Det fanns ingenting Kione gillade med den här platsen.
Det var varmt, varmare än i Öknen.
Det luktade konstigt.
Marken brände hans tassar.
Röken stack i lungorna.
Ingenstans fanns några som helst tecken på liv.
Endast ljudet av den förbaskade kokande lavan störde tystnaden.

Visst hatade han platsen. Mer än någon annan plats han någonsin besökt.

Men ändock befann han sig i lavaöknen. Han hade dröjt kvar efter patrulleringen. För tänk om, om den vite faktiskt var här. Tänk om de hade förbisett honom. Tänk vilken belöning han skulle få om han, Kione, fann Nevada.

Han skulle bli Devils hjälte. De andra skulle buga sig inför honom. Han skulle slippa vara rädd. Han var medveten om att chansen att återfinna den forna ledaren var i stort sett lika med noll, men tanken på respekt och makt fick honom att envist fortsätta sitt sökande. För tänk om.

Den bruna ungvargen trippade försiktigt fram mellan de rykande sprickorna. Röken låg som en tjock dimma över marken och Kione hostade irriterat och ögonen sved. Tillslut lättade röken och det kändes som att få en hink vatten över sig. Plötsligt kunde han se flera hundra meter framför sig. Härligt! Kione skrattade nöjt för sig själv och fortsatte obekymrat vidare.


(Paxat till Keifer)

Trots varningar hade unghanen faktiskt vågat sig in i Lavaöknen. Hur farligt kunde det vara egentligen. Och han var bara tvungen. Han visste att orken inte skulle räcka särskilt länge. En varg behöver både mat och vatten. Men det var bara mat han kunde få tag på utan att ta sig in i Lavaöknen. Så han hade tagit risken och vandrat rakt in. Men ändå försökt hålla sig på ställen där det förhoppningsvis var minst risk för att råka ut för något.

Sedan hade han blivit lite mer stursk och fortsatt. Lava. Bara tanken fick den torkande saliven att börja rinna till. Det var inte lång kvar. Inte länge till. Med blicken fäst på en lysande klar ström av den eldfärgade massan längre fram fick honom att skynda på stegen ännu mer. Bara lite till.

Väl framme stannar han och först bara står och ser på lavan som bubblande rullar fram i en egen liten skåra den grävt i marken. Ett fånigt flin uppenbaras på unghanens läppar och han skrattar till. Sedan kliver han helt sonika ner i lavan. Tassarna göms snabbt i det vackra eldfärgade. Sedan sänker han huvudet och tungan smiter ut mellan läpparna. I djupa klunkar börjar han dricka. Han känner snabbt när värmen återvänder till kroppen. Det går en rysning längst med ryggraden. Det är detta som är livet. Det är detta som är det vackraste.

Han kan inte förstå sig på andra vargar som dricker vatten när de är törstiga. Vatten är dåligt. Det är kallt och blött och hans eld falnar i dess närhet. Väta och kyla är hans stora svaghet. Nej, det är eld och lava som ger honom liv.

Utan att bry sig om att smyga fram och leta efter faror stövlade Kione fram över den svartnade marken. Här behövde han inte vara på sin vakt, inte många vargar tog sig hit. Han hade aldrig vare sig stött på någon eller ens känt vittringen av andra levande varelser på den här förrädiska platsen så det var med stor förvåning han helt plötsligt fick syn på en stor, eldig varg som badade(!) i lavan. Kione rynkade äcklad på näsan. Var han väck i skallen?? Man kunde inte bada i lavan, då dig man. Det hade Shiro lärt honom. Den bruna ungvargen visste att han borde vända om, men nyfikenheten tvingade honom att gå fram till den märkliga vargen som lapade i sig den glödande sörjan.

"Vad gör du?" Hasplade han ur sig med förvånad röst. Han stirrade storögt på den andre hanen som verkade obekymrad över att stå i kokande lava. Han borde ha brunnit upp för längesedan. Men där stod han, oskadd. Kione förstod inte, men han kunde inte förneka att han var imponerad.

Han dricker sig otörstig och känner krafterna återvända. Nu känner han sig mycket starkare än vad den magra kroppen vill påvisa. Men ändock har lite hull och muskler kommit tillbaka sedan han anlände till detta land. Så lika anskrämlig och mager ser han inte ut längre.

