[Reserverad för Zodiac.]

Det var med ett stillsamt leende som Oscuro satt och såg på fåglarna som hoppade över marken en bit bort. De skuttade över marken på sina lustiga pinn-liknande ben och letade efter någon sorts föda, maskar eller frön. Deras huvudet for upp och ner, medan några av dem plockade från marken och de andra höll ett vakande öga på vargen som satt och iakttog dem.
Men han rörde inte en muskel, satt endast där och såg på deras lustiga beteende och lyssnade till deras visslande läten. Det var på det viset de kommunicerade med varandra, hade han fått lära sig. Det verkade underligt, de kunde inte vara så vidare klipska ifall de talade med sådana enkla ljud. Språket han talade, vargarnas språk, verkade vara betydligt mer komplicerad. Men så var de väl också den överlägsna arten.

En svag vind drog fram över slätten där han satt, slet i luggen som hade fått en  relativt ordentlig längd. Den hängde inte längre hela tiden i ögonen, som den gjort då han varit en lite valp. Visserligen var han inte fullvuxen ännu, långt ifrån, men det syntes att han var på god väg. De barnsliga dragen han tidigare hade haft började försvinna och den fluffiga valppälsen hade blivit strävare och längre. Han hade fått ett mer maskulint utseende och trots att kroppen fortfarande var smal och nätt kunde man ana att musklerna började växa till sig under huden. Det var bara en tidsfråga.

Huvudet lades aningen på sned och de röda ögonen granskade fåglarna som hoppade allt närmare honom. Klorna spärrades ut, grävdes ned i marken, samtidigt som ynglingen tyst räknade ned för sig själv.
Och sedan, utan förvarning, kastade han sig emot de fjäderklädda djuren med en smidig rörelse. Inte ett ljud lämnade honom då han susade över marken. I panik flydde fåglarna, slog med vingarna för att komma upp i luften. Ett smidigt språng förde Oscuro uppåt då han hoppade efter dem, och det var precis att de kom undan. Smått besviken kände han hur käkarna slog ihop, mellan dem fanns endast luft, och ögonblicket senare landade han smidigt på alla fyra på marken. Han såg efter fåglarna där de skrikande flög sin väg. Så länge han hade suttit där och väntat ut dem. Så typiskt. Men det hade varit träning, och all träning var värdefull. Det hade modern sagt, och det litade han på.

Den gyllene stäppvargs hanen vandrar med smidiga och ljudlösa steg över marken och den vassa gula blicken sveper förstrött över området som ligger framför honom. Han känner sig rastlös och uttråkad. Men det är vanligt och förmodligen skulle han bli förvånad om han inte kände så. Det är helt enkelt sådan han är. Han tycker inte om att sitta stilla. Inte för länge i alla fall. Han har ett behov att röra på benen hela tiden. Som sagt. Det är bara sådan han är.

Öronen vippar till och hanen sveper blicken åt sidan när han hör fåglars skrän en bit bort och automatiskt ändrar han riktning. Inte för att han är nyfiken eller på något sätt vill ta reda på vad det handlar om. Hör han något blir det genast dit han dras. Det brukar vara så. Han brukar sällan bara vandra förbi och ignorera, vad det än kan tänkas vara, och bara sköta sitt. Tänk vad mycket han skulle missa i sådana fall.

Inget långt ögonblick senare får han syn på Oscuro. En av systerns valpar. Den långa gyllene, böljande svansen börjar omedvetet sveper lätt från sida till sida när han närmar sig. Valpen har visst övat på jaktteknik men missat sitt byte.
"Någon jaktlycka?" Frågar han men ser inte direkt intresserad ut. Det ser inte ut som att han egentligen bryr sig. Men hanen har ett speciellt tycke för systerns valpar. Den gyllene stannar upp och sveper med den vassa gula blicken åt det håll fåglarna for innan han med en smidig rörelse sätter sig ner och riktar uppmärksamheten mot valpen igen.

