Sitera flög i nattens tystnad, hon tittade sig upp och såg sig på den mörka himlen det ända som lös upphimlen var den stora månen och det små stjärnorna.
Skulle hon någon gång hitta sin syster? skulle hon någon gång gå med en flock och få ett hem? hon tänkte på saken länge och tittade sedan ner på marken igen. Det var helt svart under henne men hon hör hur nattdjuren vaknar till liv. Hon ser en uggla flyga över trädtopparna lite längre bort den säker ivrigt efter något att sätta klorna i. Hon hörde hur magen knorrade och tänkte att det var dags för att äta, hon flyger högre upp i himlen och gör sig så osynlig som möjligt men det är svårt när hennes päls är vit men de blåa färgen på hennes vingar och svans kamouflerar sig med natt himmels mörker. Hon spanar in ugglan och dyker rakt ner när hon har fått ett bra titt på den.
Vinden pressas mot hennes päls och hon känner hur vinden pressar vingarna närmare hennes kropp.
Hon vecklar ut vingarna en bit ovanför ugglan innan hon flyger ner mot ugglan och knäcker naken på den snabbt så den inte ska lida.
Hon ska precis ta en tugga av sitt byte när hon känner en främmande doft av en hane, doften kommer från himlen det måste vara en annan farkag.
Hon tittar sig omkring men hon ser inget vem kan det vara?

Hon släppte inte bytet i munnen hon var för hungrig för att låta det åka ner mot den svarta skogen. Doften blir starkare fast hon inte rör sig, varghanen måste ha upptäckt hennes doft. Hon tar några vingtag över trädkronorna hon ser något rött en bit bort men den röda färgen är svag och det är svårt att se hur stor hanen är.
Hon flyger närmare för att se bättre.
Vinden var gummi när den åker igenom hennes vita och blåa päls.
Hon ville säga något men då skulle det bara bli mummel för bytet som hon hade i munnen gjorde det omöjligt att pratat normalt.
Ja vad skulle hon göra med den döda ugglan hon vill inte släppa den men hon kunde inte ha den i munnen när hon stötte på hanen.

Hon flög närmare och hanens röda färg började synas allt mer.
Hon blev allt mer nyfiken på hanen hon hade inte träffat på en annan farkarg på länge.

Hon tittade på hanen som var framför henne, han var vit men svarta vingar och det såg ut som om han var lite svart på ryggen också, han hade röda fjädrar på naken och glöd röda ögon.
"Främling" hör hon hanen säga till henne men det ordet var stelt.
"Vem är ni" frågan var rak och enkel men ändå svår att besvara.
Hon kom på att hon inte kunde svara för bytet i munnen gjorde det nästan omöjligt. Hon var tvungen att släppa det.
Hon öppnade sin mun och bytet åker ur  hennes mun och åker ner mot det svarta mörkret.
-Jag heter Sitera och jag är inte din fiende det lovar jag sa hon med en lugn och samlad röst.
-Vem är ni då? frågan var lika rak och enkel som hanen hade frågat henne.

Hon såg hur hanen tittade på ugglan när den föll mot marken, rynkor bildades på hans nosrygg men försvann snabbt och Sitera undrade varför?
Vingarna flaxade för hålla henne upp.
Han gav henne ursäktande gest mot henne, hon tittade på honom och förstod att han hade tagit henne som fiende.
Hanen svarade på frågan hon hade ställt för några sekunder sen, hans namn var Volbara.
"Sitera. Är du medveten om att du närmar dig min flocks område?" Hon tittade på honom inne på någons revir det var inte meningen, hon ville bara ha någonstans att sova och något att äta.
-Nej det visste jag inte och jag är hemskt ledsen för det sa hon med en låg röst.
-Det var inte meningen att störa er, jag tänkte bara sova här en natt och skaffa mat,jag har inte ätit eller sovit på länge, hon såg på Volbara med en tröt ansikte.
Hennes vingar blev tröttare och tröttare hon hade tagit sina sista energi till att fånga ugglan.

Hon tittade på Volbara och såg hur han funderade intensivt i sitt huvud.
Det kom ett par vindpustar lite då och då vinden hjälpte till att hålla henne uppe och gav hennes vingar extra hjälp.
"Jag tror inte jag är i position att bestämma om du får stanna eller inte." sa han till henne hon tittade på honom, skulle han be henne att ge sig av eller skulle han låta henne stanna?
Tankarna snurrade runt i huvudet på henne.
"Jag kan föra dig till min ledare, Terock. Vi kanske kan erbjuda dig en plats i vår flock." sa han och hon väcktes upp ur hennes tankar.
En plats i en flock? hon funderade än en gång, hur skulle det bli med att hitta sin syster? men hon har funderat länge på att gå med en flock någon dag, att inte behöva vara ensam längre, att ha kompisar att prata med. Tankarna snurade ännu mera i hennes huvud.
Hon kom fram till ett svar.
-Jag vill gärna träffa din ledare, en plats i er flock skulle vara en dröm som blev sann sa hon med ett leende på läpparna.
-Men jag måste bara säga det att jag har varit själv väldigt länge och är mycket blyg av mig när det är många som är runt mig, vill bara säga det så att du vet det.

Hon såg hur Volbara drog på ena mungipan som blev ett lite leende.

Han lyssnade på de sista orden som hon sa, att hon var blyg för många vargar och att hon hade varit ensam länge och hon blev lättad att han inte frågade varför.

"Du vänjer dig nog" sa han med ett lätt leende på läpparna och vinklade vingarna mot ett håll.
"Följ mig" sa han till henne och hon nickar mot honom med ett lätt men tröt leende.



(Ja vi slutar här. Jag kan säker höra med Terocks spelare hur hon vill göra.)