Vinden rev i det korta, gulnade gräset. Den tog fart mellan områdets kullar och sänkor, kastade sig av och an. Låga, vindpinade buskar släppte sina torra blad för att inte själva slitas med när vinden sprang förbi. Grus och små stenar rörde sig över marken i dess spår. Regntunga skyar rullade snabbt över området. Den mörka, nästan jämngrå himlen spred det lilla av solens ljus som släpptes igenom och fick det öppna och karga landskapet att se platt och blekt ut. Skuggorna skingrades. Inte ens under hans egen kropp mörknade marken annat än precis under tassarna. Det var som om alla skuggor flytt eller gömt sig, som om de blekts bort av det gråmulna vädret. Den gängliga hanen stod med tassarna brett isär för balans, men svajade ändå lätt när vinden gång på gång kastade sig mot hans kropp. Den rev i hans päls, slet i svans och öron i ett försök att få honom med sig. På samma vis som den slet i stenar, i gräset, i buskar, kaktusar och träd. Hans päls var fuktig, kroppen kall. Hans ben var smutsiga. Grus och små bitar av det torra gräset hade fastnat i hans päls. Andedräkten stod som ett ljust moln runt hans nos, men försvann med vinden lika snabbt som den uppenbarat sig. Det hade regnat för bara någon timma sedan, men det var tydligt att mer skulle falla. Det hade slagit mot honom som vassa taggar. Hade han inte vetat bättre hade han trott att regnet lämnat sår efter sig, men hur vasst det än kändes drog regnet aldrig blod.
     Mellan de kraftiga vindstötarna höjde han huvudet en aning och såg sig omkring. Han rörde sig snabbt framåt med spänstiga steg, endast för att snava till när nästa vindstöt kom innan han hann fånga sin balans på nytt. Öronen pendlade mellan att ligga mot nacken, skyddade från vindens brus, och spetsade över huvudet. De olivfärgade ögonen var alerta, trots kampen mot vinden, även om de då och då slöts hårt. Så snart vinden mojnade på nytt ruskade han kraftigt på kroppen. Han blinkade. De höga, röda bergen höjde sig långt borta, till hans vänster. Söderut skymdes horisonten av låga kullar och några krokiga, glesa träd så långt han kunde se. Han satte av på nytt. Tog sig fram med långa kliv. Den här gången tog han sats. Ett litet leende letade sig in över de mörka läpparna. När han kände nästa vindstöt i ryggen kastade han sig framåt i långa språng. Vinden knuffade honom framåt. Benen rörde sig hastigt för att hinna med den plötsliga fartökningen. Ett kort, exalterat utrop lämnade honom precis innan han snavade över sina egna tassar och föll framstupa. Han slog runt ett varv innan han lyckades spjärna emot med frambenen och stannade i en något hopkurad, sittande pose med framtassarna brett isär och placerade långt framför honom. Han drog ett djupt andetag. Två. Han skrattade till.  Det värkte lätt i den ena axeln och bröstet där han först slagit i marken. Men det skulle gå över. Han skakade snabbt på huvudet i en korthuggen rörelse för att få det omtumlade huvudet att klarna igen. Han hade inte väntat sig att det skulle gå så fort.
     Vid nästa svacka i vinden skyndade han upp igen och fortsatte framåt. Han hann inte längre än några steg innan nästa stöt kom och knuffade honom uppför den låga, vida kullen han nått. Han tvingades snart stanna på nytt, åter bredbent för balans. Det skulle ta ett tag innan han fann en plats att söka skydd från vinden på. Egentligen hade han inte så mycket emot vinden. Det var snarare det annalkande regnet han ville finna skydd från. Han var redan kall nog som det var och ville inte ha fler av de hårda dropparna i ansiktet.

[Nu blir det här mitt första rollspel med den här karaktären, så det kan ta lite tid innan jag fått grepp om hans person.]