En stämma når hans öra och han höjer huvudet och ser sig omkring. Den gröna glödande blicken fästs på en brun ung varg som kommer mot honom. Främlingen ser inte ut att vara mycket äldre än Keifer själv. Öronen klipper till på huvudet. Den mörka hanen kliver upp från sitt lavabad och stannar sedan vänd mot främlingen. Lava rinner av hans ben.

Med ung nyfikenhet i blicken ser han på främlingen.
"Jag drack bara lite". Svarar han. Han undrar kort om främlingen kanske tillhör flocken som bor på detta område. Men med sin bruna skrud ser främlingen lite malplacerad ut på denna plats. Och trots att Keifer kan känna doften av värme på främlingen så är det inte svavel och lavadoften som finns på denna plats. Det är en mer torr doft som ligger kring främlingen. Öken?

"Vem är du?" Frågar Keifer och ta några steg närmare främlingen. Han sträcker på nacken och nosar i luften.

Kione mötte nyfiket den andes glödande gröna blick med sin egen giftgröna. Förfärat ser han hur den magre hanen reser sig ur lavan och kliver upp. Det droppar glödande lava från honom, den rann av honom som vatten. Kione svalde och backade besvärat för att undvika stänk från den brinnande massan.

"Du dricker lava." Konstaterade den bruna hanen och såg klentroget på den flerfärgade hanen. Han hade aldrig sett något liknande innan och inte heller hört talas om det. Han hade alltid fått lära sig att frukta lavan, den var farligare än elden. I all förvirring glömde han nästan svara på hanens fråga. Tillslut harklade han sig och sträckte stolt på kroppen.

"Mitt namn är Kione, från Devils." Sa han och piskade med svansen. "Vem är du, lavadrickare?" Vinden bar med sig hanens vittring, men den var för Kione obekant. Kanske tillhörde han inte en flock. Hanen luktade starkt av svavel och värme. En lukt som Kione inte alls var van vid, men han klagade inte. Den andre hanen hade väckt hans nyfikenhet.

Du dricker lava... Främlingen får det som att det är något som man vanligtvis inte gör. Keifer förstår inte. Han har alltid druckit lava. Mor drack lava. Far drack lava. Syskonen drack lava. Vatten är däremot inte alls bra för dem. Skulle Keifer få i sig vatten skulle han bli väldigt dålig. Dö i värsta fall. Det varnade hans föräldrar honom för. Håll dig borta från vatten. Kyla är inte heller bra.

Keifer tippar huvudet lätt på sne.
"Vadå då?" Frågar han men ser ändå glad ut.
"Jag har varit utan dricka länge. Jag behövde det". Svarar han. Det är faktiskt det mest naturliga för honom. Lika naturligt som det är att andas. Han tycker andra är lustiga som dricker vatten. Man kan ju faktiskt dö av det.

Främlingen presenterar sig som Kione. Från Devils. En djävul?
"Du ser faktiskt ut som en varg, inte en djävul". Säger han och skrattar lätt.
"Mitt namn är Keifer". Presenterar han sig sedan. Den giftigt gröna och glödande blicken studerar främlingen. Nej, han ser verkligen inte ut som en djävul.

Den flerfärgade hanen såg förvirrad ut över Kiones konstaterande. Kanske var han inte medveten om att det inte var speciellt vanligt att ens kunna röra lava utan att dö? Kione skruvade besvärat på sig vid tanken på att komma nära den glödheta vätskan.

"Ehm.. Ja, de flesta vargar tål inte lava." Svarade han med rynkad panna. "De.. Vi dör. Vi dricker vatten istället!" Kione såg på den andre, brukade han också dricka vatten eller bara lava? Kione var minst sagt förbryllad över beteendet. Den bruna hanen skrattar roat när hanen talar igen. "Jag är en varg. Från flocken Devils." Förklarade han vänligt. "Du måste väl ha hört talas om flocken i Öknen?!" Kione hade aldrig stött på någon som var obekant med Devils. Det här mötet blev bara mer besynnerligare för varje minut. Men Kione klagade inte, han var glad över lite sällskap på den här annars så ödsliga platsen.

"Hej Keifer." Svarade han med ett flin då hanen presenterade sig.

