En snövit hona ligger inne bland vassen och låter vattnet svalka hans ärrade kropp. Hon klipper lite med öronen och lyssnar på
vattenfallets ljud. Där hon ligger inne bland vassen kunde hon se vilka djur som kommer och går till sjön. 

Hon sveper lite med svansen och vattnet bilder små små vågor utav
svansen rörelser. Hon var uttråkad, rejält uttråkad. " GÄSP" tänker hon för sig själv. Det hände inte så mycket här förutom några djur kom och drack då och då.

Hon suckar smått när ännu några djur kommer för att dricka. Några lättskrämda rådjur, men det är inte så konstigt att många kommer och dricker då det har varit väldigt varmt de senaste dagarna. Men innan hon hinner reagera så hoppar de undan och försvinner snabbt in bland träden.

Hon ser en aning förvånad ut efter dem, något hade skrämt dem eller hade hon gjort något som skrämde dem? Hon var itne speciell hungrig just nu då hon hade ätit några fiskar innan. Men vem? eller vad? Hon klipper lite med öronen för att lyssna efter några okända ljud, men allt som h0n hörde var vattenfallets dån.
Hon bestämde sig för att ligga kvar, vem eller vad som skrämde rådjuren skulle säkert dyka upp igen och det skulle bli väldigt intressant vad som skulle hända då.

Brother ruskade irriterat på huvudet för att skingra flugorna som envist flockades runt såret på högerörat. Det hade gått en vecka sedan mötet med Saeculi, mötet som efter några sekunder hade utvecklats till en strid. Mot all förmodan hade han utgått med livet i behåll och en avsvimmad Saeculi. Hade han inte landat på just den grenen så hade det förmodligen inte slutat så lyckligt.
Åtminstone inte för honom själv!

Flugorna flög givetvis tillbaka och satte sig runt såret igen och frossade i den varande öppningen. Såret hade börjat läkas den första dagen, men sedan hade insekterna fått korn på det. Spyflugorna hade frätt upp såret med sitt maginnehåll. Motbjudande och frustrerande, för det sved, ömmade och kunde inte läka. Till på köpet hade den sträckta senan inte blivit mycket bättre heller. Snarare värre, då han tvingades vandra vidare trots att han egentligen behövde vila. Vem visste när Saeculi hade vaknat. Och vem visste när han skulle sätta efter honom.

En doft av vatten och rådjur slog emot honom. Utan att han märkt det hade Brother kommit fram till Byomifallet, centralt i skogen. Han vände fram öronen (det högra långsamt med en plågat grimas) och skyndade sig fram till vattenkanten, hoppande på tre ben. Med en mjuk suck av lättnat sänkte han huvudet ner mot ytan, vred på det och doppade örat i det svalkande vattnet. Det molande dunkandet lättade genast en aning. Benet med den skadade sedan svalkades även det. En bris förde med sig en doft av varg, men han brydde sig inte nämnvärt då det inte var Saeculi. En hona. Ofarlig, förmodligen. Han lät tanken snudda vid hennes medvetande och sa mjukt, i hennes huvud:
"Jag vet att du är här... Jag är en vän. Visa dig."

Hon känner lukten av en varg, dock okänd för henne, blandat med blod. Var vargen skadad eller var det blod från något annat djur? Hon rycker till när hon hör en mjuk röst i sitt huvud, först tror hon att hon har blivit galen medan sedan inser hon att det måste vara den andra vargen som pratar via telepati.

Hon drog lite på munnen och reser sig upp från det svalkande vattnet och går ut ur från sitt gömställe i vassen. Hon får snart syn på en brunspräcklig varg som verkade vara skadad d¨han haltande och hon känner blodlukten kommer från honom och snart ser hon att hans högra öra är blodigt, eller skadat och hans huvud är blött troligen har han doppat ner huvudet för att rengöra såret, vilket är ju smart, men hon visste även att sår kunde vara luriga.

