[Pax till Mazoga! ^^] 

Och så var han åter här igen. Efter att han hade tagit sig in i Kaiwood var han fortfarande inte säker på hur han nu hade hamnat här. Förra gången han hade vitsas bland dessa trädstammar så hade han inte varit mer än en valp, en unge. Men han mindes nog hur mycket större han själv ansett sig vara, men med åren så hade det lilla gnutta förstånd kommit ikapp. Eller hade det verkligen det? För han var ju nu åter här igen. Men det här skulle bli den sista gången på lång tid, och han ville inte missa den lilla chans att få återse kära gamla Demethra igen. För annars skulle det nog ta sig många år innan han kom tillbaks hit igen. Kaiwood var inte riktigt hans plats. Han gillade vackra platser, eller rättare sagt, han älskade allt som var vackert men dock med en viss girighet. Mirrow förde sig fram med samma tysta och vaksamma gång som alltid. Rörde sig mellan trädstammarna, undvek allt som kunde störa tystnaden som för stunden rådde i skogen. Fåglarna var till och med tysta i natt, hade de någon speciell anledning? Ögonen smalnade en aning. Ögon var röda och hade ett visst sken som brukade vara det som kunde avslöja hans närvaro då han vistades. Mirrow var också vacker, han hade vissa av de dragen från Afrodite. Den enda skillnaden var bara att Mirrow älskade det, han tog vara på det som sitt egna vapen medan Afrodite hade hatat sin skönhet mest av allt. 

Det var en av de kallare nätterna, Mirrow kände inte kylan, han mindes knappt hur kyla känts. Hade han någonsin känt kyla? Hela hans barndom hade varit i hetta och värme och sen då han tagit sig ut från öknen så var hans krafter tillräckligt utvecklade så värmen var alltid där. Han stannade upp och väste något ut i tystnaden, han visste att det var omöjligt att de skulle vakna och om de nu skulle göra det skulle det bli deras död. Men det var något som gjorde honom osäker och han kände att han behövde fler ögon.

Hon vaknade med ett ryck. Sömndrucket gäspade hon stort och skakade på sig. Hon visste att det hade varit en dröm som väckt henne men kunde inte minnas mer än vaga fragment. Fragment av hennes ömtåliga mor. Hon fnös kort innan hon lade huvudet mellan tassarna. Tindra. Ynkligare tik fick man leta efter. Mazoga såg sig om. Hon antog att det var mitt i natten då det inte fanns några som helst tecken ännu på att solen skulle börja stiga. Inte var det många plusgrader, om ens några, heller. Ytterligare en gäspning lämnade henne. Hon stängde ögonen igen för att invänta sömnen. Suddiga bilder av hennes familj spelade bakom ögonlocken. Irriterat blinkade hon bort dem så gott hon kunde. De hade inte där att göra. Hon hade lämnat dem bakom sig och tänkte inte återvända. Ändå fanns det tillfällen hon drömde om dem. Hon hade vid mer än ett tillfälle övervägt om det kunde ha varit saknad, men hade varje gång slagit bort idén. Det kunde omöjligt vara det. Hon rullade över på sidan istället. Men trots det kunde hon inte förneka att hon ibland kände sig ensam. Hon fnös till igen.

Hur hon än försökte kunde hon inte somna. Istället hade hon piggnat till. Till sist gav hon upp och rullade upp på tassarna. Det fanns ingen anledning att ligga kvar. Kanske skulle hon röra på sig. Mitt i sina tankar hörde hon steg närma sig. Hon vred ansiktet i riktning mot ljudet. Snart nådde även doften av individen henne. En hanne. Tålmodigt satt hon tyst och väntade på att den andre skulle upptäcka henne. Kanske kunde det vara någon hon kunde leka med.

[Förlåt att det tog sån tid D: Första gången jag rollar Maz, så jag hade jättesvårt att skriva som henne xD]

Mirrow hade fortsatt framåt men fortfarande hållit sig i utkanten av skogen för han visste mycket väl tbb:s gränser. Han saknade respekten för dem, om inte så den lilla respekt han hade skapat till Demethra, men det var det ända. Men han var inte ute efter bråk, iallafall inte den här gången, det var därför han höll sig undan. Vinden tog tag från väst och kom mot honom för att viska sina hemligheter. Han stannade upp i ett av sina steg framåt och tassen var fortfarande höjd. Hans nos berättade genast att inte så långt härifrån fanns en främmande varg. Också en som han, någon som inte hörde hit. Den kalla glimten i ögat och det uppdragna flinet visade det snabba beslutet han valde. Snabbt tog han ett lätt hopp upp på det nedfallna trädstam som dolde hans väg mot väst. 