En rysning. En kall kåre går längst med hans ryggrad och pälsen ställer sig på ända ett tag men lägger sig snabbt till rätta igen. Han gör en lätt grimas.
"Det är ju helt galet. Det är ju vatten som kan döda en". Säger han och ruskar snabbt på huvudet. Det är ju vatten man ska hålla sig borta ifrån. Har ingen annan fattat det? Det gör alltid Keifer förvirrad att tänka på. Men han har faktiskt aldrig sett någon annan dricka lava.

"Jahaaa". Säger han sen och skrattar lite lätt.
"Är Devils en flock? Vilket lustigt namn på en flock. Är alla vargar?" Varför skulle en flock vargar kalla sig själv för djävular? Är de onda? Han ser på Kione. Tippar huvudet på sne igen.
"Du ser inte ut som en djävul". Säger han.

[Haha. xD Vad lustig Kei blev i det här inlägget då. xD]

Kione kunde inte dölja sin förvåning över hanens uttalande. Farligt att dricka vatten? Han var ju helt från vettet. Den bruna hanen skrattade hysteriskt samtidigt som han skakade på huvudet.

"Vad är du för något egentligen?" Frågade han mellan skrattattackerna. Kione hade aldrig stött på en så besynnerlig varelse, men han gillade Keifer. Han var rolig. Och inte blev det bättre när den andre hanen frågade vidare om Devils. Kione skrattade så han nästan storknade.

"Nej, vi har faktiskt ett par fågelgamar också och en sandorm." Flinade han, Keifer kanske inte skulle tro honom. Men Saturn och Azazel såg faktiskt ut som fåglar och Aru bodde mer under sanden än över. Den unga vargen samlade sig och skrattet dog sakta bort. Kvar fanns bara ett dumt flin då hanen åter tog till orda. Kiones leende försvann.

"Men jag är en djävul." Svarade han och log ett snabbt leende. Han var född Devil och han skulle föralltid vara en Devil. Han var ingen förrädare. "Tillhör du en flock?"

(Haha ja xD )

Han stämmer in i Kione's skratt.
"Jag är en varg precis som du". Svarar han och skrattar lite till. Han måste sätta sig ner. Svansen sveper till över marken bakom honom och placerar sig sedan vid hans sida.

"Fågelgamar?... Sandorm?". Keifer försöker kväva skrattet men misslyckas grovt.
"Vad lustigt. Jag har aldrig sett sådana förut. Tillåter din flock att även icke-vargar blir medlemmar?" Han tycker det låter så underligt. Men Keifer visste inte om något om världen som fanns bortom den vulkan han föddes i. Föräldrarna hade fostrat sina valpar isolerat. Försökt lära dem om världen från ett så litet perspektiv som möjligt. De enda riktigt starka riktlinjerna valparna hade fått är att hålla sig borta från vatten och kyla.

Keifer fnissar fortfarande.
"Jag tycker du ser ut som en varg". Säger han igen.
"Fast å andra sidan vet jag inte hur djävlar ser ut. Så du kan ju faktiskt vara en". Svarar han. Sedan skakar han på huvudet.
"Nej, jag tillhör ingen flock". Han är inte ens säker på vad en flock är. Men han har väl en aning. Förmodligen är en flock en grupp vargar som lever tillsammans som en familj. Men de behöver inte vara en familj genom blod. Men när Kione berättat att det i hans flock finns fågelgamar och sandormar med så blir Keifer bara förvirrad.

"Ja, du ser ju faktiskt ut som en varg." Skrattade Kione och satte sig ner. Men plötsligt dog skrattet bort och han fick ett bekymrat uttryck över sig. Om han inte fick isig tillräckligt med vatten så skulle han dö, det hade mor lärt honom. Var det likadant för Keifer? Kione kunde inte låta bli att fråga. "Så.. vad händer om du inte hittar någon lava?" Han stirrade på den flerfärgade hanen med stora ögon. Han misstänkte att lava inte gick att finna överallt i Numoori. Betydde det att Keifer var fånge på den här otrevliga platsen? Den bruna hanen kunde inte tänka sig ett värre öde.

Keifer fick honom ur sina bekymrade tankar när han ställde mer frågor om flocken. Kione log svagt. "Varg, icke varg. Vi tar bara in de som förtjänar det... Vad det nu ska betyda." Svarade han med en axelryckning. Det var så de högrankade sa iallafall. Att Devils inte tog in vem som helst, att de var tvungna att visa sig värdiga. Kione kom ihåg när Azazel först kom till flocken. Han rös. Det kan inte ha varit lätt för den bevingade lejonvargen.