Vandringen hade varit lång och hon hade ingen aning var hon var på väg.Marken hade slätat ut sig och ändas små kullar dök upp med några minuters mellan rum.
Vinden hade blivit starkare medan hon hade gått längre och längre bort från den täta skogarna.Moln gråa som stenar hade bildas på himlavalvet och regn hände i luften.Regnet hade kommit innan och kylt ner hennes kropp ordentligt. Skydd fanns inte i närheten som hon kunde se,pälsen var inte längre vit som snö,lera och växtligheten hade fastnat i svansen och pälsen som befanns sig vid benen.
Hennes kropp var stel och varje muskel arbetade till 100% för att klara av vindarnas kraftiga styrkor.Benen hade vikt sig ett par gånger och hon hade gått i baken men hon gav inte upp.Hon skulle hitta ett skydd och vänta ut ovädret,men till hon hade hittat det hon sökte fick hon kämpa.

Hon stannade upp och lätt lungorna hämta sig,bröstkorgen gjorde ont vid varenda andetag.Blicken lyfte hon upp mot den dystra landskapet,vissa solstrålar hade lyckas kämpa sig igenom dem tjocka mörka molen och lös svagt upp visa delar av landskapet.
Var kunde hon befinna sig? det liknade stäppen men var inte säker,hon hade aldrig gått såhär långt för så allt var nästan nytt för henne.
Musklerna i benen bultade brotalt och ville ge upp men hon visste innerst inne att om hon gjorde det skulle naturen kyla ner henne tills hon inte orkade röra sig.Ända sättet att komma bort från ovädret var att fortsätta och att inte ge upp.
Hon samlade ihop sig och började gå med tunga steg,vinden la på fel håll och blev hennes största fiende.

Anledningen av att hon hade gått såhär långt var lätt,hon var helt ensam i värden. Familjen var borta och vänner hade hon inte hunnit skaffa sig för att tankarna bara hade fokuserat på att hitta sin syster.
Hon hade inget mål och ingen att skydda,varför gav hon inte upp? hon hade alltid varit envis och försökt göra sitt bästa.Men någon kanske ville meddela att hennes tid var inne att lägga sig ner och låta sig bli besegrad.
Tankarna gjorde henne arg och fick henne att morra,inte en chans att hon tänkte ge upp.Hon hade kämpat för hårt för det,livet hade gått åt till att leta efter någon som hon hade förlorat för länge sedan,det vara bara det att hon ville inte erkänna det för sig själv.

Hon skött bort tankarna och tömde den på allt som lagrades där uppe,nu gällde det att hon gav 100% fokus på att klara ett av naturens prov.
Vinden piskades mot hennes ansikte och kropp och det kändes som om någon stod och piskade henne flera gånger om.Blicken riktad framåt och hoppet om att klara provet var på topp.

När han hastade ner för den låga kullens motsatta sida fann han sig i en liten sänka med lite lä. Luften var allt ifrån vindstilla, men de hårda stötarna ryckte i hans nacke snarare än i rygg och ben. Han ruskade på sig på nytt och svepte med blicken över landskapet. Längre bort, framför honom, kunde han se hur solen lyckades leta sig igenom det annars obrutna molntäcket. De ljusa fläckarna bildade plötsliga skuggor i det dansande gräset. Men lika snart som solen brutit sig igenom slöt sig de snabbt rullande molnen på nytt. Ljus var ett underligt fenomen. Man kunde tycka att det var skuggigast om natten, men Ghadam ville påstå att det fanns flest skuggor på molnfria dagar. Ju starkare solen sken, desto skarpare och djupare blev skuggorna. Under en molnklädd himmel som denna spred sig ljuset så jämnt att nästan inga skuggor fanns. Ett underligt fenomen.
     Efter att ha stått still en liten stund fortsatte han framåt. Vinden ryckte tag i honom igen så snart han lämnade den lilla sänkan. Även om han hade uppskattat att stanna i lite mer lä så var det fortfarande inte vinden han kämpade mot. Den blåste honom i ryggen, så även om han snavade då och då och tvingades spjärna emot ibland så var den inget större hinder. Molnen som rullade ovan hans huvud var mörka och varslade om mer regn än det han redan fått. Han längde på stegen. Ökade till trav. När nästa stöt nådde honom satte han åter av i långa språng. Tungan gungade utanför munnen. Svansen hängde högt bakom honom. Den här gången gick det bättre. Vinden knuffade honom framåt, snett mot de röda bergen i fjärran, i en betydligt högre fart än han skulle kunna uppnå på egen hand. Några av sprången blev styltigare när han fångade sig själv på breda ben, endast för att snabbt ta nästa för att inte falla omkull.
      Snart skymtade han en ljus gestalt bland de låga, vida kullarna längre fram. Utan att stanna upp fortsatte han framåt i rask trav när vinden åter mojnade. Han kunde se att gestalten var en varg, men mycket mer kunde han inte urskilja på avståndet. Någon doft kände han inte heller, då vinden låg på fel håll för hans del. Svansen började vifta bakom honom, högt och självsäkert. Ett glatt skall lämnade hans strupe. Han såg mot främlingen med öronen spetsade på huvudet. Han tvingades dock att sänka nacken igen när en ny vindstöt överraskade honom och fick honom att svaja kraftigt innan han återfick balansen.