Hennes guldbruna blick möter hans gula och hon ler ett vänligt leende mot honom. En lång blå man hänger ner över hennes hals och en lång blå lugg hänger ner över hennes ögon och ansikte. Hon har tre ärr i ansiktet varav två löper över det högra ögat och det tredje strax bredvid ögat. Ett ärr syntes på bogen också. Men hon böjer på huvudet i en respektfull och artig gest mot honom - Var hälsad min vän. Hon undrande om hon skulle gå efter läkeörter och använda lite av sin helande energi för att lindra hans smärta så inte det skulle bli infektioner eller värre för honom. - Jag heter Isidar Mithrim. Hon log varmt mot honom - Men kalla mig Mitri . Får jag fråga vad ditt namn är min vän? Hon klipper lite med öronen och ser på honom - förlåt om jag verkar framfusig nu, men vad har hänt med dig?

Honan han precis talat till i tanken dök upp i hans synfält, med källa från vassen. Denne var vit, med en lång djupblå man som täckte hennes hals och en lugg som dolde en del av hennes ansikte. En hel del ärr fanns på hennes kropp - han kunde inte låta bli att undra var hon fått de ifrån - och ögonen var guldbruna. Ett vänligt leende spelade på hennes läppar, och han besvarade det, om än lite tillkämpat då örat sved som tusen eldar.
Så fort han fått reda på vem hon var och insett att hon ínte hade några onda avsikter slöt han flödet av tankekraft för att hålla hennes tankar.. ja, hemliga.

"Var hälsad, Isidar Mithrim.." Den brunspräcklige kunde inte avgöra vad det var för språk hennes namn byggdes av. Egentligen orkade han inte bry sig för tillfället heller.
"Mitt namn är Brother... Och det är ingen fara, svaret är rätt uppenbart - jag stred. Mot en varg kallad Saeculi. Och hans.."Rösten dog bort, för att sedan lägga till: "vän." Ett oläsbart leende dök upp på hans läppar, men försvann i en grimas då en stor fluga landade i såret. Han ruskade på huvudet för att bli av med den.
"Men jag segrade, tack och lov. Nästa gång har jag kanske inte samma tur."

Hon log mot honom och böjer huvudet mot honom igen - Trevligt att träffa dig Brother. Hon tar några steg mot honom i det svalkande vattnet och de guldbruna ögonen granskar hans sår och hon rynkar lite på nosen. vad var det för typer som ville skada andra illa? Hon trodde alltid att det fanns något gott inom alla trots att hon själv var nära att mista livet en gång, när hon skyddade sina valpar mot deras far.

Saeculi? det var ignet namn hon kände igen, måste vara någon ny varg som har kommit till Numoori. Hon sveper med svansen och fnyser till - Så det var två mot en? om det är sant så var det otroligt fegt. - det var tur att du kom undan med livet i behåll men du fick betala ett pris. hon nickar mot hans skador. Hon lägger huvudet på sned och de guldbruna ögonen granskar hans sår, och funderar på vad hon skulle göra som är bäst. kanske både örter och energi helande? - om du vill så kan jag hjälpa dig med såren? speciellt det där på ditt öra ser itne så bra ut Brother.

Två mot en. Jo, så kanske man skulle kunna säga det. Brother nickade kort och sänkte ner örat i vattnet igen för att bli av med de förbannade flugorna. De skingrades upprört över vattenytan, surrade runt några varv och försvann.

"Mmmhm.. Men Saeculi var ingen vanlig varg. Han var demonbesatt." Brother spottade fram ordet, som om det vore något äckligt. Som larver, till exempel. Motbjudande.
"Jag läste dennes, deras, sinnen. Han var som en hundvalp inför demonen, ville göra henne till lags för allt i världen. Jag vet inte hur jag ska beskriva hans känslor gentemot henne.. Kärlek är fel. Sjuklig dyrkan kanske är rätt ord."

Brother klippte av meningen med att återigen höja huvudet från vattenytan. Han fick nackspärr av att stå så. Irriterat skakade han på huvudet, och grimaserade av smärtan, men hejdade sig då Mitri sa att hon kunde.. Hela honom.
Förvånat såg han på henne, sedan mjuknade anletsdragen och byttes ut mot en bedjande min.

"Kan du? Gör det, snälla. Det känns lika mycket som det säkert ser ut att göra."

