Solen stod högt på himmelen, men de kyliga höstvindarna lät den inte alstra någon värme. Janos och resten av patrullen som han anslutit sig till hade anlänt till Tvillingklipporna för bara någon timme sedan. De var bara här för att hämta upp Avani innan de skulle återvända hem till Sacrari igen. Det här var den sista vilan innan den långa marschen hem igen. Janos kände sig fylld av ett rastlöst vemod. Han kunde inte låta bli att älta över vad han sagt åt Zaria sista gången de sågs. Ändå gjorde han sitt bästa för att hålla fasaden uppe runt flockmedlemmarna, men det blev tröttsamt efter ett tag och så fort Janos fick chansen smet han undan gruppen. Den planlösa vandrandet runt Tvillingklipporna och det gamla kända reviret ledde honom till ett stort, ännu blommande körsbärsträd.
      Det var inte förrän han närmat sig den helt som han lade märke till den ljuspälsade främlingen som befann sig på dess andra sida. En milda förvåningen speglades i hans ansikte innan han log ett ursäktande, tamt leende.
      “Oj, jag såg dig inte.” Ett lågt, matt skratt följde. “Det är väl inte nu du säger “det här trädet är inte stort nog för oss båda” och attackerar mig?” skämtade han prövande, men hållningen och hans ögon påvisade ingen entusiasm. Istället verkade han snarare lite loj. Janos suckade när han klumpigt slog sig ned. De blå ögonen granskade henne ett ögonblick igen innan han vände ansiktet bort.
      “Nej förlåt,” suckade han, “jag ska inte störa.”

Harli var evigt tacksam sin flock, som så omsorgsfullt tagit hand om hennes skador och sett till att hon fysiskt var tillbaka till sitt friska jag. Pälsen hade växt ut helt på vissa ställen, men på vissa ställen på hennes lilla kropp var pälsen fortfarande tunn och kort. Vittnade om de ärr som prydde hennes kropp efter hennes älskades vrede. Såren i hennes hjärta var däremot långt ifrån läkta. Mardrömmar hemsökte henne varje natt och visst var den ljuslila blicken fylld av sorg vissa stunder. 
     Men nu hade hon tagit sig ut på en lång promenad för att leta bär och frukt tillsammans med en flockmedlem. Harli var så fascinerad av Numooris natur. I hennes födelseflock hade hon aldrig tillåtits att utforska, då alla andra hade passat upp på henne och hon hade alltid haft någon som vakat över henne. En tik av hennes slag skulle inte smutsa ner sig bland buskar och törnar, hade hennes mor alltid sagt. 
     Hennes nyfikenhet hade lett henne bort från sin flockmedlem och hon hade hamnat lite på villospår. Dock hade hon hittat det mest underbara körsbärsträd vars bär hon visste skulle uppskattas hos flocken. Hon hade ställt ner den flätade korgen och stod nu med framtassarna mot trädets stam för att försöka nå till de finaste bären. 
     En främmande röst nådde hennes öron och hon pep tyst till av förvåning, ja och en gnutta skräck. Hon gled ner från trädet och tiaran hon bar på hjässan föll ner i ögonen på henne. Det snövita svansen trycktes genast mellan bakbenen och hon verkade bli ännu mindre än vad hon var. 
     ... och attackerar mig? Attackera? Skulle Harli attackera? Hon blev alldeles förvånad över att tanken ens snuddade vid hans sinne. Hon hade aldrig attackerat, aldrig skadat, aldrig ens skråmat någon eller någonting. Hon kikade fram bakom trädet, rättade till tiaran och öronen var osäkert vinklade bakåt. En främmande hane. Hon hade aldrig sett en hane med hans utseende förut. Stilig, men något i hans kroppsspråk kändes.. lojt. De blå ögonen verkade bära på något. 
     "Du- du stör inte" försäkrade hon. Han verkade inte vilja döda henne, eller? Men hon var på sin vakt. Önskade att hon inte gått ifrån sin flockmedlem. Hon hade känt sig tryggare med henne. 
     "Det här kanske är ditt körsbärsträd? Jag.. jag är ny här. Jag visste inte. Jag ber verkligen om ursäkt om jag.. klampat in på något som är ditt" ursäktade hon sig. Rösten var silkeslen och otroligt feminin. Hennes ljusa ögon glittrade till i höstsolen. 
     "Kan jag erbjuda dig några bär? De ser alldeles utsökta ut" föreslog hon. Hon ville ju inte göra honom arg eller upprörd.

