika fantastisk som han först trott? Vem försökte han lura med den tanken? Hon var det mest magiska han sett. " Men jag är villig att göra ett undantag för dig, min sköna. " Han sänkte huvudet igen och nästan bugade inför henne. " Vad heter du, min sköna? "

Iris visste inte riktigt var hon skulle ta vägen med hannens beteende, inte direkt den bästa första främling att träffa på för hon drog snabbt slutsatsen att alla var nog inte lika konstig som honom. Och var dom det så skulle hon aldrig sätta tassarna utanför Höstskogen igen, iallafall inte på marknivå.
- Min sköna.
Iris såg snett på honom och ett litet flin sprack upp, han var inte bara konstigt äcklig men fascinerande på samma gång. Inte så att hon gillade det men kände sig säker på något obeskrivigt sätt.
"Iris kan du kalla mig." dom ljusa tvåfärgade ögonen såg intensivt på honom och hon höjde huvudet högt.
"Om du vill göra ett undantag och gottgöra det så vill jag att du hämtar ny föda."

Hennes namn klingade i hans öron som fåglarnas första sång under vårsolens första timmar. Dom orangea ögonen följde den guldbruna pälsen som låg över hennes ansikte, alla ansiktsdrag lagrades och hans läppar spreds till ett varmt leende. " Iris.. " Han smakade på namnet och lyssnade uppmärksamt på när hon sa vad han skulle göra för att gottgöra henne. Han skulle hämta ny föda? Självklart skulle han se till att hon hade mat, hon skulle aldrig behöva jaga igen. Bara simma runt som den utter hon var född till att vara. Han steg ner i vattnet och lät den kalla vätskan omsluta hans päls, tränga in ordentligt under varje hårsstrå och inte fören han var helt säker på att han var genomdränkt upp till buken innan han slöt ögonen. Dom metallklädda klorna växte och blev rakbladsvassa, tänderna glänste till i solens strålar och han tog ett djupt andetag innan han dök ner under vattnet. Fiskarna simmade i stim nära ytan för att fånga rockorna som just kläckts. Han simmade så nära stimmet han kunde innan han sträckte ut tassen och slog med dem metallklädda klorna, två fiskar fastnade och han plockade snabbt av dom från sina tassar.

Han bröt vattenytan med en högljudd in andning. Vattnet rann ur hans käft och fiskarna sprattlade vilt medan blodet rann nerför hans käke. Bakbenen paddlade på och fick den gröna hanen att snabbt ta sig upp på land igen, vattnet forsade av honom. Ett par steg framåt lade han ner fiskarna framför henne. " Varsågod, Iris. " Leendet dansade fram över hans läppar igen och han såg förhoppningsfullt på henne. Hans fina Iris.

Hon följde honom med blicken och suckade.
Chansen att springa iväg fanns där men hon lät bli och följde skådespelet med dom ljusa ögonen. Tankarna sprang iväg och minnena av hennes syskon dök upp och en bild av hennes mor dök upp, ett litet leende växte fram och hon ville nästan springa hem för att se dom alla igen. Men inte ännu.

Iris drogs tillbaka till verkligeheten när Laeresal kom upp och la ner fiskarna framför hennes tassar och med ett försiktigt leende nickade hon tacksamt och tog upp en fisk i munnen och började tugga igenom det sega fjälliga skinnet.
"Tack Laeresal, ni är inte så dålig på detta med att fånga fisk." sa hon med en uppmuntrande stämma och såg emot honom ett ögonblick och sedan ner på den söndertrasade fisken.

Laeresal kunde nästan känna sina sinnen utanpå huden, han ville veta hennes reaktion få hör av henne hur duktig han varit  - bli sedd av henne. Ögonen glittrade till när hon tackade honom och dessutom talade om för han att han inte var så dålig på att fånga fisk!!! Dom mörka läpparna sprack upp i ett gnistrande leende. " Tack Iris! " Huvudet tippade på sned och han andades in ett djupt andetag för att känna doften av henne i sitt inre. " Säg mig, bor du här i Byoomi? " hans högra framtass gjorde en svepande rörelse runt området och han såg sig runt - naturen sågs nästan glanslös i jämförelse med henne. Det fanns nog inte mycket som kunde mäta sig med Iris.

"Nej jag kommer inte härifrån, passerade bara igenom när jag stötte på dig." sa hon med en lugn stämma och såg emot honom med sina ljusa ögon och reste sig upp. Dom nätta framtassarna började anta en annan form, två fågellika kloklädda fötter bildades och från tikens sidor växte två praktfulla vingar fram i bruna vackra nyanser.
"Jag vill inte göra dig besviken Lakris men jag behöver bege mig vidare." sa hon och såg emot den mörka gröna hannen och och borrade in dom långa klorna i fisken. Vingarna slog tungt och den nätta tiken lyfte från marken på några slag.
"Tack för pratet och fisken." Iris såg ner emot honom med ett litet leende innan vingarna började föra henne framåt över det gröna fältet. Äntligen så var hon inte närheten av den skumma framfuffsiga hannen och hon kände inget mindre än lättad, om än han inte var hotfull så hade hon aldrig träffat på någon som honom och höll gärna ett stort avstånd.


[Var han impad förr så kommer han bli ännu mer impad nu x)]

Laeresal nickade intresserat mot henne, han ville veta vart han kunde finna henne. Öronen klippte till när hon plötsligt vek ut vingar och kloklädda fågelfötter. Underkäken föll sakta ner och han gapade häpet -. hans fina Iris var inte bara underbar hon var helt magisk. Hon kallade honom Lakris, hans öron föll på sidan och han kände hur kinderna hettade (insert heart eyes) . " Varsågod, Iris. " Han såg kärleksfullt efter henne och suckade som en kärlekskrank tonåring. " Vi ses min älskade. " Viskade han ljudlöst och klippte med ögonfransarna efter henne. Han skulle hitta den finaste blomman åt henne - den finaste i hela landet!

[AVSLUTAT]