Minnet av de senaste dagarna var som en dimma. Ace var ofokuserad med huvudet uppe bland molnen oftare än inte. Den enda egentligen fasta punkten i hans liv var för tillfället träningarna med Chayan. Det och att han nu gick på betydligt fler morgonpromenader. Allt i hopp om att träffa henne igen. Han hade inte kunnat tänka på mycket annat sedan deras möte.
    Ace rykte till där han stod, överraskad när han märkte Harli vid sin sida. Han hade så taktfullt som möjligt försökt undvika henne ända sedan han skämt ut sig. Men nu när de stod här, bara dem två, insåg han att det inte fanns någon eller något som skulle kunna hjälpa honom ur den här situationen. Det var bara att ta tjuren vid hornen. Ett enkelt 'hej' och lite småprat skulle nog duga.
    Han log fåraktigt mot henne. "Fint väder idag. Några planer? Jag hade precis tänkt gå en promenad. Du vet, som jag brukar göra." Han skiftade nervöst vikten mellan framtassarna, osäker på varför han känt behovet att nämna just det av alla saker. "Vill du följa med?" Frågan slank ut av ren fart och pliktskyldighet. Ace höll kvar vid leendet samtidigt som han förbannade sig själv och sin dumma mun. Han ville inte ha sällskap. Inte när hans plan var att eventuellt – förhoppningsvis – stöta ihop med en ur Lykoris. Nåja, det var för sent att ta tillbaka erbjudandet nu. Harli skulle förmodligen ändå inte tacka ja och då skulle han inte ha något att oroa sig över.

Harli hade försökt få kontakt med honom sedan den där dagen som hade slutat i katastrof. Hon ville be om ursäkt för sitt beteende, få honom att tycka om henne igen, visa att hon var mer än en söndertrasad själ. Men det kändes som om han hade undvikit henne, slagit undan blicken när hon försökt fånga den eller bara varit svår att hitta. Hade hon gjort honom så fel att han inte ville prata med henne längre? 
     Men så såg hon honom. Hon hade stigit upp tidigt, som alltid. Höstsolens strålar sträckte sig genom de brinnande lövverken och marken var fuktig av småkylig morgondagg. Skulle hon våga gå fram? Vad skulle hon säga? Hon bet sig nervöst i underläppen men samlade sedan allt mod hon hade i sin unga kropp och travade med mjuka steg fram till honom. Slöt upp vid hans sida. 
     "Hej" mer än så fick hon inte fram. Fick en sådan total tunghäfta. Hon hade tränat på det här så många gånger i sitt eget huvud. Hej Ace, förlåt för att jag var en sådan tönt förra gången och för att jag fick dig att bli så äcklad av mig att du vill undvika mig. Förlåt. Jag önskar att jag inte hade reagerat så. Jag förstår om du inte vill veta av mig mer, men snälla, jag vill ju vara med dig. Snälla tyck om mig igen.
     Men hon behövde inte säga mer då Aces mun babblade på. Hon såg lite förvånad ut när han frågade om hon ville följa med på hans promenad. En liten stunds tystnad innan hon snabbt fuktade läpparna och blygt nickade. 
     "Jättegärna Ace" sa hon lågt. "Vart ska vi?"

För en halv sekund blinkade han bara dumt mot henne. "Du-du vill följa med?", försäkrade han men återhämtade sig snabbt. "Bra. Perfekt! Jättebra Harli. Jag kan behöva lite sällskap." Ace gjorde en mental notering att inte gå samma runda han brukade. Det hade blivit lite väl spännande om han just denna dag när han hade Harli i släptåg råkade på Naphula. Han såg sig om och bestämde sig rätt snabbt för att ta den genomgående leden i södergående riktning. Han hade en idé.
    "Hade tänkt prova något nytt idag. Få lite variation. Jag tänker Eldskogen. Pinnar vi på hinner vi kanske fram till Mardouf. Du vet, den där stooora djupa ravinen. Vi kanske till och med får se något dött djur där på botten som ramlat." Han flinade och vickade på ögonbrynen. "Om vi ens ser botten", underströk han och sneglade på silvervargen för att fånga hennes reaktion. Kanske skulle det vara nog för att avskräcka henne från att följa med. Chansen att de skulle hinna till Mardouf var försvinnande liten men det visste förhoppningsvis inte hon.
    Ace hade redan börjat gå när han såg sig över axeln för att se ifall Harli följde med. "Fortfarande sugen på att hänga på? Eller har du fått kalla tassar?", retades han för att i nästa stund snubbla över en rot och nästan kollidera med ett träd. Pinsamt. Fruktansvärt pinsamt. Han avfärdade hela incidenten med ett lättsamt skratt. "Ojämnheter", gav han som förklaring och riktade blicken framåt medan kinderna brann.