Regnet hade lättat emellan men det hade inte gått länge innan himlen öppnade sig igen och lätt vattnet strömma ner mot marken.
Kroppen var ner kyld till max,varje gång hon stannade skakade benen under henne och flera gånger har hon trott att de skulle vika sig på mitten.Men de hade klarat av att hålla upp hennes kropp i både skrit,trav och galopp. 

Hon hade försökt hålla huvudet upp så mycket hon kunde men vattnet och vinden hade tvingat ner huvudet in mot kroppen och gjort det svårt att se var hon gick.Hon stannade tillslut upp och såg sig omkring och försökte uppfatta var hon befanns sig,allt såg likadant ut,gråt och blött ut.Halt var marken och gjorde att hon halkade till lite då och då när hon hade sprungit över fälltet.

Tillslut fick hennes ögon syn på något intressant och det gjorde att hon fick mer energi i kroppen.En varglik siluett hade dykt upp längre fram,vinden la på rätt håll och lukten från en hanvarg var tydlig.
Äntligen möte hon en annan varg som hon kunde prata med,ensamheten hade blivit långtråkig och förrädisk. 
Skrit blev trav och sedan höll hon traven ända tills hon skulle komma fram till hanen.

[Har Sitera vingar? Jag ser inte att det står om det någonstans på hennes press, men hon verkar ha haft det i tidigare rollspel.]

När han närmade sig främlingen var det som att vandra in i en vägg av vatten. Det var nästan som att han hade kommit ikapp det regn han visste skulle börja falla igen. Hade den främmande vandrat i regnet hela tiden? Tanken passerade lika snabbt som den uppenbarat sig. Han gav upp ett till glatt skall. Regnet trängde snabbt in i hans redan fuktiga päls. Ju närmare han kom, desto tydligare blev det att den andre var en ljus varg. Han kunde ana tecken, gissningsvis blå av det han kunde avgöra genom regnet. Svansen viftade fortfarande högt bakom honom. Främlingen kom från det håll han var på väg mot. Kanske visste denna om där fanns någonstans att vila. Kanske kände den för att prata. Han kände för att prata. Han hade inte pratat med någon på länge. Han saktade inte på stegen förrän han kommit så pass nära att han kunde ropa till den ljusa.
     "Hej!" Hans röst var glad och hög för att höras genom regnet. "Du ser blöt ut!", konstaterade han med ett leende. Han såg säkert lika blöt ut själv.

(Hon hade vingar innan men sedan ändrade jag henne och tog bort dem för jag la till dimmvarg)

Främlingen blev tydligare för varje meter och doften blev tydligare.
Hon saktade ner farten och skakade på sig men det var meningslöst.Pälsen blev inte torrare för det,den drunknade i vatten.