Hon stirrade häpet på honom. demonbesatt? kunde vargar bli demonbesatta? Visserligen hade hon hört talas om det men hon själv har aldrig stött på någon som är besatt av en demon. Hon rynkar på nosen när han berättar om den andre vargens dyrkan för demonen. Den vargen kunde inte vara sitt sinne fulla bruk och som han skadade brother så ville hon inte möta den vargen ensam. - Det där låter hemskt.

Hon log mot honom och tar ett steg upp från vattnet och ruskar av sig vattnet. Hons er på honom. - jag måste bara gå iväg och hitta de örter som jag behöver. hon klipper smått med öronen - Snart tillbaka. Hon går iväg med snabba steg.

Hon kommer snart tillbaka efter 10 minuter, lyckligtvis visste hon var de läkeörterna hon behövde såg ut så hon hittade dem ganska snabbt. Hon hade även lyckats få tag i en hare som hon nu tillsammans med örterna bar hängandes i munnen. Hon kommer fram till honom och hon ler ett vänligt varmt leende mot honom. Hon släpper ner haren framför honom på marken. Hon lägger örterna på en sten där hon sedan mosar dem med tassen tills det blir en röra av dem. - Det kommer att svida i början, men de skall hjälpa att hålla flugorna borta, samt minska risken för infektion. Hon tar lite av örtröran på ena tassen och stryker det över hans skadade öra. - Tyvärr kan jag inte  göra så det blir ett helt öra utan du kommer nog förmodligen få ärr på både örat och ditt ben.

När hon är klar med hans öra så flyttar hon åt sidan ner mot hans skadade ben. Hon granskar det och tycker det inte är så allvarligt men det kommer förmodligen bli ett ärr efteråt. Hon lägger en tass på hans ben och ser på honom- det kommer inte göra ont, du kommer känna en värmande känsla i din kropp, var inte rädd. hon talar med en mjuk lugnade röst. Sedan koncentrerar hon sig och med hjälp av Brothers egna energi och sin egna så riktar hon in sig på skadan på hans ben och energin skall hjälpa till så hans skada läker ihop snabbare.

Hon känner att hon har gjort det hon har kunnat och hon känner sig trött och svag efter helandet. hon ruskar smått på huvudet. - jag måste lägga mig ner och vila lite.  Hon nickar mot haren på marken - Ät du, du behöver energin för att återhämta din styrka. Hon ler varmt men trött mot honom och de guldbruna ögon är även de trötta och hon lägger sig ner på marken för att vila sig.

[Vill bara påpeka att benet inte har nått sår, senan är bara sträckt, hihi <3]

Brother nickade kort åt Mitri då hon sedan försvann ut i skogen. Örat doppades gång på gång ner i vattnet, flugorna ville bara inte ge sig. Till slut blev han så irriterat att han högg efter dem, inte särskilt effektfullt. Tanken hölls hela tiden mot Mitri ute i skogen, hon var inte särskilt långt bort så auran av kraft nådde henne och hjälpte honom att läsa av vad den vita honan gjorde. Han uppfattade att hon jagade.. Tanken på kött fick saliven att rinna till i munnen. Han hade inte ätit på många dagar. Benet hade hindrat honom.

Så småningom dök Mitri upp igen, och började med örat som var i sämst skick. Lättnaden gick som en våg genom honom då de krossade örterna genast fick bultandet att avta. En mjuk suck slapp ut mellan hans läppar. Det sved av örterna, men det var hundra gånger bättre än att bli äten levande av flugorna.
Mitri påpekade att örat inte skulle gå att hela helt och hållet.
"Jag anade det. Det kvittar."
Brother uttalade meningen då han följde hennes nästa handling - att lägga tassen mot hans skadade ben. Vaksamt höjde han blicken mot henne och spände ofrivilligt musklerna. Vad tänkte hon göra?
"Det kommer inte göra ont, du kommer känna en värmande känsla i din kropp, var inte rädd."
Brother såg på henne i några sekunder till, men bestämde sig för att lita på henne och slappnade långsamt av i benets muskler. Känslan av att varmt vatten strömmade över honom gick honom att rycka till, men sedan slappna av då smärtan avtog. En lättare trötthet sköljde över honom, anade att det var en effekt av helandet.
När hon var klar backade hon undan och ursäktade sig med att lägga sig ner. Trött efter kraften som precis strömmat in i honom. Hungrigt kastade han en blick mot haren, men behärskade sig och gick sedan tyst fram till Mitri och buffade mjukt till henne över skuldran. 
"Tack. Skulden ska återgäldas."
Sedan kunde han inte hålla sig mer utan satte tänderna i haren, glad över erbjudandet. Hungern vred sig i hans mage, men stillades så fort den första biten kött nått magsäcken.

