“Du kommer väl ihåg vad jag brukar säga? Golare har inga polare. Just det. Och det är ingenting man skojar bort, hörru. Nu har ju jag gett dig mitt förtroende här, så det är bäst du håller igen. Jag vet ju hur svårt du har att hålla igen. Åtminstone i ena änden.” Janos grimaserade illa innan han gav henne ett retsamt flint. Janos hade gått på hennes prutt-trick fler gånger än det borde vara möjligt.
     Vägen upp till revirets gräns var lång, krånglig och rent av farlig på sina ställen. Om klättringen i vanliga fall tog lång tid, var det ingenting i jämförelse med att försöka vägleda en valp upp. När han slutligen gått med på valet - efter mycket tjatande från kusinen - så hade han inte haft i åtanke hur lång tid det faktiskt skulle ta. Solen hunnit sjunka undan, och lämnade bara efter sig ett varmt sken i horisonten. Molnen hängde låga och dunmjuka, och tycktes nästan omfamna bergstopparna.
     Efter en paus på ett stenutsprång försäkrade Janos Titania om att detta var slutspurten.
     “Ser du, du kan se slutet nu om du tittar upp. Snart kommer du gå på moln. Bokstavligen.” Om än det bara var en kort klättring kvar, kunde det vara den svåraste biten. På sina ställen var det som att försöka klättra upp för en vägg. Om det inte varit för Janos telekinesi så var han osäker på om han faktiskt hade kunnat ta med henne upp.

Titania hade kämpat för att få vara här. Först kämpat för att få Janos att gå med på det, och nu kämpat fysiskt för att över huvud taget komma hit. Bergen såg visst höga ut nerifrån, men inte såhär höga. För att inte tala om hur brant och tungt det var att klättra så högt. Titania hade varit så säker på att det inte skulle ta någon tid alls. Bara en snabb tur upp och kika. Det var allt hon ville. Se gränsen och vad som sträckte ut sig på andra sidan. Janos hade sagt att man bara såg mer berg därifrån, men det hade inte spelat någon roll, och en liten del av Titania trodde ändå att man åtminstone borde kunna skymta resten av Numoori därifrån. Det var ju så högt upp!
     Det var den viljan som fått henne att bita ihop och envist fortsätta hela dagen, hur mycket hennes unga kropp än protesterade. Hon var ännu glatt ovetande om att hon skulle behöva ta sig ner igen samma väg, och hur mycket tyngre det var att ta sig ner för en så brant bergvägg, särskilt efter en tung och lång klättring uppåt innan.
     "Golare har inga polare!", svarade Titania i mun på Janos. Hon log sitt största, bästa leende åt kusinen, och svansen vevade uppspelt bakom henne, så gott det gick med vinden som drog hårt i hennes päls. Hon var säker på att hon lyckats dölja hur andfådd hon var från sin röst, och reflekterade inte över att pausen de tog direkt där efter kunde varit just på grund av den andfåddheten. När de fortsatte igen så försäkrade Janos henne om att det här var slutspurten. Det han kallade för "slutspurt" tog dock olidligt lång tid enligt Titania. Hon var trött efter klättrandet, och samtidigt otålig över att snart äntligen vara framme.
     Med stjärnor som sakta tändes på den färgsprakande kvällshimlen puttade Janos upp Titania över den sista klippkanten. Titania förstod inte att de var framme förrän Janos kom upp bakom henne och bekräftade att jo, här var det. Det här var gränsen. Och det var exakt vad Janos hade beskrivit: Mer berg, och ingen skymt mellan dem som inte också var mer berg. Det gjorde dock inget för att dämpa Titanias plötsliga extra energi. Det här var gränsen! Hon fick kämpa för att inte yla högt av triumf, rädd att några arga vuxna ur flocken skulle råka höra, även om Janos sagt att den hårda vinden som blåste upp ur dalen skulle föra ljudet på fel håll.
     De befann sig på en relativt flack klipptopp, klädd av grus och stenar av alla storlekar. Titania hade föreställt sig att toppen av Sacraris väggar skulle varit slät sten, eller kanske mossa som så många stenar hon klättrat på nere i dalen, så det stora gruset var en överraskning. Högre klippor reste sig runt dem, och ännu högre berg. Toppar som inte gått att se nerifrån dalen, men som även här uppifrån såg ännu högre ut än den klättring hon och Janos redan gjort. Högre än något hon någonsin sett förut, som att de nådde hela vägen till himlen.
     "Wow", andades hon hänfört när hon stirrade upp på de vita topparna. Full av sprittande energi snodde hon runt för att se på allt.
     "Wooooow!" utbrast hon när hon för första gången vågade ta en ordentlig titt ner i dalen igen. På vägen upp hade hon flera gånger blivit tillsagd att inte titta ner, så hon hade inte fått sig en ordentlig titt förrän nu, och det hon såg kändes så overkligt. Träden var så små, långt, lååångt där nere under dem. Hon kunde se templet resa sig långt där borta. Någonstans där nere fanns de andra i flocken, men hon hade inte den blekaste aning om var hon ens skulle börja titta för att försöka se dem.
     "Janne! Janneeee! Allt är så-! Så-! Iiiiiiiih!" Hon hade inte ord för att beskriva hur mäktigt det var att se allt härifrån, och se allt nytt runtom, även om det mest var grått och grusigt.