"Hej" hörde hon hanen säga till henne och rösten var fylld av glädje.Hur kunde hanen vara glad? vist hon var glad över att få prata med någon annan än sig själv,tanken slog henne hårt och blicken söktes till hanens ögon.Hanen kanske också hade varit ensam länge? inte haft någon att prata med.
"Du ser blöt ut!" ett leende fanns på hanens läppar och hon kunde inte låta bli att skratta lågt,gud vad skönt det var att få höra någons annans röst än bara hennes röst som hade irriterat henne så mycket att hon gav upp att säga ett ord de sista dagarna.
Men äntligen kunde hon öppna sin mun och föra en riktig konversation med en annan varg hon log stort. Blicken granskade hane sedan från topp till tå,olika nyanser av brun täckte hanens kropp.Hanen såg ut att vara lite äldre än hon kanske mellan 20 och 30 vad visste hon?
"Hej själv,blött har jag varit i flera timmar om inte dagar nu."Hon log mot hanen,hon ville sätta sig ner men kände inte för att bli ännu våtare än vad hon redan var."Mitt namn är Sitera vad är ditt?, vad gör du på stäppen om nu är där jag är?"hon blev smått förvirrad och tittade sig lite omkring,var hon på stäppen eller var var hon??

Hans svans viftade kraftigare när främlingen besvarade hans leende. När han kommit så pass när att han inte skulle behöva anstränga sig allt för mycket för att höra den andra över regnet stannade han helt. Sitera.
     "Ghadam", svarade han glatt när hon frågade efter hans namn. "Jag är på väg österut. Och jag antar att det är stäppen vi är på, annars är jag väldigt vilse." Han skrattade kort men livligt. Han var nästan helt säker på att det var stäppen han stod på. Han kände inte till någon annan stäpp som hade blodbergen i norr. "Vad gör du själv här? Du råkar inte veta om det finns en torrare plats i närheten?" Han nickade upp mot de mörka molnen. Regnet slog hårt mot världen, smattrade mot hans ansikte och rygg. "Det vore skönt att komma ur regnet." Han log brett.

Hon skrattade åt hanens lilla förvirring och det var skönt att de inte bara var hon som var smått förvirrad.
Vad hon själv gjorde här hade hon ingen aning om,hon har bara gått, gått och ibland ökat farten för att göra det hela roligare."Jag har bara gått och gått och sedan har jag hamlat lite här och där.Har inget stans att ta väggen."hon blev inte ledsen men det kändes som en liten klump i magen när hon erkände för sig själv att hon var ensam.

En torr plats skulle vara ett stort plus i det här läget.Men tyvärr hade hon inte sätt till ett ända skydd,lite hål här och där i marken men för små att krypa ner i."Nej tyvärr men jag håller med dig det skulle vara trevligt att komma bort från det här hemska vädret så snabbt som det går." 

Han ruskade på sig medan hon talade. Inte för att han blev torrare, men det var i alla fall värt ett försök. Han blinkade gång på gång bort regndropparna som rann förbi ögonen i ansiktet. Hans blick pendlade mellan glad och medlidande när hon sade att hon inte hade någonstans att ta vägen, endast för att åter bli glad när hon höll med om att det vore skönt att undkomma regnet. Han kastade ett par snabba blickar över området runtom dem.
     "Om vi rör oss mot bergen så borde det väl bli stenigare? Där kanske finns någon håla eller någon sten att ta skydd under." Han mötte hennes blick och viftade lätt på svansen.

Hon lyssnade intensivt på orden hanen sa men hade ingen amning vilket håll bergen låg. Fast hon hade levt hela sitt liv i numoori så visste hon knappt var ställen låg någonstans, eller vad de hette. 
Hanen började lätt viftade på svansen och då började hennes svans art vifta med. Fast de stor mitt i ett oväder och deras kroppar var nerstänkta i vatten så hade hon det roligt. Men det var nog tak vare selskapet.
"Om jag får följa med och leta efter skydd med sig så gör jag det jätte gärna? Men isåfall får du leda för jag har ingen aning vilket håll bergen ligger" hon tittade pinsamt ner och hoppades på att hanen inte skulle döma henne för hennes okunskapen.