( ojdå, jag läste lite fort där ^^ <3)

Hon lägger huvudet mellan frambenen och betraktar honom när han hugger in på haren. Hon log mot honom och klipper lite med öronen. Hon är glad att han känner sig bättre och inom ett par dagar så skulle de kännas bättre för honom, och redan nu verkade ju de irriterande flugorna som hon hade sett surrandes runt hans öra försvunnit.- man får vara glad att du klarade dig undan med livet behåll och inte mer allvarligare skador. Hon ler varmt mot honom och hennes energi började sakta men säkert komma tillbaka. Hon viftar lite på svansen, glad att han känner sig redan bättre.

Hon ser en smula förvånat på honom när han kommer fram till henne och ger henne en buff över skuldran. Hon log och rodnar smått - åhh det var inget, jag är glad att du känner dig bättre. Hon klipper lite med öronen och skakar på huvudet - nej, du behöver inte återgälda något, jag ville hjälpa dig och bara att se dig äta och veta att du kommer bli bra igen är bra för mig.

Hon slickar sig om nosen och sveper med svansen men ligger kvar en stund till, men nu höjer hon huvudet och blickar ut över landskapet. - jag är ledsen om min helande med energin skrämde dig. Men du litade på mig, det gör mig glad. Hennes guldbruna ögon möter hans gula och hon ler blygt mot honom.

Brother såg hur blodet strömmade till i hennes ansikte, där pälsen blev tunnare runt nosen. Hon rodnade. Ett lätt flin bredde ut sig över hans läppar då han drog loss en till bit av harens lårmuskler. Känslan av dämpad hunger var oslagbar.
"Nej, du behöver inte återgälda något, jag ville hjälpa dig och bara att se dig äta och veta att du kommer bli bra igen är bra för mig."
Brother stelnade till och höjde blicken för att protestera, men insåg att hon förmodligen ändå inte skulle motta det och vände då blicken tillbaka mot hans inte-egenfångade-byte.
"Om du någon gång behöver min hjälp och jag är i närheten, ska du få den."
Rösten var sanningsenlig och ärlig - hon hade hjälpt honom. Då skulle han hjälpa henne. Sdådan var Brothers natur - trogen, vänlig, och mycket omtänksam.
Tankarna uppslukades för någon minut av maten, innan Mitri bröt tystnaden igen.
"Jag är ledsen om min helande med energin skrämde dig. Men du litade på mig, det gör mig glad."

Brother saktade ner rörelserna då han insåg vikten av hennes ord. Funderade. Det var sant, det hon sagt - han hade faktiskt litat på henne. Och ändå var hon en.. främling.
Den brunspräcklige hanen funderade över faktumet en stund innan han slutligen kommit fram till en någorludna vettigt svar.


"Jag antar.." Han avbröt sig för att lyfta upp kaninen och släppa den framför henne. Erbjöd henne att äta.
"Att det beror på min tankekraft. Jag vet hela tiden vad.. hur ska jag säga det, hur alla.. Åh, jag vet inte, Mitri."
Han ruskade på huvudet.
"Jag vet allt hela tiden. Jag känner varenda tanke, varenda sinnesändring. Jag visste vad du tänkte göra och varför, därför litade jag på dig. Ondska kommer inte över en sekund. Jag visste att du hade goda avsikter."

Hon sätter sig upp och nickar med huvudet så den långa luggen faller ner mjukt över ansiktet. - tack det skall jag komma ihåg brother. Om du någon gång behöver min hjälp så kom och sök upp mig. Hon ler varmt mot honom och klipper lite med öronen. Hennes energi var inte riktigt helt återställd men nu orkade hon i alla fall resa på sig och gå. Hon känner sig hungrig igen så hon kanske skulle pröva lyckan att fånga fiskar? Hon hade inte energi att springa efter någon hare eller större bytesdjur för tillfället. 

