Stirall kände hur hennes ben var både trötta och kalla, hon hade resistens mot kyla, men vattnet här var iskallt.
Hon såg hur havet frös mer och mer, hon visste det inte ännu, men vädret på Wintera var mycket, mycket kallare än på Kristallön, hon oroade sig mer för Netar, men han hade förhoppningsvis något av sina fancy pulver mot kylan, hon hoppade upp på ett isflak och såg slutet på havet, hon flämtade utmattat, Netar var inte i hennes tankar för tillfället, målet var att nå stranden, Netar kom i andra hand.
Hon skuttade mellan flaken och inom kort var hon på den nya världen strand med ett stort leende
"Jag klarade det" flåsade hon och lade sig ner med en duns, hon behövde vila en liten stund.

Han hade flugit länge och de kändes i vingarna, eller i de muskler som styrde dem. Han kastade en snabb blick på Stirall som låg en liten bit framför honom. I hans eget huvud hade han utvecklat den hela resan till en tävling, och försten på det nya landet skulle vinna, vad som den vann visste han inte ännu. Men han var ändå fast besluten att vara den första att sätta sina tassar där. Men till hans förtret hade luften blivit mycket, mycket, kallare ju närmre de kom, och så täcktes landet i något underligt vitt. Vingarna kändes tunga som om det var svårt att hålla dem i styr. Kylan tärde på vingarna, och hans lilla kropp.

Men snart blev det ändå varmare, men inte för varmt, och något gjorde så att han trodde att det bara hände honom, för Stirall såg fortfarande kall ut. Det han inte visste då var att ett mörkt rött, nästan blodrött, pulver regnade ifrån hans vingar. Stirall klättrade nu upp på ett isflak och närmade sig det nya landet med stora skutt. Irriterad lade han de lång öronen i nacken och ökade farten, trots den stora mängd energi det krävdes, och väl över Stirall störtade han nästan mot den nya landet, och slog emot det mjuka pudriga vita endast sekunder innan Stirall själv kom i land. Han hade vunnit. Han hörde Stiralls stämma fastställa att hon klarat det och han log då orden gick upp för honom med. De hade tagit sig hit, Tillsammans.

Stirall låg på stranden och såg upp på Netar med ett leende, hon hade inte planerat det längre än så här, ta sig till den andra sidan, det var så långt som hennes tankar gått när hon stod där på andra sidan och såg ut över havet.
Hon reste sig litet krampaktigt, och kylan bet henne i halsen, med ett trött leende tilltalade hon Netar
"Vad ska vi göra nu då?" fnissade hon
Några saker var udda här, stenarna var gråa, inte alls som hon var van vid, hon undrade vad det var för underlig plats.

Han lyfte huvudet och såg ner mot Stirall och log, "Vi undersöker" svarade han uppspelt och skuttade upp ur den snö hög han låg i och stirrade förundrat på den konstiga världen de kommit till. Det var så udda Stenarna var gråaktiga, inte kristallklara och genomskinliga, träden var bruna och gröna, och något konstigt vitt, kallt, och luftigt låg över alltsammans. Han skuttade runt i det djupa vita, som dock smälte och blev blött mot hans hud.

Stirall såg på Netar som skuttade glatt och suckade med en liten skakning på huvudet, han var fortfarande i barnasinnet, och det roade henne så det var tillåtet av honom att bete sig så.
Hon satte ner en tass och log åt krasandet, hon såg sig omkring, hennes tankar for runt i banor och hon fnissade litet åt sin egna förklaring till snön 'Som ett lager av kristaller som var inpackade i ett molntäcke'
Hon kollade efter Netar och började följa den skuttande lilla pälsbollen

Då hans syster, trots de uppenbara skillnaderna i dem så hade han vuxit upp med tanken på henne som en syster, följde honom så skuttade han glatt vidare  det förvirrande landskapet. Många färger kände han igen enbart för det hans föräldrar viat honom, det de kallat sitt "pulver" när de bytte funktion. Plötsligt stannade han upp och körde ner den mörka nosen i en snödriva och fnös frustande till, det var udda allt det här vita. Först var det mjukt och kallt, sedan smälte det i pälsen och var blött. Han tog ännu ett skutt framåt, och använde vingarna till hjälp, fortfarande behaglig varm av stoftet som lämnade hans vingar.

Stirall såg på Netars skuttande figur
"Netar! Vi måse nog planera!"
För även om hon tålde kyla relativt bra var det väldigt kallt här, och om de inte planerade vad de skulle göra härnäst skulle det nog få konsekvenser.
Utan att kolla upp så att Netar lyssnade började hon tala.
"Jag föreslår att vi går inåt, vid stranden kan det bli starka vindar som kan skada oss båda" Hon kollade upp och hoppades innerligt att han lyssnade

Stiralls röst avbröt honom i sitt undersökande och han stannade upp, den rosa blicken vändes mot henne och de enorma öronen spetsades på huvudet. Vad ville hon nu då? Orden som lämnade henne var ganska vettiga, men onödiga, han var ju redan på väg inåt land! han log brett mot henne, det måste sett roligt ut, för an drunknade nästan i allt det vita som låg på marken. "Sluta var så trååååkig" slapp den ljusa valprösten ut innan han kastade sig ner mot henne, för att busa. "kom igen vi undersöker" utbrast han när han var halvvägs nere, hans koncentrations förmåga var inte den bästa och i hans valp sinne snurrade det flera saker samtidigt. Åter vände han om och skuttade vidare, inåt mot det där stora som höjde sig över de konstigt färgade träden, var det ens träd? Träd skulle ju vara genomskinliga, eller grumliga åtminstone, dessa var ju konstigt bruna, som om de var gjorda av bajs! Han fnissade barnsligt åt sina egna tankar.