Snabb kan man väl knappast använda för att beskriva Orkidé. Hon är snabb eftersom hon är en varg. Men hon är inte direkt snabbare än någon annan. Dessutom har hon en tendens att snubbla över sig själv. Hon står ofta på nosen men lika snabbt är hon uppe igen. Alltid med det breda glada leendet på läpparna. Som om det var menat att det skulle hända. Att hon på krokben på sig själv bara för skojs skull.
Men detta har gjort att hon mer än gärna tränar på både snabbhet och reaktion. För hon ser dem som de delar som hon är minst bra på. Ett-två-tre-stop är en träningslek som fungerar när man bara är två. Men det blev snabbt lite långtråkigt. Däremot gillat Orkidé träningsleken där man fäster en pinne på svans eller ben och försöker fånga motståndarens pinne utan att förlora sin egen. Kanske gillar hon den just för att den innefattar pinnar.

Orkidé morrar exhalterat och gör utfall mot Oberon's pinne. Hon försöker ta sig runt honom så att hennes egen pinne, som är fäst vid hennes vänstra bakben, är vänd utåt och bort från motståndaren. Men Oberon är större än henne själv och han rör sig på ett annat sätt och rätt som det är så är han farligt nära hennes pinne. Ett pip undslipper tiken när hon gör sitt bästa för att hoppa undan och vända pinnen bort från flockbrodern igen.
Tungan hänger långt utanför munnen för att ventilera kroppen. När hon fokuserar så dras tungan in och hon får en mer seriös blick i de skogsgrön ögonen. Men då fort hon finner någon sekunds andrum så faller tungan ut och leendet är tillbaka på läpparna.

[PAX TILL OBERON]

Stegen var lätta och kroppen avslappnad när Oberon dansade utom räckhåll för Orkidé med ett skutt bakåt. Han gav henne ingen chans att återhämta sig och de främre tassarna slog knappt i marken innan han rörde sig på nytt.
   Med en svepande rörelse gjorde han sig låg och gick till motattack. Oberon kastade sig till vänster om Orkidé men bytte lika kvickt riktning. Ett snabbt steg i sidled, och han sköt in tätt intill hennes högra sida i ett försök att runda henne.
   Helveteshunden högg efter pinnen fäst vid tikens vänstra bakben. Barken skrapade retsamt mot hans tänder när käftarna slog igen över ingenting och Orkidé hoppade iväg med ett pip.
   Oberon skrattade mjukt mellan hårda andetag. "Paus?", föreslog han och såg mot sin vän. För säkerhetens skull vred han bort bakdelen och därmed pinnen fäst i sin svans från henne - ifall hon fick för sig något - bara för att se att hon gjort detsamma.
   De hade hållit igång ett bra tag och kroppen kändes tillfredsställande mör. Himlen hade sakta börjat ljusna. Än dröjde det innan solen skulle orka upp över bergen, men fågelsången hördes redan i dalen. Oberon sträckte framtassarna framför sig. "Det hade varit skönt att varva ner lite innan gryningen, eller vad säger du?"

Paus? Frågar flockbrodern och Orkidé sänker huvudet och får snabbt kontroll över andningen igen.
"Det låter som en utmärkt idé ". Svarar hon och höjer huvudet igen. På hennes läppar leker ett brett leende. Det känns bra att träna och använda kroppen. Och Oberon är en uppskattad motståndare att träna med.

Det hade varit skönt att varva ner lite innan gryningen, eller vad säger du?
Orkidé nickar. Jägarna är nattaktiva eftersom vad de tränar för att kunna utrota är nattaktiva. Deras första möte med ett av monstren resulterade i stor förlust. Det är ett sår som aldrig läker. Orkidé vill inte behöva bära bort någon av de andra från slagfältet igen. Därför måste hon bli starkare. Hon vill inte frysa fast som hon gjorde förra gången. Hon vill vara en kraft att räkna med.

