Det hade inte varit meningen att lämna Kaiwood. Han hade bara behövt rensa tankarna lite, och hans tassar hade fört honom nord-öst utan att han menat det. Samma riktning han tagit när han och Abi fått sitt första uppdrag tillsammans.

Du kunde inte skydda dem.

Abraxas stannade abrupt upp och stängde ögonen. Han drog ett djupt andetag, in genom nosen och ut genom munnen. Kort därefter vågade han öppna ögonen igen, och såg sig omkring. Solens strålar strilade genom trädens kronor och fick ljusa fläckar att dansa över marken. Marken kläddes av blommor, och luften var full av dess söta doft. Han var inte säker på att han gillade det.

Du kunde inte skydda någon av dem, trots min vägledning.

    "Du vet lika väl som jag att där inte fanns något att göra åt saken," mumlade han till svar och fortsatte långsamt framåt.

Du visste att de var i fara. Du visste att de behövde ditt beskydd. Men du lämnade dem att dö. Övergav dem.

Han stannade upp igen på nytt.
    "Nej, hör här-"

Det är dina tankar, inte mina. Vare sig du vill erkänna det eller inte.

Ett dovt morrande lämnade honom. Han hatade att ängeln hade rätt. Han hade kanske inte vetat exakt vad som skulle ske, men han hade varit fullt medveten om att något skulle hända. Ändå hade han lämnat dem. Rört sig för långt bort. Inte varit snabb nog. Han visste inte vad han hade gjort för att göra gudarna så arga, men någonting måste det ha varit.  Ett plötsligt prasslade ljöd längre bort och Abraxas vred hastigt på huvudet. Snett framför honom, ett tiotal språng bort, öppnade träden upp sig i en dunge. En vit, smäcker varg rörde sig bland buskagen. Perfekt. Han behövde någon att ta ut sin frustration på.

Abraxas steg var mjuka, men han gjorde ingen direkt ansats till att dölja dem. Den vita såg skör ut, och ville han skulle han säkert kunna bryta av henne på mitten utan att ens försöka. Hans muskler spändes för ett ögonblick innan han i några få, korta språng kastade sig mot henne. Ett gällt skrik fyllde hans öron när han tacklade omkull henne på rygg. Med blottade tänder ställde han sig över henne. Röda ögon mötte blek viol. De ljusa ögonen fick tankarna att återvända till systern. Han frös ofrivilligt till och andades ut ett kort, glädjelöst skratt. Gudarna kunde verkligen konsten att komma med hjärtlösa skämt.
    "Ni kan inte mena allvar!" Morrade han fram och klev motvilligt bort från tiken.

Den här dagen hade bara börjat, och den var redan alldeles för mycket.