Irriterat satt Oscuro och såg efter fåglarna när de lyfte och försvann över himlen. Det hade varit så nära, så nära... Och träningen, det var alltid bra, visst var det så. Men ändå kände han irritation över att ha misslyckats.
Men det var väl så man lärde sig. Även om det var dumt.

Rösten fick honom att rycka till och hastigt vända sig om. Då blicken lades på en gyllene hane sprack det gråa ansiktet upp i ett leende och glatt viftade han på svansen.
"Morbror Zodiac!"
Oscuro gillade den gyllene hanen. Inte bara för att denne var hans morbror utan också för att det fanns så mycket att se upp till. Han ville gärna lära av Zodiac, på samma sätt som han ville lära av sin mor, och han missade inte ett tillfälle att spendera tid med den äldre hanen.
"Tyvärr inte," svarade han sedan. "Fåglar är fortfarande lite för svårt... men övning ger färdighet, inte sant?" Han log glatt och den tidigare irritationen var som bortblåst.

Han nickar lätt när valpen talar.
"Det är trixigt. Men inte omöjligt. Fortsätt öva". Svarar han och trots att han fortfarande låter väldigt likgiltig så är ändå hans val av ord och uttryck tecken på att han försöker låta uppmuntrande och peppande. Svanstippen vaggar lätt till över marken vid hans sida. Ena örat vinklas åt sidan när fågelkvitter kommer någonstans från det hållet.
"Det finns några till i närheten. Om du vill försöka igen". Säger han och det drar lätt i mungiporna på den gyllene hanen. Öronen klipper till och spetsas sedan framåt. Den vassa gula blicken studerar valpen.

Oscuro såg på sin morbror medan denne talade med respekt och lyhördhet. Detta var en varg som han tyckte mycket om, för där fanns en värme under all den likgiltighet som morbrodern oftast visade världen. Men det fanns mer, och det var den delen Oscuro hade fastnat för.
Dessutom var det Murders bror. Och alla de som stod när hans moder, stod också nära honom.

Så när förfrågan om att lära sig mer om att jaga fåglar kom kunde Oscuro inte hindra sin entusiasm.
"Javisst!"
Snabbt var han upp på benen och framme vid sin morbror. Svansen vaggade bakom honom och det var med ögon som lös av nyfikenhet och spänning som han såg sig omkring.
"Vars ska vi gå, morbror?"
En lektion av en som kunde så mycket som Zodiac... Nog skulle syskonen bli lite avundsjuka när han berättade om detta!

Han tippar huvudet lite lätt på sne över valpens upprymdhet. Han nickar kort och nickar sedan åt det håll han talat om.
"Kom med". Säger han och börjar gå. Han rör sig på lätta tassar och så ljudlöst han kan.
"Var lätt på tårna". Säger han och kastar en blick bakåt mot valpen. Den vassa gula blicken håller sig där en stund innan han vrider fram huvudet igen. Med huvudet i höjd med manken och den långa svansen rest rös han sig framåt. Han stannar runt ett hörn och en bit bort skuttar några småfåglar runt och pickar i marken. Zodiac inväntar att valpen ska hinna upp. Han sveper ut med ena frambenet och placerar tassen framför valpen.
"Först måste du kontrollera andningen". Säger han och inväntar svar på att valpen lyssnar.

[Förlåt för supersegt svar men jag har inte haft mycket ork för rollandet på ett bra tag nu. Vill du fortsätta rollet?]

Oscuro kände hur spänningen steg inom honom, och det krävde mycket från honom för att hindra sig själv från att fnissa där han smög fram efter sin morbror. Ivern var enorm medan han försökte vara så lätt på tassarna som han bara kunde, även om de klumpiga valprörelserna var långt ifrån lika graciösa som Zodiacs eleganta steg. 
När den äldre hanen svepte ut med frambenet framför Oscuro var han nästan på väg att gå in i det. Han tvärstannade endast några centimeter ifrån det, och vände sedan blicken mot sin morbror.
"Kontrollera andningen," upprepade Oscuro. Det hördes klart och tydligt i hans röst hur uppspelt han var, om man på något vis inte hade sett blicken som bokstavligt lös av iver.
Oscuro drog ett djupt andetag, vände blicken framåt, åt fåglarnas håll. Sedan försökte han fokusera på sin andning, hålla andetagen lugna och sansade. Tysta, så att de kunde smyga närmare.