Janos fångade upp hennes osäkra utstrålning med en gång. Det verkade som hans skämt flugit henne över huvudet, men han lade ingen vikt vid det. Den milda förvåningen som han lät dröja kvar i ansiktet gjorde bara att han såg ännu vänligare ut, och nästan lite nyvaken.
     “Nej nej-” avbröt han försiktigt med ett mjukt skratt, “absolut inte. Kan man äga ett körsbärsträd? Det kanske man kan. Ja, varför skulle man inte kunna det… Jag har hört konstigare saker.” Janos hann både ställa, svara på sin egen fråga och påbörja en ny fundering innan den ljusa tiken ens fått chans att svara. Han insåg att han pladdrade och avslutade tvärt med ett fåraktigt, ursäktande leende.
     “Åh, ja tackar,” skyndade han sig att svara. Utan någon eftertanke närmade han sig henne och den flätade korgen han skymtade bredvid. Han sträckte ner ansiktet och fångade upp några på tungan. När han började tugga på dem förvånades han över hur hårda de var. Janos hade ätit bär förut, men aldrig bär som var så hårda.
     “Oj,” klämde han fram, “ska de vara såhär? Lite som att tugga småsten. Fast godare. Sten är ogott.” Ogott? Det var väl inte ett ord? Janos skrattade lite för att dölja skammen som tog vid och tog några steg bakåt. Han betraktade henne på nytt igen, och kunde inte låta bli att tänka på hur söt hon var.
     “Ny här sa du? Jag med. Jag är Janos. Trevligt att råkas,” sade han och drog på det största, charmigaste leende han kunde. Att det var både snett och fläckat av de mörka bären var ingenting han kunde se.

Harli ryggade skrämt tillbaka när han närmade sig, den lilla kroppen hukade sig närmare marken och den yviga svansen smet in mellan bakbenen. Öronen slickades mot den smäckra huvudet och blicken skvallrade om att hon var beredd på att han skulle kasta sig över henne med ett tag om hennes strupe. Men något sådant hände inte, utan hanen sträckte ner sitt huvud i hennes flätade korg och fångade upp några av bären. 
     När han pratade slappnade hon av lite igen, slutade att huka sig och öronen vinklades framåt igen. Svansen låg dock tryckt mellan bakbenen. Hon lyssnade till hans babbel om bären och när han bedömde sten som ogott höjde hon huvudet något. 
     "Ogott?" Hennes ljuslila blick mötte blygt hans. Ett svagt, flickigt fnitter lämnade henne. "Aldrig hört den beskrivningen av sten förut, men du har så rätt. Sten är helt klart.. ogott" nickade hon instämmande. "En varginna i min födelseflock brukade göra den godaste körsbärssaften, så jag tänkte försöka mig på det. Jag hoppas inte att saften ska bli.. ogod"
     Hon bländades nästan av hans charmiga leende och hennes tonårshjärta skuttade blygt till i den späda bröstkorgen. Hon slog undan blicken innan hon höjde den till hans. De ljusa, långa ögonfransarna fladdrade till. Svansen hade lättat från bakbenen och svepte vänligt, om än osäkert, till bakom henne. 
     "Jag heter Harli" presenterade hon sig. En röst ekade i bakhuvudet med alla titlar och annat hon tvingats presentera sig med i sin barndom. Hon kunde höra sin mor fnysa irriterat över att hon utelämnade sitt arv och sina blodsband. Men här i Numoori var hon bara Harli, hennes bakgrund ville hon lämna bakom sig. 
     "Så, är du bara ute och höstpromenerar Janos eller är du på väg någonstans?" frågade hon och såg in i hans ögon. Hans blick var vänlig, vilket fick misstanken om att han ville döda henne att blekna lite. "Kanske du utforskar området precis som jag?"

