Det var både med ett leende på läpparna och en lätt sorg som Astrid lämnade Civitas bakom sig för den här gången. Hon var tillsammans med sin familj på väg mot Svartstrand för deras årliga byten, och den här gången hade hon äntligen fått chansen att följa med. De skulle byta till sig deras kända kött, och i gengäld kom de med plädar och örter. Även fast Astrid var nyfiken på att se vad som fanns i byn, ville en del av henne vara kvar i Civitas. Av rimliga anledningar.
    Till skillnad från Civitas var Svartstrand betydligt mindre. Det var lite utav en lättnad, då hon i normala fall var van att endast vistas med sin egen familj. Den var stor i sig, men inte så livlig som staden i Relictus. För det mesta låg det ett lugn mellan henne och hennes närstående, en gemensam respekt de alla delade med varandra.
    Doften av det torkade köttet trängde sig in i hennes nos, och ett lågt mullrande rullade ur hennes mage. Det hade varit ett bra tag sedan de senast ätit Det enda hon kunde se framför sig nu var en stor saftig bit kött. Mums. Hon hade med sig sina egna, rätta produkter för att byta till sig dessutom. Men frågan var hur lång tid det skulle ta innan de faktiskt kunde äta. Det hade gått flera timmar sedan de anlänt till Svartstrand, och hennes föräldrar hade genast börjat besöka gamla handlare. Astrid gav sin mor en anklagande blick, som visade att tiden för lunch faktiskt hade passerats för längesedan. Något som hennes äldre bror, Asker, verkade ha uppfattat.
    ”Börjar du bli hangry, syrran? Du vet, hungrig och arg. Hörde det uttrycket i Civitas häromdagen.”
    Astrid spände blicken i honom och skakade på huvudet.
    ”Nä, varför säger du så? Jag är aldrig arg,” men hennes röst var mer irriterad än hon förväntat sig. Kanske var hon faktiskt hangry. Men Asker var ju faktiskt den som retade henne.
    ”Astrid är hangry, Astrid är hang-” En knuff från hennes sida fick honom att snopet hålla klaffen.
    ”Sluta du skämmer ju ut oss framför mammas kunder…” Astrid gav hennes mor en förlåtande blick, samtidigt som den vandrade vidare till hennes kund. Något i bakgrunden fångade dock hennes intresse. Hon var tvungen att blinka ett flertal gånger för att se om hon bara såg i syne, eller om det faktiskt var Lev som rörde sig bredvid hyddorna omgivna av djurhud. 
    ”Kommer strax,” ursäkta hon sig. Tankarna rörde sig i hennes huvud. Vad gjorde han här? Vem var den andre som gick bredvid honom? Hade dem inte lite liknande drag? Varför såg främlingen så kall ut och vad gjorde han med Lev? Dem verkade inte passa samma vibe…
    Innan hon hunnit tänka klar var hon redan framme vid deras sida.
    ”Hallåj!” Utbrast hon med ett stort leende på läpparna.