"Tack för mer än värdigt motstånd". Säger hon och ler mot Oberon. Tikens lugna andhämtning har fått hjärtrytmen att varva ner till normalt slag. Hon är nöjd och trött efter träningen. Orkidé sträcker fram vänstra bakbenet och vrider på sig så att hon han få av sig pinnen. För en stund tappar hon balansen och faller ner till sittande ställning. Hon fnissar lätt innan hon sträcker sig efter pinnen igen.

Oberon mötte Orkidés leende med ett eget. Han sänkte huvudet och bugade i en överdriven gest. "Åh, det var så lite så", skrockade han med tillgjord, högmodig röst. Det låg något lurigt i den mångögda blicken när han såg upp mot tiken från sin hukade position. "Väl jagat", började han och slöt tillfälligt ögonen. Han behövde inte se på henne för att veta att hon förmodligen himlade med ögonen åt hans fasoner. "Jag hoppas vi möts igen, i detta ytterst seriösa, inte alls påhittade mästerskap."
   Ett utmattat skratt lämnade den blå när han rätade på sig och med mindre möda plockade bort pinnen virad vid sin svans. En dov duns fick honom att se sig om mot Orkidé, som druttat på sin bakdel.
   "Behöver du hjälp?", erbjöd helveteshunden med höjda ögonbryn och ett roat leende på läpparna när hon skrattade. "Här." Utan att ge vännen tillfälle att neka sträckte sig Oberon efter pinnen intill hennes bakben. Med ett stadigt tag drog han en, två och tre gånger innan fästet slutligen brast.
   "Ähr deh int..." De knappt hörbara orden dog i hans mun när Oberon spottade ut pinnen mellan sina tänder och började om. "Är det inte obehagligt att ha den virad runt benet så där?" Han följde Orkidé med blicken när hon reste sig upp och slöt upp intill hans sida. Så smått började de röra sig tillbaka mot den mer centrala delen av reviret. "Blir det inte... stelt?"

[Jag gissar att PPandet är ok, annars får du hojta till så ändrar jag!]

När Oberon bugar och tala på ett mer formellt sätt ser Orkidé först på honom med lätt höjda ögonbryn. Sedan fnissar hon.
"Absolut. Försök stoppa mig. En av oss måste ju stå som vinnare och stå triumferande över dammet av alla som fått bita i gräset". Svarar hon och fnissar lite till.
"Men om du snor min pinne så är det personligt, broder". Lägger hon till och ger honom ett busigt grin med lätt blottad tandrad. Det känns skönt att kunna skämta och ha kul på det här sättet.

Orkidé drar undan huvudet när Oberon böjer sig fram och hjälper henne plocka bort pinnen från hennes ben.
"Tackar" Orkidé böjer lätt på huvudet innan hon därefter reser sig upp. Hon flinar lätt.
"Jag har vänt mig. Jag har ju ingen lång vacker och elegant svans som er andra. Först kändes det stelt och obehagligt. Men nu tänker jag inte lika mycket på det". Hon fnissar lite till. Tiken har slutit upp vid flockbroderns sida och följer honom.
"Men jag tänker att de nog blir lite mer utmaning för er andra att försöka ta min pinne när den sitter på mitt ben. Nu måste ju böja er ner mycket mer. Du ännu större än mig. Hur uppfattar du det? Kanske jag ska försöka fästa pinnen högre upp på något sätt?" Hon låter tankarna fladdra iväg med henne och talar kanske lite för mycket. Hon tystnar och fästet blicken någonstans längre fram.