Men innan hon hinner gå till vattnet så kommer Brother fram och erbjuder henne haren. Hon ser förvånat på honom, men hon ger honom en tacksam blick och börjar hugga in på haren. Det smakar ljuvligt och det stilla hungern för en stund i alla fall. Hon lyssnar på honom när han pratar och hon höjer på huvudet och möter hans blick.

Hon känner igen sig, visserligen har hon inga tankekrafter eller telepatiska krafter men hon har en annan kraft som är jobbigt.
- Jag har en liknade kraft, fast jag har ingen kontroll över den, den kommer när det när den vill. Hon tystnar och ser på honom, rädd att han kanske dra sig undan. - jag har synska krafter, jag kan se lite av det förgångna men ibland vad som kommer hända, men som sagt så styr jag inte över synerna, de kan ibland bara komma utan att jag vill eller ens vet om det. hasplar hon ur sig. Sedan suckar hon tungt - det är pina att få dem, jag är väldig sårbar när jag får dem och jag blir helt slut efteråt. Hon hoppades inte att en syn skulle komma nu, hon ville inte skrämma iväg honom. Hon drog lite på munnen och klipper lite med öronen - så den är både positiv och negativ kan man väl säga.

Brother tog ett steg mot vattenkanten för att dricka, och njöt av den svalkande känslan i strupen. Han hade faktiskt inte märkt hur törstig han var förrän skadorna lindrats.
"Tack, det skall jag komma ihåg Brother. Om du någon gång behöver min hjälp så kom och sök upp mig."
Den brunspräcklige hanen log och fortsatte dricka, men höjde sedan huvudet igen och såg på Mitri med mjuk blick.
"Jag brukar inte vara den som drar till sig faror, men den där hanen kanske var ett startskott på en ny era." Ett retsamt flin lämnade honom innan han intresserat lyssnade på hennes förmågor. Synsk, alltså? Intressant.
"Åh.." Brother tog ett steg upp från vattnet och satte sig vid strandkanten. "Alla förmågor som jag inte har själv intresserar mig.. Synskhet.. På ett sätt liknar det mitt, jag får alltid förvarningar om man säger så. Men det där med tröttheten kanske inte är den bästa effekten."
Ett mjukt skratt lämnade honom.

Hon reser sig upp och går fram till vattenbrynet för att dricka och hon böjer ner huvudet och börjar dricka i långa djupa klunkar. Vattnet smakar himmelskt och är svalkande och gott. Hon klipper lite med öronen när han pratar igen och hon höjer huvudet och vrider på huvudet för att möta hans gula blick. vattendroppar droppade ner från hennes mun och faller sedan mot vattenytan där de bilder små vattenringar.

Hon sveper mjukt med svansen och ler - åhh en attraktiv hane som du måste dra till dig många. Hon rodnar igen när hon insåg vad det var som kom ut ur hennes mun.. Hon hade tänkt det inne i huvudet men tankarna kom ut ur hennes mun. Pinsamt! Hon log blygt mot honom. Hon ser förvånat på honom när han är nyfiken på hennes krafter, det var hon inte beredd på - du.. tycker inte att det är konstigt eller blir skrämd av det?
Hon skrattade till när han skrattade -Nej det är inte den bästa effekten. Hon tittar på honom och ler ett retsamt leende - fast man har ju i för sig lätt att somna efteråt.

Brother slet blicken från varghonan och blickade ut mot vattenfallet. Det vart tillräckligt långt bort för att inte störa när de mullrande massorna slungades ut från klipporna, och hördes bara som ett svagt brus. Undrade i sitt stilla sinne vart vattnet kom ifrån, om det möjligtvis var bergsvatten från Raukake...
Mitri bröt hans funderingar.
"Åhh en attraktiv hane som du måste dra till dig många."
Brother vände blicken mot Mitri och stirrade misstroget på henne med en förbryllad min. Då meningen sjönk in byttes de uppspärrade ögonen mot ett skratt.
Den brunspräcklige ruskade på huvudet och tvingade sig själv att behärska sig.
"Jag tar det som en komplimang." Munterheten lyste ur ge ljusbruna ögonen. "Tack, antar jag. Och nej - dina krafter.. Varför skulle de skrämma mig?" Han la huvudet på sne, alltjämt med samma muntra gnista i ögonen. 
"Synskhet har jag hört talas om förut. Liksom tankeläsning, eldbändning, teleportering, skuggmanipulation, sinnespåverkan.. Det finns ingenting konstigt i din förmåga. Jag lovar dig att det finns konstigare saker än en kraft, som de flesta faktiskt har."