(Kort men skrev på mobilen)

Han skrattade glatt när hon svarat.
    "Bergen ligger där borta!" Han vände blicken åt sitt vänster, där de fortfarande höjde sig i fjärran. "Jag har följt dem hela dagen." Han log brett och blinkade för att slippa regnet i ögonen, till endast lite nytta. Svansen fortsatte att pendla bakom honom. "Kom", skrattade han efter bara ett ögonblick och började röra sig norrut, mot de avlägsna bergen.

Hon följde glatt efter hanen och var glad att hon snart skulle få komma bort från ovädret.Vattnet droppade ner i ögonen och vinde piskade mot ansiktet och gjorde det svårt att se,hon fick lägga energin på sin hörsel och känsel. 
Det här skulle bli intressant,hon hade aldrig varit nära bergen och inte haft en tanke på att göra ett besök där ihäller men äntligen kunde hon fokusera på annat än sin syster.Hon kunde få utforska sitt hem noggrannare och skaffa fler vänner.
Hon höjer huvudet mot hanen och märker att en fråga ligger på tungan."Var är din familj Ghadam?" Hon travade fram mot hanens sida och väntade sedan på ett svar men höll ändå koll på var hon gick någonstans i den leriga marken.

Han gav ifrån sig ett kort skrockande läte när den ljusa honan ställde en fråga. "Åh, de är lite varstans." Han vände blicken mot henne med ett leende. "Jag har inte sett dem på länge, men de har det säkert bra. Alin är säkert ute på rackartyg och Numph tror jag ligger och solbadar i gräset någonstans tillsammans med mamma och pappa." Hans svans viftade kraftigare. Att den andra troligtvis inte visste vilka hans syskon eller föräldrar var fanns inte i hans tankar. För honom var det så självklart vilka han menade, och kanske framgick det trots att den andra troligtvis inte kände någon av dem.
     "Och var är Din familj?" Han betonade orden så att det blev mer än uppenbart att det var hennes familj han undrade över.

Hon log mot Ghadam när hanen berättade om sin familj, det lätt som en trevlig och snäll familj. Hon hade på sken att hanen skulle fråga efter som att hon hade frågat efter hanens. 
Hon tog ett djup andetag och blickade framåt mot bergen för hon ville inte se hanens min när hon berättade.
" Mina föräldrar och syskon blev mördade när jag var liten och det var bara jag och min stora syster Zonja som överlevde. Vi två höll ihop i ett par år efter händelsen och sedan gick vi åt skilda vägar." Hon  tog en pause och vände sedan blicken till hanen "För ett par veckor sedan fick jag reda på att min syster hade förenat med mina föräldrar och syskon.Det är bara lilla jag kvar nu" Hon log och försökte att se det positivt de hade det bra där de var och om några år skulle hon få träffa dem igen.

Hans leende falnade i en modfälld min när honan svarade. Svansen slutade för ett ögonblick att vifta. Mördade. Han rös märkbart vid tanken, innan leendet - den här gången mer trevande - dök upp på nytt.
     "Du ser inte så liten ut", svarade han efter bara ett ögonblick. "Jag tror du klarar dig själv." Han höjde ögonbrynen i en ärligt glad min. Svansen återupptog sitt viftande. Regnet fortsatte med sitt tunga smattrande mot världen och mot deras kroppar.

Hon fick fram ett mjukt skratt ur ur sin strupe och sedan fortsatte hon att gå mot bergen med långsamma steg.
"Tror du verkligen att jag klarar mig på egen hand för det gör inte jag,jag har klarat mig hittills men turen har legat på min sida." Det hade gått ett bra tag sedan hon stötte på en fara och hennes kropp hade inte ett ända ärr eller sår.Hon har aldrig gillat slagsmål eller kamper till döden men hon var inte den som bakade ihäller.Men det hade gått långt tid sedan hon fick använda sina muskler på det visset och hon hade märkt att styrkan hade blivit svagare.Men hon är glad att farorna hade struntat i henne och vänt sina ögon till något intressant.
"Jaha vad ska vi göra när vi har hittat ett skydd nära bergen då?" hon tittade nyfiket på hanen med ett snett leende.
"Har du någonstans att vara eller du bara går lite och ser vad dina tankar och tassar leder dig?" Var hanen skulle någonstans angick inte henne men hon kom inte på något annat att fråga.