Kione skrattade åt den andre hanens uttalande om Devils. Han hade nog missuppfattat vad öknens djävlar egentligen var. Egentligen skulle man inte skratta åt det, men Kione ville inte förstöra stämningen. Dessutom var det roligt att skratta och stoja igen.

"Är du helt ensam?" Kione slutade förvånat skratta. Han var inte säker på att han faktiskt skulle klara av att stå på egna ben och vara utan sin flock. Det lät osäkert att vara utan flocken.

Den giftigt gröna blicken studerar Kione. Öronen klipper till på huvudet innan de spetsas framåt igen.
"Om jag inte får i mig lava så kommer jag förmodligen förgås och dö". Svarar han.
"Jag vet inte hur vatten fungerar för dig. Men jag misstänker väl att det är samma sak". Svarar han och rynkar lätt på nosen. Han tycker fortfarande att det är helt befängt att dricka vatten.

"Och hur förtjänar man en plats i din flock?" Frågar han och tippar huvudet på sne. Nyfiken.
"Hur förtjänade du din plats?" Keifer tycker det är väldigt trevligt att ha träffat någon han kan prata med. Det var så länge sedan han faktiskt umgicks med andra vargar. Och de sista var väl hans familj? Sen har han bara stött på surputtar eller ignoranta dårar som inte velat ha med honom att göra. Kione vill faktiskt prata med honom. Åtminstone verkar det som det. Och det är väldigt trevligt.

Han nickar lätt.
"Japp. Helt ensam" Svarar han. Hur länge har han varit ensam? Han minns inte. Spelar det någon roll?

Kione nickade för att bekräfta Keifers aningar. Han klarade sig inte utan vatten, det var livsviktigt för honom, precis som Keifer behövde lava för att överleva.

"Och hur förtjänar man en plats i din flock?" Hanens fråga fick Kione att flina och han viftade ivrigt på svansen redo att börja berätta, han tog ett andetag för att börja men så plötsligt tystnade han. Fick han tala om prövningarna eller var det hemligstämplat? Han var inte riktigt säker. Efter en stunds betänketid valde han ändå att berätta, det kunde ju inte skada, eller?

"Det är olika. De får genomgå prövningar. Vissa får lättare, en del får riktigt svåra. En del klarar det men de flesta förgås." Nu hade han inte avslöjat för mycket men han hade ändå svarat på frågan. Hanens andra fråga fick honom att stelna till. Vad hade han gjort för att visa sig värdig för flocken? Han föddes ju in i flocken, han behövce inte genomgå prövningarna. Men däremot hade han deltagit i kriget. Det var, enligt Kione själv att visa sig värdig. "Jag slogs i kriget mot Qu." Svarade han sanningsenligt och sträckte stolt på sig. Han nämnde inte att det nästan hade kostat honom livet.

"Men.. Är det inte tråkigt att vara ensam?" Sa han eftertänksamt och såg på den andre. Han skulle inte kunna tänka sig ett liv utan flocken som både var hans familj och vänner.

"Förgås?" Det var ett ord han inte hört förut. Han tippar huvudet på sne. Vad är det för något? Men Kione börjar prata igen och Keifer sveper till med svansen och lyssnar uppmärksammat.
"Qu? Vad är en Qu nu då?" Är en Qu som en gamfågel eller som en sandorm? Eller är det kanske något helt annat. Något hiskerligt monster som tycker om att äta vargar? Det låter som något stort om det var krig mot denne. Keifer väntar spänt på fortsättningen.

Han nickar lite lätt.
"Jo, det är det väl. Men det finns inte så mycket man kan göra åt det". Svarar han med ett lätt flin. Det är inte många som har orkat med hans sällskap. Dels för att han är väldigt nyfiken av naturen och många orkade väl helt enkelt inte hänga med i hans tempo. Eller så ansåg de honom helt rubbad, en riktig knäppskalle, och flydde fältet.

"Dö.." Mumlade han, plötsligt illa till mods. Keifer frågade om Qu, Kione kunde inte låta bli att skratta. Den trefärgade hanen hade verkligen inte koll på någonting.