Janos skrattade bara lite nervöst och nickade instämmande åt hennes eftertänksamma kommentar. Han kom på sig själv med att ägna mer tankar åt hur korkat hans uttalande varit än vad hon sade. Så när hon tystnade och han inte var riktigt säker på vad hon faktiskt sagt så skrattade han bara igen och log sitt ursäktande, något fåraktiga leende.
     “Harli,” upprepade han som för att försäkra sig om att det var rätt, och när han inte fick någon frågande eller ogillande blick tog han det som en bekräftelse.
     “Tjaaaaa,” började han lite långdraget och skruvade lite på sig. “Typ lite av allting, skulle man väl säga liksom. Jag är egentligen på väg nånstans liksom. Är bara på genomresa för att plocka upp en polare. Ehh, ja. Och så passade jag på att ja, se mig omkring lite liksom. Jag har inte varit här förut så, ja, du fattar.” Han ryckte lite lätt på axlarna. Den vänliga blicken svepte kort över landskapet innan den fastnade i hennes ljusa ansikte igen.
     “Så du är en bärplockare? Coolt! Jag har aldrig plockat ett bär i mitt liv- nej det var en lögn. Min mamma brukade tvinga mig springa och hämta massa växter och bär och grejer åt henne när hon skulle göra sina salvor och allt vad det är. Men typ aldrig FRIVILLIGT plockat ett bär liksom. Eller flera bär. Eh-” Han avbröt sig med ett skratt och kände sig plötsligt nervös över hur han pladdrat på igen. Kanske var det här jätteointressant för henne att veta? Kanske skulle hon tycka han var jobbig och taktlös? Han hade trots allt en tendens att dela med sig lite för mycket om saker som kunde uppfattas irrelevanta. Zarias namn fladdrade förbi i hans tankar och han kunde inte låta bli att låta stygnet av saknad hugga honom lite i hjärtat.

Harli lyssnade uppmärksamt när han talade. Hon var en bra lyssnare. En fin dam hade förmågan att lyssna, hade hennes mor alltid sagt. Hennes snövita ögon klippte till när han berättade om hur hans mamma bett honom plocka bär när han var ung. Hjärtat blev varmt av tanken på att ha en sådan mor. Hennes egen hade varit kylig, sträng men ändå hyste Harli en sådan kärlek till sin mor, trots att denna vänt henne ryggen efter att hon rymt med Meteus. 
     "Jag skulle inte kalla mig bärplockare" hon skakade lite på huvudet. Hon hade ju inte arbetat en dag i sitt liv, endast fått kunskaper som en fin dam skulle behöva. En fin dam behövde inte lära sig om blommor, svampar och bär. "Men jag skulle gärna vilja lära mig mer om bär och sådant" nickade hon. "Jag har alltid tyckt det verkat så härligt att använda det skogen ger oss och skapa de mest delikata rätter" ett blygt leende glimmade till över hennes ljusa läppar. "Ja, eller salvor som din mor gjorde. Jag fick uppleva en helares krafter när jag-" hon stannade upp i sin mening. Hur skulle hon förklara utan att lämna ut sin sorg? Hon ville ju inte att han skulle förstå hur svag hon var, då kanske han skulle ta tillfället i akt och slakta henne här och nu? "- var skadad" avslutade hon meningen.
     "Men du verkar ju ändå ha erfarenhet av växter? Kanske du kan förklara för mig hur ett björnbär ser ut? En varginna bad mig att leta efter sådana, men jag vågade inte fråga hur de ser ut. Ser de ut som en björn? Ett stort, lurvigt, brunt bär?" Hon såg lite fundersam ut, samtidigt en aning skeptisk till varför ett sådant bär skulle vara gott att äta.

Janos gjorde sitt allra bästa för att hålla fokus på vad Harli sade trots tankarna som surrade i huvudet på honom. Han nickade medhållande som för att försäkra henne, men också sig själv, om att han lyssnade.
     Ett abrupt grymtande lämnade honom när hon frågade honom om björnbär. Han lyckades hålla tillbaka skrattet. Egentligen inte för att frågan var dum, utan det var snarare visualiseringen av ett stort, brunt, lurvigt bär. Tanken på hur björnbär egentligen såg ut kändes nu som en besvikelse. Men åtminstone kunde han hjälpa henne.
     “Jag önskar dem såg ut så,” erkände han med ett roat leende. “Men de ser faktiskt inte alls ut som björnar. Jag undrar varför de ens kallas så? Kanske för att-” Janos avbröt sig innan han hann påbörja en ny monolog med sig själv. Han skrattade ursäktande.
     “Du vet hallon? Röda, söta små saker? Växer på taggiga buskar? Björnbär är typ-” Återigen stannade han upp mitt i en mening då han insåg att han tyckte sig passerat några buskar björnbär bara en liten bit söder härifrån. “Vänta, jag tror faktiskt jag gick förbi ett par buskar björnbär förut. Kom, så kan jag visa dig!” Utan att tveka kastade sig Janos upp på benen igen och nickade uppmuntrande åt henne att följa efter. Det var väl egentligen att detta lilla stopp skulle vara för patrullen att vila upp sig, men att få stå till tjänst och vara hjälpsam fyllde honom med ny energi på ett annat sätt.

[Avslutat]