Nya tiderna närmade sig landet Numoori. Så mycket var vintervrenen övertygad om; så mycket hade det senaste årets händelser övertygat honom om. Slottet som upprättats i bergens hjärta hade börjat utvecklats till mycket mer än blott en avancerad konstellation av is och sten. Salarna hade börjat fyllas med blod och hjärtan som slog för Nordrikets ära, sinnen och kroppar som började formas till något mycket mer än Numooris vanliga, villrådiga vargar. Det fanns ingen mästerplan, inget syfte, men det gjorde bara projektet storhet än mäktigare. Han hade alltid sett så mycket svagheter i Numoori, sett och tagit del av de bräckliga legender som utgjordes av flockar och svunna ledare. Det var sådant som försvann då tidens tand nötte, legender som dog med sina skapare. Nordriket var något annat, något nytt, något evigt. Nya tider närmade sig Numoori, och de kom i en storm av is och blod.

   Än var det långt hem. Än kunde man se Numooris snöklädda vidder breda ut sig söderut, med de taggiga bergen bakom sig. Vinden sjöng mellan klipporna länga sluttningen, bittert frisk vind med snö dansande i sin famn. Även vintervrenens päls dansade i vinden, då han för ett ögonblick stannat och vänt sina himmelsblå ögon mot den döende solens ljus. Något skirt och himmelskt fanns i luften denna kväll, då himlen brann i nyanser av lila, rosa och guld, och vindens sång talade om nya årstider som kom. Den enorma vargen vred lite på sitt smala huvud, lät tungan slicka bort en del av blodet som dränkte hans nos. Nordriket växte, och näringen han skänkte det var inte endast i form av tankar. Hielo drog ett djupt andetag och knyckte på sin svans, varpå han åter begravde tänderna i nacken på den mammut han med sådan overklig styrka släpat hit från Eriinari. Än var det långt hem.

Små bruna tassar sjönk i den vita snön, nästan hela den bruna kroppen var i snön. För att ta sig fram skuttade han upp, hjälpte med vingarna så han kom fram en bit, innan han åter landade i snön. Stirall var med honom, hans syster och vän. Han skuttade vidare i de stora hoppen och skrattade, innan han stannade till, helt plötsligt, och sttirrade på marken. Vad var DET? Han fnissade högt och stirrade ner på det Enorma avtrycket i marken, det var nästan så att hela Han kune ligga i det! och sen var det ett stort spår, som om en jätte att hade säpat något. "Stirall! Kolla här!" Hans ljusa röst, en valps stämma, ropade förtjust ut hennes namn. Det här bara Måste de undersöka. Innan systern ens hunnit ikapp skuttade han vidare längs spåret. "Vad tror du att det är?" Frågade han, fortfarande fnissandes. Han fortsatte följa spåren, uppåt ledde dem. Doft av blod nådde hans nos. Mat! Någon hade skaffat dem mat! Han tog att skutt upp i luften och började sedan frenetiskt flaxa för att vinna höjd, han flög fortare än vad han sprang. Det tog inte lång tid innan de rosa ögonen lade blicken över en enorm vit gestalt vid en mindre, men fortfarande enorm, brun sak på marken. Han stannade upp och i chockan föll han ner i snön. Vem, eller Vad, var det? "St.. st.. Stirall?" Han stammade fram hennes namn. Hade hon ens hunnit ikapp? Den enorma varelsen, vargen? Var fascinerande och läskig på samma gång.