"Qu är Devils svurna fiendeflock, så har det varit så länge jag kan minnas och träffar vi på en Qu ska vi döda den." Rabblade han med en pedagogisk röst. Han rynkade pannan. "Egentligen vet jag inte varför vi slåss och bråkar." Han skakade på huvudet. Kione såg på Keifer. "Har du någonsin dödat någon?" Kione hade aldrig dödaat någon, han undrade hur det kändes.

Dö? Så det var vad förgås betyder. Öronen klipper till på Keifer's huvud. Döden betyder inte så mycket för honom. Kanske döden borde påverka honom mer. Men han är faktiskt helt likgiltig mot det. Den gröna blicken studerar Kione. Har han varit nära döden? Hur många gånger. Har han tagit döden i tass och vandrat med den? Keifer har nog tänkt på döden många gånger. Men han är inte rädd för det. Han är inte rädd för att dö.

"Har du tvingats döda en Qu?" Frågar han helt upp och ner och tippar huvudet på sne. Kanske inte. Kione verkar inte veta vad fejden grundas på. Fast är man lojal mot sin flock måste man kanske tvingas göra både det ena och det andra. Keifer vet inte riktig.

Öronen klipper till på huvudet. Dödat någon? Har han dödat någon? Ja, han har dödat någon. Men det var inte meningen. Det var på lek. Det bara vände. Men Keifer kände ingen ånger. Ingen skuld. Han hade bara stått där som förhäxad av blodet. Den metalliska smaken. Det hade varit på lek. Men lekkamraten hade gått sönder. Vad kommer Kione tro om honom om han berättar det? Hade han kunnat se Kione som en vän så kommer denna vissheten definitivt att sätta stopp för det. Öronen vinklas bak mot nacken innan de spetsas igen. Sedan nickar han lätt.
"Ja". Svarar han.

Kione hade bara varit nära döden en gång, men fortfarande gav blotta tanken honom rysningar. Han hade överskattat sig själv och sin styrka. Det hade slutat riktigt illa om inte Zayev och Azazel kommit till hans räddning. 

"Nej." Svarade han och vred på sig. Devils hade alltid målat upp en grym bild av Qu, att de var monster som skulle förintas. Men Kione var inte säker längre, trots att han hade mött dem i strid och visste att de inte var att leka med. De var inga monster, bara vargar, precis som Devils. Kione var inte ens säker på om han skulle klara av att ta någons liv. Någonting som han skämdes så mycket för att han inte ens vågat dela sina tankar med sin mor, än mindre sina syskon. Kione avbröts ur sina tankar av att Keifer svarade ja på hans fråga. Kione stelnade till och vinklade nyfiket öronen framåt. 

"Har du dödat någon?" Upprepade han förvånat, de gröna ögonen var stora som tefat. "Hur... kändes det?" Fortsatte han sedan lite försiktigare.

Kione har inte tvingats döda en Qu. Det är väl rätt bra. För Kione är ung. Keifer med. Unga borde inte behöva stå ansikte mot ansikte med döden. Det får de äldre handskas med. Men Keifer hamnade i en situation där han inte riktigt var säker på vad som hände. Han blev för vild helt enkelt.
"Det hände så snabbt". Svarar han. Fuktar nosen med tungan och ser sedan bort.
"Det var inte meningen". Keifer's blick är tom för en stund. För han vet fortfarande inte vad och hur han ska känna. Egentligen bryr han sig inte. Det var så länge sedan. Och man kan inte göra något som redan har hänt ogjort. Det går inte. Så det hjälper inte att oroas eller sörja det som varit. För det kommer inte tillbaka. Men Keifer har inte sörjt det alls. Inte det minsta.

Ganska snabbt förstod Kione att Keifer inte hade dödat någon i ett blodigt slagsmål, att han inte hade njutit av att släcka den andres liv. Han såg ingen ånger i den andre hanens blick men inte heller glädje. Bara en neutral acceptans. Kione undrade vagt vem han hade dödat och varför, men han frågade inte. Istället stod han tyst och såg på den andre. Hur hade han råkat döda någon? Man råkade bara inte döda någon. Hade han råkat knuffa in honom i en ilsken mammut? Eller råkad knuffa honom från ett berg?

"Hur kan man råka döda någon?" Kione kunde inte hjälpa det, frågan bara ramlade ur honom.