Han besvarade hennes leende när hon såg på honom och undrade vad de skulle göra när de funnit ett skydd.
     "Vänta ut regnet, antar jag? Eller du har andra planer?" Hans öron ställde sig upp på huvudet, innan de snabbt vändes bakåt igen för att han skulle slippa få vatten i öronen. Regnets smatter brusade i hela området. "Jag bara går", skrattade han kort. "Det finns så mycket att se, så än så länge går jag mest runt."

Hon försökte lyssna så noggrant som hon kunde men vinden och regnet gjorde det svårare och svårare. Hon försökte fylla i de ord som hon inte hade hört och fick sedan gissa sig fram vad hanen menade."Nej jag har inga andra planer förutom att vila en stund när vi har hittat skydd."
Skulle himlen aldrig stänga sig? kunde de värkligen regna mer? Många frågor dök upp i hennes huvud mest hon lyssnade på hanens röst.Hon nickar till svar och försökte rikta synen mot bergen som började smått bli större och större.

De närmade sig långsamt de höga, röda bergen med platta toppar. Trots att det var mil kvar innan de skulle ha varit framme vid deras rötter så blev landskapet gradvis mer klippigt och stenigare. Vinden visslade mellan stenar och håligheter, och regnets smatter tycktes långt ifrån att upphöra. Ghadam vände huvudet av och an medan han sökte efter något att ta skydd under. Då och då såg han på den ljusa tiken utan att släppa det glada leende som låg på hans läppar. Även om han ville finna skydd så hindrade inte vädret hans humör. Ett par gånger ruskade han på huvudet och kroppen mitt i ett steg i ett försök att bli av med lite av det vatten som tyngde kroppen, även om det inte hjälpte mycket, om det hjälpte över huvud taget.
     Efter en stunds sökande föll hans blick på en ojämn klippformation ett stycka bort. Vid dess fot skymtades en mörk rand av vad som kunde vara en smal grottöppning. Svansen höjdes i ett glatt viftande bakom månvargens kropp och han längde på stegen med ett lätt skratt. Det var en öppning, även om den inte var stor. Den var lägre än vad han var hög, men bred, och det skulle inte vara ett allt för stort problem att krypa in genom den. Han sänkte framkroppen för att titta in, och när han fann den tom såg han på Sitera. "Här, titta!" Hans svans fortsatte att vifta medan han lade sig ner och ålade in genom öppningen. Grottan var större på insidan än vad den såg ut att vara utifrån, även om den inte var särskilt stor. Han skulle inte kunna stå upprätt i den, men fick precis plats att huka sig och vända sig med huvudet mot öppningen utan att vidröra taket för mycket. Sitera såg inte ut att vara större än vad han var, och skulle säkert få plats där inne hon också.

Hon följde nyfiket efter hanen och fick till sist syn på den lilla öppningen till grottan.Hennes ansikte sken upp som en stjärna och hon kunde redan hur värmen kom sakta tillbaka i kroppen.Eller var det bara hon som inbillade sig det? Hon gick fram till grott öppningen och hukade sig ner för att komma in,grottan var mycket större än vad hon trodde och de båda fick gott om plats.
Hon skakade på kroppen precis innanför öppningen för att inte blötta ner hela grottan.Tyngden från vattnet som hade samlat i pälsen försvann och hon kunde känna hur lättade hennes kropp blev.
Hon gick så långt in i grottan som det gick och lade sig sedan ner,benen tackade henne för hon äntligen skulle villa.Hennes kropp darrade av kylan.