Oberon svepte blicken mellan späda stammar i den unga blandskog de vandrade genom medan han lyssnade till sin vän. Han öppnade munnen för att inflika men hennes ord fick fart, och snart verkade det inte finnas något stopp.
   Ett varmt skratt lämnade honom och helveteshunden riktade uppmärksamheten mot Orkidé. "Woah, whoa!", hejdade han tiken innan hon hade chans att öppna munnen på nytt. "Hört talas om att andas?" Ögonbrynen sköt menande i höjden och mungiporna sträcktes i ett flin. Han visste att han överdrev, men kunde inte hindra sig från att retas.
   Oberon gav henne en mjuk , lekfull knuff i sidan med sin skuldra. "Nej men, det är bra", började han i ett försök att besvara det vännen sagt. En av dalens många bäckar skar genom lummigheten, och Oberon tog ett större kliv över fåran innan han fortsatte. "Det är ju inte meningen att det ska vara lätt, heller. Jag tänkte bara att det kanske hindrar dig från att ja, röra dig?" Han följde Orkidés blick ut mot skogen igen och fuktade nosen med tungan.
   En sällsam, men kortvarig tystnad föll mellan de båda innan Oberon tog till orda igen. "Pfff...", fnös han för sig själv, försjunken i tankar. "Det är inte precis som att du behöver en lång svans. Din är alldeles lagom söt." Han frös mitt i steget efter orden lämnat honom. Ögonen vidgades panikartat. Va?! Nej! Varje hår på kroppen tycktes stå på ända när han hastigt vände sig mot Orkidé. "WOAH! HA-Haaa, nej!" Hände precis det där? Oberon tycktes överrumplad av sitt egna ordval. SÖT?! Vad var det för del av honom som fick honom att kasta ur sig grejer innan han givit sitt godkännande? "Det var... inte alls vad jag tänkte säga", fortsatte Oberon fördärvat och skakade på huvudet, halvt skrattandes genom orden som rann ur honom alldeles för snabbt.
   Helveteshunden vred bort blicken från sin vän. Det var genom sammanpressade käkar han förbannade sig själv för sin dumma, klumpiga mun. Han vägrade se på Orkidé; så förnärmad att han för ett ögonblick övervägde att springa sin väg, lämna flocken och gömma sig under någon rotvälta för att aldrig återvända.
   "Bara, ignorera det där", sade Oberon och återupptog sina steg, blicken målmedvetet riktad framåt. Det här var dumt, så dumt. Han var dum. "Morikos morrhår", muttrade han uppgivet för sig själv.

Såklart hade hon babblat på för mycket. Det händer ofta att hon gör det. Hon förstår om andra tycker det blir för mycket. Om de tycker hon är för mycket. Det hon är bäst på är att le och skratta. Kanske hon borde överlåta tävlandet till någon annan. Öronen hade dragit sig mot nacken. Osäkert och generat när Oberon frågar om hon hör talas om att andad. Han retas med henne. Det var ett skämt. På skoj. I vanliga fall skulle hon förmodligen skrattat bort det och kommit med något annat. Men just den här dagen. Just med honom då blir hon osäker. Generad. Hon vänder bort blocken och håller munnen stängd. Hon hade redan förklarat att det inte stör henne att ha pinnen på benet. Att hon är van. Så hon behöver inte tillägga något mer till det. Den delen av konversationen kan få dö bort. De han kanske prata om något annat? Något roligare. Eller så har väl Oberon kommit på bättre tankar och har annat för sig på annat håll. Hon skulle inte klandra honom. Då kan hon gå någonstans avsides och drämma huvudet i en trädstam eller liknande.

När ordet söt kommer över hanen läppar så vinklar hon först överraskat ena örat åt hans håll. Kallade han just hennes lilla svansstump för söt? När han sedan utbrister besvärade uttryck och försöker få släta över det hela. Ursäktar sig och menar inte vad han sagt och liknande så vrider Orkidé på huvudet igen och fäster den skogsgrön blicken på flockbrodern. Hon ger honom en inte så röst blick och ser på honom när han helt klart inte har en aning om hur han ska förklara sig.

Ett brett flin sprider sig över tikens läppar. Roar över hans frustration.
"Ta det lugnt. Du behöver inte vrida huvudet av dig. Jag vet att min stump inte är söt". Hon vandrar på vid hans sida. Nog hettar kinderna under pälsen. Men förmodligen var det bara något som förbud honom. Hon borde inte lägga så mycket vikt på det. Samtidigt som hon roas över hans försök att ta tillbaka vad hans sagt så kan hon inte låta bli att ta åt sig. Han tycker hennes stump är söt. Själv har hon aldrig riktigt brytt sig att hon inte har någon lång och elegant svans. Hon kan inte direkt säga att hon är avundsjuk på andra med svans. Vad är det för mening med svans? Men Oberon har en väldigt vacker svans. Hon stoppar sina tankar där. Låter tystnaden falla mellan dem. Hon borde säga något. Komma med någon klämkävk kommentar och få hela stämningen att lätta igen. Just som hon är på väg att öppna munnen så snubblar hon till på något och står på nosen.