Bröderna hade varit långt inne på stäpplandskapet innan de valt sitt resemål. Svartstrand. Informationen de hade om platsen var knapphändig, och ändå hade hans förväntningar varit något väldigt annorlunda från det lilla samhället som långsamt byggdes fram i silhuetter framför berget i fjärran. Lustigt formade hyddor, med många spiraler av rök som läckte ur dem. Skillnaden från Civitas, men även Islagunen var slående. Det fanns något enhetligt över platsen, en gemenskap, som han fann inbjudande.
     Deras resa hade gått långsamt, på grund av deras planlöshet. Trots dagarna och nätterna de spenderat tillsammans, hade inte skrevan som bildats mellan av dem läkt ihop. Drömmen han haft som yngre om att allt skulle återgå till vad som varit, var krossad för länge sedan. Men det var inte Maksims fel, utan hans eget. Allt som hade hänt, allt han hade gjort, hade fått honom att se på livet annorlunda. Men hur mörkt och fruktansvärt det än kändes, hade det fått honom att se på Maksim på ett annat sätt också. Deras brödraskap skulle aldrig se likadant ut, men det sårade honom inte lika mycket som det gjorde förut. Istället fann han någon slags tröst i att lära känna honom på nytt, och samhörigheten han kände med honom nu istället. När han föreslagit att följa med honom, hade han inte insett hur trygg han skulle känna sig i hans sällskap. Inga förväntningar, inget att leva upp till. Han kunde bara vara sig själv, på ett sätt han inte känt han kunnat tidigare.
     Deras vila i utkanten av Svartstrand hade avslutats tidigare då Maksim blivit rastlös. Motvilligt, från Levs håll, hade de börjat röra sig in i samhället. Utan att säga mycket till varandra gick de båda och begrundade omgivningen. Ibland kunde Lev uppleva det som att Maksim letade efter något, eller någon, men han hade valt att inte fråga. Själv hade han ännu inte delat med sig helheten av händelsen. Lev spanade mellan hyddorna när ett ansikte vändes mot honom innan det försvann bakom boningen de rundade och han kunde känna sitt hjärta stanna för ett slag. Hela hans kropp tycktes stelna till och han tycktes kunna känna Maksim blick vända sig mot honom. Hade det verkligen varit… Hon kom mot dem, och Lev fylldes plötsligt med en myriad av känslor. Lev stannade upp i hopp om att det skulle ge honom tid att samla sina tankar. Istället gjorde det bara honom ännu mer förlägen.
     “‘Strid,” hälsade han. Det lilla leendet som drog i hans mungipor var tvetydigt. Den genuina glädjen nådde inte riktigt fram när tanken på allt sedan deras sista möte spelade upp sig igen. Hjärtat slog hårt, nästan panikartat. Han sneglade snabbt på Maksim, oförmögen att läsa hans kalla uttryck.
     “Hur-,” han tvekade, “trodde inte man skulle få se dig här. ” Rösten var ansträngd, trots att han försökte sitt bästa för att inte låta tumultet i hans inre ge sig till känna. “Långt från norr,” förtydligade han och gjorde ett försök till leende igen. Han fann sig sneglande åt Maksims håll igen, och kunde se Astrid följa hans blick.
     “Det här är min bror,” trots att han inte sagt det på så länge, så fanns det inget osäkert i hans ton när han sade det. “Maksim, det här är Astrid.”

Det var något med Levs ansiktsuttryck som fick Astrid att fundera. Det var inte så genuint och varmt som det brukade vara. Ändå hade det känts så bra sedan de skiljts åt senaste gången. De hade skrattat, pratat, och haft en bra eftermiddag tillsammans. Det var nästan som om de hade känt varandra en evighet, fast det bara träffats några gånger innan dess. Vad var det som hade hänt sedan dess? Närvaron av främlingen verkade påverka. Kanske inbillade hon sig bara. Möjligtvis var hon bara hangry, och därav hennes övertänkande. Så måste det vara.
    “Jag är här på handelsresa,” hon sneglade bakåt i den riktning hennes familj befann sig åt. “Hela familjen är här. Mamma har frågat efter dig.” Det var ingen lögn. Oda hade frågat om sin dotters nya vän lite för mycket senaste tiden. Allt när Astrid försökt att inte låta honom ta över hela hennes vardag.
    Lev fortsatte att prata, och hennes varma blick följde hans till främlingen bredvid. De hade gemensamma drag, men ändå uppfattade hon dem som väldigt olika. Maksim, som han hette, verkade kallare på något vis. Han påminde henne om de karga och farliga bergen hemma i norr. Men Astrid var inte den som drog förhastade slutsatser heller, utan tänkte ge honom lika mycket chans som alla andra.
    “Hej Maksim.” Hon gav honom ett innerligt och varmt leende, men fick inte mycket till svars. Istället kunde höra honom mumla ett fåtal ord, innan han gav sin bror en irriterad blick, för att sedan gå åt motsatt håll. Något med Maksims isande ögon fick henne att känna sig illa till mods.
    Astrid svalde, men försökte att inte visa Lev det obehag hon faktiskt kände. Det ryckte i hennes läppar.
    “Men frågan är snarare vad du gör här?” Hon lade huvudet frågandes på sned. Svartstrand var inte alltför långt ifrån Ötamon där de senast träffat, men det var inte heller många som hade anledning att komma hit om det inte var för att byta till sig varor. “Eller ni, rättare sagt.”