Keifer ser på Kione igen. Vet inte riktigt vad han ska svara först. Det har gått så lång tid och han har inte tänkt på det. Minns han ens vad som hände?
"Det började med en oskyldig lek. Men vår lekplats var inte den mest säkra. Jag hade så kul att jag glömde bort att vara försiktig. Hon snavade när jag försökte undvika mig. Och föll. Hon brann". Berättar han. Orden sveper ur honom. Sakta och försiktigt.
"Hon var min syster". Keifer sätter sig ner(minns inte om han stod upp eller redan satt. x3). Sveper svansen om tassarna. Vänder den glödande gröna blicken mot Kione.
"Kione är den första jag berättat för". Säger han. Keifer har aldrig förut berättat för någon vad som hände. Inte ens föräldrarna. De anklagade honom direkt. Med rätta. Han hade dödat systern. Det var hans fel. Men det kunde inte gå på annat sätt. Det som hände det hände.

Kione höll till en början en lekfull, nyfiken hållning men hans rygg sjönk långsamt ihop mer och mer då hanen berättade om systerns öde. Han hade inte riktigt insett att konversationen skulle ta en sån vändning och i ett ögonblick ångrade han att han tagit upp ämnet. Han hade svårt att föreställa sig hur det kändes att förlora någon nära. Han ville aldrig förlora sina syskon. Han förstod knappt hur Keifer orkade leva med det. Han slokade med öronen och såg ner i marken. Önskade att de pratade om någonting roligt, någonting som fick honom att skratta.

"Vad hette hon?" Det tog en stund innan han lyckades samla tankarna och försiktigt kunde ställa frågan.

Keifer studerar Kione och tippar huvudet på sne. Han undrar vad den mindre hanen tänker. Öronen klipper till på huvudet sedan när Kione talar. Ställer en fråga till. Vad hette hon? Hennes namn. Namnet på hans syster. En syster som stod honom nära. Hans lekkamrat. Men som dog på grund av honom. Vad hette hon?

"Kenna". Svarar han till sist när namnet sakta kikat fram bland mörka vrår i minnet. Det känns underligt att uttala hennes namn. Som om namnet inte tillhörde hans syster. Utan en främling.

"Kenna." Upprepade Kione tyst. "Ett fint namn." Han log svagt, det var ett fint namn. Han fuktade den mörka nosen och skruvade lite på sig. Ångrade lite att han hade tagit upp ämnet, den lekfulla stämningen var som bortblåst. 

"Så vad ska du göra nu Keifer?" Kione rynkade pannan och såg nyfiket på den andre hanen. Han hade ingen familj, inget riktigt hem, ingen flock. Kione hade svårt att föreställa sig vad man skulle spendera sin tid på. Räkna myror?

Kione ser ut som att han ångrar att han frågat om Keifer's syster. Öronen klipper till på Keifer's huvud. Han har inget emot att tala om det som varit. För det är trots allt dåtid. Det går inte att göra någonting åt nu. Det har redan passerat. Det är en del av historien.

Vad ska han göra nu? Keifer verkar fundera en stund på frågan. Sedan skiner han upp i ett muntert leende.
"Jag ska ta och utforska den där vulkanen". Säger han hurtigt och vrider på huvudet och kastar en blick på det stora berget. Sedan rätar han på nacken och fäster åter den gröna blicken på Kione.
"Vad har Kione själv för planer?" Frågar han nyfiket.

Den bruna rynkade ogillande pannan då han hörde Keifers uttalande. Han förstod inte vad den andre fann så lockande med en vulkan. De var ju livsfarliga. Men sen kanske Keifer hade en annan åsikt om den saken. Han drack ju lava.

"Då får du gå själv, för i närheten av en vulkan skulle jag aldrig gå." Flinade han retfullt och klippte med öronen. Fast innerst inne blev han lite besviken på att deras vägar skulle skiljas åt igen. Keifer var den första främlingen som Kione faktiskt kommit överens med. 

"Jag ska tillbaka till flocken och rapportera." Sa han sedan, inte helt utan stolthet i rösten. Men verkligheten högg till i bröstet på honom. De hade inte hittat den vite. Han var borta och flocken var i kaos. Ovissheten kröp i honom, fick en obehaglig känsla att gro i maggropen utan att han visste varför. Vad skulle hända nu? Kione såg på den andre hanen och harklade sig. Han visste att det var dags att gå, men han dröjde ändå kvar. "Vi kanske ses igen." Sa han tillslut och log. Kione tvivlade på det, men det kändes ändå bra att säga det.