"Fluffig", rättade Oberon sig själv efter Orkidé talat. Han behövde inte snegla på vännen för att höra att hon njöt av hans sårade stolthet och rodnande kinder, men valde att göra det ändå. Värmen i hans ansikte steg upp till öronen och ner för halsen när hans röda mötte hennes gröna, och han vred tvärt tillbaka blicken framför sig. "Jag tänkte säga fluffig." Det fanns ingen övertygelse i orden - till och med Oberon hörde det - men det var det bästa han kunde komma på. Det var ingen direkt lögn i alla fall. Orkidés svans var fluffig. Inte för att han brukade kolla på den eller så.
   Det var en ansträngd tystnad som lade sig mellan dem när de fortsatte gå. Helveteshunden harklade sig tyst. En del av honom önskade att Orkidé inget skulle säga - att hon skulle lämna det - medan en annan önskade att någon eller något kunde bryta den tryckande stämningen som uppstått. Oberon suckade, gång på gång, men lyckades inte komma på något att säga som inte målade upp honom som en ännu större idiot.
   Han hade mer eller mindre accepterat att de skulle få gå i pinsam tystnad resten av vägen när Orkidé plötsligt snubblade till. Oberon tog ett skutt i sidled; så uppe i varv och redan nog förnärmad att hans första tanke var att hon tagit illa vid sig av det hans sagt. Hon föll med huvudet före till marken och blev liggandes.
   För en sekund blev Oberon ståendes, häpet stirrandes på Orkidé. Kroppen drog krampaktigt ihop sig och han fick bita sig i tungan för att kväva skrattet som hotade att tränga upp. Han sjönk ner på frambenen och kikade på Orkidé med samma lekfulla glimt från tidigare. Ord kunde inte beskriva hur tacksam han var över att hon - nu av alla tillfällen - hade ramlat pladask med nosen före. Om det var ett medvetet försök att lätta upp stämningen eller inte spelade mindre roll, det fungerade.
    Svansen viftade yvigt bakom honom. Oberon kunde inte hålla sig från att fnissa när han blåste luft genom nosen i Orkidés ansikte. De var kvitt nu. Om Orkidé inget berättade för Arno eller - vid gudarna - Nadie, så skulle inte han heller göra det.

Hon hade stått på nosen. Det hade inte varit planerat. Bara hennes vanliga klumpighet. Varför kan hon inte vara smidigare? Elegantare? För hon skulle inte vara hon då. Men lite mer stabila skulle hon gärna önska att hon var. Hon ja tydligt höra att Oberon kväver ett skratt. Orkidé försöker samla ihop benen och få in dem under sig. Det värker i nosen. Hon höjer den skogsgrön blicken till Oberon's ansikte när han fnissar henne rakt i nyllet. Orkidé lyckas lägga sig tillrätta med benen under sig. Sedan gör hon en komisk grimas.
"Tadaah!" Säger hon och skrattar lätt. Det är sån hon är. Hon skrattar närndet blir tokigt. Tryckande och obekväma situationer är inte hennes grej. Hon lyckas skutta fram mot Oberon och nafsar honom i örat. Passar på när han är i nåbar höjd. Sedan skrattar hon iväg några steg. Hon gör några danssteg i en cirkel och vänder sig sedan mot Oberon. "Fluffig säger du? Hon fnissar lätt.
"Snygg save". Hon ger honom en blink med ögat och flinar sedan glatt.