[Fortsätter gärna Bellz :'D Alla har vi våra off-perioder!]

När man jagar fåglar gäller det att inte hasta. Det får ta sin tid för att man ska kunna komma tillräckligt nära. Fåglar är lätta att skrämma, de styrs av sina flyktinstinkter. Men även de har en viss nyfikenhet. Zodiac står stilla och håller blicken fäst på valpen tills denne lugnat ner sig. Otåligheten och ivern riktigt skriker om valpen. Ett lätt flin vilar på den gyllene hanens läppar en stund.Sen riktar han blicken mot småfåglarna längre fram. Det är fortfarande ett stort avstånd mellan dem och småfåglarna. När Zodiac anser att valpen är tillräckligt lugn så drar han tillbaka benet som han haft framför valpen.
"Du går först". Säger han med låg röst, dels för att valpen själv ska förstå att de behöver vara så tysta som möjligt när de gör det här. Zodiac hukar sig och gör sig redo att smyga närmare.
"Försiktigt". Säger han och ser på valpen igen.

Tassen som höll tillbaka honom avlägsnades, och Oscuros lilla hjärta hoppade över ett slag. Han lyssnade till morbroderns ord, men släppte inte fåglarna med blicken. De var där, och han skulle ta dem.
Sakta, sakta, började den gråfärgade stäppvargen röra sig framåt. Inom honom brann en iver, men han kuvade dem. Han tog Zodiacs lärdomar på högsta allvar, och han tänkte verkligen ge det ett ärligt försök. 
Fåglarna hoppade omkring på marken, lockade på honom med sina förföriska rörelser. Han kunde inte slita blicken från dem, och impulsen att bara rusa rakt emot dem blev starkare och starkare. Oscuro tryckte ned den, tänkte inte låta sig luras av sina jaktinstikter, men så kunde han inte längre hålla emot. Med ett dovt morrade flög han framåt mot fåglarna. Deras skrin fyllde luften och dun lossnade från deras vingar då de i panik lyfte mot skyn.
Oscuro såg hur hans framtassar precis missade en av dem. Men det var inte med en besviken min han vände sig som mot sin morbror, nej. Ett brett leende spelade på läpparna.
"Såg du, morbror Zodiac? Såg du hur nära det var? Jag har aldrig varit sådär nära att fånga en av dem tidigare!" Det hördes tydligt i den unga hanens röst hur exalterad han var över det som just hade hänt.

Zodiac sätter sig ner och ser på när valpen jagar fåglarna. Det finns mycket kvar som kan förbättras. Men han är förstående för att en valp trots allt har en lång väg att gå. Valpen är verkligen nära. Det är imponerande. Ett lätt leende leker i mungipan på den gyllene hanen när valpen kommer tillbaka till honom glatt exalterad.
"Bra gjort". Säger han med sin neutrala stämma.
"Nästa gång tar du den". Lägger han till. Eller nästa gång kan valpen förmodligen åsamka skada på fågeln i alla fall. Det återstår att se.

Stolt över sin insats viftade Oscuro kraftigt på svansen, samtidigt som han sträckte på sig och gjorde sig så stor som möjligt. Detta var något han måste berätta om! Detta skulle han skryta om för alla!
Han tog några skutt framåt, såg bak mot sin morbror. "Kom nu! Vi måste berätta åt mor!" Han skrattade, ville ha med sig morbror så att denne kunde bekräfta hans berättelse om hur nära han varit att fånga de där fåglarna.

[Avslutat!]