Han vände bort ansiktet för att inte få vatten i det när Sitera ålat sig in efter honom och ruskade vattnet ur pälsen. Han förblev hukad när han rörde sig in en bit i den låga grottan för att inte vidröra taket med ryggen. Sitera lade sig ned längst in. Ghadam blev stående mellan henne och öppningen innan han också lade sig ner. Hans tassar vidrörde för ett ögonblick hennes innan han drog in dem under sig för att inte ta upp så mycket plats. Med ett kort skratt såg han sedan längs med taket och bort mot öppningen.
     "Kanske inte det största stället, men vi kom undan regnet." Glatt vände han blicken mot Sitera. Hon tycktes darra. "Fryser du?" Hans leende falnade tillfälligt.

Hon höjde huvudet från marken och siktade först blicken till grott öppningen och sedan till Ghadam, hon log och kröp ihop mer för att ge hanen lite mer plats.
"Det räcker till två stycken och som du sa vi håller oss torra till ovädret ha gett sig av" hon log och kände hur värmen började sakta komma tillbaka i värmen.hon hade rätt innan om att värmen kom tillbaka till henne utanför grottans öppning. Hon hade bara inbillat sig, det fick hon känna på nu iallafall. 
"Fryser du?" Hennes öron klipper till, vinden hittar sin väg in och blåser lätt över hennes ryggrad. Skylrysningen svämmar över henne oc påminner om att hennes kropp är ej byggd för sånt här väder. 
Hon skratta lätt och tittar på hanen än en gång"Ja jag fryser men har varit med om värre saker" Hon log och sänkte sedan huvudet ner mot sina framtassar.

Han nickade och lade huvudet mot marken. För en kort stund låg han i tystnad, lyssnade till regnet utanför och såg ut i intet framför sig utan att riktigt fästa blicken på något. Sedan såg han på honan i ögonvrån. Han kunde inte förneka att hon såg blöt och kall ut. Han var själv blöt och en aning kall, men inte så att han huttrade. Efter bara någon minut reste Ghadam sig upp igen. Han kröp de korta stegen upp till Sitera och lade sig ner tätt intill, med huvudet över hennes rygg. Även om han var blöt och kylig så kanske det hjälpte. Han tänkte inte det minsta på att han var närgången, tänkte inte alls på att han kanske inkräktade på personlig yta eller var i vägen.

Varenda muskel och när stelnade till när hanen lade sig bredvid henne,hon kunde känna hur hanen lade sitt huvud över sin rygg.
Hon öppnade upp ögonen och tittade på Ghadam,de la tätt intill varandra och det tog ett tag innan hon förstod vad hanen försökte göra.Hanen ville bara hjälpa till med att få upp värmen i hennes kropp,själv var hanens kropp blött och ner kyl men hon kunde känna hur värmen kom snabbare tillbaka till hennes nerkylda kropp.
Hon började slappna av mer och mer och till slut slött hon ögonen och lyssnade till regnets smattrande mot grottans yttre.

Han lade inte märke till hennes reaktion, men drog en djup suck när Sitera slappnade av. Hur länge de låg stilla, medan värmen långsamt fann sin väg  tillbaks till deras kroppar, kunde han inte säga. Det var inte något han tänkte på heller. Vätan i deras fällar hindrade det från att bli riktigt varmt, men det räckte i alla fall för att inte vara kallt längre.
     Så småningom började regnet långsamt att avta. Det hade börjat mörkna, men tycktes åndå klarna upp då de mörka molnen långsamt tunndes ut. Vinden ven fortfarande i hårda stötar utanför, och tyckted nästan bli mer ihållande medan regnets smatter dämpades ocj och blev mindre påtagligt. Ghadam höjde på huvudet och såg mot grottmynningen med alert spetsade öron. Han vände een glad blick mot den ljusa honan. Snart skulle regnet nog sluta.

[Mobilinlägg, ursältar eventuella stavfel då der är skrivet i hast medan färjan lämkar hamn innan internet försvinner.  Ser över inlägget när jahg är i land igen]