Oberon grimaserade med ett leende på läpparna när Orkidé oväntat drog honom i örat. Han svängde själv runt när hon dansade förbi honom och de båda blev stående mitt emot varandra. Svansen viftade avvaktade bakom honom medan han övervägde ifall han var för slut i kroppen för att göra ett lekfullt utfall mot henne.
   "Fluffig, säger du? Snygg save."
   Han log ett snett leende. Kinderna hettade, men Oberon ignorerade det och bestämde sig för att Orkidé inte skulle lyckas få honom att skämmas mer än vad han redan gjorde. "Tyst med dig!", skrattade den blå och styrde stegen förbi tiken, beslutsam om att fortsätta till flockens sovplats.
   "Kom nu. Det hade varit trevligt att få sig lite sömn innan solen vaknar." Han såg menande över axeln på Orkidé, fortfarande skrattandes.

[Insåg att jag inte gav dig så mycket att svara på. Ops! ¯\_(ツ)_/¯]

Hon skrattar när han ber henne hålla tyst. Hon skrattar med honom när han går förbi henne. Hon följer med honom. Går vid hans sida. Hennes skogsgrön blick sveper iväg. Hon ser ut över området. Orkidé går tyst en stund. Leendet på hennes läppar har fallnat. Hon känner sig orolig. Osäker. Men hon visar det inte utåt. Hon sneglar på det röda bandet kring Oberons vänstra framben. Orkidé önskar med hon kunde bli antagen. Loke är med antagen, och Oberon's bror Arno, och många fler.
"Oberon?" Hon uttalar hans namn med försiktighet. Försöker få hans uppmärksamhet.
"Får jag fråga en sak? Och jag vill att du ska vara ärlig". Kanske vore hon inte yttra sina tvivel för honom. Eller någon. Men hon trivs i Oberons sällskap och det känns som att hon kan slappna av. Släppa fasaden lite.
Orkidé ser ner på sina tassar när hon går. Osäker på hur hon ska fortsätta. Om hon ska sälja något alls.

Helveteshunden hummade bekräftande när Orkidé tilltalade honom, men höll blicken riktad framåt.
   "Får jag fråga en sak? Och jag vill att du ska vara ärlig."
   Munnen öppnades i en vid gäspning och Oberon blinkade sömnen från ögonen. "Visst!", svarade han tiken och gav henne en snabb blick och ett leende medan han fortsatte gå. "Vad är det?"
   Han hoppades innerligt att det inte var fler smarta kommentarer - eller ännu värre - frågor om hur han uttryckt sig tidigare Orkidé ville ställa. Oberon hade redan skämts nog mycket för en natt och var inte säker på om han skulle överleva om kinderna hettade upp på nytt.

Tiken går tyst en stund efter att hanen svarat. Hon känner sig fånig. Dum att hon tänkt tanken att besvära honom med sådana frågor. Men Orkidé är bra på att tvivla på sig själv. Hon biter sig i läppen.
"Jag bara..." Hon känner sig nervös. Rädd för hur hon ser ut i andras ögon.
"Jag bara... undrar om... jag verkligen har vad som krävs... för att bli jägare" Lika snabbt som hon tillslut uttryckt sin oro så ångrar hon sig. Hon skakar på huvudet och känner sig mer än fånig. Det bränner lätt i ögonen och kinderna hettar av skam och hjärtat slår hårt i bröstet och lungorna vill inte ta in tillräckligt med luft. Såklart är det inte så hemskt som det låter men det är så det känns i just den stunden. För en stund hoppas hon att frågan förutom tystnaden. Att Oberon inte hört den. Hon känner sig så dum.

Han märkte aldrig osäkerheten hos henne, inte förrän orden slutligen kom. Oberon stannade. Vad menade hon med att hon inte hade vad som krävdes? Var det vad hon själv trodde, eller vad någon annan sagt?
   "Varför säger du så?" Rösten var mild och öm, undrande men inte anklagande. Det fanns inga spår kvar av den tidigare skämtsamma tonen och helveteshunden såg oförstående på Orkidé; försökte fånga hennes gröna med sina röda. Hennes blick var blank och något glasartad. Var det tårar hon höll tillbaka?
   "Du är en Jägare, Orkidé", fortsatte Oberon och gav tiken ett försiktigt, uppmuntrande leende. Han buffade henne mjukt i sidan och upprepade sig. "Du är en Jägare."