“Såklart,” insåg han. Ett ansträngt, om än erkännande skratt följde. Något varmt fladdrade i bröstet på honom vid tanken om att Oda frågat om honom. Ändå kunde han inte njuta till fullo av vetskapen. Inte när han kunde känna Maksims vassa blick vaka över dem. En egendomlig känsla spred sig i bröstet på honom när Astrid hälsade på brodern. En vittrande oro. Han visste inte om han var rädd för vad Maksim skulle tycka, eller om det var Astrids bekräftelse han önskade. Kanske bådadera.
     Det var med en bitterhet, som inte liknade sig vid hans sedvanliga jag, som han lämnade dem båda för att se sig om. En del av honom ville följa efter; få reda på varför något kändes fel. Men Astrid höll honom tillbaka med sina vänligt forskande ögon. En tyngd föll från hans axlar när Maksim försvann utom synhåll, men ändå kunde han inte slappna av helt. Synderna vägde lika mycket. Vad skulle hon känna, om hon fick veta vad han gjort?
     “Vi,” började han innan tankarna riktigt nått tillbaka till nuet, “vi reser bara. Utforskar - om man kan säga så.” Lev lät osäker, och det var han. Det fanns ingen bra förklaring till varför de var här. Inte ens om han skulle dra hela historien från sin början.
     “Aldrig varit i Svartstrand. Udda ställe,” erkände han med låg ton och såg sig menande omkring. Leendet som började dra i hans ena mungipa var genuint nu, när skuggan av hans bror inte hängde över honom. 
     “Skulle gärna hälsa på din mor,” erkände han och såg lite försynt ner i backen. Kanske skulle det anses udda av honom i andra sammanhang, men Lev visste hur viktig familjen var för Astrid. På något sätt fick det honom att känna sig närmare henne att lära känna hennes familj. Familj var den viktigaste ståndpunkten de båda delade.

Astrid kände inte igen den osäkerhet som strålade från Lev. Vid alla deras möten hade han alltid varit blyg, men inte osäker på det viset han var idag. Hon valde dock att inte fråga ut honom om det. Kanske inbillade hon sig bara.
    ”Jag har aldrig varit här heller!” Utbrast hon och lade huvudet aningen blygt på sned. ”Vi kanske kan utforska tillsammans? Jag har några varor kvar att byta, om du vill följa med mig? Så kan vi hälsa på mamma och resten samtidigt!” Astrid hade alltid välkomnat alla med öppen famn, allt från vänner till främlingar, och hennes familj uppskattade det.
    ”Kom, följ med.” Den otrygga känslan som spridit sig i bröstet på henne hade tunnats ut, och nu låg hennes fulla fokus på Lev. Hans bror kunde hon försöka närma sig senare, vid ett annat tillfälle. Precis som vanligt inväntade hon inte hans svar, utan förväntade sig att han skulle följa efter henne. Hon tassade igenom massorna av vargar, som kändes litet i jämförelse med Civitas. Det var inte svårt att urskilja hennes familj från resten av individerna. Dem var stort byggda och fluffigare än de flesta, speciellt hennes far och bror.
    ”Kolla vem jag stötta på, av alla ställen.” Hon vinklade huvudet bakåt för att peka på Lev innan hon vände blicken mot sin mor och bror igen. Det dröjde inte länge innan Asker öppnade munnen, som vanligt.
    ”Wow, kan nästan tro att du fått en stalker. Du vet, de ordet lärde jag mig också i Civitas. Precis som hangry. Har du märkt av det än, sabeltandspojken?”  