Hon rodnade men ler varmt mot honom och viftar på svansen, glad att han inte tog illa vid sig. Hon Tar ett steg mot honom och nafsar honom vid halsen, på ett vänskapligt men det var även en inbjudan till lek. Även om de är vuxna så tittade ju lekfullheten fram och det är roligt att få springa av och busa runt.

Hon rycker lite på axlarna och suckar en aning. - några jag har mött och som min kraft har visat sig för, har antingen blivit skrämda eller arga, de tror att jag gör det för att ta reda på deras hemligheter, vilket jag inte alls är ute efter.

Hon klipper lite med öronen igen och ler mot honom - jo det är många som har olika krafter. andra som man känner till andra har krafter som man inte alls känner till. Hon skrattade till och höjer sedan den högra framtassen och skvätter sedan vattnet mot honom. Busigheten lyser ur hennes guldbruna ögon.

Brother nickade svagt med tom blick, igenkännande i vad hon sade.
"Ska vi snacka om hemligheter, så har jag stor erfarenhet av det ämnet.. Jag har tankeläsning. Det om något är hemlighetsavslöjande.. Misstolka mig inte, jag försöker alltid spärra av mig själv från andras sinnen. Men det är som en strandkant.. En lite för stor vibration på ytan, och vattnet väller upp på sanden. Ungefär så fungerar det. Brister koncentrationen, om jag blir överraskad eller liknande, slinter jag ofta i tanken och får reda på både det ena och det andra som jag inte ville få reda på."
Han gav henne ett skamset, snett leende. Det hade hänt många gånger att saker han absolut inte behövt veta uppdagats. 
"Fast det är ju till hjälp också. Det är ju lite svårt att bedra mig, om man säger så." 

Brother skrattade till och bet lekfullt efter Mitris öra då hennes käkar snappat efter hans päls. Hennes vita tass slog i vattnet och stänkte vatten på honom, vilket Brother kontrade med att resa sig en aning på bakbenen och smälla ner båda frambenen i vattnet så det flög i kaskader runt de båda. Han blev påmind av att det skar till i senan på högerbenet. Just det - skadan. Genast stannade han upp och log ursäktande.
"Jag glömde. Skadan."

Hon nickade, hon kände att de hade mycket gemensamt, deras krafter liknade varandra och att få veta andra hemligheter utan att ens mena det är inte kul. Hon klipper lite med öronen - jag vet hur det är brother och det är inte kul när man får reda på andras hemligheter som skall vara hemliga.

Hon skrattar till när han biter lekfullt i hennes ena öra. Hon morrar lekfullt och tjuter till när vattnet stänker upp på dem båda när han smäller ner frambenen i vattnet. hennes guldbruna ögon glittrar förjust men hons tannar upp när han gör det och ursäktar sig med skadad. hon tar ett steg mot honom och buffar mjukt på hans hals - Det är inget att be om ursäkt för, skador tar tid att läka men man får inte låta dem hindra en att leva.
Hon nafsar honom vid halsen mjukt - fast skall ändå vara försiktigt så det inte blir förvärrat.

Brother nickade. Han hade verkligen ingen lust att riva upp skadan igen nu då Mitri hjälp den att bli bättre - anade dessutom att hon inte skulle orka hela den en andra gång ifall den skulle gå upp. Hon nafsade återigen mot hans hals, och ett kort skratt lämnade hans leende läppar. Sannerligen var Mitri ett roande sällskap. 
Lekfullt slog han vänstertassen, den oskadade, i vattnet för att retas och tog sedan några snabba steg upp från strandkanten för att inte bli ännu blötare (förmodligen skulle Mitri komma med en motattack).

Plötsligt distraherad testade den brunspräcklige att stödja på benet, och blev nöjd då det åtminstone gick att ta stöd på det utan att smärtan skar genom senan. En tanke fladdrade likt en flyktig fågel genom huvudet, och tankfullt vände han blicken mot Mitri.

