Harli hade försökt få kontakt med honom sedan den där dagen som hade slutat i katastrof. Hon ville be om ursäkt för sitt beteende, få honom att tycka om henne igen, visa att hon var mer än en söndertrasad själ. Men det kändes som om han hade undvikit henne, slagit undan blicken när hon försökt fånga den eller bara varit svår att hitta. Hade hon gjort honom så fel att han inte ville prata med henne längre?
Men så såg hon honom. Hon hade stigit upp tidigt, som alltid. Höstsolens strålar sträckte sig genom de brinnande lövverken och marken var fuktig av småkylig morgondagg. Skulle hon våga gå fram? Vad skulle hon säga? Hon bet sig nervöst i underläppen men samlade sedan allt mod hon hade i sin unga kropp och travade med mjuka steg fram till honom. Slöt upp vid hans sida.
"Hej" mer än så fick hon inte fram. Fick en sådan total tunghäfta. Hon hade tränat på det här så många gånger i sitt eget huvud. Hej Ace, förlåt för att jag var en sådan tönt förra gången och för att jag fick dig att bli så äcklad av mig att du vill undvika mig. Förlåt. Jag önskar att jag inte hade reagerat så. Jag förstår om du inte vill veta av mig mer, men snälla, jag vill ju vara med dig. Snälla tyck om mig igen.
Men hon behövde inte säga mer då Aces mun babblade på. Hon såg lite förvånad ut när han frågade om hon ville följa med på hans promenad. En liten stunds tystnad innan hon snabbt fuktade läpparna och blygt nickade.
"Jättegärna Ace" sa hon lågt. "Vart ska vi?"