När hanen stannar upp gör hon det med. Stämningen börjar kännas nästan lite fånig. Men den som är fånig är hon själv. Ett litet leende hoppar till på hennes läppar när hanen frågar varför hon säger så. Hon skakar lätt på huvudet. Det är bara dumt. Att tvivla på sig själv sådär. Men hon kan inte låta bli ibland. Hon är bra på att hålla humöret uppe. Vara livlig och glad och klumpig som bara hon är. Men det är ibland mörkare tankar som finns på insidan. Att andra kanske inte tar henne på allvar på grund av hur hon är. Hon biter sig i läppen igen.
Du är en jägare, Orkidé.
Hon höjer den skogsgrön blicken och ser på honom. Hans ord får en värme att sprida sig i bröstet och hon känner sig lite mer självsäker. Att någon annan ser att hon är en jägare. Att hon har vad som krävs. Att han ser henne. Det pirrar till i kroppen när han buffar till henne. När han upprepar sig så sprider sig leendet på hennes läppar igen. Hon känner sig glad igen.
"Tack" Svarar hon. Genuint. Hon Går lite närmare honom och sträcker upp sitt huvud mot hans. Hon ger honom en slick på kinden. När hon backar ett steg igen så hettar det om kinderna. Varför gjorde hon så? Hon vänder genast bort huvudet. Drar ett tyst djupt andetag och biter sig åter igen i läppen. Sedan ser hon på hanen igen.
"Kom nu. Vi behöver få sova nu" Säger hon och börjar sedan gå igen.

Han kunde bara spekulera i vad som rörde sig innanför pannbenet på Orkidé, men uttrycket i hennes anlete gick honom inte förbi. Det vandrade från osäkert och besvärat till något kanske inte helt tillfredsställt, men lugnare. Aldrig hade han tänkt sig att så simpla ord skulle vara tillräckliga. En djup rynka bildades i Oberons panna när han fundersamt drog ihop ögonbrynen. En del av honom ville fråga var hennes oro kom från, men han lät bli. Oron var oväsentlig.
   Hon tackade honom och Oberon drog på munnen, redo att fråga för vad. Men den fundersamma och inte helt övertygade blicken försvann i samma stund Orkidé stök tungan över hans kind; istället ersatt av en perplex min.
   "Kom nu. Vi behöver få sova nu."
   Oberon blinkade dumt mot Orkidés försvinnande gestalt, oförmögen att röra tassarna. Han kände sig själv släppa ut det andetag han tydligen hållit inne och harklade sig tyst, inte helt säker på vad för situation som utspelat sig. Något med Orkidés försynta uppträdande fick värme att stiga till hans kinder. Det kändes som om han missade något - förmodligen något väldigt viktigt - men vad kunde Oberon inte komma på.
   "Visst. Kommer!", sade helveteshunden så snart han återhämtat sig. Stegen blev till fulla språng när han rusade förbi Orkidé. Ett hjärtligt skratt ekade genom den försvinnande växtligheten när han kastade en blick bakom sig. "Sisten dit är Sixtens blöta fis!"

[Det kändes som ett bra ställe att avrunda. Du kan skriva ett avslutande inlägg om du vill, annars ser jag det här som avslutat c:]

Hon försöker hålla tankarna i styr och biter sig i läppen när han inte ser. Hon har gått i förväg och hon hör honom inte komma efter på en liten stund. Orkidé försöker samla tankarna och istället fokusera på att de ska ta sig till sovplatsen. Det är det viktiga just nu. Kanske känns allt mer klart när de vankar igen. Allt blir bra efter lite sömn. Hon intalar sig det när hon hör Oberon dundra förbi henne och vinddraget smeker hennes päls.
Sisten dit är Sixtens blöta fis!
Orkidé öppnar dumt munnen och ser efter Oberons blå bakdel. Sedan inser hon vad som hände och kasta sig fram med kraft. Inte är hon den snabbaste i flocken men hon ger inte upp så lätt.
"Fusk!" Utbrister hon skrattandes och tar upp jakten på flockbrodern.

[AVSLUTAT]