"Var du på väg någonstans innan du mötte mig? Om inte, så får du gärna följa med mig. Jag är på genomresa."

Hon skrattar till igen när vatten kommer på hennes ansikte och hon ruskar på huvudet för att bli av med det, den blåa luggen hade blivit en aning mörkare nu efter allt vatten. De guldbruna ögonen följer Brother med blicken och hon hon ler glatt. Hon har aldrig mött någon som honom förut, som får henne att må bra och ingen som springer iväg eller blir rasande när hennes krafter uppenbarar sig.

Hon fnissar busigt och ett mjukt busigt morrande lämnar hennes strupe och hon tar ett steg mot honom. Hon nafsar honom lekfullt på halsen och ger honom en mjukt puff på hans högra kind. Hon ser förvånat på honom när han ställer sin fråga om hon vill följa med honom. Hade hon varit på väg till något speciellt? Nej, hon hade bara börjat vandra runt, att hitta fler vänner, få känna nya delar av Numoori. Hon log mot honom - Nej jag var inte på väg någonstans, jag tänkte utforska Numoori och träffa nya vänner, jag känner mig rastlös där min flock håller till. Hon hade inget emot Nordanskogen eller så men hon känner sig rastlös och hon skulle ju återvända, - men jag följer gärna med dig. Hon ler retsamt mot honom - om du står ut med mig så att säga?

"Ungefär samma som jag då - bortsett från flockdelen."
Han vände den ljusbruna blicken bort mot skogen, med ett fundersamt uttryck i hans annars mjuka anlete. Han hade ingen aning om vart han varit på väg, faktiskt hade han vandrat i ett töcken sen han fått skadorna och inte ägnat en tanke åt vart han gick.

"Vart bör vi bege oss?" 


[Kortis, men hade inget mer att tillägga utan att det skulle bli framkämpat xD]

Hon log varmt mot honom och ger honom en mjuk puff på hans högra kind. Hon känner sig trygg med honom, men att han ville vandra runt i numoori tillsammans med henne gjorde henne rörd. Hon skall erkänna att hon har varit rädd, rädd att bli ensam och att aldrig få se delar av numoori. Men hon har inte vågat, rädd för att hennes krafter skall skrämma iväg andra och dels att hon inte har hittat någon som vill vandra runt. Hennes dotter har ju vandrat iväg på egen hand och flocken var ju på upptäcksfärd de oxå runt om. Men brother blev varken arg eller rädd. Han är fascinerad och hon vill gärna vandra med honom.

Hon log mot honom igen och mötte hans blick - vad sägs om Höstskogen?

Hennes nos puffade mjukt till hans kind. Brother log, nästan generat, och svepte lätt med svansen över hasorna i en mjuk gest av glädje över att ha fått resesällskap.
"Vad sägs om höstskogen?"
Brother tänkte efter någon minut, och svarade sedan med mjuk röst. Han hade faktiskt precis kommit därifrån innan Byomi, och hade planer på att ta sig över Raukake och vandra mot platserna bortom berget. Han hade länge velat ta sin resa över berget.

"Jag kom precis därifrån.. Jag hade tänkt att resa över Raukake, och någonstans därefter. Vill du det?"

Hon log mot honom och nickad med huvudet. - Raukake låter som en bra ide. jag har inte varit där själv.
Hon nafsar honom mjukt på halsen innan hon backar undan från honom och börjar gå åt det håll Raukake ligger. - Kommer du? säger hon och tittar bakåt med ett retsamt leende.

Brother skrattade mjukt till då hon nafsade mot hans hals. Han gillade hennes lekfulla sida - eller just nu, verkade det snarare vara så att han gillade alla..

"Kommer du?"
Brother slet blicken från marken och insåg att hon börjat röra på sig. Raukake, var det alltså. Den rävlike hanen tog några haltande steg efter henne och slöt upp vid hennes sida med ett lätt leende. 
"Mot raukake!"


Det skulle bli en intressant väg att gå. På många sätt.

[Brother har fått en liten crush på nååågon tror jag <3 Om du inte har något mer att tillägga så förklarar jag detta som AVSLUTAT! Fortsättning i Raukakebergen, jag skriver på en gång~]