Han var på väg nu igen, denna igång mot den främmande tiken. Det var den lockande känslan som drog honom dit, den känslan som nästan alltid tog hans nyfikna beslut. Tiken rörde inte på sig vad han kunde känna så han tog det märkbart lugnt, natten var fortfarande ung. Men efter ett tag då han tagit sig fram genom skogen på jakt efter känslan så var han så nära att han nästan kunde känna hennes närhet. Han tog sig förbi en träddunge och sen så stod han öga mot öga med tiken. De var ganska jämn stora vad han kunde se, fast hon fortfarande satt så såg hon ändå inte ut vara så väldigt liten. Mirrow stod stilla ett ögonblick, granskade henne så gott det gick i mörkret, sen tog han ett par kvicka steg närmare innan han lät sina tassar stillas. Det ryckte lite svagt i hans mungipa men sen kunde han inte hålla käftarna stänga längre.
"God kväll, eller vad tycker du?" sa han och höll henne kvar med blicken under den tjocka luggen.

[Men det är lugnt, vet hur det är. Ta din tid bara! ^^]

Doften blev starkare och stegen hördes tydligare. Mazoga fokuserade det öga som ännu fungerande på mörkret och snart kunde hon se formen av hannen komma gående. Han såg ut att vara ungefär lika stor som hon själv, men tunnare. Antagligen lättare och därmed snabbare än hon själv. Säkert var det en varg med krafter också. Hon fnös kort. Krafter var någonting hon hade sett som överskattat sedan hon var ung. Inte bara för att hon själv fötts utan, utan för att hon visste att man kunde slåss utan dem. En äkta krigare behövde inga krafter. De var en genväg och skamligt att använda vid styrkeprov.

Då hannen kom ytterligare närmare gick det upp för henne hur ung han var. Exakt ålder kunde hon inte sätta, men yngre än hon själv. Så mycket var säkert. Mazoga mötte hans ögon så gott hon kunde med en stadig blick.
"Tja, jag vet inte det."
Det var en natt som alla andra nätter. Inget speciellt med den.
"Men det kunde väl varit värre."
Regn, hagel och drivis till exempel. Efter att ha vuxit upp i varma klimat var kyliga ställen inte hennes favoritplatser. Visst kunde hon vistas på dem om hon var tvungen, men hon föredrag varmare platser.
Hon tog ögonen från den yngre och sökte kort i skogen bakom honom. Att det var TBB's revir hon befann sig i närheten utav visste hon, men han verkade inte tillhöra flocken. Han passerade väl bara genom som hon själv.

Han granskade henne medan hon talade. Mirrow kände den lilla frustration han alltid hade då han inte verkade kunna se lika bra i mörker som andra. Han gissade att hans normala mörkerseende var lite sämre än andras men han kände inte behov av att behöva byta så länge han inte kände sig hotad. Han lämnade ett kort slag och fundera på hennes ord. Det kunde varit värre. Jodå, det kunde det mycket väl varit. Ett kyligt leende dök snabbt upp på hans läppar och han sänkte blicken en aning.
"Kanske det". Han höjde blicken åter och leendet hade nu försvunnit och byts ut mot likgiltighet.
"Så, kan jag fråga om ert namn?" sa han och tippade huvudet lite på sned, så att de röda ögonen blev helt synliga från den spretiga luggen. 

[Alltså crap inlägg.. ]

Hon kunde inte se att han tagit någon med sig. Han var ensam, som hon. När han började tala skiftade hon blicken och lade den på honom istället. Hon tyckte sig kunna ana ett flin på hans läppar, men var inte helt säker om på hon hade sett rätt eller om mörkret spelade henne ett spratt. Troligen det senare, för nu såg hon bara en ointresserad min. Leende, men ointresserad.
"Mazoga." svarade hon på hans fråga. "Och ditt?"
Om det visade sig att ungdomen var av intresse kunde det vara till nytta att veta hans namn. Om inte, ja, då var det bara att glömma.

[Äsh då, tycker jag inte 8D]

Avslutat

[Jag tar och avslutar det här då det stått stilla i 2 månader, samt att jag inte sett Magga online på ungefär lika länge~]