“Gärna,” nickade han samma milda leende vilandes i mungiporna. Byteshandel var aldrig något som intresserat honom, men han kände en plötslig entusiasm. Han ville se Astrid i sitt esse, hur hon bemötte kunder, hur hon förhandlade. Han insåg generat hur alla hans tankar var fokuserade på henne. Tacksam över att Astrid ledde vägen och inte kunde se hans generade uppsyn höll han sig lite bakom henne.
     Anblicken av de brokiga, storvuxna familjeskaran tog honom genast tillbaka till Eriinari och kvällen han spenderat med dem under norrskenets fulla styrka. Ett erkännande leende smyckades med en slags saknad i hans blick när han såg på dem alla. De var färre idag än de varit då, men han mindes dem väl.
     “Oda, Tryggve, Asker,” han såg på dem i turordning när han hälsade och gav de alla en uppskattande, djup nickning. “Är glad att se att ni alla mår bra,” sade han med uppriktig värme i rösten.
     Asker tog genast till orda, och samma retsamma sätt som han märkt av då gjorde sig till känna. Lev mötte obekymrat hans blick. Hans ord hade lätt kunnat göra honom illa till mods, om det inte vore för att han handskats med samma fasoner hela hans uppväxt. Istället kände hans snarare bara en naturlig broderlighet.
     “Låter som du spenderat för mycket tid i storstaden, рисоваться*,” påpekade han med road ton innan han såg vidare på Astrid med forskande blick.
     “Hangry?” upprepade han nyfiket och försökte utröna något i hennes anlete som skvallrade om hennes humör. “Låt oss gå och äta,” föreslog han och log mot henne kort innan han vände blicken mot Oda och Astrids far. “Bjuder gärna ‘Strid på mat, om det är okej med er?” Han hade egentligen gärna bjudit dem allihopa på mat men han var inte säker på att han hade tillräckligt med metall med sig för att kunna byta sig till mat för hela familjen.

*skrytmåns

Astrid förblev tyst medan Lev hälsade på resten av familjen, men fortfarande med ett stort leende på sina läppar. Det kändes naturligt, som om han hade känt dem för alltid.
    “Jag är inte hangry…” inflikade hon envist samtidigt som hon slängde en irriterad blick på sin bror. Var han tvungen att skämma ut henne? Det enda hon ville vara göra ett gott intryck på Lev.
    “Du får bjuda henne idag, så bjuder vi nästa gång. Eller Astrid rättare sagt, hon har trots allt lyckats byta åt sig mycket senaste.” Stoltheten hördes i Tryggves röst. Egentligen ville Astrid inte att Lev skulle behöva bli av med sin metall, men hon ville inte heller ta det ifrån honom.
    “Eftersom du bjuder idag får du ju välja vad och vart vi ska äta också!” Det var som om leendet på hennes läppar inte kunde bli mindre, utan det växte sig bara större och större. “De har en specialitet här, vet inte om du har provat det? Det kanske är jättegott, eller inte så gott, vem vet… men vi hade ju kunnat prova, tycker du inte det?” Astrid kom på sig själv med att prata för mycket och hon slog ner blicken. “Det var ju du som skulle bestämma… jag följer dig, guiden.”

Lev mötte Tryggves blick med sin egna tacksamma. Vördnaden i hans röst när han talade om Astrid smittade av sig på honom och han såg på henne med beundran.
     Ett brummande, ömt skratt lämnade honom åt Astrids pratsamhet. Det var som att orden bara bubblade ur henne utan att hon hade någon kontroll över det. Det påminde honom om de yngre flockmedlemmarna i Norspiret. Men på ett charmigt sätt. Som om fortfarande höll sitt unga jag nära inpå. Återigen ville han jämföra henne med nyfallen snö. Ren och ljus. Oskyldig.
     “Låter bra,” försäkrade han med ett uppmuntrande leende. Han nickade adjö åt hennes familj och vände om. De behövde inte leta länge innan de hittade en byteshandlare med just det kött de letat efter. Lev kände sig extra obekväm när han försökte bytesslå framför Astrid. Men efter att ha format metallen som prytt hans ena hornspets efter byteshandlarens önskan så fick det ett fint stycke kött. De letade upp en lite avsides plats uppe på ett krön med vyn över Svartstrand. 
     Under middagen bad Lev om råd gällande sitt byteshandlande. Trots att det inte var ett för honom speciellt intressant ämne lyssnade han fängslat på Astrid, som inte hade några problem alls att prata på. Det var inte förrän långt efter köttet var uppätet och solen börjat gå ner i horisonten som Astrid slutligen lämnade honom för att återförenas med sin familj. Lev bad henne att hälsa hem. Han såg efter henne hela vägen tills hon försvann bland hyddorna. Han stannade kvar på krönet ett tag till, tagen av den fina eftermiddagen de spenderat tillsammans. För stunden var det nästan som att hålet i hans bröst hade läkt.

[Avslutat]