Janos var tacksam över att de äntligen nått toppen. Denna klättring hade tagit mer kraft och tid än vad han kunnat föreställa sig. Men tacksamheten varade inte länge innan insikten om hemfärden kom över honom. Men så såg han Titanias storögda blick, sprudlande av upprymdhet och då kändes det plötsligt inte lika jobbigt. Det var kanske värt det ändå.
     Han skrattade högt åt hennes iver. Janos hade trots allt trott att hon skulle vara besviken över utsikten. Han förundrades av hur tagen hon verkade vara av ögonblicket. Han tog plats bredvid henne och kikade ner över dalen med henne.
     “Där borta är samlingsplatsen,” han pekade löst med tassen. “Däråt ligger vattenfallet.” Han pekade slarvigt ut de olika punkterna, osynliga från det här avståndet men kunde ändå vara roligt att kika efter för en yngling.
     “Inte så pjåkigt ändå va,” sade han med ett nöjt leende. Janos hade sett dalen från den här höjden många gånger förut, men det var alltid speciellt. Deras dal. Deras hem. Hela deras liv vilade mellan dem här bergen.
     “När du går på ditt första uppdrag sen måste du ju låtsas vara lika imponerad som du är nu,” påpekade han med en retsam ton.

Titania tittade uppmärksamt åt allt Janos pekade på. Platser långt borta i dalen som knappt gick att se härifrån, som var så små att de nästan inte fanns. Hon skrattade åt kusinens kommentar.
     "Jag kan spela jätteimponerad ska du se! Ingen kommer få veta." Hon försökte sig på en sån där enögd blinkning hon ibland sett andra i flocken göra, och fick ett skratt från Janos till svar innan han fortsatte att namnge delar av dalen nedanför dem. Hela stunden kändes magisk. Förutom faktumet att Titania började bli lite kall, något hon sällan var sedan hon upptäckt sin kraft. Den hårda klättringen hade nog gjort sitt, och att sitta i den hårda vinden gjorde inte saken bättre. Men hon ville inte gå riktigt än. Hon såg ut över dalen, efter de platser Janos pekade ut, och föreställde sig att det var såhär det såg ut för de som kunde flyga. Hon kunde se framför sig hur träden vajade, kunde föreställa sig ljudet av vingslag och trädens knakande och rasslande när hon susade förbi för sin inre blick. Vinden drog i hennes päls, dansade runt henne. Hon önskade att hon kunde stannat där för evigt. Titania vände sitt breda leende till kusinen igen, och var precis på väg att öppna munnen när-
     Ett grepp om hennes bakben. Världen snurrade. Titania slog hakan i marken med en smäll, och luften lämnade hennes lungor i ett förvånat läte. Hon drogs bakåt med ett smärtsamt ryck. Hennes rop avbröts av något som slöt sig runt hennes mun. Det ringde i hennes öron. Janos? Hjärtat i halsgropen. Vad hände? Hon vred sig mot gruset. Försökte komma loss. Janos?! Blicken fann kusinen, och Titanias inre frös till is.
     Blod rann från Janos ansikte där en främmande varg slutit sina käkar om hans nosparti och höll det stängt. En brunvit främling som verkade ha dykt upp ur intet, med en lång svans som slog undan kusinens ben och pressade ner honom i marken. Janos stretade emot, men stenarna under hans tassar rullade löst undan och gav inget grepp. En ny, mörk och större främling dök upp och hjälpte till att hålla Janos nere. Något slöt sig runt Titanias hals. Panik grep hennes inre. Hon försökte resa sig, försökte se, men släpades bakåt med ett nytt ryck som slog hennes huvud mot stenarna. Något band hennes ben.
     "Den här är säker." En honas röst vid Titanias sida. Genom ljusa flimrande fläckar kunde hon se den främmande honan böja sig över henne och rycka i det som höll hennes ben samman. Titania morrade, men honan hade vänt sig bort från henne igen, och Titania följde automatiskt hennes blick. Världen rörde sig på ett sätt som gjorde henne illamående. Janos låg pressad mot marken, med något som ringlade över hans kropp och band honom lika säkert som Titania.
     "En god fångst, hm?" Honan gav ett kort skratt som skar i Titanias huvud. "Kan du nå passet härifrån?"
     "En och en. Om de inte har krafter som stör", svarade en hanes röst. Den första främlingen, som nu släppt Janos ansikte.
     "Det går att lösa", kraxade honan, och bandet om Titanias hals slöts hårdare. Tårar gjorde Titanias blick suddig. Hon försökte vrida sig igen, men till ingen nytta. Hon försökte nå sin kraft, men den fanns inte där. Ren, pur skräck fyllde hela hennes väsen. Hon skulle dö nu. De skulle döda henne. Janos!
     "… så fort som möjligt", hörde hon den större av hanarna säga. Något om att lämna spår. Eller inte lämna. Titanias blick var suddig, och allt kändes avlägset. Janos.
     "… mig sist. Flyger om nått händer. Seså, chop chop!" Honan igen.
     Det sista Titania var medveten om var någon som bet tag i hennes päls, en sugande känsla i hennes inre, och att världen runt henne plötsligt ändrades.

[Avslutat]